Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Renate Larsens resa genom Europa

 Om en flickas kärlek till sin häst – Renate Larsen och Serena.

Obotlig äventyrerska eller…..?!!!
Med många frågor i mitt huvud, bänkade jag mig i för att ta del av den föreläsning som Renate Larsen, nu ca 23-24 år fyllda, skulle hålla om sin ritt från Damaskus till Warszawa som hon genomförde när hon var blott 19 år gammal.   
 
Hur kommer man på tanken att rida från Syrien till Polen…?
Var hon en äventyrerska som riskerad allt för adrenalinkicken….?
Och hur kunde hennes mamma släppa iväg henne….?
HarboOrtens RyttarSällskap hade bjudit in Renate att berätta om sitt äventyr och vi bänkade oss förväntansfulla, naturligtvis på svenskt manér på lite avstånd och med en kopp kaffe i handen.
Renate visade sig vara en blond, lång, slank tjej med svensk-polskt ursprung och med en fantastisk berättartalang. Hon fängslade oss med en berättelse som var högst dramatisk men som kom att låta alldeles självklar. En berättelse om en flickas kärlek till sin häst. En berättelse om omöjligheten i att lämna den häst hon sedan hon var tolv år skapat så stark band till att det var otänkbart att lämna den i Syrien när hon själv skulle återvända till Sverige för att börja studera till veterinär. En berättelse som om den var uppdiktad skulle vara alldeles overklig men nu var totalt sann.
 
Renate hade hamnat i Syrien som 12-åring, därför att hennes mamma togs dit via sitt arbete. Den svenska tjejen var redan innan en hästtjej, med förflutet som ridskoletjej. På ridskolan i Damaskus fattade chefen tycke för den lilla tjejen och så småningom gav han henne en häst – Serena. En arabhäst med lite tilltufsat yttre, men med ett stort hjärta och med en liten tjej som älskade henne över allt annat.
Tiden gick. Renate blev äldre, flyttade som gymnasist tillbaka till Sverige och betalade under tiden för Serenas uppehälle i Syrien, samtidigt som hjärtat värkte av vetskapen om hur hästhållningen var. 
När så Renate fick besked om att hon var antagen till veterinärprogrammet i Uppsala fattade hon ett beslut. Hon skulle ta sin häst till Sverige. 
 
Men hur? Hon var ju en fattig student. Pengar till transport hade hon inte och dessutom avskydde Serena att åka instängd. Sakta med säkert tog idéerna form.
På plats i Damaskus, utan mammas vetskap, gjorde hon upp en plan. Det var ju bara att tänka norrut….
En bra sadel införskaffades, en karta ur en telefonkatalog visade vägen norrut och så gav hon sig iväg, ridande eller gående bredvid sin häst i 200 mil….
 
Ni som inte hade möjligheten att ta del av Renates berättelse, håll utkik efter om hon tänker föreläsa igen. Missa inte det! Jag fick svar på alla mina frågor – och ändå inte!
Skrivet av Maria Lindman-Umaerus
 

 

 
Genom Europa med Serena
 
Kärleken till en häst fick Renate Larssen att genomföra en osannolik ritt genom Europa. Hon ville till varje pris få med sig sin häst Serena från Syrien hem till Sverige när hon förstod att hon skulle komma in på SLU:s veterinärutbildning i Uppsala.
 
Renate bestämde sig för att sommaren 2007 rida hela vägen från Damaskus upp till norra Europa. Det låter som en historia hämtad ur en tonårsroman men den är alldeles sann!
 
Med sin arabhäst Serena gjorde då 20-åriga Renate en resa som få kvinnor i den åldern skulle våga sig på och klara av. 
– Visst var det ett äventyr, det var jag fullt medveten om när jag bestämde mig för att göra ritten. Samtidigt kände jag att om jag klarar detta – ja, då klarar jag allt senare i livet, säger Renate som nu läser sitt tredje år vid SLU:s veterinärprogram.
 
Den 19 juni 2007 lämnade hon och hästen Serena staden Damaskus med siktet inställt norrut. Från Syrien, via Turkiet, Bulgarien, Rumänien, Ungern, Slovakien och Polen tänkte hon ta sig vidare upp mot Sverige och Uppsala som slutmål. 
Renates goda språkkunskaper kom väl till pass under vägen, speciellt när hon skulle ta sig över ett antal landsgränser. Hon talar både arabiska, polska, tyska och engelska. När inget annat fungerade tog hon till teckenspråk! 
 
Före avfärden hade Renate gjort vissa nödvändiga förberedelser. Hon hade skaffat diverse tillstånd för att få passera gränser framöver samt ordnat ett internationellt tävlingspass till hästen för att kunna föra in henne i Europa. Bland annat krävdes blodprov för att testa om Serena bar på någon otillåten sjukdom. 
 
Till utrustningen hörde även inköp av en bra sadel som skulle skona hästens rygg, och samtidigt kunna bära packning i sadelväskor. Det vill säga den lilla packning Renate valde att ta med.
– Vi reste med extremt lätt packning, Serena och jag. Jag köpte kläder längs vägen och lärde mig laga min utrustning med silvertejp och balsnören. Kartan jag följde hade jag rivit ur en telefonkatalog! Jag hade till en början även en kompass men den tappade jag längs vägen.
 
När Renate var elva år gammal flyttade hon från Sverige till Syrien med sin mamma som arbetade för ett svenskt företag i landet. Efter flytten fick Renate köpa arabhästen Serena som var uppfödd bland beduiner under karga förhållanden.
 
– De hästarna ser inte ut som vi är vana vid i Sverige. De är ganska små och smala men otroligt uthålliga och starka. De tål både värme och kyla samt kan jobba länge utan vatten och foder. Vissa dagar när jag red var det över 40 plusgrader!
 
Under åren i Syrien utvecklade Renate en mycket speciell relation till sin häst. När familjen några år senare skulle flytta tillbaka till Sverige tvingades Renate lämna kvar sin älskade häst. Hon åkte ner till Syrien några gånger under gymnasietiden för att hälsa på sin häst men insåg att hon aldrig skulle ha råd att frakta hem henne via flyg eller lastbil.
 
– När jag fick veta att jag hade goda chanser till att bli antagen till veterinärprogrammet vid SLU växte mitt beslut fram. Jag skulle rida hem Serena.
 
Det tog knappt två månader innan ekipaget nådde fram till Sverige. Renate valde att promenera bredvid sin häst under långa sträckor för att spara på hennes krafter. Red gjorde hon vid de tillfällen då hon behövde färdas snabbare, som den gången i Syrien då två unga män på motorcykel försökte jaga ifatt henne och stjäla hennes reskassa.
 
– De till och med sköt efter mig med pistol men min kloka häst lyckades galoppera ifrån dem i den karga terrängen.
 
Trots att rånförsöket kunde ha spolierat hela reseprojektet var det en annan händelse under färden som skrämde Renate mer. Det var när hon överraskades av ett åskväder i Slovakien. Blixten slog ned bara ett 20-tal meter från henne och Serena, där de stod tätt tryckta mot varandra ute i skogen.
 
Längs vägen mötte Renate och Serena ett stort antal människor som ville hjälpa dem, oftast med både mat och husrum. För Renate var det viktigast att få vara nära sin häst, vilket gjorde att hon ibland sov i stall eller i någon trädgård. Även skjuts med lastbil och släpkärror tog Renate tacksamt emot.
 
– Jag gjorde inte den här ritten för att komma i Guiness rekordbok, så när någon kunde skjutsa oss några mil tog jag alltid chansen. 
 
Serena föredrog att åka lastbil med öppet flak, hon klev villigt upp i transporter som de flesta hästar aldrig skulle acceptera. Till och med en låg släpkärra efter en bil tyckte hon fungerade bra.
 
– Men när vi i Turkiet fick åka en riktig hästtransport med tak blev hon riktigt skärrad, hon kände sig nog instängd vilket hon absolut inte var van vid.
 
Även sista biten av resan tvingades Serena ”stå ut” med en täckt hästlastbil. Genom Renates polska mormors försorg fick ekipaget skjuts från södra Polen upp till Uppsala. Den 18 augusti 2007 nådde de slutmålet. 
 
När Renate tänker tillbaka på sin resa genom Europa tycker hon fortfarande att den är det bästa hon har gjort i livet. Om och när hon får chansen, kommer hon att göra en sådan ritt igen.
 
– Framför allt utvecklade jag ett fantastiskt partnerskap med min häst. Vi levde ju ihop hela dygnet och var helt beroende av varandra. Jag kommer aldrig hitta en häst med större hjärta. Aldrig någonsin.  
 
– Efter den här ritten har jag blivit mycket mer benägen att hjälpa främmande personer som jag möter i vardagen, precis som jag själv fick hjälp av så många fantastiska människor längs vägen. 
 
Fotnot: När Renate och Serena kom fram till Uppsala valde Renate att pensionera sin häst från vidare strapatser. Serena fick leva tre lugna år i Sverige, innan hon i augusti 2010 fick sluta sina dagar, nära 28 år gammal.
 
Skrivet av Carin Wrange 2010
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
.