Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Renate Larsens fantasiska ridäventyr

   

Om en flickas kärlek till sin häst – Renate Larsen och Serena.
Obotlig äventyrerska eller…..?!!!
Med många frågor i mitt huvud, bänkade jag mig i för att ta del av den föreläsning som Renate Larsen, nu ca 23-24 år fyllda, skulle hålla om sin ritt från Damaskus till Warszawa som hon genomförde när hon var blott 19 år gammal.   
Hur kommer man på tanken att rida från Syrien till Polen…?
Var hon en äventyrerska som riskerad allt för adrenalinkicken….?
Och hur kunde hennes mamma släppa iväg henne….?
HarboOrtens RyttarSällskap hade bjudit in Renate att berätta om sitt äventyr och vi bänkade oss förväntansfulla, naturligtvis på svenskt manér på lite avstånd och med en kopp kaffe i handen.
Renate visade sig vara en blond, lång, slank tjej med svensk-polskt ursprung och med en fantastisk berättartalang. Hon fängslade oss med en berättelse som var högst dramatisk men som kom att låta alldeles självklar. En berättelse om en flickas kärlek till sin häst. En berättelse om omöjligheten i att lämna den häst hon sedan hon var tolv år skapat så stark band till att det var otänkbart att lämna den i Syrien när hon själv skulle återvända till Sverige för att börja studera till veterinär. En berättelse som om den var uppdiktad skulle vara alldeles overklig men nu var totalt sann.
Renate hade hamnat i Syrien som 12-åring, därför att hennes mamma togs dit via sitt arbete. Den svenska tjejen var redan innan en hästtjej, med förflutet som ridskoletjej. På ridskolan i Damaskus fattade chefen tycke för den lilla tjejen och så småningom gav han henne en häst – Serena. En arabhäst med lite tilltufsat yttre, men med ett stort hjärta och med en liten tjej som älskade henne över allt annat.
Tiden gick. Renate blev äldre, flyttade som gymnasist tillbaka till Sverige och betalade under tiden för Serenas uppehälle i Syrien, samtidigt som hjärtat värkte av vetskapen om hur hästhållningen var. 
När så Renate fick besked om att hon var antagen till veterinärprogrammet i Uppsala fattade hon ett beslut. Hon skulle ta sin häst till Sverige. 
Men hur? Hon var ju en fattig student. Pengar till transport hade hon inte och dessutom avskydde Serena att åka instängd. Sakta med säkert tog idéerna form.
På plats i Damaskus, utan mammas vetskap, gjorde hon upp en plan. Det var ju bara att tänka norrut….
En bra sadel införskaffades, en karta ur en telefonkatalog visade vägen norrut och så gav hon sig iväg, ridande eller gående bredvid sin häst i 200 mil….
Ni som inte hade möjligheten att ta del av Renates berättelse, håll utkik efter om hon tänker föreläsa igen. Missa inte det! Jag fick svar på alla mina frågor – och ändå inte!
Skrivet av Maria Lindman-Umaerus
 
 
 
 
.