Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Hur tänker hästen?

Hästar har, enligt min mening,  högre EQ medan vi har högre IQ. Detta gör det svårt för oss att avgöra om hästen är klok. De har bättre minne och kan "känna av" bättre än vi människor. Eftersom vi har olika språk, är det svårt för oss att förstå varandra. Hästen som inte får gensvar för sina behov att meddela sig slutar att konversera, vilket är naturligt. Kan man då anse att dessa hästar är dumma?

 

Hur tänker då hästen? Eftersom jag sett många exempel på märkligt beteende så känns det som om de kan räkna ut saker och ting. Minne har de i alla fall. Sen kan man undra hur de alltid hittar hem. Mer om det en annan gång. Här kommer några exempel på olika beteenden. 

 

Isabella blev en dag illa sparkad av en annan häst i hagen. Hon blev sydd inne på Ultuna. Det var ett stort och djupt sår högt upp på ett framben. Det gjorde att hon fick boxvila under en tid. När dagen var inne för att släppa ut henne skulle hon få gå på ridbanan några timmar. Ridbanan var plogad och all snö låg på en kortsida. Det var så mycket snö att det täckte staketet. Det första hon gjorde var att kliva rätt över snövallen och in till hagen för att klå upp den hästen som hade sparkat henne. Gissa om vi blev förvånade och det fanns inte en chans att stoppa henne. Den andra hästen såg helt chockad ut och blev inte skadad som tur var.

 

Isabella var en fantastisk och rolig häst. Hon fick mig ofta att skratta. En gång red jag ett träningspass i ett ridhus som hade ett läckage i taket vid en fläkt. Det hade regnat in där och sedan frusit till is i manegen. Under hela ridpasset undvek jag att rida på den platsen. Isfläcken var ca en meter i diameter. Jag hade alltid för vana att släppa henne i ridhuset efteråt och hon brukade skritta av sig själv. Denna gång gick hon direkt till isfläcken och skrittade, runt, runt och runt bara just där. Återigen ville hon ha sista ordet. Det kändes som om skrattade åt mig också. 

 

Myling ville ta kommando över en ponny som i hela sitt liv varit kung i sina flockar. Sony var en beteshäst mycket gammal, 28 tror jag och skulle vara hos oss under några somrar. De bråkade hela första sommaren men blev till slut sams och åt tillsammans på hösten. Året efter när han skulle komma igen stod jag inne i stallet för att plocka av skorna på Myling. Han var fruktansvärt otålig. När han äntligen kom ut anföll han direkt ponnyn som blev överraskad. De sprang bort till skogen och gjorde upp. När de kom ut ur skogen var allt klart och min häst var den dominerande. Sommaren innan var inte glömd och planen var klar hur han skulle agera redan i stallet. Myling kom sen alltid att tycka illa om ponnyhästar.

 

Jag jobbade med Myling på lina med bland annat övergångar mellan skritt. halt och galopp. Isabella stod under tiden i sin box och kunde inte se vad Myling gjorde. När jag sen tog ner Isabella som var i runt 4- års åldern för lättare jobb gick det inte. Hon gjorde precis samma sak som den äldre hästen hade gjort. Jag ville inte stoppa henne för att hon inte skulle förlora sitt självförtroende. Trots att hon aldrig gjort det tidigare så gjorde hon jättefina övergångar från skritt till galopp. Hon var egentligen för ung för att utföra den svåra övningen. 

  

Isabella stod alltid och tittade på när jag red Myling i dressyr på ridbanan. När jag nästan var klar gick hon alltid. Jag kunde inte förstå hur hon kunde veta att jag skulle avsluta arbetet så jag försökte lura henne. Jag började med att avsluta på olika sätt. Men hon gick i alla fall alltid när det bara var några minuter kvar. Det var mycket märkligt. Var det någon slags telepati? 

 

Isabella var inte så lätt att utbilda. Hon stod ofta på bakbenen när hon ville bestämma. Det hade sonen i familjen lärt henne när hon var liten. Föregående ägare på henne gav upp efter något år då hon var riktigt besvärlig. Jag köpte henne som tvååring. Den dagen jag betalade henne efter att ha haft henne på prov i tre månader förvandlades hon från en ängel till ett vilddjur. Det gick från en dag till en annan. Då hade jag hunnit blir förtjust i henne. Hon hade alltid total kontroll på tillvaron. Hade jag lyckats med ett bra pass där jag under hela ridturen fått henne att vara lydig och fin så fick jag straffet i stallet efteråt. Hon lyckades då alltid ställa sig på min fot. Det även fast jag passade mig och stod bredvid henne. Hon tog ut benet åt sidan och tryckte ner hoven. Hon fick sista ordet!

 

Hon tyckte mycket om mat och speciellt gräs. En dag kom en liten tjej och ville börja rida. Jag tänkte att om jag sätter upp henne på Isabella och går ut till gräs padocken så kommer hon att få se hur svårt det är. Jag var säker på att Isabella bara skulle sätta ner huvudet i marken och beta. Men, till min förvåning så tittade hon inte ens på marken. Hon gick omkring och gjorde det hon skulle göra när jag beättade för ryttren hur hon skulle sitta och hur hon skulle styra hästen. Isabella hade bestämt sig hon gillade ryttaren. Den dagen Isabellas liv tog slut vid nästan fyllda 28 år gav hon mig en stor kram. Hon lade sin hals runt mig då visste jag.   

 

 

En annan häst gjorde illa sig i huvudet när hon skulle gå in genom en dörr. Jag hade en fölunge inne i stallet som hade en hovböld och stod på boxvila. Hon kunde inte se vid vilken dörr den andra hästen hade gjort sig illa. Men, hon ville sen inte gå genom den dörren. Det tog lång tid att övertyga henne. Hur visste hon?

 

Trolle kunde bli skräckslagen på några platser som vi inte förstod, varför? En dag förstod vi, vi red förbi en död hund med de andra hästarna. När vi sen skulle passera detta ställe med Trolle blev han så där skräckslagen igen som han hade blivit på två andra ställen. Då blev man nyfiken på vad som hade hänt på de två andra platserna som han vägrade passera?

 

Ett tag tröttnade jag på Isabella när hon var i femårs åldern och ville sälja henne. Hon var alltid väldigt pigg och glad men när det kom någon spekulant på hennes rygg orkade hon knappast röra sig.  Klart hon inte blev såld utan stannade hos mig i nästan 28 år och det var en helt underbar häst. Jag minns en gång när jag hade en spekulant. Jag släppte ut henne i hagen efteråt. Hon gick inte från stallet utan stod kvar och tittade på mig hela tiden. Vi åkte iväg på bio och när vi kom tillbaka stod hon på samma stället och bara stirrade på oss när vi kom. Det fanns hö på platsen med det hade hon inte rört! Hon fick sin vilja igenom igen.  

 

Min första häst gjorde aldrig ifrån sig på vare sig tävlingsbanor, ridbanor eller på vägar. Ock, så har alla mina andra hästar också gjort. De gör ifrån sig i skogen innan man kommer ut på en väg om man är ute och rider. På tävlingsplatser och ridbanor så håller de sig. I hagen håller de rent där de äter. Visst är de duktiga men det är också lite märkligt?

Mitt halvblod Attriana söker alltid tröst vid fjordhästarnas gravar när hon blir osäker. Då kan hon stå och stirra åt det hållet väldigt länge. I början när den sista fjordhästen hade blivit begraven stod hon alltid och vilade så nära graven som hon kunde komma. Där kände hon trygghet. När hon fick sin nya vän ett fjordföl tittade hon åt gravarna, tittade igen på fölet, åt gravarna igen. Hon försökte förstå? Hjärnan jobbade på högvarv.

 

Vem har inte noterat hur en matglad häst planerar för att få så mycket hö som möjligt för att förhindra att andra hästar får mer?

 

Det är små episoder som jag kommer ihåg just nu men det finns mera!  

.