Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Olika tränares filosofier

 
 
Anja Beran är rykande aktuell med sin nya bok ”The Dressage Seat: Achieving a Beautiful, Effective Position in Every Gait and Movement” (finns ännu inte på…
HIPPSON.SE
 
 

 

 

 

Katrin Wallberg från Ridakademin i Norr delar här med sig från en kurs med Jean Luc Cornille (science of motion)!

 

 

 

Jean Luc utbildades på Cadre Noir i Saumur. Där utgick träningen från tradition. De analyserade inte hästarnas rörelser och funderade inte riktigt över hur rörelserna utfördes. Forskningen om hästens rörelser fanns redan på den tiden (1970-talet), men man följde traditionen istället för att utgå från forskningen.

Jean Luc höll på med gymnastik i sin ungdom. Han hade problem med landningen efter volter och hans tränare försökte i två år att få honom att förbättra sina landningar, men utan resultat. Han träffade då en annan tränare som sa att problemet inte ligger i landningen. Landningen är en konsekvent av vad som händer i hoppet. I hoppet var han inte rak i ryggen och då går det inte att landa korrekt. När de istället korrigerade hoppet så försvann problemet i landningen. Det är detsamma i träningen av hästar. De flesta ägnar mycket tid till att försöka korrigera övningarna och utföra dem bättre, men de jobbar med symptom. Jean Luc vill istället utgå från vetenskapen om hästarnas rörelser, för när rörelserna är korrekta så blir övningarna enkla att utföra.

Jean Luc är väldigt påläst kring all forskning om hästens rörelsemekanik. Han deltar i en ”studiegrupp” bestående av sju personer. De läser varje dag vetenskapliga rapporter och delger varandra de som är av intresse för att utveckla träningen av hästar.

Med detta som utgångspunkt har Jean Luc sedan många år tillbaka drivit ett rehabcenter i USA där han rehabiliterar hästar som har sådana skador som annars ofta leder till att hästarna avlivas. Exempel på skador som han med stor framgång har rehabiliterat hästar från är strålbenshälta och kissing spines. I genomsnitt tränar han hästarna i tre månader för att ge dem ett nytt rörelsemönster och muskla om dem. Sedan måste förstås även hästens ägare utbildas för att inte de gamla problemen ska komma tillbaka.

Tradition eller vetenskap

Ridningen idag grundar sig enligt Jean Luc i stor utsträckning på tradition och felaktiga teorier. De gamla mästarna hade väldigt bra känsla. De kände hur hästarna arbetade och utifrån detta skapade de teorier om hästarnas rörelser. Teorierna byggde dels på deras känsla och dels på den kunskap man hade om hästens anatomi och biomekanik på den tiden (vilken var väldigt låg). Idag har vetenskapen kommit så mycket längre, så vi vet idag att de teorier som de gamla mästarna skapade inte stämmer. Deras känsla kan fortfarande ha varit korrekt och skapat en god ridning, men de förklarade vad som händer i hästen på ett felaktigt sätt.

Under 1900-talet har en mängd teorier om hur hästen använder sin kropp lagts fram. En sådan är t.ex. sträng och båge teorin, som i korthet innebär att hästen med sina magmuskler lyfter ryggen (underlinjen kortas av så att överlinjen längs ut och ryggen lyfts). Hästens rygg beskrivs också ibland som en valvbro som går mellan frambenen och bakbenen. Det har också skapats teorier om att hästens muskler ska stretchas genom arbete i en lång och låg form och teorier om hur hästens ryggrad ska svinga. Trots att det idag finns forskning som visar att alla dessa teorier är felaktiga, så fortsätter man att utbilda både hästar och ryttare utifrån dessa. Traditionen blir alltså viktigare än vetenskapen inom ridningen, vilket motverkar utveckling och förändring.

Hästar är intelligenta och försöker göra det som ryttaren ber den att göra. Om hästen är skev i ryggraden så kommer den att hitta ett sätt att genomföra de övningar som ryttaren ber om med en skev ryggrad. Men bakbenen kommer då att jobba ojämnt och bäckenet kommer att vara placerat snett åt det ena eller andra hållet. Det fungerar bra för hästen att arbeta så i ett par år och sedan blir hästen halt.

Krafter och motkrafter – Science of motion

Teorierna är ofta att det är magmusklerna som lyfter hästens rygg. Om man studerar hästens muskulatur så upptäcker man dock att ryggmusklerna är väldigt kraftiga och starka, medan magmusklerna är betydligt tunnare och svagare. Det innebär att magmusklerna inte har någon möjlighet att lyfta hästens rygg. Istället är det ryggmusklerna så måste göra detta arbete. För att förstå hur detta går till måste man förstå de krafter som inverkar på hästens kropp i alla rörelser.

Gravitationen drar hästen nedåt. När hästen sätter ned ett benpar så tar benen emot hästen och bromsar rörelsen. När benen är mer bakom hästen skjuter de ifrån och bakbenen skjuter då ifrån framåt och skjuter vikten över mot frambenen. Frambenen kompenserar detta genom att trycka ifrån uppåt. Det är alltså inte bakbenen som bär upp hästen. När hästen får en ryttare på ryggen så blir det för tungt för hästen att lyfta kroppen med frambenen. Detta kommer inte att underlättas av att man rider hästen fram till handen, eftersom sådana metoder medför att bakbenen skjuter över ännu mer vikt till frambenen. Det enda som kan hjälpa hästen att lyfta framdelen är ryggmusklerna.

Det kommer alltid i all rörelse att finnas en kraft som verkar i en riktning och ett motstånd som verkar i den motsatta riktningen. Hästens bakben skapar en kraft som går diagonalt framåt-uppåt, och musklerna mellan hästens ryggkotor skapar ett motstånd som verkar diagonalt nedåt-bakåt.

När höger bakben skjuter på så skapas en kraft som går diagonalt till vänster. Om det inte finns någon motkraft så kommer hästen att röra sig till vänster. Det som omvandlar den diagonala kraften från ett bakben till en rörelse framåt är de motverkande musklerna.

Hästen lagrar energi i senor och muskler i bakbenen under den ”mottagande” fasen i steget och under den påskjutande fasen i steget omvandlas den energin till en påskjutande kraft. Så fungerar både frambenen och bakbenen, men de krafter som skapas verkar i olika riktningar. Bakbenens påskjutande kraft verkar framåt och frambenens ”påskjutande” kraft verkar uppåt. Detta sätt att lagra och återanvända enerig medför att rörelserna blir väldigt energibesparande och hästar är faktiskt de djur i världen som med minst energi kan skapa maximal rörelse!

Bakbenen skapar en framåtgående (horisontell) kraft framåt. Hästens rygg ska omvandla 30 procent av denna kraft till en uppåtriktad kraft. Resterande kraft flyttar över vikt till frambenen, vilket skapar ett tryck nedåt på frambenen. Denna kraft lagrar energi i frambenens senor och skapar en uppåtriktad kraft (ungefär som en återfjädring) som både lyfter bröstryggen mellan frambenen och ger en högre frambensrörelse. Detta kommer inte att fungera om belastningen på frambenen blir för stor. Frambenen kan bara omvandla den nedåtgående kraften till en uppåtriktad kraft om belastningen på frambenen i det ögonblicket är maximalt 70 procent av hästens vikt. Om hästens rygg inte omvandlar delar av bakbenens framåtgående kraft (påskjut) till ett lyft så blir belastningen på frambenen för stor (över 70 procent) och då kan de inte skapa en uppåtriktad kraft.

De gamla mästarna visste inte detta. De beskriver istället teorin att hästarna sätter bakbenen långt inunder sig och rundar sin rygg så att bakbenen och ryggen tillsammans lyfter hästens framdel och skapar lätthet. Det känns så när man rider hästen, men det är i verkligheten inte detta som händer i hästens kropp.

Modern forskning visar att hästens ryggrad bara kan röra sig uppåt-nedåt totalt 53,1 mm. Det är en väldigt liten svingning. För ryttaren känns det ofta som att svingningen är betydligt större än så. Det beror på att det som ryttaren känner är summan av rörelsen i ryggraden och den uppåtriktade kraften från hästens ben. Kraften från hästens bakben ger en större rörelse än vad rörelserna i ryggraden gör.

Det centrala nervsystemet styr väldigt mycket av hästens rörelser. När hästen står stilla kopplas detta bort. De krafter som påverkar hästens muskler i rörelse finns inte heller när hästen står stilla. Den effekt man får i hästens muskler när hästen står stilla är därför helt annorlunda än den effekt man får när hästen rör sig. Det är därför omöjligt att analysera eller utbilda hästens kropp och muskulatur när hästen står still. Detta måste alltid göras i rörelse. Det är därför som Jean Luc använder beteckningen ”Science of motion”.

Modern forskning visar också att man inte kan länga ut (stretcha) hästens rygg. Ryggmusklernas uppgift är att skydda ryggraden mot för stora (skadliga) rörelser. Hästens bärighet handlar inte om geometri, det handlar om olika krafter som arbetar i olika riktning. När muskler är spända så finns det alltid en anledning till detta. Lösningen är inte att massera eller stretcha ut muskeln ifall man inte åtgärdar orsaken till att muskeln spänner sig. Muskler spänner sig för att försvara sig mot skadliga krafter. Om man kan identifiera den skadliga kraften och åtgärda den så finns det inte längre någon anledning för muskeln att spänna (försvara) sig.

Lateral böjning, rotation och rakriktning

Hästen måste gå rakt, men rakt finns inte. När hästen rör sina bakben så kommer ryggraden att böjas. Biomekaniskt finns inget rakt i hästen. Med rakt menar vi istället att hästen kommer att röra sig framåt såsom att den var i en korridor, men ryggraden måste få böja sig. Rakt är inte hur hästen ser ut, utan rakt är hur ryggraden fungerar.

Ryggraden kan ha en lateral böjning och en rotation. När hästen böjer dig lateralt till höger så roterar ryggraden också till höger (om det är korrekt). När rotationen är felaktig så roterar den utåt, bort från den laterala böjningen.

Det är vanligt att hästen har lätt för att rotera åt det ena hållet, men svårt att rotera åt det andra hållet. Ofta uppfattar man det som att hästen inte vill böja sig åt det ena hållet. Detta är dock inte ett beteendeproblem. Utan hästen försöker genom sitt beteende tala om att den har svårt att böja sig åt det ena hållet. Detsamma gäller med väldigt många av de s.k. beteendeproblem som vi upplever att vi har. I de allra flesta fall så är det ett sätt för hästen att tala om att den har ett fysiskt problem. Om man lyckas analysera hästens biomekanik och hjälpa hästen att lösa det fysiska problemet så försvinner beteendeproblemet.

Det lyft i hästens rygg som vi kan känna när vi rider är egentligen inte ett ”lyft” rakt upp av ryggen. Istället är det en effekt av den laterala böjningen och rotationen, som får hästen att lyfta och rotera den ena och andra sidan i takt med hästens rörelser.

Tanken med att hästen rör sig i en korridor är ett sätt att minska rörelserna åt sidorna, så att korridoren successivt kan bli smalare. Om vi kan minska den laterala böjningen så ökar rotationen. Det är ryttarens uppgift att skapa den korridor som hästen ska röra sig i. Jean Lucs metod för att skapa den korridoren är genom sitsen. Genom att sitta mitt över hästen, ta bort trycket från överskänklarna och knäna och istället hålla vaderna intill hästens kropp så känner man direkt i vaderna om hästen ökar eller minskar rörelserna åt sidan i sin kropp. Låren ska kontrollera hästens bogar och vaderna ska kontrollera hästens bakben, så att både bogarna och bakbenen ska hålla sig inom korridoren.

Ryttaren kan genom sin placering och genom att kontrollera sina egna rörelser stimulera hästen till att använda sina ryggmuskler på rätt sätt. Det är då viktigt att inte ha något stöd på bettet, för det gör att hästens rygg styvnar. Istället får man guida hästen till en bättre balans, vilket faktiskt gör det mer bekvämt för hästen. När hästen märker att det blir mer bekvämt så blir den mer intresserad av att följa den guidning som ryttaren ger. Blir det inte bekvämt för hästen så lyder den bara.

Hästarna kan redan utföra alla övningar. Men de ska inte göra dem utifrån tygeln och med spöt på bakbenen, utan de ska utföra dem utifrån kontrollen över ryggens rörelser. Det är väldigt viktigt att ryttaren inte gör för mycket, för det stör hästen. Om man t.ex. ska rida i passage så räcker det att ryttaren lägger till en minimal muskeltonus i magmusklerna. Gör man mer så stör man hästen.

Hästens bakben

Det är viktigt att förstå hur hästens bakben fungerar. Man kan engagera hästens bakben med spöt, men det leder i de flesta fall till problem och i förlängningen kan det uppstå förslitningsskador i knä, has mm. Om man engagerar bakbenen med spöt är det väldigt lätt att man skapar abnormala rörelser. Det är viktigt att bakbenens rörelser samverkar med rörelserna i hästens rygg för att undvika problem.

Skelettet i bakbenen består av väldigt många delar och alla olika ben i bakbenen kan röra sig lite i förhållande till varandra. Hasleden består till exempel egentligen av fyra olika leder. Alla onaturliga rörelser i bakbenen kan ge upphov till sneda belastningar i någon av bakbenens leder, med förslitningsskador som följd.

Strålbenshälta: När hästen lägger vikt på ett ben sjunker kotan och går sedan uppåt igen. Om hästen lägger för mycket vikt på benet så kan sänkningen av kotan bli för kraftig (överflexion). Då kommer den djupa böjsenan att sträckas för mycket och då skapas ett för stort tryck mot det strålbenet (navikulära benet). Det som då händer är att återskapandet av celler i strålbenet upphör, men cellerna i benet fortsätter att dö, vilket gör att strålbenet degenererar. Vanligtvis avlivar man sådana hästar. Om man kan hitta orsaken till översträckningen och åtgärda detta så kan man dock i de flesta fall rehabilitera hästar med strålbenshälta. Jean Luc har arbetat med att rehabilitera 20 hästar med strålbenshälta. 19 av dessa lyckades han rehabilitera. En av hästarna höll sig frisk i ridningen, men klarade inte av att ta med sig det nya rörelsemönstret till hagen så han blev halt av att gå i hage. Genom träningen höll han sig dock fräsch i sju år. Strålbenshälta är alltså en ridrelaterad skada.

Kotleden: Många hästar roterar kotan på det ena eller båda bakbenen en aning när de sätter ned hoven. Det kan bero på att hovarna inte är balanserade (att det inte är samma höjd på hovens ytter- och innersida) eller att hästens rörelser är felaktiga (t.ex. på grund av felaktig rotation). Om hästen lägger lite mer vikt på den ena bogen så kommer det att skapa en vridning av kotan på det ena bakbenet.

Hasleden: Hasleden är en väldigt komplicerat uppbyggd led som består av ett flertal ben med rörlighet emellan. När hästen sätter ned ett bakben sker faktiskt en svag rotation i leden, först i den ena riktningen och sedan i den andra. De två lägre benen i hasleden har en rörelse som är synkroniserad med kotleden medan de två övre benen i hasleden har en rörelse som är synkroniserad med knäleden. Om rotationen i hasleden är felaktig så fungerar inte denna synkronisering, vilket med tiden skapar artrit. Om hästen ha vikten på framdelen och står kvar på frambenen tills de är långt inunder kroppen så måste hästen sätta ned bakbenen för tidigt (för att frambenen är i vägen för bakbenen). Den nedre delen av hästens bakben är då för långt bak i förhållande till den övre delen av bakbenen, vilket ger upphov till problem (artrit) i hasleden. Är det detta som är spatt? Denna förändring i hasleden har alltså med hästens biomekanik att göra. 

Knäleden: När knät förs framåt så svingar lårbenet framåt men roterar också en aning inåt. När lårbenet sedan förs bakåt så roterar det tillbaka utåt. Om inte hästens bäcken sviktar nedåt så måste det kompenseras med en ökad rotation i lårbenet. När det händer blir belastningen i knät felaktig.

Om hästens ryggrad och bakben inte rör sig synkroniserat så kan flera olika felaktigheter i bakbenens rörelser uppstå, vilket ger upphov till felaktiga belastningar i lederna. Det är av den anledningen som man måste engagera bakbenen via hästens ryggrad istället för att göra det med hjälp av toucheringar med spöt.

Piaff och andra samlande övningar

I en ”vanlig” rörelse framåt används bakbenen till 45 procent till att ta emot hästen. I piaff används bakbenen till 82 procent till att ta emot hästen. Det håller vikten borta från frambenen och frambenen kan då lättare lyfta kroppen. Frambenen används i piaff till 80 procent till att lyfta kroppen och frambenen. Om man driver på bakbenen med spöt i piaffen så ökar man bakbenens påskjut, istället för att öka bakbenens ”mothållande” kraft (decelleration). Det medför att hästen skjuter över mer vikt på frambenen och då är det inte längre en piaff. Hästen kompenserar oftast det med att ta frambenen mer bakåt.

Vad är det då egentligen som lyfter hästens framben i piaffen? När ett framben sätts ned så lagras energi i senorna i frambenet och det ”trycker” upp frambenet. Det är en slags katapulteffekt! Om hästen har för mycket vikt på frambenen i piaffen (mer än 70 procent) så kommer denna lagring av energi inte att fungera.

Det är ryggraden som ska synkronisera fram- och bakbenen så att de arbetar tillsammans. I piaffen ska hästen inte sätta ned bakbenen för långt inunder sig. Piaff är en travrörelse och då ska bakbenen också lagra energi i senorna, vilket skapar en lyftkraft i ryggraden. Bakbenen fungerar ungefär som en studsboll. Om hästen sätter bakbenen längre inunder sig i piaffen (sätter sig) så kommer bakbenen inte längre att fungera så. Det som gör att hästen ökar vikten på bakbenen i piaffen är att den fas av steget då hästen tar emot sig med bakbenen och lagrar energi (decellerationen) förlängs. Om man toucherar på bakbenen så förstärker man istället påskjutet (vilket flyttar vikten till frambenen och gör att hästen lyfter rumpan i piaffen). Istället ska man be hästen lyfta sin rygg (genom att lära hästen att omvandla bakbenens påskjut till ett lyft i ryggen) och sedan be om mer. Hästen inser att den inte kan lyfta ryggen mer och får då fundera ut att de istället ska använda bakbenen mer.

Jean Luc tycker inte att man ska jobba med övningar som terre-á-terre och spansk skritt, eftersom hästen då kontraherar ryggmusklerna.

Ridlektioner

Varje ekipage fick börja med att visa lite skritt, trav och galopp med sin häst. Sedan redogjorde Jean Luc för vilka problem i hästens rörelsemekanik han såg och hur de skulle bära sig åt för att försöka lösa dessa. Jean Luc har ett otroligt öga för att se nyanser i hästarnas rörelser. De flesta hästarna hade problem med bakbensaktiviteten, såsom att de lämnade bakbenen bakom sig, hade för mycket påskjut med bakbenen eller blev för platta i korset. Han kunde dock i samtliga av dessa fall konstatera att problemen inte bara fanns i bakbenen, utan det fanns motsvarande problem i hästarnas framdelar. Där kunde problemen vara att en häst stod kvar för länge med frambenen inunder sig, en annan häst krullade ihop halsen bakom handen, ytterligare en gick över handen och reagerade på alla hjälper med att trycka nosen framåt och uppåt och en annan hade i och för sig huvudet i lodplan men drog ihop halsen så att ryggen blev låst. För samtliga hästar låg den viktigaste delen av lösningen i att lära hästen att lyfta sin rygg och att lyfta upp bröstkorgen mer mellan frambenen. Han pratade också om att den bakre delen av halsen skulle lyftas upp mer.

Detta kändes väldigt bra för mig, i och med att jag fokuserar så mycket på att få hästarna att reagera uppåt i ryggen, lyfta bröstkorgen mer mellan frambenen och att välva den bakre delen av halsen vilket i princip är detsamma som att lyfta upp den bakre delen av halsen. Den väg jag har använt för att komma dit skiljer sig dock en del från den väg som Jean Luc använder, vilket gör det hela ännu mer spännande. Jag fokuserar mycket på att drivningen ska ge en längning av halsen, vilket man lättast lär ut i en lång och låg form. Sedan kan man ta upp hästen i en högre form och driva den fram till handen så att manken, pannan och den yttre bogen förs framåt. Jean Luc pratade aldrig om denna stretching framåt, utan han fokuserade helt och hållet på att hästen skulle lära sig att omvandla bakbenens påskjut till en uppåtriktad kraft i bröstryggen. Det var dock tydligt att han eftersträvade precis samma resultat som jag, där hästen lyfter bröstryggen och länger ut och välver halsen utan att bli djup. Skillnaden låg både i vilka detaljer han fokuserar mest på och vilka verktyg han använder för att komma dit. Jag tror också att Jean Lucs resultat blir en häst som själv tar ett större ansvar för sin bärighet. Jean Luc driver inte hästen fram till handen, utan han jobbar istället huvudsakligen utifrån sitsen och med hjälp av olika övningar som öppna, piruetter, diagonalsluta och förvänd sluta på volt för att få hästen att slappna av och lyfta bröstryggen i en bärig form. Jean Luc använder sig också av delvis lite olika metoder för att skapa bärighet i olika gångarter.

Jean Luc rider hela tiden med kontakt med hästens mun. Han är dock väldigt noga med att man inte ska ge en massa hjälper genom bettet (eller genom indirekta tygeltag). Börjar man ge hästen signaler genom handen så kommer hästens fokus att hamna i munnen och om hästen ska lära sig att bli självbärig över ryggen så måste fokus ligga i hästens rygg. Det blir därför där som hjälperna ska komma istället för i munnen. Bettet ska egentligen bara fungera som en sensor som talar om för ryttaren vad ryggen gör!

Skritt

För att skapa bärighet i skritt så saktar Jean Luc av hästen till en extremt långsam skritt för att minska det påskjut som trycker hästens vikt över till frambenen och för att hästen ska få tid att koordinera sig och fundera över hur den själv kan lösa den uppgift som ryttaren ställer den inför. På så sätt lämnar han över ett större ansvar till hästen, vilket med tiden borde leda till större stabilitet. Det som är viktigt för att metoden ska fungera är dels att man lyckas hålla manken vertikal (så att den inte får en utåtrotation) och hästens bogar och bakben inom den ”korridor” som ska fungera som en ram för hästen och dels att allt fokus hamnar på hästens rygg och inte i hästens mun. Det är ju med hjälp av ryggen som hästen ska lära sig att lösa uppgiften.

För att undvika att fokus flyttas till munnen så får ryttaren inte korrigera hästens bogar med tyglarna eller styra hästen med tyglarna. Det man får göra med tyglarna är att placera hästens huvud framför hästens kropp (så att halsen blir rak). Sedan är det sitsens uppgift att hålla manken vertikal och att hålla hästen borta från höger respektive vänster bog. Det innebär inte att man börjar korrigera bogarna med skänklarna. När en bog trycks ut åt sidan så får det direkt en effekt i hästens bröstkorg. Det är där ryttaren ska gå in och korrigera (trycka tillbaka bröstkorgen) med sina lår. På motsvarande sätt ska vaderna hela tiden ligga intill hästen, för att ryttaren direkt ska känna när ett bakben faller ur ramen (korridoren). Då ska ryttaren trycka tillbaka det med vaden. Jean Luc jobbar inte med att knacka med skänklarna (och han använder aldrig sporrar), utan han jobbar bara med att öka och minska trycket från vaden mot hästens sida.

I och med att fokus ska ligga i hästens rygg så måste man också i skritt kunna bromsa upp hästen med sitsen, istället för att ta förhållningar på tygeln. Metoden för detta är dels att hålla kvar en stillhet i sitsen (så att man inte följer med i alla rörelser framåt, bakåt och åt sidorna som hästen har i sin rygg) och dels att ”elevera” sin sits genom att aktivera psoas och de djupa magmusklerna och öppna upp bröstkorgen. Tyngdpunkten ska inte föras bakåt. Det är därför som psoasmusklerna måste mötas upp med de djupa magmusklerna, så att ryggraden hålls rak och balanserad. Istället ska ryggraden med hjälp av de djupa stabiliseringsmusklerna förlängas uppåt.

Trav

Grundprincipen med att hålla hästen inom en korridor är densamma i trav som i skritt och ryttaren ska på samma sätt hålla manken vertikal med sitsen, hålla kvar bogarna i korridoren med låren, hålla bakbenen kvar i korridoren med vaderna och styra hästen med vridningar i bäckenet. Skillnaden jämfört med skritten är att Jean Luc i trav inte bromsar hästen till balans, utan istället trycker han fram bakbenen för att få en riktig trav. Det gäller alltså att hålla hästen i korridoren och sedan med ett tryck med vaderna få hästens bakben att svinga fram mer så att påskjutet från bakbenen minskar och hästen börjar lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen och traven blir mjukare och mer bekväm att sitta i. När man trycker fram hästens bakben med vaderna så ska  hästen inte springa fortare (alltså öka takten), utan det är steget som ska längas.

Galopp

I skritt och trav arbetar Jean Luc med att i gångarten successivt försöka få korridoren smalare och få mer lyft i ryggen så att gångarten blir bättre och bättre. Så arbetar han inte med galoppen. Där är istället principen att man fattar galopp ur en skritt där hästen håller manken vertikal och lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen. Sedan låter man hästen galoppera så många språng som den (utan en massa inverkningar från ryttaren) lyckas hålla kvar bärigheten. Direkt den tappar bärigheten brytare man av, skapar ny bärighet i skritt och fattar ny galopp. I galoppen arbetar inte Jean Luc med att korrigera manken och bogarna med sitsen, utan det ska vara på plats när hästen fattar galopp och sedan får hästen bara galoppera så många språng som den lyckas bibehålla detta (vinklas manken fel eller trycks en bog ut så försvinner ju bärigheten direkt). Däremot kan man behöva lägga på ett tryck med vaderna för att stötta hästen i galoppen. Man får inte trycka hästen framåt med sitsen i galopp, utan rörelsen i sitsen ska ske uppåt. I det ögonblick då man vanligtvis vill trycka framåt ska man istället bara genom att aktivera psoas och magmusklerna ”suga” sitsen lite uppåt.

Exempel 1 – Lyfta bröstryggen med sitsen och med hjälp av piruetter och diagonalsluta

Den första hästen var en arab som har ett väldigt platt kors. Jean Luc ville att hästen skulle vinkla sitt bäcken aningen mer och lyfta upp bröstkorgen lite mellan frambenen. Hästen hade också en tendens att stå kvar på frambenen tills de är lite för långt inunder honom. Det första Jean Luc ville att de skulle göra var att skritta väldigt sakta helt rakt (utan någon böjning). Ryttaren skulle placera sig precis mitt i sadeln med överkroppen precis mitt över sittbenen och fötterna precis mitt under sittbenen. Hon skulle med sin sits försöka minska rörelserna i hästens rygg (hon skulle alltså inte följa med i rörelserna, utan bli lite trögrörlig). Bäckenet skulle hon hålla helt rakt mitt över hästen, för om hon i varje steg rör bäckenet till höger och vänster så kommer hästens rörelser åt sidorna att öka. Tyglarna ska inverka så lite som möjligt och egentligen bara hålla huvudet mitt framför hästens kropp. Genom att minska rörelserna ska hon försöka sakta ned skritten tills den är extremt långsam. Syftet med detta är att hästen i ett väldigt långsamt tempo ska upptäcka hur den ska använda musklerna i ryggen.

En annan övning de fick jobba med för att ryttaren skulle lära sig att känna vilket håll hästen tryckte olika kroppsdelar åt var piruetter. Ryttaren skulle då vända hästen inåt med sitt bäcken. Med ytter skänkel skulle hon flytta hästens yttre bakben inunder honom och därefter vända framdelen inåt. Det är viktigt att hon i den övningen sitter kvar jämnt på båda sittbenen, så att hästen inte trycker ut henne på yttersidan. Effekten av övningen ska bli att hästen böjer sig runt ryttarens inre skänkel. Hon fick göra detta både i skritt och trav. Ett av problemen hon stötte på var att hästen hela tiden sänkte sitt huvud för mycket och drog in nosen. Då styvar den sig i kroppen och kan inte forma sig korrekt. Den måste ha huvudet högre (inte gå bakom handen), hålla halsen rakare och böja sig mer i bröstryggen.

Jean Luc tyckte att ett effektivt sätt att få den hästen att lyfta bröstryggen var att växla mellan piruett och diagonalsluta. I en diagonalsluta ska bakdelen vara parallell med staketet och hästen ska böja bröstryggen, vilket gör att framdelen kommer framför bakdelen. Man ska alltså inte tvära för mycket i diagonalslutan, för då skapas inget lyft i bröstryggen. Med andra ord rider Jean Luc diagonalslutor på precis samma sätt som vi gör inom den akademiska ridkonsten.

Exempel 2 – Lösgöra hästen med hjälp av förvänd sluta på volten

Den andra hästen var en knabstrupper som hela tiden ville gå över handen. Jean Luc konstaterade att hästen reagerade på ryttarens hjälper med att ta nosen framåt-uppåt. Då får inte ryttaren tillgång till hästens rygg. Innan ryttaren kan börja komma åt rotationen så måste hon lösa det problemet. Ryttaren skulle försöka lösa detta genom att gå på en volt till vänster med halsen rak men hästen ställd till höger (alltså utåtställd). Samtidigt som hon ska försöka hindra hästen från att falla höger-vänster med bogarna ska hon med vänster skänkel sätta hästens vänstra bakben på samma linje som höger fram. Det resultat som Jean Luc vill få är att hästen börjar lyfta bröstryggen mer mellan frambenen. Det Jean Luc vill att hästen ska göra är alltså en förvänd sluta. Om hästen trycker höger bog till höger (alltså inte böjer sig runt höger skänkel) så ska hon kontrollera det med höger lår (så att hon får en böjning av bröstryggen till höger och så att frambenen håller sig på voltspåret). Ryttaren fick göra detta i både skritt och trav. Hon måste hela tiden hålla händerna stadiga, framför allt i traven. Hon ska fortsätta tills hon känner att hästen blir mjuk i handen och mjuk i ryggen. När hästen börjar lyfta den bakre delen av halsen så ger han ryttaren nacken och blir mjuk i handen. Det är viktigt att ryttaren lyckas hålla frambenen på samma voltspår hela tiden, för om hästen får falla ut från volten så kommer den att falla med framdelen istället för att lyfta framdelen.

Nästa övning var att börja med en förvänd sluta på volten. Hon ska då gå väldigt långsamt tills hästen lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen och blir mjuk i handen. Då ska hon gå över i en vänster öppna parallellt med långsidan (hon ska alltså bibehålla samma bärande bakben, men byta böjning och rörelseriktning). När hästen börjar lyfta sig blir också rotationen korrekt, så då slutar hästen trycka över ryttaren till yttersidan.

Exempel 3 –  Länga hästens hals

Det här är en arab som hela tiden vill sätta det högra bakbenet åt sidan och som gärna kortar av halsen. Ryttaren fick börja med att rida hästen rakställd på en rak linje och med låren hålla bogarna på linjen och med vaderna hålla bakbenen på linjen. Hon fick först rida i mellanskritt och sedan med sitsen (genom att lyfta psoasmuskeln) samla hästen och gå långsammare. Hon fick sedan rida på en ganska liten volt i väldigt långsam skritt och på samma sätt som på det raka spåret hålla hästens bogar och bakben inom korridoren. Hon ska hela tiden eftersträva att få en längre hals. När hon känner att han är redo att länga halsen ska hon alltså länga tyglarna.

Även om Jean Luc inte arbetar hästarna långa och låga så vill han att de ska ha en lång hals. Det blev väldigt tydligt med den här hästen, där hästen drar ihop halsen lite och då låser bröstryggen. För att hästen ska kunna böja sig så måste den först länga ut halsen så att den låser upp bröstryggen.

För att länga ut halsen mer fick ryttaren (fortfarande på en volt) trava och driva med inner vad varje gång inner bak är i luften. När hästen börjar länga halsen ska hon länga tygeln. Hon får dock problemet att hästen ökar farten istället för att länga ut steget och länga halsen. Hon kan korrigera detta genom att minska volten för att få hästen att minska tempot. Hon ska trycka med inner vad tills hästen börjar länga steget och länga halsen. Då ska hon direkt upphöra, så att hästen förstår att den ska länga sig när hon trycker med vaden. När hästen bromsar upp traven och länger steget en aning så ska hon byta volt.

Även när hästen börjar länga sig en aning så skjuter den inte ifrån uppåt med sin framdel. Nästa steg med den hästen är därför att jobba med detta. Hon fick börja med att försöka lösa detta genom att rida en förvänd sluta på volten och från den gå till en piruett inåt (alltså byta böjning) och från piruetten gå in i en förvänd sluta på en volt åt andra hållet (alltså hålla kvar böjningen, men byta rörelseriktning). Direkt hästen svarar med eftergift på en av övningarna byter hon övning och hon ska liksom tidigare hela tiden försöka länga ut halsen (alltså länga tyglarna när hästen erbjuder en längre hals).

Exempel 4 – Använda tagen framdel för att få böjning (rotation)

Jean Luc använder gärna tagen framdel (shoulder fore) för att hjälpa hästen att få rätt rotation. Hästen är i den övningen så rak att det inte är någon risk att man förböjer halsen och trycker ut hästen på ytterbogen (= hästen roterar utåt), men man får den ändå mjuk i innersidan. När hästen är rak men mjuk i innersidan är det lättast att hitta rätt rotation. Den laterala böjningen är i det här sammanhanget egentligen helt ointressant. Det är rotationen som är syftet med övningen.

En av hästarna hade svårt att böja sig i bröstryggen och svårt att ställa sig inåt. Den ville bara trycka ganaschen inåt istället för att ställa sig. Istället för att rida den hästen böjd på en volt fick ryttaren rida den rak med tagen framdel några meter, sedan vända inåt, rida rakt, vända inåt etc, så att volten förvandlas till en hexagon där hästen på alla raka linjer går med tagen framdel. Utför man det riktigt väl så ska man lägga in vändningarna där hästen roterar inåt och börjar lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen.

Samma ekipage fick i trav växla mellan tagen framdel och öppna längs långsidan för att få hästen att länga ut steget. Rotationen (och steglängden) blev egentligen bättre i tagen framdel, men hästen försvarade sig då genom att öka farten (istället för att länga steget). Varje gång den ökade farten fick ryttaren korrigera det genom att ta in hästen i en öppna och när hästen lugnade steget fick hon gå tillbaka till en tagen framdel. Om hästen istället föll på framdelen så fick hon gå tillbaka  till hexagonen för att hitta tillbaka till lyftet i bröstryggen och den bakre delen av halsen.

Exempel 5 – Växla mellan långsam skritt och energisk trav

För att hjälpa hästen att länga steget i trav istället för att bara springa fortare så kan man växla mellan att med sitsen skapa ett lyft i bröstryggen och den bakre delen av halsen i en väldigt långsam skritt och ur detta med vaderna trycka fram hästen i en energisk (men inte springig) trav. Man ska då bara trava så lång bit som hästen bibehåller lyftet i framdelen. Sedan bryter man av till skritt igen och återskapar bärigheten innan man åter trycker fram hästen i trav. Detta blir lite som en variant av att samla och länga hästen i traven, men genom att ta samlingen i skritt istället för i trav så blir det lättare att skapa lyftet i hästens bröstrygg.

Exempel 6 – Arbete vid handen

Ett par hästar arbetades vid handen. Jean Lucs metod för arbete vid handen är att hålla båda tyglarna i en hand och går parallellt med hästen bredvid hästens framben. Handen hålls mitt på manken och man tar ett stöd mot manken. Man kan då påverka bogarna genom att trycka mankens tornutskott en aning utåt eller inåt för att korrigera när hästen trycker en bog åt sidan. Hästen som arbetades sköt på mot handen. Istället för att skapa en dragkamp ville Jean Luc att detta skulle lösas dels genom att placera hästen i en piruett (i det här fallet bort från en, så att man står på hästens utsida) och dels genom att ta ett tydligt stöd med handen i manken. När hästen drar i tygeln så kommer den då bara att dra sig själv i manken. När hästen drar i tyglarna tar man in den i en piruett och när man får lätthet så går man på en rak linje. Om hästen åter börjar dra så går man in i en piruett igen. För att röra sig i perfekt harmoni med hästen så ska man helst gå i samma takt som hästens framben.

På samma sätt som i ridningen får man börja med en väldigt långsam skritt, tills hästen börjar lyfta ryggen och hittar lättheten. När man hittar lättheten på rakt spår är nästa steg att vända (t.ex. för att gå in på medellinjen eller för att gå in på en volt). Man ska då INTE ta i innertygeln, utan man ska med tygelhanden föra hästens tornutskott in i vändningen så att hästen vänder med rotation.

Min första lektion – Lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen i skritt

Jag fick liksom övriga ekipage börja med att visa Valioso i skritt, trav och galopp. Jean Luc upptäckte genast att Valioso sätter ned sina bakhovar med tån lite utåt och med hovens innersida först. Han sa att det är något som hovslagaren måste justera, men det räcker inte med att justera hovarna. Man måste även lära hästen ett bättre sätt att använda sina bakben och sitt bäcken på för att han ska kunna sätta ned hovarna rakare. När han tittade på Valiosos rörelser så konstaterade han att Valioso skjuter på för mycket med sina bakben och han klarar inte av att omvandla bakbenens påskjut till ett lyft i ryggen. Han måste alltså lära sig att lyfta sin rygg. Detta är ju inte precis någon nyhet för mig, utan det är precis det som vi har kämpat med i många år. Jag har provat många olika metoder för att komma åt problemet, men det känns som att vi större delen av tiden bara går runt problemet. Dessutom räcker det att Valioso gör ett minimalt fel (t.ex. tar en bog en centimeter för mycket inåt eller utåt) för att lyftet i ryggen ska utebli. Jag bad därför Jean Luc att prova rida Valioso, så att han kan känna vilken väg som är bäst att gå för att komma åt problemet.

Jean Luc red Valioso i extremt långsam skritt. Han satt helt lodrätt utan att släppa fram några stora rörelser genom sin kropp. Han red Valioso i en ganska hög form, med nacken som högsta punkt och bekymrade sig inte om att halsen blev kort och underhalsen kom fram. Istället satt han bara kvar i position och inväntade rätt reaktion i Valiosos rygg. För att hjälpa Valioso placerade han honom i en ganska svag öppna (ca 35 grader i höger varv och ca 45 grader men med helt rak hals i vänster varv). Precis som jag är van vid så kände han att Valioso hela tiden växlade mellan att trycka lite med inner och ytter bog. Så fort man korrigerar en bog så flyttas alltså problemet till den andra bogen. Han lät inte de bogrörelserna trycka hans sits åt sidan utan satt bara kvar i en mellanposition. Till sist insåg Valioso att lösningen inte var att trycka bogarna åt sidan och då kom lyftet i ryggen, vilket ledde till att bakbenen kom betydligt längre inunder honom under några steg. Då försökte Jean Luc föra in Valioso på en volt, men då föll han på bogarna igen.

Sedan var det min tur att prova att få samma reaktion i Valioso. Jean Luc började med att räta upp min kropp. Jag skulle sitta längre fram i sadeln och ta underskänklarna betydligt längre bak (vilket inte är någon nyhet, utan det är ett gammalt problem som jag fortfarande kämpar med…). Jag skulle också räta ut ryggraden mer och länga ut den genom att aktivera psoas men utan att ta svanken mer bakåt. Det var väldigt svårt både att hitta rätt position och att bibehålla rätt position när Valioso vill trycka omkring mig i sadeln. Jag kände också hur viktigt det var att Valioso gick riktigt långsamt för att det över huvud taget skulle bli möjligt för honom att reagera uppåt i ryggen. Jag hann bara fått rätt reaktion två steg innan lektionen var slut, men jag hade sådan tur att det var en kort rast mellan mig och nästa häst så jag kunde öva själv en stund. Jag tyckte då att jag fick en bra reaktion i båda varven, men det kändes lite för enkelt, så jag är inte säker på att det var rätt.

På fredag kväll och på lördag morgon red jag själv för att träna mig på att kunna guida Valioso rätt och för att Valioso skulle få träna sig på att ge rätt reaktioner. Åsa Johansson hjälpte mig otroligt bra genom att påminna mig om alla mina kroppsdelar som vill placera sig fel! Jag blev förvånad över hur snabbt Valioso började förstå vad jag menade. Han blev då längre längst bak i halsen och tog manken och ytterbogen framåt, precis de reaktioner som jag har kämpat med genom att rida bakbenen fram mot handen. Men nu kändes det faktiskt lite stadigare och det kändes som att Valioso gjorde detta lite mer på frivillig väg. En skillnad som Jean Luc gör jämfört med vad jag har gjort tidigare är (förutom drivningen) att jag har korrigerat bogarna med tyglarna medan Jean Luc korrigerar bogarna med låren. Bent Branderup är ju väldigt hård med att man inte får styra frambenen med skänklarna, men det är inte det som Jean Luc gör. Istället använder han sätet (låren) för att via hästens bröstkorg hindra hästen från att trycka sig på den ena eller andra bogen. Så fort som hästen trycker ut en bog så känner ju ryttaren detta i sitsen genom att bröstkorgen trycks ut åt den sidan. Genom att inte följa med ut med sitsen kan Jean Luc hindra hästen från att trycka bogen åt sidan. Fördelen med den metoden jämfört med att korrigera bogarna med tyglarna är att det inte finns något som kortar av hästens hals. Det problem jag har haft med Valioso har nog varit just detta. Hans bogar har varit så instabila och så fort jag korrigera en bog så flyttar han trycket till den andra bogen, så jag kan sitta och bolla hans bogar mellan tyglarna utan att någonsin lyckas placera honom precis mitt emellan (i balans). Och det är bara när han är precis mitt emellan som det skapas ett lyft i bröstryggen (annars håller han ju kvar vikten på det framben som han för tillfället stödjer sig på). Min lösning på detta har varit att med tyglarna korrigera båda bogarna samtidigt. Problemet har varit att Valioso då börjar med att korta av halsen så att hans problem ökar. Då har jag hållit kvar svagt i tyglarna och lyft lite samtidigt som jag med skänklarna har drivit honom framåt. Jag har då kunnat få rätt reaktion, så att han har börjat lyfta ryggen och sträcka sig framåt. Men jag har aldrig fått någon stabilitet eftersom varje korrigering först har skapat en avkortning innan jag har fått rätt reaktion. Med den här metoden (där sitsen tar över tyglarnas uppgift) så finns det ingen avkortande kraft, så då undviker jag det problemet. Jag tror därför att det här kan vara den förändring vi behöver för att kunna hitta stabilitet och äntligen utvecklas mer!

Min andra lektion – Lyfta bröstryggen och svinga fram bakbenen i trav

Den här lektionen jobbade vi mycket med traven. Jean Luc ville att Valioso skulle länga ut sitt steg och trycka ifrån uppåt med sina framben. Traven blir då ”återfjädrande” (bouncing) med stuns i.

För att komma till den reaktionen fick vi börja med att rida förvänd sluta på volt. Jag skulle hålla Valiosos hals i princip helt rak och en minimal ställning utåt på en volt och med sitsen se till att hålla manken helt vertikal (så att han inte roterar utåt). När manken var helt rak skulle jag aktivera ytter bak (det bakben som är inåt i volten) och placera Valioso i en svag förvänd sluta. Böjningen skulle komma från placeringen av ytter bak. När hästen börjar fundera på att länga steget (manken börjar komma en aning framåt) så skulle jag byta böjning och bara fortsätta på volten. För att få den effekten räcker det inte att bara placera hästen i en förvänd sluta, utan jag skulle trycka hästens bakben mer framåt med vaderna (lägga ett tryck mot hästens sidor för att länga steget). Detta gav inte särskilt stor effekt på Valioso (på grund av att jag inte lyckades hålla manken helt vertikal med sitsen). När jag bytte böjning ville Valioso mest bara trycka ut sig på ytterbogen istället för att lyfta bröstryggen över sina framben. Vi fick därför ändra övningen lite. Förvänd sluta på volt var fortfarande utgångspunkten och när hästen började tänka rätt skulle jag byta böjning och gå in i en diagonalsluta (om jag börjar med en höger sluta på en volt till vänster så skulle jag alltså gå vidare till en diagonalsluta till vänster och sedan gå in i en vänster sluta på en volt till höger). Detta gav lite bättre effekt på Valioso. Jag skulle på samma sätt som på volten trycka bakbenen ganska mycket framåt med vaderna i diagonalslutan.

Avslutningsvis fick jag prova ytterligare en variant. Jag började med förvänd sluta och diagonalsluta och när hästen kändes redo i den förvända slutan så gick jag in i en tagen framdel (shoulder fore) parallellt med långsidan. Det innebär alltså att jag fick byta böjning och gå in i en tagen framdel.

Jean Luc var nöjd med min ridning och tyckte att jag var duktig på att känna när det var rätt ögonblick att byta övning. Själv tyckte jag dock att min ridning kändes lite hafsig och att vi aldrig riktigt kom till det resultat som jag hade velat ha. Det kändes mycket bättre på morgonen när jag tränade med Åsas hjälp. Då hade jag hästen mycket bättre i min sits och han sökte sig fram till en eftergiven hand.

Min tredje lektion – Lyfta bröstryggen och bära sig i galopp

Vid min tredje lektion bad jag Jean Luc om hjälp med hur jag ska kunna förbättra Valiosos galopp. Jag är ju (utifrån den akademiska ridkonsten) van vid inställningen att hästen först ska lära sig ett korrekt rörelsemönster i skritt och sedan i trav och först när den har blivit stark i detta är den redo att göra detsamma i galopp. Så arbetar dock inte Jean Luc, så han hade ingenting emot att vi började jobba med galoppen, trots att vi inte har uppnått stabilitet i de övriga gångarterna.

Jean Luc konstaterade att Valioso både har problem med sina bakben och sina framben i galoppen. Han vill börja med att jobba med framdelen, så att den blir stabilare och hästen får en bättre balans i galoppen. Därefter kan jag börja jobba med bakbenen i galopp.

Att jobba på med olika övningar i en icke bärig galopp är enligt Jean Luc inte ett effektivt sätt att lära hästen att bli bärig i galoppen. Det kan nog istället leda till att hästen blir van vid att kunna följa ryttarens hjälper utan att bära upp sig i galoppen. Istället vill Jean Luc att jag ur en bärig skritt ska fatta en bärig galopp och bara galoppera så många språng som Valioso bibehåller bärigheten.  Jag ska alltså inte korrigera honom i galoppen, utan den korrigering jag ska göra när han ”faller” är att bryta av till trav och sedan gå tillbaka till en bärig skritt och be honom fatta en bärig galopp igen. För att ha så bra utgångsläge som möjligt inför galoppen skulle jag först skritta långsamt på en volt (t.ex. i vänster varv) tills hästen placerar manken vertikalt och lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen. Då skulle jag ställa om honom (utåt på volten, i det här fallet till höger), aktivera hans vänstra bakben med vänster vad och med mitt bäcken flytta framdelen till höger. Med andra ord skulle jag från en volt i vänster varv byta ställning och göra en inte alltför centrerad piruett till höger. Det är viktigt att hästen går riktigt långsamt och verkligen flyttar frambenen steg för steg i piruetten. När jag har med mig båda bogarna med ett fint lyft i bröstryggen så släpper jag efter lite extra på tygeln och fattar galopp. Jag ska på det sättet tydligt signalera till hästen att jag inte kommer att hjälpa till att balansera upp honom med tyglarna, utan han måste balansera sig själv genom att fortsätta lyfta sin bröstrygg. Jag galopperar på en volt i höger varv så många språng som han bibehåller bärigheten. Direkt bröstryggen börjar falla ned saktar jag av till trav, låter hästen hästen trava ett halvt varv på volten, gärna i lättridning, och saktar sedan av till en långsam skritt på en volt till höger. När jag fått bärigheten i skritten ställer jag hästen till vänster, gör en piruett till vänster, släpper på tygeln och fattar vänster galopp. Så kan jag fortsätta med ganska många galoppfattningar så att hästen ”kommer igång” och börjar fatta galopp med allt bättre balans. Ibland kommer hästen bara att hålla balansen/bärigheten i galoppen ett par steg, medan han ibland kanske håller det ett halvt eller ett helt varv på volten.

Sitsen är viktig i galoppen. När hästen galopperar utan att lyfta bröstryggen (såsom Valioso gärna gör) så kommer han att trycka mig framåt i varje galoppsprång. Det är väldigt svårt att sitta korrekt på en häst som galopperar utan bärighet. Men nu ska vi ju bara galoppera så många språng som han kan hålla kvar bärigheten, så då spelar detta ingen roll. Det jag ska göra när han fattar galopp med bibehållen bärighet är att i varje språng sträcka mig uppåt (genom att aktivera psoasmuskeln och de djupa magmusklerna) istället för att trycka på framåt (för i så fall trycker jag ned hästens bröstrygg). Det krävs ganska mycket kraft och energi från bakbenen för att Valioso ska kunna hålla en galopp där han lyfter bröstryggen. Jag måste därför trycka fram honom lite med vaderna mot hans sida.

När Valioso blir stadigare i galoppen, så att han kan hålla upp bröstryggen lite längre bit så kan jag när jag får en bra galopp på volten gå över i en diagonalsluta för att aktivera bakbenen lite mer. Principen med att bryta av när hästen tappar bärigheten är densamma. Jag ska bara prova diagonalslutan när jag får en bärig galopp som hästen lyckas hålla några meter.

Efter ett tag kommer jag att upptäcka att Valioso bjuder till galopp direkt när jag går in i en piruett. Jag ska inte låta honom fatta galopp innan jag har bett om det, men jag ska försöka minska mina hjälper så att signalen för galopp blir så minimal som möjligt. Det kommer att göra hästen både mer uppmärksam och mer direkt på hjälperna, vilket också ökar hästens bärighet. Efter ett tag så kommer jag att kunna få samma bärighet i galoppen även utan att utgå från en piruett. Då kan jag prova fatta galopp utan piruett, men om fattningarna börjar försämras så går jag genast tillbaka till piruetterna.

Nästa steg är sedan att börja använda öppnan för att förbättra galoppen. Jag ska då gå in i en öppna i skritt på spåret i vänster varv. När hästen hittar bärigheten går jag diagonalt över ridbanan från öppnan och fattar höger galopp (jag byter alltså böjning). Efter galoppen på diagonalen saktar jag av till trav, fortsätter i höger varv, saktar av till skritt och går in i höger öppna. Från höger öppna går jag in på en rak linje längs diagonalen och fattar vänster galopp. Anledningen till att jag från vänster öppna ska fatta höger galopp är att om jag ur en vänster öppna fattar vänster galopp så är risken stor att hästen driftar ut över ytterbogen. Om fattningarna blir sämre när jag gör dem ur öppna så ska jag genast gå tillbaka till piruetten för att förbättra fattningarna. När jag får fina fattningar ur piruetten och han kan hålla en bärig galopp en bit så jobbar jag med fattningar ur öppna, men bara så länge som fattningarna fortsätter att vara bäriga. Det är alltså kvaliteten i fattningarna och kvaliteten i galoppen som avgör vilken övning jag behöver för att förbättra galoppen.

Jean Luc tycker att jag ska jobba med olika saker olika dagar. En dag kan jag fokusera på galopparbetet och dagen efter kan jag istället jobba med att förbättra traven.

 

 

 

 

Will Faerber förklarar sitt system: "Ska stretcha och utveckla överlinjen"

 

Den amerikanska tränaren Will Faerber har grundat skolan Art2Ride, där grundidén är att aktivera och stärka hästens coremuskulatur. När han var på Sverigebesök, och höll träningar i Halmstad, passade vi på att få en pratstund. 

Art2Ride  Dressyr  Klassisk dressyr  Tränare  Will Faerber

 

 

 

 

 

Detta är Katrin Wallbergs egna anteckningar om kursen

Tack för att jag får låna dem! AW

 Kurs för Christofer Dahlgren 1-2 april 2017

2017-04-07
 / 
by admin
 / 
 
  

När Christofer instruerar arbetar han i princip alltid med alla tre gångarter i hästen. På det sättet skiljer han sig från många andra akademiska tränare som vill få skritten perfekt och sedan börja med traven och först när även traven är mer eller mindre perfekt så är det dags att börja med galoppen. En anledning till att Christofer vill att man ska arbeta med alla gångarter parallellt är att de olika gångarterna kan hjälpa hästen på olika sätt. Det är till exempel vanligt att galoppen hjälper hästen att hitta mer rundhet och lyfta sin rygg och att traven därför blir bättre efter galoppen. Om man aldrig galopperar så blir det då svårare att utveckla traven. En annan anledning är att man inte ska fastna i ett steg i utbildningen. Det är annars ganska vanligt att akademiska ryttare inte kommer till galoppen.

Som vanligt har Christofer ett väldigt beskrivande kroppsspråk när han undervisar!

Framåt, stopp, höger, vänster, bakåt

Det första som Christofer vill checka av med alla hästar är:

  • Framåt
  • Stopp
  • Höger
  • Vänster
  • Bakåt

Förra gången Christofer var här (för två år sedan) var det flera av ekipagen som fick jobba en hel del med styrningen. Problemen med styrningen kommer sig oftast av att hästarna inte riktar kraften från bakbenen rakt, utan skjuter lite åt sidan. Om hästen skjuter snett utåt så blir det svårt att få med sig ytterbogen runt när man ska svänga och svängen blir större än man har tänkt sig. Man måste alltså träna sig på att svänga hästens framben och inte bara hästens huvud. På den här kursen fungerade styrningen bra för de flesta deltagarna!

Stopp och bakåt var det däremot några deltagare som fick jobba med. En av deltagarna i kursen red en kallblodstravare som har lätt att stressa upp sig och som då skjuter mot handen och inte tar halvhalterna. När inte halvhalterna fungerar så måste man jobba med hela halter för att lära hästen att förstå halterna bättre och då finns det förutsättningar för att även halvhalterna ska fungera. Med den här hästen var dock även halterna svåra. De fick därför jobba med att rygga två steg varje gång de gjorde halt. Inte för att korrigera hästen utan för att få hästen mer uppmärksam på bettet och faktiskt kunna få den att även tänka bakåt i halten istället för att hela tiden ligga på framåt. Efter några försök ökade hästen sin uppmärksamhet och tog halterna snabbare.

Rundhet och sökning fram och ned

Christofer börjar alltid med att lära sina hästar en låg form. När han släpper på tygeln så ska hästen sänka huvudet och länga ut halsen och kliva fram med bakbenen. När hästen har förstått det så rider han i en högre form. Om hästen börjar gå emot handen när man använder tygeln så har man två alternativ. Det ena är att släppa hästen mer fram och ned igen och det andra är att driva på hästen så att den slutar skjuta mot handen. Den andra metoden fungerar bara om hästen har börjat förstå skänkeln. Annars kommer den bara att skjuta mer mot handen när man driver på bakbenen.

Något som ett par av ekipagen på kursen fick jobba med var att släppa på tygeln för att hästen ska söka fram och ned och att sedan ta kontakt med tygeln. Den reaktion Christofer då vill att de ska få är att hästen går med huvudet lite högre, men utan att korta av halsen eller korta av steget. När man tar tyglarna så ska hästen alltså fortsätta framåt precis likadant som tidigare. På det sättet kan man lära hästen att acceptera tygeln utan att tygeln förstör hästens steg. Hästen ska alltså hela tiden söka fram och ned, men tygelns längd avgör hur mycket hästen ska sträcka sig. När man länger tygeln så ska hästen alltså länga sig mer fram och ned.

Precis som så många andra kallblodstravare har Lasse svårt att söka fram och ned när ryttaren tar kontakt med tygeln. Även om han är rund i formen så vill han gärna börja skjuta mot handen. Christofer förklarar det med att man har avlat fram ett riktigt springarhuvud för att kompensera kallblodets byggnad och trots det kunna få dem att springa så snabbt!

Runda sig runt innerskänkeln och sträcka fram ytterbogen

Anledningen till att så många hästar har så svårt att runda sig runt innerskänkeln och istället faller på ytterbogen när man använder innerskänkeln är att det är den reaktionen som de flesta lär sina hästar direkt de påbörjar utbildningen. Det gör man oftast genom att man i markarbete ställer hästen med kapsonen och driver hästens inre bakben till underträdelse med spöt i skänkelläget. Den reaktion de flesta då får är att hästen då tar sitt inre bakben in mot tyngdpunkten, dvs snett utåt på volten. Samtidigt rör sig då det yttre frambenet i samma riktning som det inre bakbenet, dvs hästen faller ut med ytterbogen. Oftast märker man inte att ytterbogen faller ut, för hästen blir ändå kvar i rätt position i och med att man håller i kapsonen, dvs huvudet går lite in samtidigt som ytterbogen går lite ut. Att föra huvudet och frambenen åt två olika håll skapar en obalans i hästen och får den att drifta ut över ytterbogen. För att undvika detta arbetar Christofer redan från början med att hästen ska runda sig runt spöhjälpen i skänkelläget. Det gör han genom det följande arbetet, dvs han går framför hästen på en volt och hästen ska hela tiden följa honom med båda ögonen och båda frambenen.

Christofer använder inte bara det följande arbetet som ett första steg i hästens utbildning som man utför på volten. Han använder det även för att få kontroll över hästens ytterbog i olika övningar. Det tydligaste exemplet på detta är slutan. Ofta när man ber hästen om en sluta från marken så lyfter man spöt och ber hästen komma in med sin bakdel. Det är den enkla delen i slutan. Det som kan vara lite mer komplicerat är att få rätt reaktion i bogarna när man ber hästen om en sluta. Ett vanligt fel är att hästen inte bara kommer in med bakdelen, utan att den samtidigt trycker framdelen inåt. När hästen gör det så vinklar den ut armbågen på innerbogen och böjer sig alltså åt fel håll genom bogpartiet. Ytterbogen förs då bakåt istället för framåt. Ett vanligt sätt att korrigera detta är att öka hästens böjning. Då kan man få innerbogen på plats, men oftast blir resultatet istället att hästen flyttar framdelen ett steg utåt när man ber om en sluta. Det ger i och för sig mer stabilitet än när hästen faller på innerbogen, men resultatet blir att hästen driftar ut över ytterbogen istället. Christofers sätt att lösa problemet på är att koppla ihop slutan med det följande arbetet. Så snart som han har lärt hästen att förstå slutahjälpen så lämnar han väggen. När han ber om en sluta så ber han samtidigt hästen att komma till honom med ytterbogen. Men han gör inte detta genom att använda spöt på framdelen, utan genom att koppla ihop slutan och det följande arbetet. Det blir alltså hans kroppsspråk som vrider hästens framdel inåt och tar med sig ytterbogen. Istället för att hålla en rak linje i slutan så går Christofer direkt in mot en volt och en diagonalslutaliknande rörelse när han lyfter spöt för att be om en sluta. Detta ger dock bara rätt effekt om man har befäst det följande arbetet ordentligt, så att hästen vrider hela framdelen mot en och riktar båda frambenen rakt mot en. Senare i utbildningen kan Christofer använda samma hjälp (kroppsspråket) för att ta med sig ytterbogen runt på volten i longeringen. Därmed har han spöt fritt för att jobba med hästens bakdel.

Alla säger: ”Böj hästen runt innerskänkeln och få den att komma fram till yttertygeln.” Det är dock väldigt svårt för de flesta att åstadkomma det. Det beror inte på att alla är korkade och inte förstår vd de ska uppnå, utan det beror helt enkelt på att detta är ganska svårt att utföra. Christofers lösning på det är alltså att befästa det följande arbetet för att kunna få hästen att runda sig runt innerskänkeln.

Låt hästen ta mer ansvar

En sak som Christofer poängterade i allt arbete är att man måste låta hästen ta ett större ansvar. Ett exempel på detta är när man longerar en unghäst. Bland det första Christofer lär unghästen i longeringen är att ta ansvar för gångart, avstånd och riktning. Med det menar han att har han sagt att hästen ska trava så ska hästen fortsätta trava tills han ber om en annan gångart, utan att han påminner den hela tiden. Detsamma gäller övriga gångarter. Har han talat om för hästen att den ska gå på en volt som har en viss storlek så ska hästen hålla den riktningen tills han säger till hästen att den ska öka eller minska volten. Och har han sagt till hästen att den ska hålla ett visst avstånd från honom så ska den hålla det avståndet tills han säger något annat. När detta sitter bra i alla gångarter så blir resultatet en häst som är väldigt stabil. När man sedan börjar rida så gäller det att arbeta med samma sak i ridningen. Att ge hästen ansvar för att hålla gångarten och riktningen tills man ber den göra någonting annat.

Här tar hästen ansvar för riktning och gångart och så länge som hästen tar sitt ansvar så följer ryttaren bara med utan att inverka med tygel eller skänkel.

Det här är någonting som jag verkligen ska ta till mig. Jag har haft många hästar som har haft problem att använda sin kropp rätt. Dessa hästar har verkligen behövt mycket hjälp. Jag har lärt mig hur jag bäst hjälper en häst att hitta en biomekaniskt korrekt rörelse där hästen kan röra sig i balans och börja bära upp sig. Problemet är dock att jag ofta försöker hjälpa alla hästar till en bättre rörelse på det sättet. Och det fungerar! Hästarna förbättrar sin bärighet. Men det sker på bekostnad av det egna ansvaret. Jag måste alltså träna mig själv på att låta den oförstörda hästen jobba mer självständigt. Om man ger hästen en riktning, avstånd och gångart i longeringen så ska hästen själv kunna hitta balansen på den volten. Tappar hästen balansen så kommer det att märkas genom att den även tappar riktningen eller avståndet. Riktas kraften inåt så blir volten mindre och riktas kraften utåt så blir volten större (eller hästen börjar sträcka linan). Min hemläxa blir alltså att göra ingenting så länge som hästen följer den volt som jag har angett. Om hästen byter riktning så inverkar jag och placerar tillbaka hästen på den anvisade volten. Därefter gör jag ingenting igen! Detsamma gäller med gångarten. Har jag bett om galopp så ska hästen galoppera tills jag ber om någonting annat. Jag ska inte behöva be om galopp var fjärde meter för att hästen ska kunna hålla galoppen.

Undvik mellanmjölksläget

Det var många av ryttarna på kursen som framför allt i trav red sina hästar i ett tempo som inte är framåt och inte är samlat. Hästarna blev då lite lufsande och släpande i gången. Christofer var väldigt noga med att se till att de ryttarna antingen rider fram mer eller samlar hästen mer. Det gav väldigt stor effekt i hästarna för de fick mycket mer aktivitet i sina bakben. Christofer förklarade det som att han i skritten ville känna att hästen i vilket steg som helst skulle kunna göra en övergång till trav och att den i trav i vilket steg som helst skulle kunna fatta galopp direkt när man bad om det.

Här får Katharina jobba med att öka energin i samlingen!

Om jag lägger min mer biomekaniska tolkning på det så innebär det lufsande mellanmjölksläget att hästen blir väldigt lösgjord, men att den blir för lång i kroppen. Man får då överdrivet stora svingningar i ryggen. I början av hästens utbildning vill man få hästen lösgjord och börja aktivera ryggen så att man får bakbenens rörelser att gå genom hela hästens kropp och så att ryggen svingar olika beroende på om man rider skritt, trav eller galopp. Men om svingningarna i ryggen blir för stora så faller hästen isär. Tydligast blir detta i trav då svingningarna går nedåt och tillbaka istället för uppåt och tillbaka. Den stora och huvudsakligen nedåtgående svingningen ger en långsam takt och hästen känns väldigt mjuk och harmonisk, men samtidigt trycks bakbenen bakåt och hästen blir lång i kroppen. När hästen bär upp sig och svingar fram sina bakben så ska svingningarna i ryggen huvudsakligen vara uppåtriktade. Ryggen blir då också mer kompakt och rörelserna blir mindre. Man får dock inte blanda ihop dessa mindre rörelser med den avsaknad av svingning som en spänd rygg har.

Med den här hästen blir det ingen mellanmjölkskänsla…

Mina egna lektioner under kursen

Jag red Valioso på kursen. Mitt stora problem med honom har alltid varit hans överrörlighet, som jag tyvärr har förstärkt genom att arbeta med att kunna flytta bogar och bakdel. Alla hans kroppsdelar är väldigt lätta att flytta och han är aldrig tung på några hjälper. Men det är oerhört svårt att få honom stabil i läget mitt emellan. Det blir alltid lite för mycket upp eller lite för mycket ned, och lita för mycket inåt eller lite för mycket utåt. Jag kan snabbare korrigera honom nu, men hamnar ändå lätt i ett läge där jag måste bolla honom mellan hjälperna hela tiden för att hålla honom inom ramen. För att lösa problemet har jag de senaste två året fokuserat på att han ska rikta kraften rakt och hålla huvudet mitt framför kroppen men ändå vara lösgjord och ha en inner- och en yttersida. Mitt målmedvetna arbete har gett resultat. På kursen för Annika Keller för en dryg månad sedan kunde jag börja rida honom fram till handen. Jag har tidigare varit nöjd med att han har accepterat handen och inte dragit ihop halsen så fort som jag har lite kontakt med tygeln. Men därifrån till att jag kan driva fram hans bakben så att han tar kontakten är med den hästen en enorm skillnad. Eftersom jag nu tränat på detta några veckor så var mitt mål med den här kursen att Christofer skulle titta igenom arbetet och förhoppningsvis bekräfta att jag var på rätt väg. Och det lyckades jag med. Andra passet kunde jag rida Valioso fram till handen i en lite högre (dvs bärigare) form både i längning och i samling. I längningen sänkte han inte huvudet utan sträckte bara nosen och bakbenen lite mer framåt i en något långsammare takt och i samlingen ökade hans rundhet  och takten blev högre, men han sökte fortfarande kontakten med handen. Just att lyckas bibehålla kontakten i samlingen är avgörande för att han ska fortsätta jobba korrekt över ryggen. Med många andra hästar fokuserar man på att de ska bli lätta i handen i samlingen, men Valioso är alltid lätt i handen, oavsett om han arbetar korrekt eller felaktigt. Med honom blir det alltså inte ökad lätthet som ska bekräfta när det är rätt, utan en bibehållen kontakt.

Christofer pratar alltid om att det är lätt att komma in i samlingen, men att det svåra är att bibehålla den bärighet som samlingen skapar och ta med den in i en längning. Jag tycker dock att det är tvärt om. Och det beror inte bara på den häst jag rider, utan även när jag undervisar tycker jag att vägen ur samlingen är lätt att lära ut. Men detta är alltså bara ytterligare ett tecken på att olika ryttare, tränare och instruktörer har olika styrkor och svagheter och det är perfekt när man på detta sätt kan komplettera varandra! Christofer lät riktigt imponerad av hur väl Valioso bibehöll bärigheten när jag längde honom ur samlingen och istället fick Christofer guida oss lite i hur vi ska komma in i samlingen utan att den första reaktionen blir en avkortad hals (och ett avkortat steg) och att vi därefter ska ägna samlingen åt att korrigera de felen. Principen var ungefär att jag först ska rida hästen fram till handen så att jag känner bakbenens energi i handen (min formulering) och sedan öka drivningen och be om lite mer energi och rikta den lite mer framåt-uppåt. När Valioso formar sig in i samlingen (en väldigt framåtgående samling) så ska jag be honom öka takten. Om takten minskar när man går in i samlingen så blir ryggsvinget för stort (och det är detta som ger intryck av att ryttaren jobbar mer än hästen i samlingen).

Här rider jag Valioso fram till handen med mycket energi! Jag driver så mycket så att kameran inte hinner med, det är därför bilden är så suddig… Nej, sanningen är den att jag inte kunde fota mig själv, så bilden är hämtad från en film…

Det här var väldigt intressant! Jag ska nu stabilisera detta (dvs den raka kraften där jag kan rida hästens bakben, manke och panna framåt) och jobba mycket med övergångar in och ut ur samling utan att hästen släpper kontakten med min hand. I september ska jag till Christofer som veckoelev och då ska det här vara stabilt hela tiden så att vi kan gå vidare. Men innan det har vi en kurs här för Bent Branderup i maj och en kurs för Annika Keller i augusti, så jag har många möjligheter till avstämning av mitt arbete.

 
 
Foto: Anki Yngve / Dels red Maria Gretzer lektionshästen Lizette, dels ”överlevaren”…
HIPPSON.SE
 
 

 

 

 

 

 
Foto: Bitte Torbjörnsdotter / Patrik Kittel jämför ofta ridningen med ett husbygge.…
HIPPSON.SE

 

 

 
Mästerliga Kyra samlade Zettermans hopphäst – ett bakben i taget
Fredag höll Kyra Kyrklund, professor i ridkonst vid SLU, en nästintill fullsatt heldagsclinic på Fly...
lör 7 jan 2017 - Hippson.se

Mästerliga Kyra samlade Zettermans hopphäst – ett bakben i taget

 

Fredag höll Kyra Kyrklund, professor i ridkonst vid SLU, en nästintill fullsatt heldagsclinic på Flyinge. Som alltid strösslade dressyrgurun liknelser och aha-upplevelser omkring sig – och under det kanske intressantaste passet hjälpte hon ett hoppekipage med samlingen. Nämligen landslagsryttaren Alexander Zetterman och hans Berdina.

 

 

 

har delat en länk.
FOTO: Cajsa Ekström / När Halmstads fältrittklubb arrangerade en träningshelg med…
HIPPSON.SE

Centrerad ridning hjälper ryttaren att hitta rätt position i sadeln

 

 

 

 

 

Detaljer gör helheten – och ger hållbar häst

 

När en toppdressyrtränare som Stefan Jansson håller clinic tillsammans med en sadelinprovare och en sjukgymnast – då bjuds publiken på aha-upplevelser. Här får vi ta del av deras kloka tips och råd.


Visa mer 
Detaljer gör helheten – och ge ... (Artikel - Dressyr)

 

 

 

 

 

 

Charlotte dujardin

 

Charlotte Dujardin: ”Våga släppa handbromsen – och hitta framåtbjudningen”
Testridning, show, clinic och ridlektion. Det var allt i ett när Charlotte Dujardin red fyraåringarna under Breeders Trophy. Här listar vi fyra viktiga punkter ur hennes syn på unghästens utbildning.

 

2016-10-09

Charlotte Dujardin: ”Våga släp ... (Artikel - Dressyr)V

 

 

 

 

 

 

 

 

Kontakt och balans är Carl Hesters mantran: ”Övergångarna är grunden”

Med buren, stilla hand och en lätt och harmonisk ridning får Carl Hester, och hans adepter, hästarna att dansa fram. Nyckeln sitter i övergångarna – både för unghästen och för den häst som tävlar på Grand Prix-nivå. Hundratals övergångar varje pass gör hästen kvick, placerar den i uppförsbacke och skapar en stadig, lätt kontakt med bettet.

 

 

2016-10-02

Kontakt och balans är Carl Hes ... (Artikel - Dressyr)       

 

 

 

 

  

2011-06-20

Samla med lätthet – ”The frenc ... (Artikel - Dressyr)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

2009-04-30, kolla! Marion och jag är med!

 

 

 

 

 

 

 

Till vänster hur ytterhanden bör följa med när du svänger. Till höger rider Manolo en häst med skelettet utritat.

Manolo Mendez: ”Dressyrhästar skulle ha stor glädje av att få hoppa mer”

 

Ett med hästen, del 1: Manolo Mendez är en legendar inom hästvärlden, känd för sin mjuka och harmoniska ridfilosofi. Hans system skapar avspända och muskulösa hästar, väl förberedda för sin uppgift.

21 jul 2014 ... Ett med hästen, del 1: Manolo Mendez är en legendar inom hästvärlden, känd för sin mjuka och harmoniska ridfilosofi. Hans system skapar ...
www.hippson.se/.../manolo-mendez-dressyrhastar-skulle-ha-stor.htm
 
 
 
 
 
 
 
Riders learn the nuances of German Olympian Isabell Werth's training system at the U.S. Dressage Federation National Dressage Symposium. By Beth Baumert for Dressage Today magazine.
DRESSAGETODAY.COM
 
 

 

 

Jens Fredrkssons kloka ord

 
Peder och All In under OS i Rio. Perfection. Foto: Tomas Holcbecher  Hästens form har varit, är och kommer alltid att vara en nyckel till att optimera dennes atletiska…

 

 

 

Amerikanen Will Faeber driver Art2Ride, där grundidén är att stärka hästens coremuskulatur. När han nyligen var i Sverige fick vi en pratstund – här berättar tränaren om sin filosofi:

 
FOTO: Anne Sari / Will Faeber har arbetat professionellt som tränare i över 40 år – han har själv tävlat på hög nivå i fälttävlan, dressyr och hoppning. Sin bas…
HIPPSON.SE
 
 

 

 

Han har vunnit OS, VM och EM. I går höll Jeroen Dubbeldam clinic på Flyinge – hans övningar och konkreta råd om grundridning är lika viktiga oavsett gren och nivå. Missa inte vårt maffiga referat:

 
FOTO: Anki Yngve / "Många vägar leder till Rom, men om du inte har gedigen grundridning att falla tillbaka på måste du börja om helt från scratch varje gång du…
HIPPSON.SE
 
 

 

 

Fredag höll Patrik Kittel clinic i Märsta på temat hur du blir ”bäst på din nivå”. Som alltid bjöds det på massor av konkreta tips – här sammanfattar vi godbitarna i åtta viktiga punkter:

 
Under clinicen fick två av ryttarna sätta rejält med fart på sina hästar. Patrik menar att statisk ridningen tröttar ut hästarna och gör dem sega för hjälperna. "Vill man…
 

 

 

 

Manolo Mendez

Vad betyder det när vi säger att vi vill ha hästen att vara rakt?
I mycket enkla ordalag, direkthet kan betraktas som hästen har en frisk ryggrad utan kinks och blockeringar inrymt i en kropp vars vänster och höger halvor utvecklas och arbeta tillsammans jämnt.
Det handlar om att ha så nära samma muskulösa utveckling och mjukhet på båda sidor av kroppen som vi kan bidra till att skapa och hästen att kunna flex, tryck och bära lika väger jämnt så inte en uppsättning lederna är överskattat och hästens Gång är tydliga och korrekta.
Rida hela hästen smidiga och spänningar fri kan hjälpa oss att utveckla en rak häst - vilket är något en ryttare gör dagligen under sin livstid av arbetet med hästar.
Här är en gratis att ladda ner, illustrerad artikel som ger mer information om detta ämne:
Http://www.manolomendezdressage.com/…/Manolo-Mendez-Dressag…

 

 

 

 

 

 

 

Tre djupa andetag och du rider bättre

RYTTARTRÄNING
 När Jens Fredricson och Andy Swärd föreläste om mental träning bjöds det på av aha-upplevelser. Missa inte referatet!

"Häftigt hur vår sinnesstämning påverkar hästen"

 


 

 

 

 

Min egen artikel

 

 

 

Annes system: Värm upp hästen med mening

 

Handen på hjärtat, hur värmer du upp din häst inför ridpasset? Genom att jogga på volten ett par minuter? Anne Wiklander, C-tränare i dressyr, vill gärna slå ett slag för en uppvärmning med mening – i skritt.

 

6 dec 2015 ... Handen på hjärtat, hur värmer du upp din häst inför ridpasset? Genom att jogga på volten ett par minuter? Anne Wiklander, C-tränare i dressyr, ...
www.hippson.se/.../dressyr/annes-system-varm-upp-hasten-med.htm
 
 

 

 

 

 

Skritt och vändningar – för lösgjordhet och samling

 

Få hästen gymnastiserad, lösgjord och samlad med veckans övning. Dessutom bjuder B-tränare Peter Härnstam på en bra beskrivning av hur du ska tänka i både sluta och vändningar.

 Skritt och vändningar – för lö ... (Ridövning - Medel)

 

 

 

 

 
 
Dr. Gerd Heuschmann är tysken som öppet har kritiserat många av de metoder som används inom…
HIPPSON.SE

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Master clinic med Knytkalaset
Knytkalaset har betytt i särklass mest för svensk dressyr i modern tid, mer än något annat projekt d...
fre 27 nov 2015 - Tidningen Ridsport

 

 

 

 

Hadn't seen this shared to the group yet, and thought it was well worth a read.

 
For Klaus Balkenhol, horsemanship is riding with intelligence : a knowledge, but also a feeling, an understanding of the horse tensions and resistance, to allow for…
HORSESDAILY.COM
 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Paulinda Friberg: ”Det finns ingen quickfix som ger avspändhet”

 

Lördag höll landslagsryttaren Paulinda Friberg en uppskattad clinic på Vällingby Ridcenter i Stockholm, där fokus var att få hästarna att slappna av i den ovana miljön. Ryttarna från teamet Dressage For Future fick många tips med sig hem, oavsett ålder på hästarna.


 

Visa mer 

Paulinda Friberg: ”Det finns i ... (Artikel - Dressyr)
 

 

 

 

 

Isabell Werth

 Isabell trimmade svenska ryttare

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Smiley smile 

– Många ryttare är så fokuserade på att få hästen rak, att de inte tänker på att det enklaste sättet att komma dit är att arbeta med böjning. Det säger Manuel Jorge de Oliveira när han är på ett av sina regelbundna besök i Sverige. Kan du böja igenom…
HIPPSON.SE

 

 

 

Anpassad ridning ger en hållbar unghäst

 

Kotledsinflammationer, ryggömhet och allmänna hältor. Så ser unghästarnas vanligaste diagnoser ut i Agrias statistik. Det flesta åkommor går att undvika med god ridning och hästhållning.

 

 

Charlotte DuJardine

 

 

 

http://www.chronofhorse.com/article/14-lessons-charlotte-dujardin-central-park-master-class?utm_content=buffer733bd&utm_medium=social&utm_source=facebook.com&utm_campaign=buffer

 

 

 

 

Patrik Kittel: ”Att tävla dressyr är lite grann att lura domaren”

 

 

Kittel vill få oss att inverka kvickare

 

DRESSYR
 I fredags kväll höll Patrik Kittel en välbesökt clinic på Strömsholm, i fokus var ryttarens inverkan. Tipsen haglade!

”Tävla dressyr är lite att lura domaren”

 
 
 
 
 
 
 

 

 

Så introduceras piaff, piruetter och byten – i ett tryggt och tydligt system

 

 

 

 

Under Hansbo-dagen på Tullstorp Dressage Stable i förra veckan höll Jan Brink en uppskattad miniclinic – på temat piaff, piruetter och byten. I vårt referat sammanfattar vi ”Tullstorpmetoden”.

 

Så introduceras piaff, piruett ... (Artikel - Dressyr)

 

 

 

Rid med rätt energi – skala från 1 till 10

RIDÖVNING
 Beridaren Karin Öljemark ger nyttiga "tanketips". Genom att variera din energinivå får du hästen rätt tempererad.

"Du kan inte bara öka trycket på hästen"

 

 

 

 
 
 
 
Why trainers PUSH horses TOO FAST

Klaus Balkenhol explains, "Although breeders have created a better horse, the market has created a demand for a stronger, healthier, more powerful horse. It's easier to sell a horse that looks 
like a carefully developed eight-year-old, and not like a three- or four-year-old just beginning his career. If you force it, you can get a three-year-old to physically lo...Visa mer
Visa översättning

 med Lancia Puddle.


 

 

 Xenophon Equus Centre med Lancia Puddle

 
 

 

 

 

Naturlig bjudning – med Ullas kloka system

 

 

 

 

Legendaren Ulla Håkanson, 78, är fortfarande aktiv dressyrryttare. Vi har fått förmånen att återpublicera en artikel från 2011, där hon förklarar sitt kloka träningssystem. Sug åt er!

 

Naturlig bjudning – med Ullas ...

 

 

 

 

Charles de Kunffy's ordeal
Dressage icon, Charles de Kunffy, saw his aristocratic life in Hungary crumble under Soviet oppression following World War II. Here he shares the story of ho...
YOUTUBE.COM

 

 

Klokt och bra

As the excitement builds for next week’s FEI Dressage World Cup Final, Valegro has boarded a plane and is headed to the USA. Check out this video with Charlotte...
DRESSAGEDAILY.COM
 

 

 

Min favorit tränare Christian Carde

http://media.wix.com/…/9f6522_8a4a28f4c8f04f7bb3acc55f44e4e…

 

 

 

Jens och Tinne: "Det ska vara lekande lätt för unghästen"

 

 

 

 

Under Krafftsamling, söndagens event för avelsintresserade på Ridskolan Strömsholm, gav Jens Fredricson och Tinne Vilhelmson Silfvén goda råd inför unghästens utbildning. Detta genom en gemensam clinic.

 

Jens och Tinne: "Det ska vara ... (Artikel - Unghästar )

 

 

 

 

 

Matthias Rath: "Tid är det viktigaste du kan ge"

 

Under lördagen höll sagohingsten Totilas ryttare, Matthias Alexander Rath, en clinic i samarbete med Equestrian Academy – på Sigtuna Ridskola utanför Stockholm. Temat för clinicen var "förväntningar", något Matthias har stor erfarenhet av.

 

 Matthias Rath: "Tid är det vik ... (Artikel - Dressyr)

 

 

 

Så får du hästen bärig i galoppen

 

Så får du hästen bärig i galop ... (Expertsvar - Nina Be)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Marknes filosofi – i 11 konkreta punkter

 

 

 

 

Årets upplaga av Gothenburg Horse Show inleddes med Pether Marknes uppskattade clinic i onsdags, där Nellie och Smilla Berntsson samt deras tränare Malin Trollnäs Turesson red. Här sammanfattar vi tränarguruns råd.

 

Marknes filosofi – i 11 konkre ... (Artikel - Hoppning)

 

 

 

 

Bo Jenå: ”Kan du rida så kan du också tömköra”

 

Under Hästmässan i Borås i mitten på oktober höll Bo Jenå en uppskattad tömkörningsclinic. Dressyrens förbundskapten tycker inte att man ska vara rädd för att pröva denna ädla konst. 
- Har du känsliga händer och kan rida så kan du också tömköra, menar han.

 Bo Jenå: ”Kan du rida så kan d ... (Artikel - Dressyr)

 

 

 

 

 

Christoph Hess gives a thumbs up to Sam Griffiths at the International Eventing Forum. Photo courtesy of Jon Stroud Media.

Christoph Hess gives a thumbs up to Sam Griffiths at the International Eventing Forum. Photo courtesy of Jon Stroud Media.

Christoph Hess is an FEI ‘I’ judge in both dressage and eventing and is currently the Head of Instruction at the DOKR, or German National Federation. He takes every opportunity to promote a horse friendly system of training and emphasizes over and over again that we should work withthe horse.

First rider: Australian Sam Griffiths, famous for his partnership with Happy Times, on Rufus, his talented but tense 2*


Christoph Hess on Working with the 'Not So Good' Dressage ...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Will Rogers: "Ibland behöver hästen en vd"

 

Hur skulle du reagera om jag höll en påse med världens giftigaste orm framför dig? Den frågan ställde Will Rogers till publiken under sin clinic på Lejondals Gård utanför Stockholm.

 

Will Rogers: "Ibland behöver h ... (Artikel - Dressyr)

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 

Fabienne Lütkemeier på Fiero, samt hennes mamma och tränare Gina Capelmann. FOTO: Ridehesten.com

Systemet som förfinats av tre generationer

 

Såg ni den unga, tyska ryttarstjärnan Fabienne Lütkemeier rida världscup i Friends Arena i helgen? Under Global Dressage Forum tidigare i höstas höll hon och hennes kända mamma clinic om sitt system. Vi sammanfattar genom ett antal lärdomar och övningar.

 

Systemet som förfinats av tre ... (Artikel - Dressyr)
 
 
 
 
 

Kontrollerar du spåret, steglängden och rytmen? Då kan du rida!

 

Under Hannell Dressage Stables visning av Tullstorphingstar, sista helgen i april, passade Jan Brink på att hålla clinic. Här sammanfattar vi hans tips och råd.

Kontrollerar du spåret, steglä ... (Artikel - Dressyr)
 
 
 

 

 

 

 

Gerd Heuschmann: Träning som förebygger ryggstelhet och tygelhälta

Tygelhälta är när hästen rör sig orytmiskt främst vid ridning, smärtlindring hjälper inte och "hältan" kan te sig mystisk och svår att hitta orsaker till. Veterinär Gerd Heuschmann menar att detta kan förebyggas, och ofta avhjälpas, genom korrekt träning – här förklarar han hur.

 

 

 

 

 

DaChristofer Dahlgren visade den akademiska ridkonstens principer.

Arena 2014: Akademisk ridkonst – en strävan efter balans med små medel

 

För första gången anordnades i slutet av förra veckan ett större, svenskt evenemang inom akademisk ridkonst. Under två dagar samlades över 450 personer på Sparreholms slott, för att ta del av undervisning och uppvisningar.

Arena 2014: Akademisk ridkonst ... (Artikel - Dressyr)
 

 

 

torprogrammet Nuendo, som Joost Peters arbetar i.

Så snickras en vinnande kür

 

När man ser ett vackert kürprogram ridas är det inte alltid man tänker på allt jobb som ligger bakom, rent musikaliskt. Under Global Dressage Forum, på Blue Hors i Danmark i oktober, höll två av världens bästa kür-kompositörer föredrag.

Så snickras en vinnande kür (Artikel - Dressyr)

 

 

 

 

 

Innan du spänner fjädern i hästen måste du få den avslappnad. En balanserad ryttare är vad som krävs, menar Elisabet.

Elisabet Lundholm: ”Avspändhet går före anspänning”

 

 

 

 

Elisabet Lundholm är en av Sveriges mest rutinerade dressyrtränare, som under lång tid har undervisat i ridningens ädla konst. En av de viktigaste nycklarna för att lyckas är att alltid sätta avspändheten, hos såväl häst som ryttare, i första rummet.

 

 

 Elisabet Lundholm: ”Avspändhet ... (Artikel - Dressyr)

 

 
 
 

 

 

Till höger Charlotte tillsammans med världscupbucklan och artikelförfattaren.

Charlotte Dujardins nycklar till framgång

 

Charlotte Dujardin är inte bara OS-guldmedaljör på drömhästen Valegro. Hon innehar dessutom alla tre världsrekorden i dressyr, två av dem bättrade hon på i Olympia. Hippsons utsända hade nöjet att träffa världsettan under veckan – för lunch på Corinthia Hotel i London.

Charlotte Dujardins nycklar ti ... (Artikel - Dressyr)

 

 

 

 

 

 

Alltid lika uttrycksfulla Kyra Kyrklund höll heldagsclinic på Billdals Ridklubb i söndags.

Kyras sitsrecept: "Händerna är en korridor – och i höften har du ett gångjärn"

 

 

 

 

I söndags höll dressyrikonen Kyra Kyrklund clinic inför fullsatta läktare i Billdal. Det blev mycket fokus på ryttarens sits, här återger vi grundstenarna i Kyras tänk.

 

 Kyras sitsrecept: "Händerna är ... (Artikel - Dressyr)

 

 
 
 
 

 

 

Mor och dotter - Deja till vänster och Diva till höger.

Från skit-trav till OS: 10 lärdomar från Kitte

Under torsdagseftermiddagen höll Patrik Kittel en bejublad clinic i Scandinavium där han red både Deja och Diva – alltså mor och dotter. Deja ägs av uppfödaren Marie Harward medan Diva numera är köpt av Patriks svärföräldrar, familjen Oatley. Här försöker vi sammanfatta hans bästa tips.

 

 Från skit-trav till OS: 10 lär ... (Artikel - Dressyr)

 
 
 
 
 

 

Manuel Jorge de Oliveira: Rakrikta genom böjning

 – Många ryttare är så fokuserade på att få hästen rak, att de inte tänker på att det enklaste sättet att komma dit är att arbeta med böjning. 

Det säger Manuel Jorge de Oliveira när han är på ett av sina regelbundna besök i Sverige. Kan du böja igenom hästen åt båda hållen har du rakriktningen på köpet, menar han.

 

Manuel Jorge de Oliveira: Rakr ... (Artikel - Dressyr)

 
 
 
 
 

 

 

Dag Nätterqvist - Artiklar och skrivelser - Jakobslund - Startsida

www.jakobslund.se/dadde

 

 

 

 

 

 

 

Minna: ”Gör det lätt och rid framåt”

 I början på november höll Minna Telde sin enda clinic för året på Båstads Ridklubb. Veckan efter publicerade vi ett referat om Minnas unghästsystem på Hippson.se. Men så här i jultider kan vi inte låta bli att berätta om hur hon rider vuxna hästar också!

 

Minna: ”Gör det lätt och rid f ... (Artikel - Dressyr)

 

 

 

 

 

Mette Henriksen visar och förklarar, med hjälp av Hanna Carlson på Torina.

 

 8 hållpunkter som förbättrar din sits

Under Hippsons läsarresa till Flyinge höll Mette Henriksen en riktig aha-clinic om ryttarens sits. Här sammanfattar vi några av hennes bästa tips och råd.

 

 8 hållpunkter som förbättrar d ... (Artikel - Dressyr)

 

 

 

 

 

 

Till höger visar Craigs elev Anna Wallén först det uppresande tygeltaget, sedan hur hästen själv väljer en bekvämare form.

Craig Stevens, del 3: Den ”magiska” handen

 

Tygeln är enligt Craig Stevens, amerikansk tränaren i klassisk ridkonst, den primära hjälpen vid ridning. Han menar att händerna aldrig får dras rakt bakåt, i stället använder han vad han kallar "den magiska tygelhanden" för att göra halvhalter.

Craig Stevens, del 3: Den ”mag ... (Artikel - Dressyr)

 

 

 

 

 

Craig höjer först hästens huvud rejält. När han släpper efter söker den sig ner till en bekväm och mer korrekt position med huvudet.

Craig Stevens, del 2: Övningar från marken

 

Nyckeln till ridningen är att få med sig hästens hjärna. Genom att utveckla dess intellekt och psykiska kapacitet kan man enligt Craig Stevens kontrollera hästen mentalt. 
- Då fungerar oftast allt annat utan större problem, säger den amerikanske tränaren i klassisk ridkonst.

 

Craig Stevens, del 2: Övningar ... (Artikel - Dressyr)

 

 

 

Craig Stevens söker ridkonstens rötter

Mediterranean horsemanship, del 1: I en serie om tre artiklar kommer vi under sommaren att få bekanta oss med den klassiske dressyrtränaren Craig Stevens. Vi börjar med en presentation och en kort introduktion till det Craig kallar Mediterranean Horsemanship. En filosofi som bygger på lek – och vars mål är en nära relation och kommunikation med hästen.

 

Craig Stevens söker ridkonsten ... (Artikel - Dressyr)

 
 
 
 
 
Anja Beran
 

Harmoniska hästar presterar bäst

Anja Beran är en tränare som förespråkar de klassiska principerna. Genom lugna och pedagogiska övningar lotsar hon häst och ryttare till att både vilja och kunna prestera sitt bästa. Under två dagar delade hon med sig av sina kunskaper till ryttare och åskådare på Sparreholms Hästcenter. 

 

Harmoniska hästar presterar bä ... (Artikel - Dressyr)

 

 

 

 

 

 

  

18 lärdomar från världsmästarens mästare

Under Carl Hesters bejublade clinic i lördags var det helt fullsatt i Flyinges stora ridhus. Här bjuder vi på godbitar från den fem timmar långa kunskapsbombningen. Sug i er av systemet som har gjort Charlotte Dujardin bäst i världen!

 

18 lärdomar från världsmästare ... (Artikel - Dressyr)

 

                                                            

 

 

 

Kjell Enhagers framgångsrecept – i sju punkter

 

Årets traditionsenliga clinic i Globen skilde sig lite från tidigare år. Det var nämligen inte bara en tränare och en elev – denna gång Louise "Lussan" Nathhorst och Tinne Vilhelmson Silfvén – som delade med sig av kunskap, även deras mentala tränare fanns på plats.

Kjell Enhagers framgångsrecept ... (Artikel - Ryttarträn)

 

 

 

 

 

 

 

 Manolo visar, från marken och uppsuttet, hur ryttaren bör följa hästen när den svänger.

”Genom tyglarna påverkar du hästens självkänsla och välmående”

Ett med hästen, del 2: Manolo Mendez är en legendar inom den klassiska dressyren, känd för sin mjuka och harmoniska ridfilosofi. I andra delen av serien om hans Täby-besök pratar Manolo bland annat form och utrustning.

 

”Genom tyglarna påverkar du hä ... (Artikel - Dressyr)

 

 

 

 

 

 

 

Mendez: ”Dressyrhästar skulle ha stor glädje av att få hoppa mer”

Ett med hästen, del 1: Manolo Mendez är en legendar inom hästvärlden, känd för sin mjuka och harmoniska ridfilosofi. Hans system skapar avspända och muskulösa hästar, väl förberedda för sin uppgift.

Manolo Mendez: ”Dressyrhästar ... (Artikel - Dressyr)

 

 

 

 

 

 

 

Paulo Bastos - när dressyr möter WE

 

Sju år har gått sedan han lämnade Portugal för Sverige, och under den tiden har han gjort sig ett namn - både här och i resten av Europa. Han är känd för att anpassa ridningen efter sina elevers hästar och tränar alla raser med samma självklarhet. I dag har han adepter på hög nivå i både working equitation (WE) och i dressyr.

Paulo Bastos - när dressyr möt ... (Artikel - Dressyr)...

 

 

 

 

 

 

 

 

The Klimke Approach to Dressage

Germany’s Olympic eventing gold medalist and Grand Prix dressage rider, Ingrid Klimke carries on her legendary father’s classical approach to dressage. - See more at: http://dressagetoday.com/article/klimke-approach-dressage-27000#sthash.kHqjJzk7.dpuf



The Klimke Approach to Dressage | Dressage Today


 



 

 H

Att det är viktigt med en god sits och balanserad inverkan är väl något alla är övererrens om. Att jag som ryttare måste lägga ned massor av tid och omsorg på att utveckla min sits och optimera balansen är väl heller inget att vara oense om. Men är det möjligen så att det oftast stannar med en läpparnas bekännelse? För handen på hjärtat, hur många träningar har du följt eller själv varit med på där fokus hamnar på hästens prestation och position istället? Hur många egna träningsstunder har du tillbringat med att helt och hållet koncentrerat dig på din egen kropp och knopp?

Ja, jag vet att det är svårt – och ibland näst intill helt omöjligt – att ta kontroll över sin egen kropp. Att dessutom samtidigt balansera på hästryggens stundom varken mjuka eller helt förutsägbara rörelser plussar på svårigheten ytterligare. En massiv uppgift i hästväg mao.

Men visst är det fantastiskt att se en ryttare som är ett med sin häst – en kentaur. Där det ser ut som att hästen alldeles av sig själv utför rörelserna, ryttarens hjälper är osynliga – precis som målet står beskrivet i ridsportens tävlingsreglemente. Om jag sedan rider tävlingar eller använder min häst för skogsturer gör detsamma, det är min skyldighet mot hästen att bli en så bra (läs balanserad och med god position) ryttare som jag bara kan. Det här är ett livlångt lärande, sitsen bli aldrig klar – det finns alltid massor att förbättra. Tänk, vilken tur!

Jag brukar hävda att ridning inte är rocket science – vilket absolut inte gör uppgiften lättare – men ridning bygger på enkla principer som under århundranden är testade, dom dåliga förkastade och det som fungerar består. Vår svenska klassiska ridning bygger på att jag som ryttare lär mig tre saker – sitta korrekt och med korrekt sits kontrollera hästens tempo och väg.

Enkelt, fast inte lätt! Vad är då en korrekt sits? Ja, här måste jag citera Muselers Ridlära: ”En bild av den korrekta sitsen ges inte för att därigenom understryka den fara som ligger i att understryka den yttre formen. Balans, lösgjordhet och medgående i hästens rörelser låter sig knappast avbildas, lika lite som känsla. Vilket inte betyder att den korrekta sitsen bör förbises” Och så illustrerar han det med en blank bild :)

Vi kan se ryttarens sits (den yttre formen) som en förutsättning att nå den inre formen dvs. balans, ändamålsenligt anspänd och aktivt följsam så att jag med mitt huvud genom min kropp kan styra hästen med omärkliga hjälper. Den lodräta sitsen är ett hjälpmedel för oss att använda våra hjälper på rätt sätt, är säte, överliv, hand och skänkel i en korrekt position kan du varken hacka med sporrarna eller dra i tyglarna speciellt framgångrikt – du tvingas alltså att rida med sitsen, bra va?! Och det fiffiga i kråksången är att sitsen fungerar alldeles automatiskt på hästen, det är inget den måste lära sig. Att stanna för att man drar i tyglarna är däremot helt emot naturen, eller för all del springa med en hackande sporre i sidan.

Hur alla våra delar skall vara placerade kan jag inte gå in på det här blogginlägget, då blir det en bok men några brasklappar kan jag slänga med i konsten att skaffa sig en bättre sits.

Nr 1: träna!!! Det man tränar blir man bättre på (ingen rocketscience det heller) jobbigt och ansträngande för ryttare of course men ingen skulle väl drömma om att lära sig spela tennis utan att springa.

Nr 2: balans är a och o. Det finns ingen nästan balans, balansen är absolut och något jag måste lägga stor vikt och omsorg att öva. Och nej, då kan jag inte hålla i mig lite i tyglarna eller klämma mig fast i låren…

Nr 3: det finns bara ett lodplan! I lodrät sits finns en inbyggd samlande inverkan på hästen, att konstant sitta bakom lod i stolsits är för mig en styggelse där hjälpgivningen aldrig kan bli omärklig och samlingsresultat alltid bristfälligt. Tyvärr lite modernt i dagens tävlingsridning där spektakulära uppvisningar har gått före korrekthet och harmoni. Nu verkar det dock som att pendeln börjar svänga tillbaka så sakta …

Nr 4: när du rider så koncentrera dig på vad DU gör – inte hästen. Det är ju faktiskt jag som måste ändra på mig, hästen kommer inte att ändra på sig men däremot kommer den att belöna mig som ryttare när jag gör bättre ifrån mig – garanterat så ärliga är hästar!

Nr 5: börja ridpassen med att kontrollera din blick och andning, något vi inte kan kompromissa med. Mycket vanligt fel på hästryggen är just att titta ned och hålla andan. Gå sedan igenom kroppen systematiskt genom att skicka ut frågor till dina olika kroppsdelar. Ex. Hur känns min högra fot? Var är min högra fot placerad? Registrera men värdera inte, fokusera sedan på din (korrekta) mentala förebild, oftast brukar kroppen automatiskt rätta sig då vi strävar efter att bli lika vår förebild.

Nr 6: se på din ridning som ett livslångt lärande, det är ok att göra fel ( vi gör alla fel och vi gör alla samma fel) Att rida är mentalt väldigt krävande för jag måste stå ut med mina ständiga tillkortakommande! Men det är helt okej och faktiskt också nödvändigt att göra fel så länge min intention är att bli en bättre ryttare. Bara en sak är inte ok och det är att skylla på hästen – jag får den häst jag förtjänar – deal with it. Sträva efter att bli en skicklig ryttare med känsla för hästen och kunskap om dess behov.

Och sist men inte minst – ha kul! För visst är det väl därför vi rider och umgås med våra fantastiska hästar. Magin i att kommunicera med det vackraste djuret i hela världen är det ju ingenting som slår, ingenting! 

Hälsningar från Maria Eriksson

 

 

 

 

 

Carl Hesters träningsclinic under British Dressage Convention i december förra året. Detta inför årets upplaga av samma konvent den 23-24 november på Hartpury College, Gloucester i England. Där är det Adelinde Cornelissens tur att dela med sig av sina bästa tips.

Henrik Hansson fanns på plats när British Dressage anordnade British Dressage Convention, ett dressyrseminarium i Hartpury utanför Gloucester.
"I år var det dressyrryttaren och OS-guldmedaljören i lag, Carl Hester, som höll i denna tvådagars-clinic där han delade med sig av sin träningsfilosofi samtidigt som han undervisade. Arenan var fylld med ungefär 2 000 åskådare och det var utsålt sedan länge.

Dressyrseminariets första dag inleddes med tre ekipage som Carl inte tidigare hade undervisat. Den första hästen, Donnergold efter Donnerhall, hade haft framgångar i motsvarande lätt A-klasser. Medan hästen travade fram förklarade Carl att han vill att en häst ska vara lätt, framför skänkeln, ju mer den tar vikt på bakbenen desto lättare blir den i framdelen.

Rakriktning är viktigt, hästar är av naturen oliksidiga och detta får man jobba med hela livet. Viktigt att hålla kontakt med hästen som ska bära sig själv. Under framridningen poängterade Carl att han ville att hästarna skulle ridas fram så att de slappnade av och stretchade överlinjen, alltså med lång och låg hals. Det ska vara mjukt och se enkelt ut under uppvärmningen, om man driver och får mer energi kan det bli svårare då hästen lätt lägger sig mot handen.

Börja med galoppen
För Carls hästar börjar ett arbetspass med 15 minuter skritt, därefter 15 minuter stretching och uppvärmning och sedan arbete och samling. Avslutningsvis nedläggning i trav och sedan skritt. Ofta börjar man med galopparbetet först då det är en naturligare gångart för hästen än trav. Den första hästen fick göra mycket övergångar galopp-skritt-galopp. I skritten ska hästen skritta ”up-hill”.

För att kunna göra en bra avsaktning till skritt är det viktigt att hästen kan ta små steg, därför fick ryttaren rida övergångar från arbetsgalopp och sedan samla galoppen. Carl poängterade att man under samlingen inte får bli kvar i handen och strax innan avsaktningen ge en eftergift och göra avsaktningen genom att räta på sitsen, så att hästen så snart den är i skritt inte ligger i ”bromsläge” utan kan skritta framåt med ”open neck”.

Under den första hästens pass tog Hester upp många för honom grundläggande punkter:
• Halvhalt, det är det där ordet som alla har hört men som är så svårt att beskriva och som är så viktigt!
• Övergångar mellan gångarter och inom gångarter är också de viktiga och det är bara att inse att man kommer att behöva öva övergångar resten av sitt ryttarliv. Man ska göra minst 200 övergångar under ett pass, framåt och bakåt för att hästen ska lyssna på hjälperna.
• Avsluta alltid ett ridpass med något som är lätt.
• Man måste kunna rida en bra volt innan man kan göra skolor. En volt visar om hästen är rakriktad och spårar. Man rider inte en volt bara med innertygeln, sväng fyra gånger, ”turn, let go, turn, let go”. Om man inte rider en bra hörnpassering blir det inte en bra rörelse efter hörnet.
• När man lägger ner hästen: håll kontakt med munnen, släpp inte ut och iväg hästen, den ska bli rund.

Dag två fick Donnergold arbeta vidare med att stretcha sin överlinje samt de enkla bytena. Att han inte kan göra bra avsaktningar från galopp till skritt beror på att han galopperar med för stora steg. ”Spend the next months to teach the horse to canter on the spot”. Var glad för små framsteg och var beredd på att det kan ta lång tid. Spöet kan man använda och peta lite, lite för att få små, energiska (”bouncy”) steg.

Häst nummer två, SOS Wow, hade tävlat både fälttävlan och dressyr på medelsvår C-nivå och tränades nu inför medelsvår B. Den var positiv, såg bra ut i munnen, lite låg i formen och med en galopp som var lite kort och hastig. Ryttaren fick korta tyglarna (”long reins freak me out”), händerna ska hållas låga framför dig och håll kontakt med hästens mun. En galopp med korta steg gör det lättare för hästen att byta men bytena blir av enklare kvalitet. Den får man arbeta med efterhand. Dock ska man vara medveten om att inte förvänta sig perfektion från början.

Förbättra galoppkvaliteten
För att försöka förbättra galoppkvaliteten fick ryttaren rida skänkelvikning i galopp från mitten på kortsidan till mitten av kommande långsida. Man fortsätter alltså i samma varv. På detta sätt påverkades galoppen till längre och bärigare steg. Man tränade även förvänd galopp på långsidan med tempovariationer. Som avslutning på passet gjordes försök till galoppombyten. Ryttaren fick här rida förvänd galopp på långsidan och sedan vända på mitten mot kortsidans mitt och göra ett bytesförsök på denna linje.

Hästen förekom ryttaren ett flertal gånger med orena byten som följd och då fick hon rida samma linje utan att byta ett par gånger innan ett nytt försök gjordes, denna gång rent men hästen hoppade upp med bakdelen. Därefter lades hästen ner i trav igen för att stretcha och hitta balans. Samtliga hästar under dagen lades ner före, efter och även under ridpasset.

På söndagen fick SOS Wow träna vidare på galopparbetet och sedan prova att göra byten genom att rida på en 20-meters volt i förvänd galopp, ställa inåt och sedan byta. Även denna dag förekom hästen ryttaren men bytena var nu rena och av bättre kvalitet och Carl menade på att hon skulle arbeta mer med galoppkvalitén än byten. Ibland kan det ta tid som till exempel med hans gamla GP-häst Escapado, med vilken det tog tre år innan bytena fungerade. ”It was more flying than changing”.

Den tredje hästen var ett svart trakehnersto, trevligt riden av en 14-årig junior som tävlat medelsvår B-klasser. Under framridningen poängterade Carl att vill man ha höga procent måste det vara ridning framåt med en häst som är framför dina ben. Även här tog han upp vikten av att göra halvhalter, stämma av.

Bakdelsvändningar är en rörelse där många tappar poäng därför att hästen saktar av i vändningen och slutar bjuda. Det är lätt att det blir monotont och hästen slutar bjuda när man tränar dessa vändningar och här bjöds det på en bra övning: Skritta och lägg en volt i hörnet, rid in i en sluta på diagonalen, därefter några steg öppna, bakdelsvändning, några steg öppna och därefter sluta diagonalt igen. Se till att rida framåt hela tiden i samma skrittakt. Kom ihåg att inte bara använda händerna utan säte och skänklar.

Det svarta stoet rörde sig trevligt men för att utveckla traven fick ryttaren rida på en 20-metersvolt. Omväxlande fick ekipaget öka traven och sedan gå in i en öppna samtidigt som tempot minskades till arbetstrav. Låt energin från mellantraven följa med in i öppnan, var budskapet.

För att förbättra kvalitén på galoppombytena gjordes följande övning: Ryttaren fick rida in på en diagonal i galopp, öka steglängden tre steg innan bytet, byta och därpå samla galoppen.
Detta för att hästen ska lära sig att byta i uppförsbacke och få en bättre gest i bytet. Denna övning är bra även inför träning av serier, så småningom gör man om samma övning flera gånger på diagonalen och när detta fungerar kan man börja med seriebyten. Hästen ska alltså lära sig att inte sticka iväg efter bytet utan samla sig för att sedan gå framåt och göra ett nytt luftigt byte.

GP-hästar på lösdrift
Eftermiddagen ägnades åt fyra hästar från Carls eget stall. Tre av dem hade kostat mindre än 10 000 pund, vi fick själva räkna ut vilka. Först en 4-åring som reds av Charlotte Dujardin och sedan två valacker, åtta respektive tio år på Grand Prix-nivå. Dessa tre stod inte på stall utan gick ute dygnet runt i en hage med ligghall. De tas in på morgonen, rids och släpps sedan ut igen mitt på dagen.

En vanlig vecka arbetas Carls hästar i dressyr fyra dagar och rids ut två dagar. Alla hästar på gården går ut i hage. Carls veterinär hade en gång sagt till honom: ”if you want your horses to be sound, keep them moving”. Han tror inte på att hästar ska stå i en box 23 timmar om dygnet. Men alla har kanske inte tillgång till hagar etc, då kan man skritta dem, uppsuttna eller för hand, beta dem, ha dem i skrittmaskin, men de behöver röra sig!

Man behöver inte ha världens bästa tränare! Men om man ska bli en riktigt bra ryttare måste man kunna ta kritik. Om någon säger till dig att du har för långa tyglar, då har du troligen det, även om den som säger det inte är någon avancerad ryttare. Det är viktigt att vara noga med detaljer och inte rida slarvigt.
När Carl arbetade för Dr Bechtolsheimer (lagmedlemmen Lauras far) fick han sex lektioner om dagen under 3 ½ års tid. Där lärde han sig att rida hörnpasseringar och att rida rakt på medellinjen! Att alltid vara noggrann med alla övergångar, inte slarva för att det ”bara” är träning. Till slut stod jag inte ut och startade egen verksamhet, skämtade Carl men menade att det var då han lärde sig hur viktigt det är att vara noggrann och konsekvent i sin ridning.

Charlottes 4-åring var en stor fuxvalack med taktfast trav och en härlig galopp. På grund av sin storlek är inte alltid en ung häst färdig för årgångstävlingarna men det är viktigare att en häst känns bra än hur han ser ut. En ung häst som inte vinner unghästmästerkap men som känns bra är bättre än en häst som rör sig spektakulärt men där man saknar en bra ridkänsla.

På en 4-åring är övergångar viktiga, både mellan och inom gångarterna, de ska ridas och tänka framåt. Man rider skänkelvikning från mitten på kortsidan till kommande långsida, svag öppna på kvartslinjen, korta pass och sedan en paus. Mest lättridning för att skona ryggen, lek med övergångar inom traven och var noga med hörnpasseringar. Även äldre hästar ska arbetas omväxlingsvis under lättridning för att underlätta deras ryggverksamhet. Unga hästar behöver vänjas vid tävlingsmiljön och ibland får de följa med på tävling och arbetas på framridningsbanan när detta är möjligt.

Därefter kom Nip Tuc, åtta år och Dance with Wolves, tio år, in på arenan. Båda normalt heta hästar som första dagen var något överhettade på grund av miljön. Carl poängterade att det är viktigt att inte ha bråttom utan stretcha hästarna så att det blir avslappnade och kan göra ett bra jobb.
Ryttare var två av hans hästskötare, 18 och 22 år gamla, som brukar värma upp hästarna den första halvtimmen åt honom och Charlotte. Ryttarna fick rida många volter för att hästarna skulle få bakbenen under sig och han var noga med att de spårade. Så fort en häst bar iväg la ryttaren en volt för att få hästen i balans igen. Ofta lades volten innan vi i publiken hann se att hästen höll på att bli lite för ivrig. Träna på att rida volter utan att hålla i hästen, den ska bära sig själv.

Träna på medellinjen
Att rida upp på medellinjen är svårt och det ska man öva ofta. Träna på att galoppera med små steg innan halten. Att kunna rida med små steg, kvicka steg återkom hela tiden som en röd tråd. När hästarna skulle trampa red ryttarna i skritt, mindre och mindre steg (”small steps to make him hotter”) så att hästen till slut trampar några steg, bara några steg och sedan fram i trav.

På heta hästar visades med Nip Tuc att byten kan göras i en åtta vid kortsidan för att hästen inte ska kunna sticka iväg, väggen bromsar upp. När hästarna kan byta tränar man byten på spåret längs långsidan för att få hjälp med rakriktningen. Hela tiden lätt i handen, betonade Carl. Nip Tuc skulle visa lite seriebyten men blev upphetsad och gjorde själv ”ettor” lite här och där.
Carl sa att ryttaren precis hade börjat träna ettor och fick nu instruktion att rida en serie längs långsidan i 4,3,2,1. Det spårade ur några gånger men Carl sa att hästen måste lyssna på ryttaren. När det till slut fungerade fick ryttaren prova att göra en serie ettor och satte 15 spikraka med en välförtjänt applåd som följd.

Som förberedelse till piruetter fick ryttaren galoppera längs långsidan, samla 3-4 steg (”smaller and smaller steps”), lätta i handen och hästen ska inte öka förrän han får impuls till det. Under passet fick båda hästarna hela tiden små korta pauser och stretcha under lättridning. Dances with Wolves blev så småningom lite lugnare och kunde visa hur de tränade piaff enligt ovan och variationer i trav.

Även en mästare kan bli bättre
Så kom Valegro och Charlotte in i ridhuset, skrittandes lugnt men det syntes redan i skritten att här fanns ett par aktiva bakben. Dock betonade Carl att Valegro hade en väldigt normal trav som unghäst, ja ganska tråkig. Vid den åldern hade han också en väldigt stor galopp som gjorde honom jobbig att rida.

Guldmedaljören började också sitt pass med att stretcha i en lång och låg form i trav men allteftersom växte han och man kan bara instämma i en röst som plötsligt utbrast: ”Gorgeous!” Men även den bäste i världen har saker som kan bli ännu bättre och efter OS analyserade Carl och Charlotte vad som skulle läggas fokus på i träningen. Passagen måste bli kortare och mer elastisk, ettorna mer uttrycksfulla och galoppsaxen mer framåtgripande.

För att förbättra ettorna fick Charlotte göra samma övning som trakehnerstoet på förmiddagen. Alltså rida framåt tre steg innan fyra byten i varje, samla galoppen, rida framåt och göra fyra ”ettor” igen. I en galoppsax är det lätt att man får kortare och kortare galoppsprång när man rider galoppslutan som är en samlande rörelse.
Därför tränade man saxen i skänkelvikning i galopp istället för att kunna rida mer framåt i en uttrycksfullare galopp. Slutan kan också tränas under tempovariationer. När Valegro sedan återgick till travarbete påpekade Carl att en häst måste gå framåt utan att ständigt tryck från ryttarens skänkel, den ska kunna öka och minska utan kraftig inverkan från skänkel eller hand.

I trav visade Valegro hela sitt register från samlad trav till piaff, passage och ökningar, hela tiden med en energi och positiv arbetsglädje som var en fröjd för ögat. Det var en lycklig publik som kom ut i kvällsmörkret, men vad gjorde väl det, vi hade ju sett ljuset!

Summeringen av resan: en fantastiskt rolig och lärorik helg med en ryttare som välvilligt delade med sig av sina erfarenheter."

Henrik Hansson

 

 

The Veterinary Basis of Correct Training

September 11th, 2012 at 1:21 pm

 

I have to confess that I find most veterinary lectures boring. But not the one at the German FN’s Bundeschampionate Seminar – that one was amazing!

I have to confess that I find most veterinary lectures boring. But not the one at the German FN’s Bundeschampionate Seminar – that one was amazing!

It was really an extraordinary presentation from the famed German equine veterinary expert, Professor Stadler. Here it was laid out, black and white, good training  (that means correct, progressive, gymnastic training) is not ‘correct’ because this or that ‘expert’ thinks it is correct, it is correct because it promotes the physical welfare and long-term soundness of the horse…

I guess it should have been obvious, but I had just never ever thought about it – vets have been crucial in the development of civilized training techniques, and not just famous modern vets like Gerd Heuschmann, but right through the Ages…

Not surprisingly, the Professor started with the Ancient Greek, Xenophon, pointing out that his essay had aimed to outline a training regime that inflicted ‘the least damage to the horse that is being used…”

He passed quickly over the Age of Chivalry, merely noting that at times the horses of the Medieval Knights looked a little like some of today’s dressage horses…

The professor pointed to some of the more extreme training methods of early ‘masters’ like Grisone and Newcastle, and suggested that the aggressive attitude to the horse was a result of the belief that horses were sentient beings and ‘the animal as an intelligent being is responsible for its actions and obstructiveness must be punished.’

The cruelties of the Baroque Age (1575 – 1770) were replaced by the civilized values of the Age of Enlightenment (1750 – 1780) where, led by the teachings of de la Guérinière,    the horse came to be viewed as a graceful work of Art. Great value was placed on elegance, beauty, unconstrained movements and discrete aids.

François Robichon de la Guérinière published École de Cavalerie in 1733, a work that stressed three key points: 1 – Knowledge of the horse, 2 – Adequate training, stabling and grooming and  3 – Maintenance and promotion of health.

This new attitude went hand-in-hand with the establishment of the first schools of veterinary medicine: the University-Riding-Institute of Göttingen opened in 1734, followed by the Écoles Nationale Veterinaire of Lyon (1761) and d’Alfort (1765), then the Rossarzneischule Hannoer in 1778. Horses had become valuable so veterinary schools sprung up to keep them sound…

The nineteenth century saw contradictory threads. “The riding masters of the 19th century proposed very different approaches, from the very horse-friendly to positive torture.” (S. G. Solinski, Rider, riding, horse; The basics of the modern riding horse, 1993) Trainers like Baucher and Fillis used maximum flexion and absolute head elevation.

By the beginning of the twentieth century, this debate had crystallized in Otto de la Croix’s Natural Equestrianism (1901). He pointed to the extremes, Paul Pfinzner’s hyper-flexion and Fillis’ high elevation: “The time has seldom been more favorable for a detailed evaluation of the natural basics of the art of riding. Almost simultaneously we have hyperflexion and high elevation, and the riding world remains clueless who is right.”

 

It wasn’t just the vets who were trying to keep the horses healthy, the military also had a vested interest in their welfare, this led to the publication of the legendary Heeres-Dienst-Vorschrift or HDV 12, the Cavalry rulebook, published in 1912 which became the basis for the modern German training scale. When it was published the aim was more utilitarian: “Teaching riding must result in a reduction of temporarily unusable horses.”

The HDV 12 was revised in 1926 and 1937 by Hans v Heydebreck, Felix Bürkner and Richard Wätjen – all famous names in German equitation, all cavalry officers, all great dressage riders and trainers.

The goal was now: “By preserving and promoting its natural abilities, the horse will be brought into a shape and carriage that allows full development of his strength.”

Look at Bürkner riding, now we see the ‘classical (natural) style’ in action with an optimal, relative head elevation.

Also influential in refining the HDV 12 were a couple of influential vets: the anatomist at the Hannover Veterinary School, O. Zietchmann and a Veterinary Officer at the Cavalry School Hannover, Udo Bürger, the author of that classic, The Way to Perfect Horsemanship (1939).

What emerged was the scale that we all should know off by heart: cadence (rhythm), suppleness and rein contact – the 1st stage of training – and impulsion, straightness and collection, the 2nd (advanced) stage of training. The goal of all these principles is the maintenance of equine health.

This approach is enshrined in the 1997 FN resolution: “Dressage means gymnastic schooling and careful education of the horse to develop its natural talents, to improve its performance, to maintain its health and to achieve harmony between horse and rider.”

Professor Stadler showed a number of photos of horses illustrating their natural head carriage, and suggested that the:

Goal of classical training =

Body carriage with functional muscle tone:

With natural muscle tone at the correct level for the work load

And this involved:

Slow development of elevation or as Udo Bürger put it:

“Carriage will develop by itself as a consequence of schooling.”

However the schooling has to be correct schooling, and Professor Stadler pointed to the ‘modern’ riding style which he described as a ‘significant deviation from the natural head-neck carriage.’ This style of training led to a body carriage with dysfunctional muscle tone, which if practised for a long time leads to lameness. It also produces movement with the foreleg elevated, the back stiff, a protracted hindleg, and ‘dissociative movement’. Where, Professor Stadler asked was the FEI code of conduct, which stipulates… at all times the welfare of the horse must be paramount and must never be subordinated to competitive or commercial influences.’

 

 

The Professor went once again to Xenophon for an historical take on ‘clashing aids’:

“…if the rider holds the horse back with the rein and at the same time asks him to go forward, the horse will be irritated and will throw the chest forward and lift the legs higher because it is hot-tempered, not agile.”

Here we have the crucial connection between the psyche of the horse, the suppleness of its muscle tone, and resultant orthopedic health.

Jean-Marie Denoix and Jean-Pierre Pailloux in Physical Therapy and Massage for the Horse: Biomechanics – Exercise – Treatment point out that ‘emotional equilibrium is as important for optimum sporting performance as the physiological fitness of the anatomical structure’ – this is well-accepted for human athletes, but not always understood in relation to horses. Denoix and Pailloux establish that the pre-requisite for healthy forward movement is a favourable psychological environment, and that the cause of pathological orthopedic conditions are poorly coordinated movements that are executed too fast or slow. The causes of poorly coordinated movements can  be diseases, limb disease, ataxia – and these are easy to see, the horse is lame.

Psychological stress results in dysfunctional muscle tone and tenseness. Because the horse is a flight animal, fear is expressed by contracting the muscles. The causes of dysfunctional tenseness can be environmental stress, or the demands of the rider, as when the horse is put in an inescapable aversive experience ‘jerk and spur’. Dysfunctional tenseness can also be caused by significant deviations from the natural body carriage. The function of the muscles in movement is contraction followed by elongation. If this process is incomplete, the muscle    remains in contraction and the musculature hardens, this produces a wrong tension leading to poorly coordinated movements.

Is the goal of dressage an atonic [lacking muscle tone] horse? The professor asked, of course not. With the correct level of tension and the maintenance of an appropriate level of relaxation, then antagonistic muscles do not spasm, and the horse shows well coordinated movement, resulting in increased performance capacity. The alternative is a worn-out horse.

Suppleness of the individual muscles, muscle groups and the entire body, are a result of: education, repetition and training. Once this suppleness is learned it is always attainable. If it is not learned in the first month of training then it will not be achievable in the future. Suppleness is a psychological as well as physiological, or as Bürger put it: ‘innocence of mind must always precede suppleness of the body.’

The Professor was firm that the ‘modern riding style’ of working the young horse with tight head-neck carriage was the way to a tense horse and dysfunctional muscle tone. He suggested that as a result in modern times there were more examples of poor piaffe/passage than we saw with the Old Masters. But Professor Stadler was really at pains to show that the result was not only awful images and poor piaffe and passage, but also health problems.

 

This is no modern insight. La Guérinière in the eighteenth century asserted that ‘sadly even quite good horses can suffer bone and tendon injuries – impatient ‘trainers’ attempt to school them too quickly and destroy them.’ Again: ‘Strength and natural perfection are lost and disappear through over-working and exhaustion with  too strenuous and prolonged exercise. The horse will develop joint and tendon sheath swelling, spavin and other diseases.’

Of more recent times, Professor Stadler pointed to the article in The Veterinary Journal (April, 2010), Identification of risk factors in dressage horses by Rachel Murray. The study found that lameness was the most common disease or injury in the dressage horse and that elite horses tended to be off work longer. The work indicated that 24% (557 out of the 2532 in the study) of dressage horses may become lame in a two year period. The most frequent problem was suspensory ligament and tarsal joint diseases, while 20% of dressage horses suffered from back pain.

Another paper, Identification of risk factors for lameness in dressage horses (Murray, R.C., Walters, J.M., Snart, H., Dyson, S.J. and Parkin, T.D.H. 2010) found: ‘It has been noted that extravagant moving young horses prepared for sale or young horse classes have a high incidence of hind proximal suspensory desmitis.’

In a paper in 2006, Rachel Murray noted: ‘During the stance phase of the stride, the hind limb is loaded, with the tarsal joint in flexion and metarasophalangeal joint (MTPJ) in extension, resulting in loading of the suspensory ligament.’

In the mid stance of the extended trot, if the movement is not correctly supported by the horse’s back, then the suspensory ligament is loaded, but the same problem can also occur in the collected movements, As Udo Bürger noted: ‘premature exercise in piaffe and passage-like steps without suppleness, results in pathological changes in the suspensory ligament.’

Despite the views of some that the classical principles were hopelessly outdated and super-ceded by the ‘modern’ techniques, the professor showed that they were more needed than ever. In fact, the cavalry horses, schooled often by less-than-expert riders, lasted longer than the modern dressage horse! Cavalry horses in times of peace on average lasted in service until they were 15 years of age, and then went on to an additional 3 years of civil duty. In other words, they were sound and useful up to the age of 18. Modern Warmblood horses studied between 1974 and 1982 and 1986            and 1996, had an average working life of 8 to 10 years.

The Cavalry Report of 1929 found that out of 37,000 horses, there was a wastage of 436 or 1.18% of the total, while Orthopedic disease affected 32 or 7% of that group, and that the horses had a mean age of 10.2 years. On the other hand, Sedensticker, (1999: Abgangsursachen entschädigter Pferde einer Tierversicherung aus den Jahren 1990-1995. Diss. med. vet., Tierärztliche Hochschule Hannover) looked at 30,000 horses between 1990 and 1995 and found a wastage of 519 horses (1.73%) and of that group an enormous 233 – or 45%! – suffered from Orthopedic disease. The modern horses had a mean age of 8.7 years.

And yet the solution to this modern wastage is there in the training program:

Cadence, rhythm   >   well coordinated movements

Suppleness   >   optimal economical muscle use

Contact   >   elastic response to the aids

Impulsion, swinging    >    shock absorbing

Straightness    >    even-loading

Collection   >   load reduction of the front quarters

What then is the solution? Professor Stadler says there is nothing wrong with the FEI rules, or the FEI ethical guidelines, it is just the discrepancy between these noble ambitions and the reality. He pointed out that on the entrance door of the Versailles School of de la Guérinière, one could read: ‘Where art ends, violence starts.’

One of the Seminar participants, Dr Schüle, felt that the Professor’s depiction of the ‘modern riding style’ lumped too much together. “Not all the riders train in the same way, there are different lines and many train in the correct way – look at the European Championships in Rotterdam and the riding of Carl Hester and Charlotte Dujardin, that was very correct. There are two types of ‘modern’ riding and one of them is correct.”

But Professor Stadler was not backing away from his criticisms:

“What I criticize you see very often at the lower levels. While lots of riders practice the sport very well, most horses 

 

 

 

 

 

 Hästen är inte byggd för att bära någonting, inte ens en ärta, säger Charles de Kunffy för att förstärka sin bild av vilket ansvar vi som ryttare har från den allra första stunden vi sitter upp på en häst. Ska vi kunna ursäkta vår tyngd på hästens rygg måste vi oavbrutet sträva efter att stärka hästen så att skadorna minimeras. Allt som inte stärker den bryter i stället ner den, och i förlängningen leder det till många hästars allt för tidiga död. ”You either build him or kill him”!


Ansvaret omfattar inte bara en fysisk förmåga att följa med i hästens rörelser, utan kanske framförallt att ha vetskap om VAD som bör göras, HUR det ska utföras och VARFÖR. Kunskap är grunden, men enbart kunskap leder ingen vart – det är förståelsen av kunskapen och i förlängningen de logiska slutsatser som förståelse leder till som är det viktiga. De Kunffy drar en parallell för att vi ska förstå. Vetskap om att det är krig i Afghanistan leder ingenstans. Djupare kunskap om situationen och de bakomliggande konflikterna kan leda till förståelse. Det är den förståelsen som krävs för att man ska kunna hitta tänkbara lösningar. Kunskap kan leda till förståelse och förståelse till vishet, men det kräver att man inte köper billiga sanningar enser.

Sen ska man alltid följa mottot: som sprids som ogräs utan verkligen tränger in i tingens kärna och ser verkliga samband och konsekv”Försök inte göra ditt bästa, utan gör ditt bästa!” Att försöka är inte gott nog och själva inställningen avslöjar en brist på fokus.

I arbetet för att stärka hästen ingår att låta den hitta den nya balans som krävs när tyngdpunkten förskjuts framåt av ryttarens tyngd, att förbättra gångarterna så att de blir mera bärande (framåt-uppåt) och lyfter ryttaren i stället för att bara släpa runt på honom som ren dödvikt (enbart framåt), och inte minst att rakrikta hästen så att den bär och belastar jämnt och kan fjädra i innersidan på böjda spår så att inte belastningen ökar där av stumma raka ben på en kropp som lutar (de Kunffy hade betraktat ekipagen i världscupsfinalen i Los Angeles lite ovanifrån och noterat att i stort sett ingen kunde få hästarna att böja i bålen och spåra i hörnpasseringarna – lite anmärkningsvärt kanske man kan tycka). 

Hästens hals ska alltid befinna sig där lederna i hästens bakdel placerar den. Ryttarens hand ska aldrig ha som mål att påverka hästens mun eller att positionera halsen, utan helt fokusera på att få kontakt med hästens bakdel, det ska kännas som att energin som alstras ur haserna fångas upp i handen. Detta måste dessutom ske genom att det är hästen som söker kontakten. Nu kommer vi in på det område som alla mästare gör gällande är avgörande för god ridning – den korrekta sitsen.

Om man utgår från det övergripande målet, så är det att ryttaren ska följa hästen så väl i rörelse att hästen inte tänker mer på att den har en ryttare än på att den har njurar. För att uppnå detta mål måste ryttaren inte bara vara avslappnad, utan dessutom använda muskeltonus i rätt kroppsdelar i rätt ögonblick, dvs arbeta aktivt för att uppfattas som viktlös av hästen. Skänklarna ska uppamma den energi som krävs för att skapa rörelse i hästen, och denna ska starta i haserna och sen fortplantas genom hela hästkroppen utan att flödet snöps av någonstans och slutligen fångas upp i ryttarens hand. Skänklarna ger gas, sitsen modifierar det hela som om den hade en kontrollpanel att reglera det hela med(tempoknappen, taktknappen, steglängdsknappen, positionsknappen), och händerna verifierar till hästen att den gör rätt. Armbågarna ska befinna sig lodrätt under axlarna, ovanför höfterna och tätt intill ryttarens sidor. Händerna ska vara passiva länkar och fingrarna ska aldrig röra sig, det irriterar bara hästen. Armens rörelser ska utgå från höfterna utan att lämna sin position, det är alltså höfterna som flyttas framåt om handen ska ge efter, armen ska inte lämna torson om det inte finns en specifik anledning, t.ex. att ett hinder övervinns – då ska givetvis händerna inte tveka att följa framåt i en större rörelse för att inte störa hästen, men återgår sen genast till sin utgångsposition där sitsen tar över kontrollen av hästens bakdel. 

En häst som rör sig korrekt under ryttare är avspänd och har tre regelbundna gångarter. Skritten är fyrtaktig, traven tvåtaktig och galoppen tretaktig. I trav och galopp som har ett svävmoment så rör sig kroppen mjukt upp och ner som om den vore vätskefylld, till skillnad från många av dagens tävlingshästar i högre klasser som ”springer som kackerlackor med stela ryggar och pinniga ben som snabbt för dem framåt”. (En häst som rör sig utan ryggverksamhet blir stum att sitta på och deras ryttare får ofta vad de förtjänar i form av egna ryggproblem, även om det kanske inte är straff nog för att förstöra en häst.) Ryttarens axlar ska alltid följa hästens bogparti och ryttarens höfter hästens bakdel. För att öppna upp sätet måste tårna vinklas in mot hästen (peka rakt fram i stället för utåt), och om man trots en utseendemässigt korrekt sits lyfter ur sadeln i svävmomenten, så får man luta sig överdrivet bakåt tills sitsen ”fäster” i sadeln. Man får dock inte låta underskänklarna glida fram i vattenskidåkningsläge, för då åstadkommer man inte den åsyftade sadelfastheten. Bästa sättet att träna bort detta problem är att longeras i balanssits med cyklande ben långa stunder varje dag i flera år – då får man förutom bra balans fantastiska magmuskler och en djup sits. (Tack för tipset! Men det är kanske inte helt lätt att genomföra…) 

De Kunffy påpekade också gång på gång vikten av att variera träningen. Det man visar upp på tävling är en slutprodukt, och under träning bör man variera sig för att hästen ska utvecklas och stärkas. T.ex. kan man korta stegen 8 steg och länga 4 (alltid korta dem under fler steg än man länger dem), växla mellan hög och låg form, kort och lång form, och variera ridbanans vägar i otaliga kombinationer på både raka och böjda spår. Dessutom bör man växla mellan uteridning, hopp och cavaletti vid sidan av dressyrridning i manegen. Förr i tiden pratade man inte så mycket om olika discipliner, utan hästarna skulle göra allt. En ryttare var en ryttare, inte en hoppryttare eller dressyrryttare. Detta gagnade inte bara arbetsglädjen, vilket monotont arbete ofta tar död på, utan gjorde hästen hållbarare och mera väldresserad i ordets verkliga betydelse. En häst som skyggar mycket på ridbanan gör det oftast för att slippa ett arbete den tycker är trist och för att den inte accepterat ryttaren som en ledargestalt, och att hästar skulle vara rädda för t.ex.pelargoner är enbart trams, ”pelargoner är väl snarare mat i hästens ögon än en fiende”. Hästen är ett flyktdjur, men om man släpper en häst lös i ett ridhus skyggar de sällan för saker mer än några sekunder i början. Upprepade flyktförsök under ridning tyder på ett dåligt och oinspirerande ledarskap. Om hästen vill fly för att den är spänd i början – låt den göra det och försök följa med utan att störa flykten. Så gör hästar i det fria. Om någon i flocken flyr gör alla det utan att diskutera. Sen stannar de upp och konstaterar att det inte finns någon fara och börjar beta som om ingenting hänt. Om ryttaren börjar dra hästen i munnen och bestraffar den, så bekräftar man bara dess farhågor om att det var en farlig situation och ökar flyktbenägenheten. Om man i stället försöker följa med och sen lugnt rider med haserna närmast ”det farliga” på betryggande avstånd och med hästens huvud ställd ifrån faran så brukar den snabbt lugna ner sig. Många gör tvärtom och pressar upp hästen framlänges mot det den är rädd för. Det skapar bara ängsliga hästar som stegrar sig. Man ska alltid hålla hästen i rörelse och undvika situationer där den tar till stegring som en flyktväg.

För att bli en bra ryttare bör man också rida så många hästar som möjligt. När de Kunffy var ung och de skulle ta fram 46 hingstar till premiering fick de byta häst ett steg åt ena hållet i stallgången inför varje ridpass, så de red alla hästarna och fick en helt annan känsla för t.ex. mellantrav efter att ha ridit allt från slöfockar som inte förstod vitsen av att vilja ta sig från en punkt till en annan, till de individer som trodde att diagonallinjen var slutspurten på galoppbanan. 

Han framhöll också att man aldrig ska straffa hästar – när de ”gör fel” har de oftast tytt våra felaktiga signaler rätt, och att straffa i det läget skapar bara förtroendeproblem. Man gör om tills det blir rätt helt enkelt. Skulle hästen fatta galopp i en travökning beror det förmodligen på att vi orsakat ett balansproblem eller gett dem signaler som de tyder som galopp och då är det bäst att berömma – ”för visst har ni nytta av att hästen fattar galopp vid något annat tillfälle? Eller galopperar ni aldrig?” Sen saktar man av och försöker sig på travökningen igen, med bättre balans och större fokus på att ge tydliga signaler. 

Målet att bli en så skicklig ryttare som bara är möjligt måste alltid hägra. Förutom vikten av att skaffa sig den teoretiska kunskapen uppmanade de Kunffy oss att försöka rida så många hästar som möjligt. Alla i ett stall kan t.ex. ha en regelbunden hästbytardag då man byter hästar med varandra. Han ansåg att om man bara rider den egna hästen så kanske man bara rider två-tre hästar under väldigt många år, och då utvecklas man inte så mycket som man bör. En skicklig ryttare ska kunna sitta upp på vilken häst som helst och få den att gå bättre.

Det som främst utmärker en välriden häst är dess rakriktning (förmåga att gå lika bra i båda varven oavsett böjningsgrad i bålen), schvungfulla gångarter och att energiflödet flyter obehindrat genom hela kroppen. Det har ingen betydelse om det är en liten knubbig ponny med taxben eller ett flott långlinjerat halvblod. En god ryttare skapar det bästa av varje häst han sitter upp på, och vetskapen om att gångarterna är korrekta, hästen glad och utan förslitningar, bör väga tyngre än alla de medaljer och rosetter som stelbenta, osamlade och framtunga ekipage samlar på sig i världseliten.

 Med tillstånd av artikelförfattaren

Kan lägga till att de ryttare som har svårt att få till en bra ytterskänkel, sitter inte tillräkligt djupt i sadel. Det blilr svårt att vinkla benet! AW


 

 

 

"Lightness, always lightness! this is the basis, the touchstone of all beautiful execution. With this, all is easy, for the horse as well as the rider. That being the case, it is understood that the difficulty of horsemanship does not consist in the direction to give the horse, but in the position to make him assume a position which alone can smooth all obstacles. Indeed, if the horse executes, it is the rider who makes him do so; upon him then rests the responsibility of every false movement." François Bauche

 
 
Intervallträna hästen stark och rakriktad
Nej, det handlar inte om galopp på ett fält. 
- Styrka bygger man med intervaller och i ett långsamt tempo, gärna i skritt, säger ridläraren Susanne Widner som använder intervaller i all sorts träning.
Tipstack till: Susanne Widner
Text: Hege Hellström 
Illustration: Linda Eriksson
  
Intervallträning leder lätt tankarna till galopp ute. Men intervall betyder ju egentligen bara att man delar upp arbetet i perioder, och det funkar lika bra oavsett gångart eller var man rider. Intervaller gör att hästen "står ut" med mer arbete, precis som vi gör om vi vilar mellan situps-omgångarna.
- Om du behöver träna vänsterfattningar, men gör för många på en gång, tycker hästen att det blir jobbigt. Därför är intervall bättre, säger ridläraren Susanne Widner.
Hon är expert på att göra träningsprogram för hästar och brukar då dela upp träningen i styrka, koordination och kondition. 
- Det jag upplever som vanligast är att just styrkan saknas. 
  
Skapa liksidig häst
När Susanne analyserat vilken del som är akutast att jobba med ordinerar hon olika övningar beroende på häst och ryttare. Här på Hippson delar hon med sig av ett gäng basövningar som stärker hästen. 
- Om hästen har en bra uppbyggd bakdel ska den kunna bära sig, lyfta upp och skjuta ifrån. Det behövs i alla discipliner, säger Susanne. 
Viktigt är att hästen blir lika stark i båda sidor - det vill säga liksidig. 
- Stora olikheter gör att hästen jobbar snett. Skaderisken ökar. 
Om hästen är oliksidig menar Susanne att vi ska bör jobba mer med den svaga sidan. Vid intervallarbete blir det ganska lätt, eftersom man börjar och slutar med den. 
- Målet är att den svaga sidan ska komma ifatt den starka. När du känner att den jobbar lika bra återgår du till att jobba lika mycket åt båda hållen. 
  
Träningen ska synas 
Susanne vill att vi noga observerar om träningen ger resultat. Efter fyra veckor ska det märkas skillnad, annars är det något fel. Ta gärna ett helkroppsfoto på din häst var fjärde vecka, så ser du om hästen har utvecklats muskulärt, tipsar Susanne. 
Och med lite knackiga hästar ska man reagera ännu fortare. 
- Sneda och vinda hästar jobbar jag bara i skritt och med rakriktning. Det är lika bra som massage, det släpper spänningar, musklerna får bättre genomströmning och hästen kan jobba mer liksidigt. Om inte det hjälper efter två veckor rekommenderar jag veterinär, så att det inte är något annat än svaga muskler, säger Susanne.
  
Observera: Antal repetitioner och vilka övningar du ska göra beror på hästen. Prova dig fram vilka intervaller som fungerar bäst för din häst. Här ger vi förslag på antal repetitioner.
  
   
Gör så här:
  
1A/ Klättra i backe - bra för svaga hästar
Värm upp hästen ordentligt. Skritta upp för en backe tio gånger i vanlig skritt. Vila sedan i skritt på icke lutande underlag. Ta sedan backen tio gånger till, men i samlad skritt. Vila. Ta backen tio gånger till i vanlig skritt och lägg in halter. Avsluta med samlad skritt och halt uppför tio gånger. Öka intervallen om hästen tycker att det är lätt. 
Övningen är bra även för mycket svaga hästar som gärna går på bogarna, men då med färre repetitioner än vad som står ovan. 
  
1B/ Power walk - skonsam gympa
- Det här är en otroligt enkel övning som ger bättre resultat än man kan ana. Den funkar på alla hästar i alla discipliner, säger Susanne. 
Du ska rida i skritt med framåtbjudning ("power walk") på halvlånga tyglar. Gå längs fyrkanten. Vänd rätt upp och se till att skritten är energisk och att hästen söker sig framåt-nedåt. Rid mot en punkt och känn att hästen kliver på ordentligt. Hästen ska gå i balans. 
När du kommer ut på fyrkantsspåret - kom ut i olika varv varje gång - gör du något annat beroende på hästen. Du kan där skritta på lång tygel, komma fram i trav eller fatta galopp.
Upprepa power walken tio gånger, gör sedan något annat en liten stund. Upprepa tio gånger till, och så vidare, tills du tagit medellinjen fyra gånger tio stycken vänd rätt upp = 40 gånger. Om hästen inte går rakt utan faller åt ena hållet stöttar du upp med andra sidans tygel. 
- I all rakriktning ska du rätta hästen framåt och leda in framdelen efter bakdelen. Annars börjar hästen vingla, instruerar Susanne.
  
1C/ Fattningar - bättre i båda varven
Börja med att analysera hur liksidig hästen är. När du bestämt dig för vilket som är det svaga varvet, börja med fattningar i det. Gör tio fattningar, du behöver inte rida många språng i galopp. Gör sedan tio i det starka (vila mellan intervallerna). Avsluta med tio i det svaga. Målet är att få höger och vänster galoppfattningar lika.
 
Syfte: 
Att få en liksidig häst som är stark. Öka intervallen när hästen gör övningen enkelt.
 
Svårighetsgrad: 
Bas.
 
Tänk på: 
Gör styrkeövningarna två dagar i veckan, glöm inte intervall-tänket och rid en annan sorts arbete de andra dagarna. Lyssna på din häst när du arbetar med styrka, ligg inte på för svår intervall i början.
 
 

 

   

  Ridskolan Strömsholm bjöd i veckan som gått in fyra av kändisarna från Stjärnornas hoppning i Globen till en minikurs för Jens Fredricson. Under två dagar tränades de i viktiga grunder - som ryttarens sits, balans och hästens form. Det hela avslutades med en clinic där "stjärnorna" fick visa upp sina nyvunna upptäckter inför en entusiastisk publik.

Text & foto: Monica Collin
  
Med glädje, iver och tacksamhet tog Mia Coldheart, Petra Nielsen, Musse Hasselvall och Mårten Andersson till sig ny och värdefull hästkunskap av Jens Fredricson. Han brinner för att alla ryttare som vill förkovra sig ska ges sådan möjlighet. Jens filosofi är likadan oavsett om det handlar om elitnivå eller om hobbyryttare; samspelet mellan häst och ryttare ska fungera optimalt.
- Det handlar om samma principer, om när två blir ett. Ja den känslan är oslagbar, eller hur, säger Jens. 
Han betonar hur viktigt det är att hästen alltid är den som är i centrum och har stjärnstatus. 
- Jag vill öka kunskapen om god ridning och den här clinicen handlar främst om kunskapsspridning, den är inte bara ett roligt jippo, menar han.
  
Jens demonstrerar
Jens Fredricson rider själv hästen RS Quest (e. Quite Easy) och visar hur han gymnastiserar, rakriktar, samt aktiverar rygg- och magmuskler för att få fram den energi som behövs för att få ett bra påskjut. För att publiken ska förstå varför det är nödvändigt att hästen har ett bra tryck bakifrån, vilket behövs för att kunna hoppa riktigt höga hinder, har gymnasieeleverna på Strömsholm byggt upp en stor oxer på 1,60. 
- En häst kan aldrig hoppa ett sådant här hinder bara med hjälp av fart, förklarar Jens.
Han fortsätter med att rida raka linjer och visar hur han släpper ner hästens hals, samtidigt som han betonar vikten av avspändhet hos såväl häst som ryttare. Är ryttaren nervös och svettas känner hästen en speciell doft och blir spänd. 
- Hästen ska kunna stå här och ta emot applåder utan att bli rädd. Den ska kunna känna sig trygg eftersom jag är trygg, förklarar Jens lugnt, och berättar att när hästen frustar är det ofta ett tecken på att den börjar slappna av.
  
Samspel är A och O
Jens tar upp fem grundstenar för hoppryttaren; riktning, tempo, balans, rytm och att understödja distansen. Har ryttaren problem med att hästen är stark handlar det om att den inte använder sina bakben tillräckligt. 
- Sätt fjäder i hästen på framridningen, det har du nytta av på hinder sedan, fortsätter Jens. 
Han tar gång på gång upp hur viktigt det är att ekipagen är samspelta. Häst och ryttare ska kunna dansa med varandra.
Jens fortsätter att rida, eller dansar han nu med hästen? De gör bågar, volter, rider rakt fram, svänger än hit än dit. RS Quest får öka och minska steglängden i olika gångarter, han följer Jens lätta hjälper hur enkelt som helst. Lekande lätt visar landslagsstjärnan för publiken hur han kan välja att rida mellan två hinder, en sträcka på 22 meter, på antingen tolv galoppsprång eller på fyra!
- Det hade gått på tre språng också men då hade jag behövt öka - ja vadå?, frågar han publiken. Jo, farten, fyller Jens i. Jag hade nog behövt ta sats från Markan ...
 

Tack vare våra samarbetspartners kunde Eamon Hickey göra ett gästspel hos JumpClub i samband med tävlingarna Extra Allt den 12 maj. Det var ponnyryttarna och deras anhöriga som under söndagen fick möjlighet att lyssna på och ta del av irländarens goda råd när det gäller hantering av hästar.

 
Eamon är yngst av tre bröder varav den äldste, John, känns till av de flesta i hoppsvängen efter hans många år på landets tävlingsbanor. Mellanbrorsan är kvar på Irland och har till skillnad från de svenskstationerade bröderna Hickey – inte hästarna som levebröd. För Eamon var det mycket tävlingsridning till en början, men med tiden har det blivit allt mer fokus på inridning och problemlösning.
 
- Mitt system utvecklas hela tiden, men i grunden försöker jag hålla det enkelt. Jag börjar alltid mitt arbete med hästarna från marken, oavsett om det är en ung eller äldre häst, berättar Eamon.
 
Under dagen visade Eamon prov på hur han lär hästarna ett par ”gymnastikövningar”, som han sedan återkommer till och använder när helst han behöver bryta ett mönster och få hästen på andra tankar. Det handlar om att rygga, gå framåt och kliva åt sidan på ett avspänt sätt.
 
- Hästen ska exempelvis backa på ett sådant sätt där den jobbar med ryggen genom rörelsen. Att backa två steg, och gå fram två steg på kommando är mycket väl något du kan ägna en vecka åt att befästa. När hästen gör rätt berömmer jag. Det ser ganska lätt ut, men det kan vara nog så svårt att få hästen att rygga på rätt sätt och hitta den egna tajmingen i hjälpgivningen, förtydligar Eamon.
 
 
 
Att se hur lugnt och metodiskt Eamon jobbar med hästarna är en inspiration i sig och att försöka återge det i ord gör inte arbetet rättvisa. Men det finns detaljer som är värda att sätta på pränt. Ingredienser som spelar stor roll i konceptet och som Eamon tar upp vid flera tillfällen under dagen, bland annat:
 
 
 
1. Ha inte bråttom. Eamon nämner bland annat värdet av att träna lastning när man inte ska åka någonstans och viga tid åt att bara träna. 
 
 
2. Andas. Var lugn själv och ta djupa andetag. Ett tips från Eamon var att andas in medan du räknar tyst till fyra, och andas ut medan du räknar till fem. Då hamnar andningen långt ner i kroppen.
 
 
 
3. Det finns inget nej. Istället för att säga ”nej” när hästen gör något tokigt, bryt mönstret genom att göra något som den kan istället. Som att backa. Kliva åt sidan. Gå framåt. De grundläggande gymnastikövningarna. Det gäller även när det kommer ett litet bakslag. Gå tillbaka till grunden och gör hästen trygg genom att göra övningar som den kan.
 
 
 
4. Hästen ska vara trygg. En viktig del i systemet handlar om att bygga upp ett förtroende mellan dig själv och hästen. Eamon menar att hästen måste lära sig acceptera att man rör vid den, håller i svansen, att det viftar etc… Det handlar egentligen om att i den mån det är möjligt, göra hästen väl förberedd för det oförutsägbara.  Inte minst för säkerhets skull. 
 
 
 
 
 
5. Använd hjälm! Bra skor. Bra grimskaft (Eamon själv föredrar ett westerngrimskaft som är längre än ett traditionellt, kortare än en longeringslina och dessutom gör man sig inte illa om hästen drar linan ur händerna på en). Säkerheten är väldigt viktig – slarva inte med den. Var även rädd om hästens mun, och använd därför grimskaft och kedja när du börjar jobba hästen från marken. 
 
I den dagliga hanteringen läggs grunden för kommunikationen med hästen. Ta fasta på det så får du garanterat en både säkrare och roligare stund i stallet.
 
Jessica Ortiz Bergström | jessica.bergstrom@travsport.se                                                                              .

 

 

 Grader av samling.

 
fd. förste överberidare och chef för Spanska ridskolan i Wien, Arthur Kottas Heldenberg förklarar skalan för att mäta samling.
 
av Arthur Kottas Heldenberg och Beth Baumert. foto Ewald Willibald
 
publicerat på denna site med tillstånd av författaren.
 
                                                                                                                                                                                                                                                      
 
                                                                                                                                                                                      
 
Som domare skriver jag ofta i slutet av bedömningen " hästen har inte den samlingsgrad som krävs för denna nivå". Det är till stor hjälp, inte bara för ryttare och tränare, utan även för domare, att förstå dom olika graderna av samling. De olika nivåerna indelas i första, andra och tredje gradens samling. När hästen är tillräckligt samlad för den nivå han rids i ser arbetet lätt ut. Nyckeln till framgång inom dressyren är att få det att se lätt och vackert ut. Målet för mina kollegor på Spanska Ridskolan är inte att lära sig alla dom svåra övningarna, utan målet är att genomföra övningarna med harmoni mellan häst och ryttare. Dom vill att det ska se ut som om dom var födda till häst och då måste också rörelserna se lätta ut. Målet för alla ryttare borde vara att rida i harmoni med hästen och det behöver man inte vara Grand Prix eller tävlingsryttare för att uppnå. När ridningen ser lätt ut är det väl genomfört, när det ser svårt ut krävs mer uppbyggnads träning och bättre ridning. I den här artikeln kommer jag att förklara dom olika nivåerna av samling och lämna några tips på övningar som kan vara en hjälp på vägen.
 
 
 
Graden av samling beror på hur mycket av sin vikt hästen bär med sin bakdel. När hästen bär med bakdelen blir den lättare i fram och självbärig. Den sätter under sig med bakbenen tillräckligt för att genomföra övningarna på sin träningsnivå. Det är helt enkelt en fråga om gradvis styrketräning och korrekt ridning. Du kan se graden av hästens samling genom att noga iaktta hur den genomför normala övergångar. Meningen med övergångar är inte att växla gångart, utan att få hästen "på bakdelen" att förskjuta vikten bakåt. Om du rider en trav- skritt övergång eller galopp- skritt, sätter din häst under sig i bak och bär sig graciöst in i skritten, eller kör den ner halsen och faller över på framdelen? Dom här övningarna kommer att hjälpa dig att se var din häst befinner sig i skalan av samling och hjälpa till att utveckla den.
 
                                                                                                                                         
 
                                                                                                                                          Första gradens samling. se bild ovan
 
Hästar som uppnått första gradens samling är vanligtvis 4-5 åringar som rids i arbetsskritt- trav- galopp och ev. lite ökningar. När den gör en galopp- skritt övergång är man nöjd även om den tar ett par travsteg innan den går över i skritt. När hästen kommer ner på medellinjen i en tävling och gör halt är det acceptabelt med en bakfot en eller två hovlängder bakom. Om den är stadigt på bettet i halten men tar ett par skrittsteg innan trav bör den få 7-8 i poäng. Om det hade varit en häst på Prix St George nivå ska poängen i detta fall inte vara högre än 6.
 
 
 
 
 
 
 
                                                                                                               Andra gradens samling. 
 
En häst som nått denna nivå i utbildningen kan gå i samlad trav och galopp. Den kan gå från tretaktig galopp till fyrtaktig skritt utan att i övergången bryta av i trav. Hästen ska vara samlad i hela kroppen, inte bara kort i nacken. Man strävar alltid efter att ha nacken som högsta punkt med nosen framför lodplan men vid denna fas i utbildningen är hästen inte alltid tillräckligt stark i ryggen för att gå i denna idealiska form. Hörnpasseringar och arbete på volter är mycket effektiva hjälpmedel för att utveckla hästen i böjning och samling. Jag glömmer aldrig när jag i min ungdom brukade sitta och titta på ryttarna på Spanska ridskolan, hur dom red perfekta hörnpasseringar för att sedan rakrikta till nästa hörnpassering. Några veckor senare kunde man se vackra slutor och halvpiruetter som såg så enkla ut eftersom hästen var tränad att lägga vikten på bakbenen i hörnen.
 
                                                                                                                 
 
                          
 
                                                                                                      
 
                                                                                                               Tredje graden samling
 
Hästen som nått tredje gradens samling bär minst 55% av sin vikt på bakdelen och maximalt 45% på framdelen. Den är nu en häst i "uppförsbacke" som blir hög i formen över manken, inte bara hög i nackpossition. Den rör sig lätt och brilliant som en dansör, den gör piruetter, piaffe och passage utan problem eftersom den har tillräcklig styrka i rygg och bakdel. Dom gamla mästarna sa att man skulle kunna ställa ett glas vatten på hästens kors i piaffen eftersom korset inte ska röra sig om den utförs korrekt. I piaffen, som är den högsta graden av samlig, ska hästen sänka bakdelen och bakbenen ska endast lyftas en hovhöjd - ca 10 cm - från marken. Vid tävlingar där banbeläggningen är för djup kan domarna få intrycket att hästen inte är tillräckligt aktiv i bak men 10 cm är idealet. Hästen i piaffe ska inte bara ta exakta diagonala steg utan även svinga genom kroppen med korrekt grad av samling. Som bevis på den korrekta samlingen ska man se att den bär minst 55% av vikten på bakdelen. Det vanligaste felet är att hästen försöker ta för stora steg eller för långsamma.
 
 
 
Att bygga styrka.
 
Under idealiska förhållanden bygger dressyren upp hästens muskulatur på samma sätt som mänskliga kroppsbyggare utvecklar sin styrka, tills arbetet och träningen känns lätt att utföra. Det tar två till tre månader innan du ser resultat av korrekt "muskelbyggande". Som exempel, jag ska åka på skidsemester om två månader så jag har börjat böja knäna när jag borstar tänderna och rakar mig. I början är det svårt men efter en vecka gör det inte ont längre. Om du tränar inför ett maratonlopp springer du inte 30km i början. Steg för steg bygger du upp din kondition så 30km inte känns svårt längre. En erfaren löpare tränar 45km så 42km känns lätt...                                                                                                                                                                   
 
   Det är samma sak för hästen. Du begär inte förvänd galopp om hästen inte behärskar korrekt rätt galopp. Om hästen inte behärskar förvänd galopp i lägre tempo än medium ska du inte be om enkelt galoppombyte. Om du väntar tills du kan rida i en mer samlad galopp blir bytena mycket enklare. Det är lätt att göra arbetet lätt för hästen, det är bara att tänka som en häst så förstår du. Hästar som har vanliga problem med samling - som att bredda sig i bak eller som tar små korta steg utan att bära vikt bak - kan förbättras genom styrketräning. Om man har "hästkänsla" är man ju givetvis alltid uppmärksam på om hästen visar tecken på någon defekt eller skada. Hästen kan ju inte tala så du måste kunna "känna" om något är fel. Om den till exempel ställer upp sig med bakbenen bakom sig kan det tyda på ryggproblem. Var uppmärksam när du borstar om hästen visar tecken på obehag. Om så är fallet; kolla sadel för att se om din vikt är centrerad i sadel eller om du sitter för långt bak. Rid uppvärmningen och avsvalkningen med längre hals än du brukar. Det stretchar ryggmusklerna och mjukar upp dom. Var noga med att inte värma upp för länge utan att hästen givetvis ska vara helt fräsch när du börjar träningspasset. Gör bara lättare arbetspass ett par dar. Ge massage eller ring veterinären, men ha inte för bråttom med att börja spruta hästen. Tänk efter vad du skulle göra om det gällde dig själv...
 
Skapa självbärighet.
 
Självbärighet kommer från förbindelsen som aktiva bakben skapar genom att förmedla energin genom den svingande ryggen till tygelkontakten med hästens mun och sedan tillbaka till bakbenen. Oavsett om du har en oerfaren häst eller en högt utbildad ska kontakten med hästens mun vara lätt, mjuk och som ett elastiskt band. Ryttare missförstår ofta termen "lätt". Det innebär inte att man rider med lösa tyglar. Hästen måste vara i kontakt med ryttaren. Om du ger efter på tygeln ska hästen söka kontakt och stretcha. Med rätt kontakt rider du hela hästen, inte delar av den. Ryttaren med korrekt kontakt kontrollerar bakdelen och därför hela hästen. Slutresultatet är en samlad häst som böjer i hasen och svingar i ryggen samt fördelar vikten till bakdelen. Om du vet hur man tränar piaffe, passage och piruett beror det på att du har förmågan att rida hästen väl samlad. Hästen kan inte utföra dessa rörelser med elegans och harmoni utan styrkan den får i bakdelen av korrekt samling.
 
Tidsplanering
 
Skynda långsamt men slösa inte tid. Jag kommer ihåg när jag diskuterade med Herbert Rehbein angående hur lång tid det tar att utbilda en häst. Vi var överens om det inte beror på ryttarens önskan utan i stället på ryttarens förmåga att "läsa" hästens förmåga och vilja att träna. Naturligtvis måste tränaren även kunna utbilda hästen och se tecknen när det är dags att gå vidare. Annars kan man hamna i sitsen att hästen är 15 år och ryttaren inte har haft förmågan att gå vidare. Hästen ska göra rätt övningar vid rätt ålder. Barn börjar oftast skolan vid 6-7 år. Om barnet vid 9 år fortfarande går i ettan är det något fel antingen på barnet eller läraren. Om det inte finns någon orsak borde den ha hunnit till 3-4 klass.                                                                                         
 
När du köper en riktigt bra häst hoppas du givetvis att den med korrekt träning och utveckling inte bara ska bli brilliant och framåt utan också samlad. En del hästar räcker inte till för dom riktigt höga klasserna utan kommer kanske till Prix st George nivå på grund av att dom har stora rörelser men inte förmåga till samling. Du kan träna vissa hästar snabbare än andra men du får aldrig glömma att det är hästen som ska bestämmer takten på utbildningen, inte ryttaren.
 
En fråga om känsla.
 
Nyckeln till ryttarens framgång ligger i att utveckla en korrekt sits. En erfaren ryttare sitter inte på hästen utan med hästen och känner därför hästen. Han har känsla för tempo, rytm och form. Han kan känna sin hästs fötter så han aldrig behöver vända sig om och kolla om hästen står korrekt i halten. Han har även känsla för hur mycket han kan begära av hästen vid varje träningstillfälle, vilket också innebär att kunna vara flexibel och kunna ändra träningsplaneringen utefter hästen dagsform. Om galoppen och enkla byten gick perfekt igår kanske du hade planerat att testa byten idag. Men om galoppen känns dålig idag måste du vara beredd att ändra planeringen. Kanske övertränade du igår eller det kanske helt enkelt är för varmt idag...hästen är ingen maskin. Jag har alltid en känsla av att om jag är villig att ta ett steg bakåt resulterar det oftast snart i två steg framåt.
 
 Hästen är din partner kanske för så lång tid som 20 år. Han ska älska dig, inte för att du bjuder på morötter, utan för att du sitter rätt och kan kommunicera med dina hjälper. Det är en fråga om koordination av säte, ben, vikt och tygelhjälper. Den kännande ryttaren skapar aldrig högre tempo med säte och benhjälper än han kan kontrollera -  liksom han aldrig använder sina händer så att dom negativt påverkar hästen framåtbjudning. Denna förmåga är bevis på en skicklig ryttare.
 
Dressyrryttaren under utveckling bör följa sin egen väg i stället för att bli en dålig kopia av någon annan. Man bör försöka titta på så många andra ryttare och träningsmetoder som möjligt för att kunna utveckla en egen stil. Alla vägar bär till Rom och varje ryttare måste utveckla sin egen känsla och stil så han kan finna den rätta vägen.
 
                                       
              

 

 

Natural Crookedness Versus Performance and Soundness
 
 
 

 In June of 2012, I had the honor and wonderful privilege of presenting a symposium with Colonel Christian Carde, a former dressage olympian and head trainer and director of the French National School of Equitation in Saumur. I was able to share with him and our audience the muscle hypertension patterns, skeletal pain patterns and the asymmetric foot growth patterns that are so consistently expressed by the “crooked horse”.

 
Colonel Carde then demonstrated the critically important principles of correct riding and training required to produce a straight horse, and why only a “straight” horse can consistently perform at high levels whilst maintaining soundness. To achieve that straightness, Christian Carde first insisted on balance through a soft, elastic but permanent contact. In his mind, a harmonious riding picture is a horse moving with lifted shoulders and withers, engaged hind legs, and showing an up-swinging back. The ultimate goal: a collected horse, moving with self carriage to the finest aids whatever the discipline is. His understanding of the equine biomechanics reflected in his constant demands to the rider for the utmost relaxation and calmness of the horse. Along these principles, he emphasized the need for the riders to keep straightness and softness at all times. He kept reminding them to pat and reward their horses often, and that any movement executed in tension at any time in the training was extremely detrimental to the horses’ ultimate soundness and happiness. He wants the horses to become happy athletes.
 
The following paragraphs define the symbiosis of our work together and the value of a training based on sound biomechanics.
 
Crooked horses simply cannot meet their genetic potential. In my opinion, there are two factors that prevent it from doing so. One: a lack of true and effective straightness training that results in failure to change the biomechanics of the “natural” horse to the biomechanics required of the ridden horse; two: the presence of muscles with hypertension and pain and the accompanying skeletal pain.
 
The changes and approach to meeting genetic potential demands a team approach. We have known since Antoine de Pluvinel (1552 -1620, riding master to King Louis the XIII), that all horses are by nature born to move forward on the forehand and to move with a free moving side and a side where motion is stiffer and more restricted; that “sidedness” we now know as “laterality” or handedness. All horses are either right side dominant or left side dominant. Though the laterality serves them very adequately in nature, it is not compatible for the ridden horse in terms of longevity of performance and soundness.
 
Laterality, plus being on the forehand, result in poor performance. These factors also create so many of the problems veterinarians see on a daily basis. The root source is the omnipresent muscular and skeletal pain that crooked horses have. Veterinarians – especially those trained in integrative veterinary medicine, such as acupuncture, chiropractic, myofascial release etc. – can address the musculo-skeletal issues that keep the horse functional and maintain its performance levels. Knowledgeable body workers and physiotherapists can also help facilitate pain relief and functionality. However, not a single one of these groups of therapists can change the horse’s biomechanics or create a straight horse. They can only manage the ongoing consequences –They cannot cure the root cause. That root cause is a lack of correct training and a lack of knowledge or skills to create the necessary biomechanical changes.
 
Creating straightness is solely the province of trainers and the subsequent riders who truly understand the requirements and can “create” a horse that is more ambidextrous. This is a horse with an up-swinging back that results in a “back mover” instead of a “leg mover.” The good trainers and riders are those who also recognize that the foundation and basis of straightness is extensive proper groundwork involving many weeks (rather than the typical one or two weeks) before a rider is placed on the horse’s back. One more element beautifully articulated by Colonel Carde is the importance of empathy, gentleness and reward as essential aspects of training any horse.
 
All said, the trainer’s and/or the rider’s work can, obviously, be greatly facilitated by removal of the musculo-skeletal pain prior to and during the training, as well as ensuring proper shoeing and saddle fit. Thus, by far and away, a team approach is most favorable to the horse’s ability to meet its genetic potential. The real bonus is that horses, so trained and cared for, can maintain peak performance and soundness for many more years; and that is certainly good for everybody concerned.

 

 

Balance & Rhythm in the Young Horse: Essential to Forward in Self Carriage

 By Manolo Mendez, Specialist of In-hand and Classical Equitation with C.Larrouilh. This article was published in ToplineINK in 2011

 

Preparation is everything

To develop a harmonious partnership with its horse, the rider must make sure that all the work is confirmed and re-comfirmed at every stage of the training, from green to FEI.

 

By constantly strengthening the foundation, and making sure the horse understands the rider’s aids easily, without confusion, fear or tension, the rider helps the horse build its confidence, its trust in himself and his rider.

 

We need to know that our Grand Prix horse will be able to read us and answer us easily and subtly during his career. We want to prepare him physically and mentally to  respond to our requests calmly, with power and balance and without hesitation – this is what we are working towards with the young horse.

 

Having been gently started under saddle using in-hand work to introduce the ridden work to come, the horse should now be in daily work for  45 minutes – walk, trot and canter. It is best to start with walk, but sometimes a young horse may be unsettled and not listening, and we may need to start with a canter to help him release tension, release his breath and begin to focus on the rider.

 

We have to read our horse and work him as he needs. The rider at this stage must be very careful how he asks for everything; it would be too easy to push for too much, too soon. 

 

Let a horse enjoy his work

A young horse needs to  move with energy, with an elastic body and a long neck.  Why?  Because this allows the young horse to have confidence WHILE LEARNING HOW TO USE HIS BODY, developing self carriage (independent balance) from the beginning of its training, and building the right muscles in the right places from the start. 

 

To become an athlete, a human might go to the gym five days a week to develop its body slowly with the right exercises.  It is the same slow and steady process for a young horse who also has the added challenge of finding a new balance with a rider on his back.

 

 

Good balance and rhythm can be developed in all horses

It is imperative that the rider/trainer recognises the fact that all horses are individuals and must be trained as such. Every horse has a different trot, needs a different contact, has a different posture in the body. Some horses have naturally long necks when they work, some will go high in the neck.  Some have a naturally good rhythm; some horses need us to assist them in creating the rhythm very carefully. 

 

Whatever the situation, we must never force the horse to develop what we think is a “good” rhythm because this may make him rush, causing him to hollow his back and trail out more behind with his hind legs.  Then he may never find his own balance and rhythm.  By using force to create an artificial “frame”, we can destroy our horses’ confidence and balance.

 

Over time, if we introduce tension by asking what they are not ready to give, they can become crooked, stiff and heavy in our hand using a combination of evasive tactics. Instead of a willing partner moving fluidly forward in balance, the horse may become either passive and resistant, either too forward or constantly behind the leg. In both cases requiring the rider to work harder for less results and little pleasure for either horse or rider.

 

There is a very fine line between a good rhythm, a rushing horse and a lazy horse.  The rider must help the horse discover what his good rhythm is by giving him the right signals, so that a horse gets a clear message. 

 

With a young horse that has naturally good rhythm, the rider must not be tempted into asking for more power too quickly, or the horse may start rushing, with his hind legs trailing out behind.  This is how we lose the horse’s natural balance.  With a horse that is naturally forward, and maybe even rushing to start with, we create a slower rhythm. 

 

Many horses trot slowly with a small step.  This may not look exciting, but it is their natural rhythm. The rider must be very patient, and understand that this horse is not worse than other horses.  If allowed time, he will get it.  He will get strong, he will give us everything he can and, if the training is sympathetic and makes allowances, he will become beautiful in his own right.  He will build the right muscles and eventually find his own rhythm.  Just try to help him maintain his natural rhythm and balance; do not push harder because he may want to run and rush.   

 

Sometimes the horse will hop into the trot from the walk, and some riders will think it is disobedience or anticipation. It is the horse showing you he is weak in the hind leg and unable to push off into the trot, throwing itself chest first instead. Sometimes a young horse will begin crow hopping in the canter departs, root or throw its head up, in each case the rider must consider carefully if they are throwing the horse off balance by riding it crooked or asking for exercices or a posture the horse’s body is not ready for.

 

All aids must be in harmony with the horse’s “engine” so as to keep it purring smoothly forward - and every horse has a different engine.   It is like changing the gears on a car: while the hand seeks the correct gear, the feet must work the clutch and accelerator independently so that there is exactly the right number of revs, and then there is no hopping or jerking.

 

Incorrect training makes horses sore

Horses will do their best for us because they are kind. We have to make sure we do not ask too much at the expense of their bodies and mind.  Sometimes, so as not to destroy balance and rhythm, we have to do things the book doesn’t tell us; to worry less about getting it to look perfect.  Putting the emphasis on looking perfect can cause bad communication and make a young horse confused.    

 

We are training – not looking for points in a competition. The aim of training a horse is not competition.

 

Training is an end in itself.  Making a horse as supple, flexible and beautiful as it can be as an individual is the ultimate goal.

 

We want the horse to develop his own balance and rhythm to the best of his athletic ability, and so we are very careful with the horse’s frame.  We are doing our horses and ourselves a big favour if we study more about the anatomy and biomechanics of how a horse moves.  Take the time to watch what the horse is doing with the hocks because that is what he is doing with his nose.  If his nose is behind the vertical, the hocks cannot come through to cover enough ground to create natural suspension.  He may get the hocks high, but in a way that is bad for his body because he will lose the angle of the shoulder. 

 

The more experienced horse has to lift his knee a certain way to do piaffe. The knee to the shoulder becomes a different angle, and this angle must correspond with the angle in the hindquarter. Every part of the horse must work together to perform the advanced movements.  If one piece is not working correctly, the whole horse cannot do the movement properly and the back cannot lift properly.  Because the back dictates what the legs do, if any segment of the spine is blocked, the horse will be  “missing” something in his movement, his hocks may trail, he may step short, his diagonal pairs may be uneven, etc..  The horse can move his legs and body, but if he is moving them without his spine being “connected” from poll to tail, than the result is stiffness, resulting in other parts of the body becoming blocked.

 

The horse becomes hollow, he develops the wrong muscles, the muscles pulls the skeleton out of alignment and soon enough the rider instead of enjoying developing his young horse  finds himself battling him, not understanding why a previously good horse is now resistant, blaming character for physical weakeness and soreness and looking for solutions outside the riding such as as supplements, more severe bitting, etc..

 

The hollow horse can’t perform without hardship, and therefore cannot develop its own balance and rhythm to its fullest potential.  A hollow horse cannot lift its belly and back.  The vertebrae are jammed shut.  When the horse’s back is up, the vertebrae are open.  When the back is lifted, the hips and tail get lower. This is the frame to strive for! For the young horse starting its training we want longitudinal balance with the horse’s neck telescoped forward, the poll supple, the nose in front of the vertical, with a soft arch from poll to tail, and the eye between hip and stifle depending on conformation. 

 

One of the main reason for horses breaking down when they should be in the prime of life is being incorrectly trained in the beginning – ie., training that prevents a horse from developing in gentle stages his own balance and rhythm, and/or forces him into advanced movements before he is physically capable.

 

Working a young horse incorrectly – ie., working him behind the vertical , working him inverted- or allowing or causing  him to use one side of his body more than the other – ie., too much use of  one rein, unevenness - causes the horse to develop crookedness and stiffness and results in impure gaits and a horse that cannot work to his fullest ability, move forward in balance, in self carriage.

 

There are many other factors that can prevent the horse from working freely, even when the training is correct.  These are all too often overlooked by riders and trainers.  In fact, it is quite rare to see a ridden horse in any discipline or at any level of training in any part of the world that is not sore in one or more parts of his body.  As trainers and riders we have a duty to become knowledgeable about the biomechanical movement of the horse. 

 

There are many reasons a horse may not be able to move freely forward.

Foot problems associated with shoes and/or incorrect trimming are one of the greatest and most common causes of discomfort and pain.  This is one of the main reasons horses start to break down in their work at only 12-14 years of age, and why so many horses have ringbone or similar lameness problems at only 12-16 years.  

 

A too narrow or too small saddle is painful for the horse.  If it is placed too far forward, on the wither, a saddle will inhibit the horse from moving his shoulder freely.  Tight girths also cause discomfort and pain.  An uncomfortable saddle and/or a tight girth prevents the horse from opening its ribs and breathing deeply, and thus from taking in enough oxygen to enable him to use his muscles correctly.

 

A stiff or crooked rider can also make a horse sore, stiff or crooked.  Furthermore, inappropriate bits (or insensitive hands on the reins) cause pain in the mouth.

 

“Acceptance” of the bit in the young horse

 There is a common misconception that a young horse must learn to “accept” the bit. There is no need, and we should not be in a hurry to make the young horse accept the bit.  Bring the horse slowly up with very simple exercises, till he learns to carry himself, and the weight from the rider.  There is a lot for the young horse to learn to accept besides the bit.

 

Forcing a young horse to accept the bit very early in his training can cause him to lean on the bit and go on the forehand. A young horse at the very beginning of his training will tend to fall on the forehand for a time until he gains strength in his body in order to carry himself.  Forcing a horse into a frame is not going to allow the horse to develop his independent balance or self carriage.  It may not be noticed by the novice rider in the earlier stages but come the time to begin lateral work you will notice many evasive tatics and a heaviness instead of light fluid movements.  

 

A horse can go over the bit (using the wrong muscles in his neck) or behind the bit (behind the vertical) to avoid the pain caused by a strong hand.  This will make a horse’s spine stiff.  He will rush through corners, drop the shoulder to the inside, and his circles will get smaller as he falls into the circle.  This creates an ugly picture both to look at - now and in the future, because the horse will not have a long future, working this way.  It puts too much pressure on the joints, tendons, ligaments, muscles, bones

and mind.

 

Strong rein contact also causes problems for the young horse.  When the contact is hard and unfeeling, the horse cannot respond.  We can see this too often at the higher levels, when riders need to have their hands up to their chest to “lift” the horse for piaffe and passage.  If they lowered their hands, the horses’ heads and necks would just drop because they would feel insecure.  This reflects a flaw in the foundations of the training.  We shouldn’t have to lift a horse up with the reins. The contact between hands and the horse’s mouth should be minimal – and this is what we should aim for from the very first when training a young horse: a steady but light and giving connection.  Remember we are strengthening the body and training the mind during these early stages.

 

Never bring the horse behind the vertical or cause it to be frightened of stretching out in case its mouth is hurt. Riding a young horse behind the vertical is a big mistake.  Through all work, including transitions, the horse must stay in front of the vertical. There can be no independent balance or true forward without it.

 

Developing natural balance and rhythm leads to true collection

 Working a more experienced horse behind the vertical also happens when the rider mistakenly thinks that this enables the horse to use his back.  You can force the neck into an outline, but this does not give you collection. Collection can only come from a horse allowed and able to move freely – having learned to carry himself through training which lets him develop his own balance and rhythm. The body of the horse at these stages of training should be able like an accordion and be able to collect and extend in and out of movements with fluid ease.

 

Impulsion actually requires a number of things, a combination of many things - regularity of stride, the rider's ability to combine subtle use of leg pressure with hands used softly, in harmony, and with give and take. This is finding the balance between the horse’s movement and yours. 

 

Provided you are in harmony with your horse’s movement, you are moving closer towards creating cadence and lightness, and therefore on your way to creating true collection. This is why developing balance and rhythm in the young horse during those initial phases becomes so important to his being able to move forward in self-carriage.

 

Every single steps count

 Working with a young horse, every stride we take together is meant to allow him to reach FEI comfortably and expressively down the road. If we take our time now, we will be rewarded later.Having to re-muscle, re-align and re-instill independent balance  --when a horse has been ridden into resistance, soreness and asymetry and now relies on the rider for his balance -- is a much harder task then simply starting a young horse slowly without placing expectations ahead of conformation, temperament and ability. We have to remember that every time we work incorrectly, we are building muscles that will resist us, and damaging joints that will fail us, when we begin to ask for more lateral work, more collection, more engagement.

 

Every step we take is either a step towards a stronger, straighter, suppler, more confident, more balanced and forward horse or a step toward crookedness, impure gaits and possibly career ending lameness. 

 

It is up to the rider to make every single steps count.

 

END

 

Some anatomical and Biomechanic book recommendation:

 

- Color Atlas of Veterinary Anatomy: The Horse Volume 2. Raymond R Ashdown, BVSc, PHd, MRCVS; Stan Done, BA, BVetMed, Phd

 

- BioMechanical Riding and Dressage: A Rider's Atlas, Dr.Nancy Nicholson

 

- Tug of War: Classical Versus Modern Dressage: Why Classical Training Works and How Incorrect Riding Negatively Affects Horses' Health:  Dr.Gerd Heuschmann

 

 

 

 

 

Clinic med världstvåan
07 APRIL 2013
DRESSYR  (Uppdaterad söndag) Adelinde Cornelissen, den holländska världstvåan i dressyr, har hållit clinic i två dagar som avslutades inför en dressyrintresserad publik på Djursholms Ridklubb på lördagen.
 
Korrekta grunder med fungerande "gas" och "broms", eller vad Adelinde kallar fartkontroll var ett centralt tema. Adelinde, som i Göteborg om tre veckor ska försöka ta sin tredje raka världscuptitel, framhöll också vikten av att ryttaren fystränar vid sidan om ridningen, för att underlätta för hästen med bättre egen balans och kroppskontroll.
 
Uppdatering
Världscupmästaren hade inte bara lockat dressyrryttare till lördagens clinic utan enligt en handuppräckning bland publiken också en handfull hoppryttare och en stor andel ”hobbyryttare”. Bland profilerna på plats var tränaren KG Svensson. 
- Vad har ni för mål med ridningen ? Fråga er det. Man måste ha ett mål och man måste ha en plan i flera steg för hur man ska nå dit, annars kommer man ingenstans. Man ska ha en klar bild i huvudet av vad man vill uppnå, då är det lättare att komma dit, sade Adelinde i sin inledning. 
 
Hennes eget nästa mål är individuellt guld vid OS 2016 efter silvermedaljen i London. Ett delmål är att ta sin tredje raka världscuptitel om några veckor i Göteborg.
 
Dubbla världscupmästaren coachade ett spektrum av ekipage från Storstockholms-området, från 14-åriga ponnyryttare till regerande svenska mästaren  och ridhuschefen på Djursholm Eva Ulf. 
- När jag har kurser så hoppas jag kunna dela med mig av vad jag kan och kanske ge inspiration, och då vill jag gärna arbeta med ekipage som flera i publiken kan identifiera sig med, och så är det inte om alla redan rider Grand Prix.  Man ska tänka på att träning inte bara är teknik utan också den mentala biten. I Södertälje igår var det med en ryttare som till och med var nervös att alls rida inför publik. Då kunde vi ta oss igenom det, och hon märkte att det gick ju riktigt bra. I Holland fokuserar tränare mycket på den tekniska delen men det finns så mycket mer att arbeta med, som det mentala, kommenterade Adelinde.
 
Clinicen var upplagd som cirka 45 minuter långa träningar med tre ekipage per grupp, där Adelinde bad varje ryttare specificera ett problem de ville ha hjälp med just nu. 
 
Ett fokus för dagen var grundträning, och särskilt ”gas” och ”broms”, eller vad Adelinde kallade ”fartträning”. Det var ett eko av vad som påpekas av andra toppnamn inom både dressyr och hoppning. Ett annat huvudtema var hästens överlinje, och att arbeta med att ställa och böja hästen.
 
- Fartkontroll är det absolut viktigaste i ridning. Fungerar inte gas och broms rätt så kommer man ingen vart. Vilken häst som jag än sitter upp på, om det är en treåring eller Parzival, så testar jag att det fungerar. Det tillsammans med att hästen är i balans och rak, sade Adelinde. Ryttaren ska inte glömma sin egen träning, påpekade också Adelinde på lördagen, både vid en presskonferens innan och i  början av clinicen.           
- Det är nyttigt för åskådarna att se hur långt man kan komma med att göra grunderna rätt, tillade holländskan. 
 
I den näst högsta gruppen hade Adelinde specifikt inkluderat Louise Sätterman med Alex, som till härstamningen är en holländsk vagnshäst av hackneytyp och som hon tränat redan tidigare. Ekipaget gjorde i slutet av dagen galoppombyten byten ner till vartannat och varje.
- Jag ville visa er att har man en körhäst som inte alls är avlad för dressyr eller för att ens galoppera, så kan  man ändå komma långt med rätt träning, sade Adelinde. 
 
Som andra kända tränare påpekade Adelinde att svarar hästen på en förhållning eller skänkelhjälp så är belöningen att hjälpen upphör, genom en eftergift respektive att man tar bort skänkelhjälpen. Men man ska samtidigt vara konsekvent med att hästen först ska ha svarat på den ursprungliga hjälpen. För att träna gas ska man inte nöja sig med att hästen svarar framåt i två steg, och sedan saktar av till ursprungstempot, utan den ska behålla ökningen tills den får en ny förhållning.
- Lägger du till skänkeln ska han svara, och var konsekvent, uppmanade Adelinde.
- I temat framåt finns det flera olika tempon, så variera tempot i ökningar istället för att fastna i ett visst mönster, då blir det tråkigt.
- Hästen ska tänka framåt, och svarar den inte framåt måste man ge mer skänkel. Det är bättre att det blir galopp än ingen reaktion alls. Men när den svarat så sitt inte och kläm, utan då ska skänkelhjälpen bort. Tänker hästen framåt blir det också bättre byten, och gör den inte det får man problem när man börjar med piaff och passage, sade Adelinde.
- Har man spänning i en häst är enda sättet att komma ur det att rida framåt ! Det kanske går lite för fort en stund, men man kan sakta av när han börjar slappna av.
 
På några av ekipagen på högre nivå arbetade Adelinde med överlinje och form. 
- Är hästen i balans ska man kunna placera huvud-hals där man vill. Hästen ska söka ryttarens hand, sade Adelinde. Hästen ska inte gå i en egen, statisk form, utan kunna stretcha överlinjen genom en mer djup-låg form, i korta intervall.
 
Hon hade flera ryttare att arbeta med ställning – bara bakom käken påpekade hon – och böjning. Som svar på en fråga från publiken utvecklade Adelinde hur hon omsätter det på olika hästar, och varnade för att få hästen att hamna på framdelen.
- Vare sig det är en ung eller äldre häst så har jag samma upplägg när jag börjar ett pass. Jag travar rakt fram, testar fartkontrollen, och börjar ställa och böja. Jag samlar hästen så att den har mer vikt på bakdelen, och låter den sedan stretcha, men är noggrann med att den är i balans. Börjar den ha vikten på framdelen har man stretchat för mycket, sade Adelinde.
 
Ryttaren ska inte glömma sin egen träning, påpekade Adelinde på lördagen, både vid en presskonferens innan och i  början av clinicen. 
- Som ryttare vill man gärna att hästen ska göra allt perfekt varje gång, men gör man verkligen det själv? Ger man samma signaler varje gång, och stör inte omedvetet, undrade hon också i ett inpass.
 
Ryttare är ofta perfektionister vad gäller att ta hand om sin häst, men glömmer helt sig själva, både vad gäller fysträning och mat konstaterade hon. 
 
Efter EM häromåret ställde hon sig frågan hur hon kunde arbeta mer med sig själv, och inledde ett intensivt program för fysisk och mental träning. Hon är förbluffad över vilken positiv effekt det haft på hennes egen ridning. Hennes fysträning var i höstas en punkt vid Global Dressage Forum i Holland, där hon bland annat demonstrerade en enorm bålstyrka. 
- Jag vill göra folk uppmärksamma på vikten av egen fysträning, både inom och utom sporten. Folk som inte kan häst säger ofta att "det är ju hästen som gör hela jobbet" men en bra häst måste ha en bra ryttare och som ryttare måste man vara lika vältränad som hästen. Om jag begär saker av hästen så ska jag själv inte vara den svagaste länken. Jag ska inte tappa orken mitt i ett program. Det är också viktigt för vår sports image, att vi inte röker och dricker öl och sedan sitter upp på en häst, vi måste vara idrottsmän fullt ut, sade Adelinde.
 
Fokus för hennes program är:
-          bålstyrka
-          optimal balans och  kroppskontroll
-          rätt andning
 
Andningen påverkar i sig balansen, har hon upptäckt. Hon reser en gång i veckan till en coach, som tränat gymnaster på hög nivå, för ett två timmar långt program med balett, boxning, bom (balansövningar 125 cm över marken) och studsmatta. Hon har tränat även förr och gillar bland annat löpning, men detta program är mer intensivt och specifikt.
- Jag märker att ska jag stå på bommen på ett ben och tappar balansen lite så trillar jag av. Gör man samma sak på hästen så trillar man inte av, men istället är det hästen som måste kompensera det och då stör man hästens egen jämvikt. Det går inte att öva till häst, utan man måste hitta sätt att träna det själv. Jag har börjat låta mina egna elever träna med balansbollar, som de ska sitta på. Har de då svårt med balansen så börjar de vifta med armarna. Händer det till häst så drar man hästen i munnen, och det gillar den inte, förklarade Adelinde.
 
Den mentala träningen gör hon integrerat med fysträningen. Hennes mentala tränare står bredvid och analyserar hur hon reagerar på olika krav och situationer, och hur hon bäst hanterar det.
- Jag tyckte att jag var mentalt stark redan innan, och det var jag, men han har hjälpt mig att hantera situationer som OS ännu bättre. Det är många som tycker att jag borde vunnit freestylen och tycker det är konstigt att jag inte är mer upprörd, men jag tänker att jag gjorde allt jag kunde i förberedelserna, och då kan man inte göra mer eller sätta sig upp mot domarna. Man ska fokusera på det man kan påverka, inte det man inte kan påverka, sade Adelinde.
- Boxningen förstår folk inte vad det har med ridningen att göra, men det handlar också om andning, koordination och teknik, och mental träning. Jag har märkt att andningen kommer in där med; om jag blir nervös och börjar andas mer ytligt så får jag sämre balans, och blir nerslagen. Vad man än gör ska man ha en djup andning och ha tyngdpunkten långt ner. Boxningen är nyttigt mentalt också. Första gångerna som jag fick en smäll så tyckte jag ”hjälp !”, men så märkte jag att det inte var så farligt, och det gjorde mig starkare.
- Tränar man själv rejält så förstår man också bättre vad som händer i kroppen och vad träning av hästen innebär. Vad jag ser mycket inom dressyr är att ryttare kan köra på i en halvtimme knappt utan paus. Men tränar man själv märker man att det är bättre att inte ha samma belastning hela tiden, utan göra flera kortare pass med pauser emellan, att  låta hästen varva ner och vila lite varje gång.  En muskel tränas inte när den är fixerad, utan genom att man belastar och slappnar av, ungefär som vid tyngdlyftning, sade Adelinde.
 
Cecilia Lönnell
 

 

 

 

Adelinde Cornelissen: "Tänk framåt!"
(2013-04-06 10:00)
 
 
 
Adelinde Cornelissen gav en uppskattad clinic i Södertälje.
FOTO: Bo Bennergård
Tänk framåt och pausa när hästen tänkt rätt! Att träna är att gå utanför sin komfortzon. Det var Adelinde Cornelissens huvudbudskap under clinicen  för tränare, hos Södertälje Ridklubb.
I dag klockan 14-18 håller hon en öppen clinic hos Djursholms RK.
Av Emelie Ek
 
14 ekipage red 20 minuter vardera. Adelinde börjar med att leta efter ekipagets tillgångar. Hon synar gångarter, rytm, flexibilitet, båda sidorna, om ekipaget är avspänt, har roligt och viktigast av allt att om fartkontrollen finns.
 
Pausa när hästen tänkt eller gjort rätt
För att träna upp sig, behöver ekipaget gå utanför sin komfortzon. Har du en häst som går lågt, ska den träna på att gå högre, eller går den högt ska den träna på att gå lägre. Tänj gränserna en aning, det är det som är träning. Så snart hästen tänkt eller gjort rätt - nöj dig och pausa!
 
Tänk framåt  - ha mer häst framför än bakom dig
Flera av ryttarna kom med önskemålet att träna upp hästens snabbhet. Adelinde coachade dem till att få igång bakbenen och att ständigt tänka framåt, även i halten ska hästen vara på väg framåt. Flera av ekipagen fick träna på övergång från halt till trav till halt tills hästen avslutade halten med ett steg framåt istället för ett steg bakåt.
 
Få igång bakbenen
Samtliga ekipage fick göra övergångar i alla gångarter. Förutom att hästen rättar sig framåt i halten, skulle den också svara framåt direkt vid en effektiv skänkel. Ett annat sätt att få igång bakbenen, var att på den stora volten rida med bakdelen innanför den tilltänkta voltens linje, som en sluta där frambenen följer den tilltänkta voltens storlek. Det är viktigt att framdelen ligger kvar på den tilltänkta voltens storlek. Exempelvis rider du på en 15 metersvolt ska framdelen ligga på 15 metersvolten och bakdelen en tydlig bit innanför. Om hästen flyter ut, öka ut volten så att den bättre orkar balansera upp sig på sina bakben. Vartefter ökar du på träningen genom att minska volten och i alla gångarter.
 
Behåll fokus - det börjar med dig
En del av hästarna hade svårt att hålla koncentrationen med alla människor som satt på kortsidan i manegen, rörde sig på läktaren för att inte säga ljudtestningarna i högtalarsystemen. “Var alltid med hästen. Om du behåller fokus på hästen och inte tittar runt omkring dig så undrar inte heller hästen vad det är du tittar på. Vill du få hästen att tänka framåt måste du själv tänka framåt. Vill du få hästen mer avslappnad behöver du själv vara avslappnad”, rådde Adelinde deltagarna.
 
Boxning är bra träning
Minst en helg i månaden åker hon till en egen fystränare i norra Holland där hon bland annat tränar boxning. “Jag tränar mycket fysiskt för jag vill försäkra mig om att jag inte är den svaga länken”. Boxningen handlar om rytm, snabbhet, elasticitet, kondition, koncentration, koordination, komma ur och i balans samtidigt som jag andas djupt.”  Förutom att fys- och mentalträna, ser hon till att lära sig så mycket som möjligt från andra ryttare, oavsett disciplin. “Ofta när jag går på en clinic kommer jag hem med en nyskriven roman. Du kan lära dig något från alla.”
 
Adelindetricks: 
Få till rena galoppbyten. Flytta ut framdelen som du vill byta galopp till. Om du exempelvis ska byta från höger till vänster galopp, börjar du med att flytta framdelen till vänster för att sedan byta till vänster galopp. Om hästen svajar i sidled i bytena ta hjälp av väggen på långsidan, så att du får ett stöd av väggen och lättare kan bedöma linjen.
Le så att du slappnar av. Leendet gör att ansiktsmusklerna slappnar av, vilket gör att du kan slappna av i hela kroppen.
 
Hästmagazinet

 

 

 

 
Balance & Rhythm in the Young Horse: Essential to Forward in Self Carriage
 By Manolo Mendez, Specialist of In-hand and Classical Equitation with C.Larrouilh. This article was published in ToplineINK in 2011
 
Preparation is everything
To develop a harmonious partnership with its horse, the rider must make sure that all the work is confirmed and re-comfirmed at every stage of the training, from green to FEI.
 
By constantly strengthening the foundation, and making sure the horse understands the rider’s aids easily, without confusion, fear or tension, the rider helps the horse build its confidence, its trust in himself and his rider.
 
We need to know that our Grand Prix horse will be able to read us and answer us easily and subtly during his career. We want to prepare him physically and mentally to  respond to our requests calmly, with power and balance and without hesitation – this is what we are working towards with the young horse.
 
Having been gently started under saddle using in-hand work to introduce the ridden work to come, the horse should now be in daily work for  45 minutes – walk, trot and canter. It is best to start with walk, but sometimes a young horse may be unsettled and not listening, and we may need to start with a canter to help him release tension, release his breath and begin to focus on the rider.
 
We have to read our horse and work him as he needs. The rider at this stage must be very careful how he asks for everything; it would be too easy to push for too much, too soon. 
 
Let a horse enjoy his work
A young horse needs to  move with energy, with an elastic body and a long neck.  Why?  Because this allows the young horse to have confidence WHILE LEARNING HOW TO USE HIS BODY, developing self carriage (independent balance) from the beginning of its training, and building the right muscles in the right places from the start. 
 
To become an athlete, a human might go to the gym five days a week to develop its body slowly with the right exercises.  It is the same slow and steady process for a young horse who also has the added challenge of finding a new balance with a rider on his back.
 
 
Good balance and rhythm can be developed in all horses
It is imperative that the rider/trainer recognises the fact that all horses are individuals and must be trained as such. Every horse has a different trot, needs a different contact, has a different posture in the body. Some horses have naturally long necks when they work, some will go high in the neck.  Some have a naturally good rhythm; some horses need us to assist them in creating the rhythm very carefully. 
 
Whatever the situation, we must never force the horse to develop what we think is a “good” rhythm because this may make him rush, causing him to hollow his back and trail out more behind with his hind legs.  Then he may never find his own balance and rhythm.  By using force to create an artificial “frame”, we can destroy our horses’ confidence and balance.
 
Over time, if we introduce tension by asking what they are not ready to give, they can become crooked, stiff and heavy in our hand using a combination of evasive tactics. Instead of a willing partner moving fluidly forward in balance, the horse may become either passive and resistant, either too forward or constantly behind the leg. In both cases requiring the rider to work harder for less results and little pleasure for either horse or rider.
 
There is a very fine line between a good rhythm, a rushing horse and a lazy horse.  The rider must help the horse discover what his good rhythm is by giving him the right signals, so that a horse gets a clear message. 
 
With a young horse that has naturally good rhythm, the rider must not be tempted into asking for more power too quickly, or the horse may start rushing, with his hind legs trailing out behind.  This is how we lose the horse’s natural balance.  With a horse that is naturally forward, and maybe even rushing to start with, we create a slower rhythm. 
 
Many horses trot slowly with a small step.  This may not look exciting, but it is their natural rhythm. The rider must be very patient, and understand that this horse is not worse than other horses.  If allowed time, he will get it.  He will get strong, he will give us everything he can and, if the training is sympathetic and makes allowances, he will become beautiful in his own right.  He will build the right muscles and eventually find his own rhythm.  Just try to help him maintain his natural rhythm and balance; do not push harder because he may want to run and rush.   
 
Sometimes the horse will hop into the trot from the walk, and some riders will think it is disobedience or anticipation. It is the horse showing you he is weak in the hind leg and unable to push off into the trot, throwing itself chest first instead. Sometimes a young horse will begin crow hopping in the canter departs, root or throw its head up, in each case the rider must consider carefully if they are throwing the horse off balance by riding it crooked or asking for exercices or a posture the horse’s body is not ready for.
 
All aids must be in harmony with the horse’s “engine” so as to keep it purring smoothly forward - and every horse has a different engine.   It is like changing the gears on a car: while the hand seeks the correct gear, the feet must work the clutch and accelerator independently so that there is exactly the right number of revs, and then there is no hopping or jerking.
 
Incorrect training makes horses sore
Horses will do their best for us because they are kind. We have to make sure we do not ask too much at the expense of their bodies and mind.  Sometimes, so as not to destroy balance and rhythm, we have to do things the book doesn’t tell us; to worry less about getting it to look perfect.  Putting the emphasis on looking perfect can cause bad communication and make a young horse confused.    
 
We are training – not looking for points in a competition. The aim of training a horse is not competition.
 
Training is an end in itself.  Making a horse as supple, flexible and beautiful as it can be as an individual is the ultimate goal.
 
We want the horse to develop his own balance and rhythm to the best of his athletic ability, and so we are very careful with the horse’s frame.  We are doing our horses and ourselves a big favour if we study more about the anatomy and biomechanics of how a horse moves.  Take the time to watch what the horse is doing with the hocks because that is what he is doing with his nose.  If his nose is behind the vertical, the hocks cannot come through to cover enough ground to create natural suspension.  He may get the hocks high, but in a way that is bad for his body because he will lose the angle of the shoulder. 
 
The more experienced horse has to lift his knee a certain way to do piaffe. The knee to the shoulder becomes a different angle, and this angle must correspond with the angle in the hindquarter. Every part of the horse must work together to perform the advanced movements.  If one piece is not working correctly, the whole horse cannot do the movement properly and the back cannot lift properly.  Because the back dictates what the legs do, if any segment of the spine is blocked, the horse will be  “missing” something in his movement, his hocks may trail, he may step short, his diagonal pairs may be uneven, etc..  The horse can move his legs and body, but if he is moving them without his spine being “connected” from poll to tail, than the result is stiffness, resulting in other parts of the body becoming blocked.
 
The horse becomes hollow, he develops the wrong muscles, the muscles pulls the skeleton out of alignment and soon enough the rider instead of enjoying developing his young horse  finds himself battling him, not understanding why a previously good horse is now resistant, blaming character for physical weakeness and soreness and looking for solutions outside the riding such as as supplements, more severe bitting, etc..
 
The hollow horse can’t perform without hardship, and therefore cannot develop its own balance and rhythm to its fullest potential.  A hollow horse cannot lift its belly and back.  The vertebrae are jammed shut.  When the horse’s back is up, the vertebrae are open.  When the back is lifted, the hips and tail get lower. This is the frame to strive for! For the young horse starting its training we want longitudinal balance with the horse’s neck telescoped forward, the poll supple, the nose in front of the vertical, with a soft arch from poll to tail, and the eye between hip and stifle depending on conformation. 
 
One of the main reason for horses breaking down when they should be in the prime of life is being incorrectly trained in the beginning – ie., training that prevents a horse from developing in gentle stages his own balance and rhythm, and/or forces him into advanced movements before he is physically capable.
 
Working a young horse incorrectly – ie., working him behind the vertical , working him inverted- or allowing or causing  him to use one side of his body more than the other – ie., too much use of  one rein, unevenness - causes the horse to develop crookedness and stiffness and results in impure gaits and a horse that cannot work to his fullest ability, move forward in balance, in self carriage.
 
There are many other factors that can prevent the horse from working freely, even when the training is correct.  These are all too often overlooked by riders and trainers.  In fact, it is quite rare to see a ridden horse in any discipline or at any level of training in any part of the world that is not sore in one or more parts of his body.  As trainers and riders we have a duty to become knowledgeable about the biomechanical movement of the horse. 
 
There are many reasons a horse may not be able to move freely forward.
Foot problems associated with shoes and/or incorrect trimming are one of the greatest and most common causes of discomfort and pain.  This is one of the main reasons horses start to break down in their work at only 12-14 years of age, and why so many horses have ringbone or similar lameness problems at only 12-16 years.  
 
A too narrow or too small saddle is painful for the horse.  If it is placed too far forward, on the wither, a saddle will inhibit the horse from moving his shoulder freely.  Tight girths also cause discomfort and pain.  An uncomfortable saddle and/or a tight girth prevents the horse from opening its ribs and breathing deeply, and thus from taking in enough oxygen to enable him to use his muscles correctly.
 
A stiff or crooked rider can also make a horse sore, stiff or crooked.  Furthermore, inappropriate bits (or insensitive hands on the reins) cause pain in the mouth.
 
“Acceptance” of the bit in the young horse
 There is a common misconception that a young horse must learn to “accept” the bit. There is no need, and we should not be in a hurry to make the young horse accept the bit.  Bring the horse slowly up with very simple exercises, till he learns to carry himself, and the weight from the rider.  There is a lot for the young horse to learn to accept besides the bit.
 
Forcing a young horse to accept the bit very early in his training can cause him to lean on the bit and go on the forehand. A young horse at the very beginning of his training will tend to fall on the forehand for a time until he gains strength in his body in order to carry himself.  Forcing a horse into a frame is not going to allow the horse to develop his independent balance or self carriage.  It may not be noticed by the novice rider in the earlier stages but come the time to begin lateral work you will notice many evasive tatics and a heaviness instead of light fluid movements.  
 
A horse can go over the bit (using the wrong muscles in his neck) or behind the bit (behind the vertical) to avoid the pain caused by a strong hand.  This will make a horse’s spine stiff.  He will rush through corners, drop the shoulder to the inside, and his circles will get smaller as he falls into the circle.  This creates an ugly picture both to look at - now and in the future, because the horse will not have a long future, working this way.  It puts too much pressure on the joints, tendons, ligaments, muscles, bones
and mind.
 
Strong rein contact also causes problems for the young horse.  When the contact is hard and unfeeling, the horse cannot respond.  We can see this too often at the higher levels, when riders need to have their hands up to their chest to “lift” the horse for piaffe and passage.  If they lowered their hands, the horses’ heads and necks would just drop because they would feel insecure.  This reflects a flaw in the foundations of the training.  We shouldn’t have to lift a horse up with the reins. The contact between hands and the horse’s mouth should be minimal – and this is what we should aim for from the very first when training a young horse: a steady but light and giving connection.  Remember we are strengthening the body and training the mind during these early stages.
 
Never bring the horse behind the vertical or cause it to be frightened of stretching out in case its mouth is hurt. Riding a young horse behind the vertical is a big mistake.  Through all work, including transitions, the horse must stay in front of the vertical. There can be no independent balance or true forward without it.
 
Developing natural balance and rhythm leads to true collection
 Working a more experienced horse behind the vertical also happens when the rider mistakenly thinks that this enables the horse to use his back.  You can force the neck into an outline, but this does not give you collection. Collection can only come from a horse allowed and able to move freely – having learned to carry himself through training which lets him develop his own balance and rhythm. The body of the horse at these stages of training should be able like an accordion and be able to collect and extend in and out of movements with fluid ease.
 
Impulsion actually requires a number of things, a combination of many things - regularity of stride, the rider's ability to combine subtle use of leg pressure with hands used softly, in harmony, and with give and take. This is finding the balance between the horse’s movement and yours. 
 
Provided you are in harmony with your horse’s movement, you are moving closer towards creating cadence and lightness, and therefore on your way to creating true collection. This is why developing balance and rhythm in the young horse during those initial phases becomes so important to his being able to move forward in self-carriage.
 
Every single steps count
 Working with a young horse, every stride we take together is meant to allow him to reach FEI comfortably and expressively down the road. If we take our time now, we will be rewarded later.Having to re-muscle, re-align and re-instill independent balance  --when a horse has been ridden into resistance, soreness and asymetry and now relies on the rider for his balance -- is a much harder task then simply starting a young horse slowly without placing expectations ahead of conformation, temperament and ability. We have to remember that every time we work incorrectly, we are building muscles that will resist us, and damaging joints that will fail us, when we begin to ask for more lateral work, more collection, more engagement.
 
Every step we take is either a step towards a stronger, straighter, suppler, more confident, more balanced and forward horse or a step toward crookedness, impure gaits and possibly career ending lameness. 
 
It is up to the rider to make every single steps count.
 
END
 
Some anatomical and Biomechanic book recommendation:
 
- Color Atlas of Veterinary Anatomy: The Horse Volume 2. Raymond R Ashdown, BVSc, PHd, MRCVS; Stan Done, BA, BVetMed, Phd
 
- BioMechanical Riding and Dressage: A Rider's Atlas, Dr.Nancy Nicholson
 
- Tug of War: Classical Versus Modern Dressage: Why Classical Training Works and How Incorrect Riding Negatively Affects Horses' Health:  Dr.Gerd Heuschmann
 
- Balancing Act: The Horse in Sport-an Irreconcilable Conflict? Dr.Gerd Heuschmann
 
- Clinical Anatomy of the Horse: Dr.Hilary Clayton, Peter S. Flood, Diana S Rosenstein
 
 
Manolo Mendez was the first Head Rider, and one of six founding members of the Royal Andalusian School of Equestrian Art. Based in Jerez, Spain, the school is one of the four classical schools which also include the Cadre Noir in Saumur, the Spanish Riding School in Vienna and the Portuguese School of Equestrian Art in Lisbon.  A master horseman with over forty years of experience spanning classical dressage, doma vaquera and jumping, Manolo is dedicated to a soft, sympathetic and thorough training method which prepares horses physically and psychologically for each stage of training from training to Grand Prix and Haute Ecole. For more information visit: www.manolomendezdressage.com.
 
Copyright © 2011 Manolo Mendez
 
 
 
 
Klassisk ridning av Dadde Nätterkvist
 
Dagens dressyrtävling - vad döms?
 
 
 
Detta är den klassiska ridkonstens bärande idé om hur stegringen av hästens samling skall ske. Beroende på avsikten med hästens användning kan ryttaren stanna i det skede han själv önskar. 
 
 
 
Detta är den klassiska ridkonstens bärande idé om hur stegringen av hästens samling skall ske. Beroende på avsikten med hästens användning kan ryttaren stanna i det skede han själv önskar. 
 
Ridkonstens mål är att bygga upp en lydig, snabb och lättvänd häst som rör sig på ett sådant sätt att onödig förslitning inte uppstår trots ryttarens vikt. Ridningen ska utföras på ett sätt som inte är kränkande för hästen, det vill säga våldsmetoder för att knäcka och bryta ned hästen är oacceptabla. För att nå dessa högt ställda mål övas hästen att utföra vissa bestämda rörelser där det i varje moment ingår något som stärker den och ökar lydnaden. 
Genom att sammanfoga olika rörelser bygger man upp ett dressyrprogram, vars svårighetsgrad beror på vilka rörelser som ingår. Dessa är noga utvalda för att passa hästens utbildningsståndpunkt. 
 
I de lättare klasserna ingår främst rörelser som kontrollerar att hästen lärt sig de grundläggande hjälperna. Dessutom kontrolleras nu att ekipaget har etablerat kontakt dels mellan muskelkedjan från hästens bakben, via kors, länd, rygg, hals och kraniet till ryttarens hand (se artikel 2), dels mellan den muskelkedja som vid ridning utgår från ryttarens framåtdrivande sits och går via rygg och arm till handen. 
 
I de medelsvåra klasserna är det en "förfining" av rörelserna ur lätt klass, med tillägg av vissa rörelser. Den stora skillnaden är att nu tillkommer en viss grad av samling. Nu ska de båda muskelkedjorna spela såväl med varandra som "mot" varandra. Fler signaler (hjälper) måste nu inövas. Exempelvis måste skänkeln förutom att vara framåtdrivande och sidförande även kunna ge samlande signaler, galoppombytessignaler med mera. Här måste både ryttare och häst ha fullständig kroppskontroll och balans. 
 
För att inöva detta krävs att ryttaren är väl förfaren i hästpsykologi och -pedagogik. Det svåraste är inte, som många tror, att lära hästen rörelserna. Det är bagateller. Det svåraste och viktigaste av allt är att göra dem och samtidigt hålla "muskelkedjorna" intakta. Här sätts kanske dressyren på sitt svåraste prov då hästens bakre, muskulärt mycket starka "hävarm" ska "klinga av" och vid handen bli lätt men stadig. Detta är oerhört viktigt då halsens dorsala muskelkraft fram till handen är så oändligt mycket känsligare på grund av sin konstruktion. 
 
Det är lätt hänt att den bakre muskelstarka hävarmen får övertag och placerar hästen i framvikt på bogarna. Konsten i all ridning är att skapa harmoni mellan bakre hävarmens stora muskelkraft och främre hävarmens mindre styrka. Det är detta som menas med ridkonst och som kräver kunskap, erfarenhet, tanke, känsel och förståelse. Det kräver en ryttare och hästälskare. 
 
För att se vad som händer och förstå vad ögat ser krävs en skicklig bedömare. Förr var domarna väl skolade, erfarna och därmed även kompetenta att bedöma ekipagen redan i lätt och medelsvår klass. Häst som inte gick rätt på tygeln underkändes obönhörligen, vilket förutom kunnighet hos domaren även krävde stark ansvarskänsla. Detta säkerställde att till svår klass kom aldrig några "blåbär". 
 
Dagens domare synes helt sakna denna kunskap, eftersom ekipagen i lätt, medelsvår och svår klass tydligt visar bristande sammanhang mellan de båda muskelkedjorna. 
 
För att säkerställa och likrikta bedömningen skapades ett tävlingsreglemente (TR) som i detalj reglerar hur rörelserna ska utföras. Det är viktigt att noga följa TRs bestämmelser eftersom det är just på detta sätt som rörelserna får avsedd effekt och hästen skonas från onödiga skador och förslitning. Dessutom skapas det spelregler som måste följas av såväl domare som tävlande för att sporten ska kunna räknas som tävling. 
 
För att var och en ska kunna bilda sig en uppfattning om hur hästarna ska se ut och vad dressyrdomarna således noga ska ge akt på och betygsätta, sammanfattar jag de viktigaste kraven enligt TR 1996 i sex punkter här nedan. 
 
 Under hela programmet skall hästens nacke vara högsta punkten (se fig B - E i bilden ovan till vänster). Gäller inte vid skritt på lång tygel.
 Under hela programmet skall hästens nos vara framför lodplanet genom ögat (lodlinjen ska gå genom ögat och mungipan). Någon främre gräns för nosen finns inte angiven, men vid förhållande tygelverkan ska nosen antingen vara still eller röra sig mot lodplanet. Detta kallas eftergift. (Se fig B - E.)
 Gångarterna skall vara rena. Det betyder att skritten skall vara fyrtaktig - den får inte vara pass eller passartad. Traven skall vara tvåtaktig. Galoppen skall vara tretaktig. Detta är till för att frambenen inte ska överansträngas.
 Vid samling skall hästens bäckenben bringas i mer lodrätt läge, bakdelen sänkas för att bakfötterna ska sättas i marken längre fram under hästens bål och hästens nacke ska bringas mer uppåt-bakåt. Detta för att tyngden skall flyttas mot bakbenen och avlasta frambenen. (Se fig B - E.)
 Vid piaff och passage påpekas särskilt att nacken skall vara högst. Det upplyftade frambenets tå ska i princip vara i höjd med halva skenan på det stödjande frambenet och det upplyftade bakbenets tå i höjd med andra bakbenets kotled. (Se fig D.)
 Hästen skall vara så lydig för hjälperna att dessa ges utan synbar ansträngning för ryttaren. Hästen skall verka göra rörelserna av sig själv. Vid minsta anfodran skall hästens framåtdrivande eller uppbärande kraft ändras. 
Punkterna styrs av kravet skall. Rörelser utförda med brott mot detta ska underkännas. Det kan förekomma gränsfall. Ett exempel är när hästen går korrekt (nosen framför lodplanet genom ögat), men för ett kort moment vid en förhållning kommer nosen något bakom den korrekta linjen. Detta bör inte underkänna rörelsen men tydligt minska poängen för den, då lydnaden brustit. Speciellt i svår klass. Om hästen däremot under huvuddelen av rörelsen går med nosen bakom lodplanet ska rörelsen underkännas. 
Observera att en godkänd rörelse kan ge 5 - 10 poäng, varför ett underkännande ger 0 - 4 poäng. 
 
Vid piaff ska rörelsen underkännas om nacken inte är högst och nosen korrekt. Är dessa detaljer korrekta, trampet tvåtaktigt men "benlyftet" för lågt bör endast poängavdrag göras. Då och då ser man ekipage i kür utföra piaff under vändning. Detta ser pampigt ut och lurar oftast publik och domare att tro att detta är finess. För den kunnige är denna piaff lite sekunda, för den motsvarar den "piaff" som sker under någon rörelse framåt. Rörelsen utförs av gamla "uvar" och deras elever, allt för att lura domaren, vilket i dag verkar vara lätt. 
 
Hur går det till i verkligheten? 
 
Vid tävlingarna i Globen 1996 och 1997, i Falsterbo 1997 samt vid EM 1997 kunde jag klart konstatera att inga hästar, med mycket få undantag, reds i enlighet med TRs krav och anvisningar. 
 
Eftersom jag har toppekipagen på film där man kan se bild för bild, även som stillbild, kan man inte prata bort fakta, vilket annars är vanligt när det gäller dressyrsporten. Hästarna går i regel med nosen bakom lodplanet genom ögat, nacken är inte högsta punkten (det är tredje halskotan). Traven är ofta fyrtaktig. Detsamma gället galoppen. Svansen slår ofta. Lydnaden, om man läser TRs krav på lydnad, är under all kritik. Ändå blev TV - bisittaren lyrisk, ridsportsjournalisterna skrev rena kärleksromaner i sina "facktidningar". TV - tittarna samt läsarna har rätt att ställa krav på saklighet. Läs TR och relatera fakta om hur hästarna rör sig i förhållande till TR. 
 
Det som visas på dressyrbanorna i dag är detsamma som visats av hästhandlare ( -skojare) i alla tider. Krökt hals, höga frambensrörelser samt stilig svävtrav (balanstrav) i fyrtakt. Var bakbenen befinner sig är ointressant. Sådan ridning imponerade inte på gårdagens kunniga domare utan där underkändes dessa ekipage. Trots att reglementet tydligt och klart anvisar hur rörelserna ska utföras följer inte domarna dessa anvisningar. 
 
Eftersom det är tydligt att det inte är hästarna som bedöms, vad är det då som bedöms? Denna "vridning" av dressyrsporten bör inte få fortgå. Det går i första hand ut över hästarna och dessutom kan detta inte benämnas tävlingsridning, på rent sportsliga grunder. 
 
Bestämmelserna i TR är i första hand till för att ge normer för tävling och för att visa upp ett sätt att rida som skonar hästarna. Förhoppningsvis kan vi återföra dressyren till sunda banor genom att följa de uppställda reglerna. Förutom kunniga domare behöver vi en opinion (ryttare, tränare, föräldrar, publik, journalister med flera) som ställer krav på en ridsportgren som inte kränker och sliter ut hästen. Jag travesterar John F Kennedys kända uppmaning. "Ni frågar er vad hästen mer kan göra för er. Jag säger: Ni ska fråga er vad ni kan göra för hästen." 
 
I den andan. Damma av TR. Gör innehållet åskådligt för publik och alla andra som på olika sätt medverkar. Gör detta genom att trycka en folder i likhet med mina "sex punkter" och dela ut denna folder vid alla tävlingar. Då kommer alla att förstå vad som är rätt och fel och vad det hela handlar om. Publiken kommer att leva med på ett helt annat sätt. Dessutom är publiken oftast den bästa domaren och tvingar dessa att bli duktiga. Dagens okunniga hästälskare kommer att bli morgondagens kunniga hästälskare. Hästarna till glädje och sporten till gagn. 
 
Läs mer 
 
Läs tävlingsreglementet (TR) mycket noga så får ni klart för er hur hästen ska gå. Läs mina artiklar så förstår ni varför och varför utbildning och träning måste ske i en viss logisk ordning. 
 
Glöm aldrig att det svåraste men viktigaste är att skapa kontakterna i de bägge muskelkedjorna så att de i full harmoni möts i handen: hästen på tygeln. Då först kan hästen bringas till lydnad och bärighet, samling och spänst. Detta är ett av de viktigaste delmålen på väg mot det fulländade slutmålet. Detta, min kära läsare, är vad du alltid måste ha i minnet när du utbildar din bärare, vän och följeslagare. Du ska inte se honom som en slav som ska gå och titta i marken. Du ska få honom att tycka att det är roligt att bära just dig och att göra vad just du önskar. Då är det ridkonst. 
 
Efterskrift 
 
Jag har genom mina artiklar gått den "anatomiska - biomekaniska - teoretiska" vägen och kommit till samma resultat och således styrkt riktigheten i den praktiska ridkonstens väg, som förordas i bl a "Svenska Arméns Ridinstruktion 1940", Müselers "Ridlära" och Lars Lithanders bok "Dressyrridning och Hoppning". Vi har alla till mål att utbilda hästarna att gå på det sätt TR reglerar. De "ridläror", böcker och motsvarande som skrivits under de senaste decennierna synes mer vara skrivna för att "passa in" i det sätt dagens domare dömer. Resultatet blir under all kritik. 
 
Den klassiska dressyr som jag upplevt från trettiotalet fram till sjuttiotalet hade som målsättning att visa en häst som rörde sig just på det sätt TR säger "Dressyrens mål är att göra hästen lydig, användbar och angenäm att rida, så att alla rörelser kan utföras med små och omärkliga hjälper utan synbar ansträngning för ryttaren. Hästen skall därvid ge intryck av att den av sig själv utför rörelserna." Detta rimmar väldigt illa med dagens dressyr där huvuddelen av programmet utförs med hästen i en sådan form som ingen häst någonsin av sig själv skulle inta. Rörelserna blir därefter. 
 
Dagens mest önskade "skönhetsupplevelse", som tydligen värdesätts högst, är när ryttaren lyckats betvinga vårt största och ädlaste husdjur, hästen, så till den milda grad att även när den tvingats in i en för en häst mycket onaturlig ställning så underkastar den sig sin ryttare och försöker vara denne till lags utan att sätta sig till motvärn. Detta var en ridform som lanserades i Tyskland vid mitten av 1800 - talet av Paul Plinzner och benämndes av de hästälskande engelsmännen som "djurplågeri på små volter". 
 
Det är inte värdigt att upplysta, djurälskande och civiliserade människor för sin självhävdelse och "leklust" på bekostnad av hästarna skall få återföra sporten till en form av djurplågeri. 
 
Tävlingsformen skall ha klara spelregler som skall följas av både tävlande och domare och kan då genomföras på ett rättvist och sportsligt sätt samtidigt som hästens hälsa och okränkbarhet säkerställs. 
 
Enligt min uppfattning, främst för hästarnas väl och ve, och för att tävlingsformen ska bibehålla sin sportsliga karaktär, kräver jag rent plebejiskt: "Ut med domarna. Skaffa kunniga sådana." 
 
 
 
Klassisk ridkonst är den utbildningsmetodik som på naturlig väg och med hänsyn till hästens anatomi och mentalitet eftersträvar fulländad harmoni mellan ryttare och häst. I sin fjärde och avslutande artikel skriver "Dadde" om: 
 
 
 
 
 
Här illustreras muskelkedjans arbete: Bakbenssträckare, filémuskeln, gluteusmuskler, kors-, länd-, rygg-, hals- och nackmuskler som när de är anspända bildar ett sammanhängande muskelsystem från bakfot till nosen, och som effektivt skyddar halsregionen.
 
 
Hävarmarnas muskler
 
Muskulatur
I det här sammanhanget redovisas endast de muskler som hästen främst använder för att åstadkomma de tidigare nämnda hävarmsrörelserna i förhållande till den centrala understödspunkten - bröstkorgen. 
 
Vid stillastående och under rörelse påverkas hästen av naturkrafter som ständigt kräver muskelarbete (fig. till vänster).  
A. Skallens strävan att med nospartiet "falla nedåt", det vill säga skallen vrider sig runt första halsleden. Huvudets vikt är 20 - 30 kilo.  
B. Den sammanlagda tyngden av skallen plus halsen, 60 - 80 kilo. Vid samling flyttas denna punkt bakåt. Förs den längre fram ökas "framvikten".  
C. Den ständiga tyngden av bukinnehållet, cirka 80 kilo plus eventuellt foster. 
 
När jag talar om muskler använder jag två uttryck - ursprung och fäste. Muskeln arbetar normalt genom att försöka dra fästet mot ursprunget. 
 
Främre hävarmens muskler är ordnade i flera lager, där vissa muskler har snarlika ursprungs- och fästområden (snarlik funktion). I stort sett samtliga är pariga, det vill säga finns på såväl höger som vänster sida. Första lagret är det ytligaste och femte lagret är det djupaste.
 
MUSKLER SOM STYR FRÄMRE HÄVARMEN - HUVUD OCH HALS
M Longissimus dorsi
 
Höjer vid sammandragning halsens bakre del och kan även höja framdelen. Den blir då tjock och stark - tål tyngd. Vid avslappning (Filémuskeln ej satt bäckenbenet i brantare läge) blir den tunn och lång och släpper ner halsens bakre del. Denna muskel är kroppens största och längsta. 
 
Ursprung: Den utgår från undersidan av höftbensvingen, i vilken region den står i förening med den viktigaste lårledssträckaren - M Gluteus medius. Dessutom utgår den segmentellt från tornutskotten, kors-, länd- och bröstregionens kotor. 
 
Fäste: Den fäster segmentellt på ländkotornas tvär- och ledutskott, bröstkotornas tvärutskott samt upptill på andra till artonde revbenet. Vid tolfte revbenet delar den sig i två delar (huvuden) varav det övre (M Spinalis et semispinalis) fortsätter framåt under M Semispinalis capitis och fäster på de sista fyra halskotornas tornutskott. Den nedre delen (M Longissimus cervicis) fäster på de främre revbenen och de fyra sista halskotornas tvärutskott. 
 
Funktion: Vid dubbelsidig funktion är M Longissimus dorsi den starkaste och viktigaste ryggsträckaren. Den sträcker även halsen och höjer dess bakre del (4 - 7 halskotan) samt stabiliserar sacroiliacaleden. Samt bäckenbenets strama fästande vid korsbenet. Vid enkelsidig funktion böjer den ryggen åt den aktiva sidan.
 
Det seniga nackbandet 
(femte lagret)
Det femte lagret utgörs endast av det seniga nackbandet, som består av två delar: 
 
1. En övre, senliknande elastisk del mellan nackbenet och andra bröstkotans tornutskott, som fortsätter som ett ligament utefter bröst- och ländkotornas tornutskott. Den del anses passivt kunna bära upp en del av huvudets vikt, särskilt vid nedåtböjd hals. 
 
2. En lamellartad bindvävsplatta mellan nackbandets elastiska del och halskotornas ovansida - "tornutskott". Denna del tjänar som underlag för i första hand M Semispinalis capitis på båda sidorna av halsen.
 
M Splenius 
(andra lagret)
En kraftig, triangelformad muskel. Höjer vid sammandragning den femte, fjärde och tredje halskotan samt nosen. Är nosen bakom lodplanet är det tecken på att M Splenius är avslappnad och då blir i bästa fall tredje halskotan högst på grund av att fjärde halskotan styrs av M Longissimus dorsi. 
 
Ursprung: Utgår från tredje till femte bröstkotans tornutskott. 
 
Fäste: Högt upp på nackbenet och på klippbenet, samt på tredje till femte halskotans tvärutskott. 
 
Funktion: Höjer vid dubbelsidig funktion huvud och främre delen av halsen. Den del som fäster på nackbenet kan också höja nosen genom sträckning av nackleden. Vid enkelsidig funktion böjer den huvudet åt den aktiva sidan. Vid avslappning "faller" nosen och tredje till första halskotan nedåt.
 
M Semispinalis capitis  
(tredje lagret)
Kraftig, triangelformad muskel i halsens övre del. Höjer vid sammandragning halsens främre del samt nosen. Är nacken ej högsta delen och nosen ej framför lodplanet är det ett resultat av att denna muskel varit avslappnad i stället för anspänd. 
 
Ursprung: På tredje till femte bröstkotans tornutskott, de första 6 - 7 bröstkotornas tvärutskott samt halskotornas ledutskott. 
 
Fäste: På nackbandet omedelbart nedanför M Splenius och M Brachiocephalicus fäste högt upp på nackbenet. 
 
Funktion: Anses vid dubbelsidig funktion vara den viktigaste sträckaren av nackleden, det vill säga höjer nos och främre delen av halsen. Vid enkelsidig funktion böjer den halsen åt den aktiva sidan. Vid avslappning "faller" nosen och tredje till första halskotan nedåt.
 
M Longissimus capitis et atlantis 
(tredje lagret)
Består av två, långsmala parallella delar. Rätar ut nackleden och höjer främre delen av halsen vid sammandragning. Är den i vila ramlar de främre halskotorna och nosen nedåt. Går i det tredje lagret, mellan M Splenius och M Semispinalis capitis. 
 
Ursprung: Från de två första bröstkotornas tvärutskott och från de sista halskotornas ledutskott. 
 
Fäste: På klippbenet samt på atlaskotans vingliknande "tvärutskott". 
 
Funktion: Vid dubbelsidig funktion sträcker den nackleden och höjer främre delen av halsen. Vid enkelsidig funktion böjer den halsen åt sidan och anses i viss mån kunna rotera atlaskotan.
 
M Obliquus caudalis - samt andra korta nackmuskler  
(fjärde lagret)
Utmed halskotpelaren finns ett stort antal korta och relativt obetydliga muskler som framför allt stabiliserar halskotpelaren. Den mest prominenta muskeln i denna grupp är M Obliquus caudalis.  
Om nosen befinner sig bakom lodlinjen är detta ett tecken på att såväl dessa muskler som övriga, tidigare nämnda halsmuskler är i viloläge. 
 
Ursprung: Ovansidan av axis (andra halskotan) 
 
Fäste: På atlaskotans vingliknande tvärutskott. 
 
Funktion: Fixerar leden mellan atlas och axiskotorna samt roterar atlaskotan.Vid avslappning "faller" nosen och tredje till första halskotan nedåt. 
 
Utmed halskotpelaren finns ett stort antal korta och relativt obetydliga muskler som framför allt stabiliserar halskotpelaren. Den mest prominenta muskeln i denna grupp är M Obliquus caudalis. 
 
Om nosen befinner sig bakom lodlinjen är detta ett tecken på att såväl dessa muskler som övriga, tidigare nämnda halsmuskler är i viloläge.
 
M Brachiocephalicus  
(första lagret)
En vittomfattande muskel som går ytligt utmed halsen. 
 
Ursprung: Högt uppe på nack- och tinningsbenet - den del som benämns klippbenet - samt första till fjärde halskotans tvärutskott. 
 
Fäste: Utsidan och ungefär mitt på överarmsbenet, samt indirekt även till armbågsledsområdet. 
 
Funktion: Mycket komplicerad. Kan delas upp i tre delar.  
1. Under frambenets svävningsfas drar den benet framåt och sträcker bogleden. Via sin indirekta infästning vid armbågsleden anses den även kunna sträcka denna. Dessa funktioner kräver att huvudet fixeras av andra muskler.  
2. Vid belastade framben (och dubbelsidig funktion) sträcker den huvudet och nacke, och höjer halsen. Den del som fäster på nackbenet borde kunna sträcka nackleden, det vill säga höja hästens nos, medan den del som fäster på klippbenet snarare böjer nackleden.  
3. Vid enkelsidig funktion för den huvud, nacke och hals åt den aktiva sidan.Vid avslappning "faller" nosen och tredje till första halskotan nedåt. 
 
Observera att när nacken inte är högst och nosen hamnar bakom lodplanet genom ögat är detta ett resultat av att ovansidans halsmuskler (de dorsala) är avslappnade. M. Longissimus dorsi räknas inte in.
 
MUSKLER SOM STYR CENTRALA DELEN OCH BAKRE HÄVARMEN - LÄND, KORS, BAKBEN OCH SVANS
Under främre delen av M Longissimus dorsi går M Multifidus dorsi. Detta är en segmenterad och i sin främre del relativt kraftig muskel. 
 
Ursprung: Utgår på sidan av korsbenet, ländkotornas ledutskott och bröstkotornas tvärutskott. 
 
Fäste: På kotornas tornutskott från korsbenet till de sista halskotorna. 
 
Funktion: Sträcker ryggen och nedre delen av halsen vid dubbelsidig funktion och vid enkelsidig ger den böjrning åt den aktiva sidan. 
 
Filémuskeln
 
Ursprung: Undersidan av de tre sista bröstkotorna och de främsta ländkotornas kotkroppar. 
 
Fäste: Höftbenet 
 
Funktion: Böjer länden och sacroiliacaleden (korsleden). 
 
CENTRALA DELEN - BRÖSTET 
 
Här är tidigare nämda ryggmuskler de viktigaste komponenterna. Vid galopp är deras stora uppgifter att förmedla bakbenens muskelenergi till övriga delar av kroppen (den centrala delen och främre hävarmen). I trav är deras uppgift särskilt att stabilisera den "sidvärtsvaggning" bålen sätts i när "fotväxlingen " sker.
 
 
Här illustreras muskelkedjans arbete: Bakbenssträckare, filémuskeln, gluteusmuskler, kors-, länd-, rygg-, hals- och nackmuskler som när de är anspända bildar ett sammanhängande muskelsystem från bakfot till nosen, och som effektivt skyddar halsregionen.
 
BAKRE HÄVARMENS MUSKLER
Jag tar här inte med bakbenens relativt enkla muskelsystem - sträckare och böjare till hov- , kot- , has- och knäled. 
 
Det finns även många korta muskler som förbinder kotorna och som verkar som sträckare på länden. Alla dessa muskler tjänar som sträckare på rygg och länd, på ryggen uppifrån sett och på länden sett från sidan. 
 
När det gäller böjare av länden finns det inom ridningen två motstridiga uppfattningar. Det ena lägret anser att bukmusklerna (raka och sneda) är de verkliga böjarna av länden. Det andra lägret består av mig och jag anser att de primära böjarna av länden är filémuskulaturen. Den har sitt ursprung på undersidan av de tre sista bröstkotorna och de främsta ländkotornas kotkroppar. Fästet är på höftbenet. 
 
Motivet för detta är följande: De raka och sneda bukmusklernas huvuduppgifter är att hålla upp det tunga bukinnehållet som utgörs av tarmar med innehåll som är känsligt för stora rörelser, det kan även innehålla ett foster. Sneda bukmuskeln deltar även i andningsverksamheten. 
 
Eftersom ländrörelsen främst kommer i arbete vid galopp, tror jag inte att naturen avser att denna viktiga rörelse ska skötas av muskulatur som kan råka ut för tarm- och eventuell föltyngd på det sätt som kan ske under galopp (flykt). 
 
Eftersom böjningen i såväl länd som sacroiliacaleden är relativt lindrig sköts detta bättre av muskler på ryggsidan. Att bukmuskulaturen är fästad på bröstben och bäckenben är, som jag ser det, för att dessa muskler ska "löpa med" och därigenom hållas vid spänst och liv. Skulle så inte vara fallet skulle buken bli mer lik juvret på högmjölkande kor. 
 
Jag har jämfört filémusklerna på travare, galoppörer, harar, rävar, älgar och rådjur. Galoppörerna har avsevärt större filémuskler än travarna. Vidare har jag många gånger sett fyrfotadjur av flera slag springa för fullt med i stort sett bortskjuten mage. Däremot håller jag inte för otroligt att bukmuskulaturen kan användas för "ländböjning" vid vissa tillfällen, exempelvis när hästen urinerar. 
 
Hästen växlar mellan olika muskelgrupper i länd-, bäcken- och höftledsregionen (gluteusmuskulaturen) när den växlar mellan samlingsrörelser och icke samlingsrörelser. Detta är min bestämda uppfattning. 
 
Kunskap ger förståelse
 
Detta har varit en redovisning av de kanske mest svårförståeliga detaljerna av hästens anatomi. Nu är det på sin plats att penetrera hästens svagaste del, som enligt min uppfattning är strupregionen, vars viktigaste organ torde vara struphuvudet, luft- och matstrupe, stora pulsådern - som förser hjärnan med blod, och ytterligare körtlar. Dessa organ sitter väl skyddade från yttre våld mellan ganascherna, huvudet och halskotpelaren. Naturen har säkerställt att de inte sätts ur funktion genom att de "kläms ur funktion" av huvudets "nedtryckning" mot halskotpelaren genom att med alla nu redovisade muskler säkerställa nosens uppbärande. Sätts dessa muskler ur spel från att fullgöra sina naturliga uppgifter kan "strypning" bli resultatet. 
 
Kunskapen om hästens anatomi och tillhörande biomekanik gör att vi förstår vad som sker och varför, när vi ser hästen i frihet utföra allt det vi även kan se den utföra under ryttare. Människan kan lära en häst utföra en mängd olika rörelser och lösa många uppgifter. Människan måste dock överlåta till hästen att själv bestämma vilka muskler han behöver använda. 
 
 
 
 
Vid samling (ökat undertramp av bakfot, brantare bäckenben, välvd länd) bildas det ett ökat samspel mellan gluteusmuskler, länd- och ryggmuskler samt halsmusklerna.  
Det blir ett samverkande muskelspel från bakfoten till nacken. Detta är den stora orsaken till att om en häst ska röra sig korrekt i samling måste nacken vara högsta punkten. Då kommer nosen i sitt bakersta läge att vara framför lodplanet.
 
 
 
 
 
 
"Klassisk ridkonst är den utbildningsmetodik, som på naturlig väg och med hänsyn till hästens anatomi och mentalitet eftersträvar fulländad harmoni mellan ryttare och häst."  
Dag Nätterqvist 
I ett par artiklar förklarar Dag Nätterqvist sin syn på den moderna dressyren. Han börjar med hästens uppbyggnad. Den första delen handlar om skelettet. I nästa artikel redovisas de muskler (muskelsystem) som styr "främre hävarmen", "bakre hävarmen" samt den centrala delen (bröstet). 
 
 
 
Allt onaturligt och konstlat, varje gångart, varje kroppshållning som strider mot naturen, skapar hos hästen motstånd och oro, leder på avvägar och måste med skärpa motarbetas. 
 
Under ett stort antal år har dressyrridningen kraftigt "förtyskats". Tyvärr inte till att driva utbildningen till den syn och den höga kvalitet som kännetecknade tysk dressyr under tiden 1920 - 1960. Det var då de stora mästarna som Loerke, Stensbeck, Schultheiss, Boldt och Bürkner var de stora föredömena i tysk ridkonst. 
 
I dag får man säga att Paul Plizners idéer från 1800-talet tyvärr har återfötts. Plizner förfäktade idén om den "elastiska ryggverksamheten" och att tygeltagen ska verka från kota till kota genom hela kotraden ända till bakbenet och att en ovillkorlig eftergift är tecken på fullständig underkastelse. Därigenom visande att hästen är slav under sin ryttare, som denna tyska skola predikade som sitt mål. Denna tyska syn måste med alla medel bekämpas om dressyrridning ska förbli det vi under mer än 100 år kallat klassisk ridkonst.
 
 
Klicka på bilden för att se en större schematisk bild över hästens skelett. 
 
  
Vid samling (ökat undertramp av bakfot, brantare bäckenben, välvd länd) bildas det ett ökat samspel mellan gluteusmuskler, länd- och ryggmuskler samt halsmusklerna.  
Det blir ett samverkande muskelspel från bakfoten till nacken. Detta är den stora orsaken till att om en häst ska röra sig korrekt i samling måste nacken vara högsta punkten. Då kommer nosen i sitt bakersta läge att vara framför lodplanet.
 
Hästens kroppsbyggnad 
Skelettet utgör kroppens grundstomme, ett skydd för inre, ömtåligare delar samt fäste för muskler och senor. Skelettet kan också sägas bilda en hävstångsanordning, i vilken hävarmens längd och vinklarnas storlek är avpassade för kroppens uppbärande och förflyttande på ändamålsenligt sätt. 
 
Ett av skelettets viktigaste delar är ryggraden, som sträcker sig från huvudet till svansänden och utgör fäste för skelettets övriga huvuddelar. Ryggraden består av ett antal sinsemellan tämligen orörligt förenade kotor. 7 halskotor, 18 bröstkotor, 6 ländkotor, 5 korskotor (sammanväxta till korsbenet) samt svanskotor. 
 
Den rörliga föreningslänken mellan skalle och ryggrad utgörs av första nackleden, som medger huvudets rörelse i lodled som någon mindre rörelse i sidled. Den egentliga vridningen i sidled - huvudets ställande - sker i leden mellan första och andra halskotan (andra nackleden). Övriga fem halskotor bildar själva halskotpelaren, som medger en jämförelsevis fri rörelse av halsen i såväl lod- som sidled. 
 
Ryggkotpelaren, revbenen och bröstbenet bildar tillsammans bröstkorgen. Rörlighete
 
 
 
När hästen står stilla (fig A i bilden till vänster) är de enda anspända musklerna de små nackmusklerna samt de dorsala halsmusklerna (de som ligger på halsens ovansida). Vidare de ryggmuskler som "stabiliserar" ryggkotpelaren för att hålla upp tyngden av bukinnehållet och eventuell ryttare. 
 
När ryttaren kommer till häst kommer ekipaget i "framvikt" (ökad belastning på frambenen). För att bibehålla balansen parerar hästen detta genom att föra huvud och hals (främre hävarmen) uppåt - bakåt (fig B i bilden till vänster). 
 
När ryttaren låter sina framåtdrivande hjälper verka sättes rörelse framåt i gång. Detta sker genom att hästen för huvud och hals (främre hävarmen) framåt - nedåt samtidigt som korsets muskler genom att sträcka lårleden - skjuter bålen framåt (fig C). Denna framåtskjutning förstärks genom sträckning av knä- och hasleder. Även kot- och hovleder medverkar. 
 
Alla dessa muskler är sträckare, och det är dessa som utför det "tunga" arbetet. Böjarna utför inget tungt arbete, då de endast för fram kroppsdelar som befinner sig i luften och är obelastade. Filétmuskulerna är de enda böjare där större styrka krävs. De ska föra bäckenbenet mot lodplanet och böja länden. Särskilt vid samling under trav kräver detta stor styrka och uthållighet. 
 
Det bildas nu en sammanhängande "muskelkedja" av sträckare från bakfoten, genom bakbenet, korset, länden, ryggen, de dorsala halsmusklerna och nackmusklerna. "Strängen" är nu satt på bågen, som därmed är beredd att spännas. 
 
Ryttarens hand, som genom tyglarna har kontakt med hästens nos (bettet) använder nu hästens huvud som hävstång där "vridpunkten" är nacken. Handen verkar nu som en "böjare" till hästens sträckare - den sammanhängande muskelkedjan från bakfoten till nosen. 
 
"Bågen är spänd." "Hästen är på tygeln." "Hästen är på hjälperna." "Hästen är mellan skänkel och hand." Det här är några av de uttryck som tidigare användes för denna situation. Observera att det är hästens energi i den bakre hävarmen som skapar förutsättningen för att det hela ska bli ett fungerande system. 
 
Samling kännetecknas främst av att hästen förmås att med bakfoten trampa fram långt under sin bål, framför lodlinjen genom höftknölen, X. Vidare ska hästen förmås föra sin nacke uppåt - bakåt mot linjen Y (se skiss ovan till vänster). Hästens samlade tyngd har nu flyttats så att den mer tas upp av bakbenen och frambenen avlastats. För att ryttaren ska lyckas rida hästen i "samlade" gångarter krävs att de framåtdrivande skänklarna nu även ska kunna ge nya signaler - samlande skänkelhjälper. 
 
Den enda hjälp som hela tiden arbetar likartat är tygelhjälpen. För att den hela tiden skall arbeta korrekt krävs att ingen länk får brista. Detta innebär att de dorsala halsmusklerna måste vara mycket starka och uthålliga. Detta är skälet till att Bertil Sandström och Otto Lörke alltid predikade: "Rid normalt alltid med nosen långt framför lodplanet genom ögat. Bakåt kommer den alltid, för det kostar på". 
 
Detta innebär då även att "tinnings-frambensmuskeln" (M Brachiophalicus) får positiva möjligheter att medverka till korrekt passage och piaff.
 
  
fig. 1-2 
  
fig. 3 
 
Ridning med hästen "bakom hand". De dorsala hals- och nackmusklerna är inte anspända. Den sammanhängande muskelkedjan mellan bakfot och nos är bruten. Ryttaren är ur stånd att påverka graden av bärighet (samling).
 
 
 
 
Dagens ridning 
Bilderna till vänster visar ekipage med det grundfel som kännetecknar "dagens" moderna uppfattning om hur hästar ska se ut när de är "på tygeln". Nosen är bakom lodplanet genom ögat. Nacken är inte högsta punkten utan hästen har "falska knycken" det vill säga tredje halskotan är högst. 
 
Detta är klart och tydligt ett resultat av det internationella dressyrreglementets krav, art. 401: "Hästen skall gå med total eftergivenhet, utan antydan till spänning och motstånd." Detta krav innebär att hästens nos följer med ryttarens hand till dess att den hindras av organ i strupregionen eller på grund av att halskotorna inte "räcker till". Man ser på alla dessa ekipage att sammanhanget i muskelkedjan från bakfoten till nosen har brustit. 
 
I den översta bilden (fig.1) är avbrottet redan i den "länk" som utgörs av långa ryggmuskeln (M Longissimus dorsi). Denna muskel är här tydligt avslappad och lång, vilket framgår av halsens bristande "resning". I och med detta engageras inte de dorsala halsmusklerna och i detta fall inte heller nackmusklerna. Här föreligger en tydlig form av stretchning. Ryttaren borde intagit en lättare sits då ryggen i detta läge är synnerligen "svag". 
 
Hos de två andra hästarna (fig 2-3) sker anspänning i hela muskelkedjan fram till de dorsala halsmusklerna. Dessa, och förmodligen även de korta nackmusklerna, är avslappnade och långa. "Hästen är bakom tygeln, går bakom hand, har spottat ut bettet", är några av de vanligaste uttrycken för detta. 
 
Ryttarens möjlihetet att påverka hästen i vad som rör ökad bärighet, balans och samling är omöjliggjorda. Ryttarens försök till detta kommer endast att resultera i ökad belastning av frambenen, försvårande av andning, förmodligen även viss inverkan på blodcirkulationen till huvudet, 4-taktstrav, 4-taktsgalopp och svävtrav (balanstrav). Dessa bägge hästar kommer att alldeles innan bakfoten sätts i marken, föra foten nedåt - bakåt i stället för framåt - nedåt. Detta innebär att foten i stället för att nå framför linje X kommer att hamna bakom denna linje. Eftersom bakfoten oftast träffar marken innan den diagonala framfoten gör det, kommer denna ej heller att avlastas, vilket hade skett om traven varit tvåtaktig. 
 
 
 
Skillnaden 
 
En häst som rids med "total eftergivenhet i halsen och utan spänning och motstånd" blir (ofta) avspänd och bekväm för ryttaren, men man ska också veta att samlingen i regel bytts ut mot halskrökning, ofta parat med "svävtrav". Bägge dessa spektakulära synintryck lurar den okunniga publiken och tyvärr även de som borde kunnat mer. 
 
Detta står fullt klart när man ser dem rida, döma, skriva böcker och artiklar och uttala sig i pressen. De har med all säkerhet aldrig upplevt den känsla som kännertecknar just den klassiska idén. Den klassiska ridningen kräver både stor ryttarkänsla, erfarenhet och stor kunskap av hästens anatomi och rörelsemekanik. Man måste ständigt ha i minnet att hästen i naturligt tillstånd själv på det mest geniala sätt balanserar upp sig i alla situationer. Människan ska studera dessa och härma dem i möjligaste mån och inte tvinga in den i en form under rörelse som för hästen är helt onaturlig och som i regel medför ökad förslitning och skador både kroppsligt och mentalt. 
 
 
 
 
Bilden till vänster:  
Klassisk ridkonst med hästen rätt på tygeln, dvs en sammanhängande "muskelkedja" av sträckare från bakfoten till nosen. Här sker samling med bland annat höga benrörelser som resultat. Bakbenen "öppnas" ej helt.
Bilden till vänster:  
Detta är den klassiska ridkonstens bärande idé om hur stegringen av hästens samling skall ske. Beroende på avsikten med hästens användning kan ryttaren stanna i det skede han själv önskar. Exempelvis:  
fig. B. Lätt fälttävlan, dressyr och hoppning.  
fig. C. Fälttävlan, Medelsvår dressyr, och svår hoppning.  
fig. D. Svår dressyr.  
fig. E. Den högre skolan.
Professorn i anatomi och histologi vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala, Stig Drevemo, kommenterar "Daddes" artiklar så här: 
 " - Det går inte att ifrågasätta den anatomiska riktigheten i det som har presenterats, men jag kan inte uttala mig om det ridmässiga, eftersom jag inte själv är någon ryttare."
 
 
 

 

 

 

 

 

 

 

.