Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Podhajsky och nu kommer här även Baucher,s bok i nätformat, håll till godo. Vi måste förstå historien för att kunna förstå hur vi ska tänka idag inom ridkonsten.

Katrin Wallbergs foto.
 
 

 

 

 

 

 Den Klassiska Ridkonsten

En ridlära från början till fulländning.
Alois Podhajsky
Svensk översättning
Wivi Olby
ii
Innehåll
Till läsaren v
1 Historisk återblick och grundsatser 1
1.1 Historisk återblick . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1
1.2 Utbildningens grundsatser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3
1.3 Utbildningens källor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4
2 Ridkonstens begrepp 11
2.1 Gångarterna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12
2.2 Parader och halvparader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16
2.3 Jämvikten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16
2.4 Stödet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17
2.5 Huvudställningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18
2.6 Rakriktning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19
2.7 Samling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20
2.8 Eftergiften . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20
2.9 Uppresningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21
2.10 Böjningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22
2.11 Hjälperna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23
2.12 Straffen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30
2.13 Belöningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 34
3 Hästens utbildning 35
3.1 Den unga hästen under första utbildningsåret . . . . . . . . . . 37
3.1.1 Arbete på linan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38
3.1.2 Inridningen av den unga hästen . . . . . . . . . . . . . . 45
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår . . . . . . . . . . . . . . . 52
3.3 Skolhästen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 86
3.4 Arbetet vid handen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113
4 Ryttarens utbildning 119
4.1 Utbildningen på linan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 120
4.2 Utbildningen på skolhästen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127
iii
iv INNEHÅLL
5 Den Spanska Hovridskolan 139
5.1 Ridskoleordningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141
5.2 Ridskolefigurerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 144
5.3 Pelararbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 152
5.4 Skolorna över marken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155
5.5 Uppvisningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162
Efterskrift 165
Till läsaren
Observera att i denna bok är hästens inre sida alltid den sida som är inåt ridbanan,
oavsett åt vilket håll hästen skall vara ställd.
Motsvarande även för yttersidan.
v
vi Till läsaren
1
Historisk återblick och grundsatser
1.1 Historisk återblick
Redan under antiken stod ridkonsten högt och hade nått en betydande grad av
utveckling. Detta kan än idag ses av den grekiska stadsmannen och fältherren
Xenophons (ca 400 f.Kr.) skrifter. Redan före honom hade greken Simon från
Aten skrivit en utomordentligt grundlig och utförlig bok om ridkonsten, vilken
även upprepade gånger citerades av Xeneophon. Tyvärr har Simon från Atens
skrifter liksom den “gamle” Plinius förstörts.
Xenophons betydande verk, som blev skrivna för nära 2.400 år sedan, gör genom
sin inlevelse i den andra varelsens väsen och genom sitt exakta uttryckssätt
ett djupt intryck på varje hästkännare och får oss att inse den höga utvecklingsnivån
på grekernas ridkonst.
Utbildningen av hästen var hos detta folk uppbyggd på inlevelse och god
behandling—ett förhållande som vi tyvärr inte alltid kan finna vid de senare,
yngre generationerna inom den ädla ridkonsten. Bäst belyses denna inställning
av följande underbara mening, skriven av den store greken: “Tvång och oförståelse
är aldrig vackert och det vore—som redan Simon sade—just så, som om
man med piska och nålar ville tvinga en dansare att hoppa omkring; snarare
ful än skön.”
Med det grekiska rikets undergång och senare med folkvandringen gick mycket
av värde oåterkalleligt förlorat. Även ridkonsten förföll allt mer och upphörde
till slut att alls vara konst. Att alltså begreppet ridkonst blivit bevarat för
oss från antiken är Xenophons förtjänst eftersom det är hans verk som bildade
återfödelsen av denna ädla konst.
Nästan 2000 år senare på 1500 talet fick den i glömska vilande ridkonsten sin
förnyelse i och med återuppståndelsen av de sköna konsterna. Under Italiens
strålande sol i den evigt varma södern, växte jämte måleriets och bildhuggeri-
1
2 Historisk återblick och grundsatser
ets stora mästare även den första mästaren i den nyupptäckt ridkonsten upp;
den neapolitanske ädlingen Fredrigo Grisone, vilken de samtida gav namnet
Ridkonstens Fader.
Grisone hade noga studerat Xenophons verk. Framför allt hade han nära nog
ordagrant övertagit grekernas sits och hjälpgivning. Hans arbete kulminerade
dock mer eller mindre i den våldsamma underkastelsen av hästen, vilket de
talrika bett han har uppfunnit kan bevisa.
Av Grisones många elever var Pignatelli den mest betydelsefulle. Han ledde
den berömda ridakademin i Neapel, vid vilken även fransmannen Pluvinel
blev undervisad. Pluvinel, senare stallmästare hos Ludvid XIII, tog snart Pignatellis
läror till riktlinje och utvecklade dem senare genom sin egen stora erfarenhet.
Han ställde den individuella behandlingen av hästen i förgrunden—en
väsentlig skillnad mot sin lärare och sina föregångare.
Pluvinels avståndstagande från de fram tills dess utövade våldsmetoderna,
vilket han speciellt gav uttryck år i sitt verk “Manége du Roi” (1623), sågs till en
början med löje av hans landsmän. Under tidens lopp vann han dock anseende
och jämnade vägen för Frankrikes störste mästare inom ridkonsten, Francoise
Robichon de la Guérinière.
Denna utveckling var motsatsen till de av Herzog von Newcastle uppnådda.
Han kunde, trots sitt år 1657 utgivna praktverk om Englands pånyttfödda
ridkonst, inte säkra några varaktiga resultat, troligen på grund av sina råa metoder.
Inte heller tysken Georg Engelhart von Löhneysen, som år 1586 skrivit
sin stora bok “Den nyöppnade Hov-, Krigs- och Ridskolan” kunde hoppas på
någon varakatighet för sina metoder. Hans läror fick ge vika för de utländska
ridprofeternas teser. Även de italienska ryttmästarna förlorade snart sitt inflytande
på övriga Europa, som de haft efter det glansfulla uppträdandet av såväl
Grisone och Pignatelli, som av deras elever.
Vid 1700 talets början var den europeiska ridkonsten nästan enbart influerad
av den franska. Den stora ryttmästaren de la Guérinière skrev på den tiden en
för framtiden grundläggande ridlära, vilken hade en nära nog revolutionerande
verkan på ridkonsten. Guérinières verk skilde sig från hand föregångares
framförallt genom att det hade en speciell klarhet. Han betonar själv att han
inskränker sig till det sanna och enkla för att göra sina läror enkla och lättförstådda.
Det är överflödigt att här närmare gå in på Guérinères läror, inte för att
de är ointressanta, utan därför att de än idag lever kvar oförfalskade vid den
Spanska Ridskolan och vi därför ser dem utövas i praktiken vid arbetet i denna
skola. Guérinères läror trängdes undan i hans eget hemland av den franska
revolutionen som orsakade att institutionerna för klassisk ridkonst upphörde
att fungera i de olika furstendömena. Även Napoleons fälttåg bidrog till detta.
Men den stor franske mästarens metoder lever vidare vid den Spanska Hovridskolan
iWien ända fram i vår tid. För detta skall en genial man tackas: Överberidare
Max Ritter von Weyrother. Hans personlighet nådde långt ut över hans
hemlands gränser, han påverkade speciellt ridkonstens utveckling i Tyskland,
hans idéer hade där fått en värdig representant i Seidler. Ännu starkar var emellertidWeyrothers
inverkan på Seeger och Oyenhausen. Dessa hade bestämt sig
1.2 Utbildningens grundsatser 3
för att motverka Bauchers läror och att förankra sina åsikter så fast att Plizner,
Fillis och andra sällsamma “förnyare” inte skulle kunna få fotfäste i landet.
Även grunden i Steinbrechts verk “Das Gymnasium des Pferdes” (1885) går
tillbaka till deras teorier.
Plinzer, verksam från 1874 i Berlins hovstall, tenderade liksom Baucher att
förböja sin häst i halsen och förstöra all framåtbjudning. Hans försvarare urskuldade
denna metod med att han var tvungen att rida till hästarna så för att
kejsaren, Wilhelm II, lätt skulle kunna föra dem med en hand.
James Fillis besökte Bauchers skola i Frankrike, han var då sedan 12 år ridlärare
vid militärhögskolan i Petersburg och uppträdde år 1892 för första gången
på en cirkus i Tyskland. Det lyckades honom inte bara att begeistra cirkuspubliken,
utan även att vinna anhängare i ryttarkretsar inom vilka man helst ville
se sina metoder användas för utbildning av militärhästar. Utan tvivel var Fillis
en konstnär, men inte i den klassiska ridkonstens anda, som ju ständigt bygger
upp alla rörelser och språng ur hästens naturliga rörelser. Hans konster
hörde just hemma inom cirkusrytteriet t.ex. galopp på tre ben, galopp bakåt,
marschsteg och mycket annat. Fillis dog 1913 i Paris lika bortglömd som sin
lärare Baucher. Men lärorna i den wienska skolan har hävdat sig ända fram till
våra dagar. Även kavalleriskolan i Hannover stod ända fram till första världskriget
direkt underWiens inflytande genom den dåvarande överberidaren vid
Spanska Hovridskolan, Gebhart.
Den historiska utvecklingen av ridkonsten visar att denna konst inte är bunden
till något speciellt land. Den gror och blommar överallt där det finns människor
som älskar den och lever för den och därmed införstått i praktiken visar
att den fungerar. Detta är människor som kan framföra denna konst på ett sådant
sätt att de på samma gång begeistrar skönhetsälskaren och intresserar
fackmannen. Ridkonsten är i ordets rätta bemärkelse internationell, den är den
civiliserade världens gemensamma egendom. Att vårda den och hålla den som
kulturskatt är en stor uppgift att uppfylla för varje nation som omhuldar ridporten.
1.2 Utbildningens grundsatser
En lärobok kan inte ge utbildning genom några allmänna råd, vilket ofta är fallet
de moderna ridhandböckerna. Det viktiga är hur det utförs och det måste
man beskriva noga, även om detta medför utförliga beskrivningar. I den absoluta
tydlighetens intresse måste detta tas med i beräkningen, för bara genom
stor noggrannhet kan utbildningsmetoder teoretiskt presenteras så att inga falska
föreställningar uppstår och inga missförstånd uppkommer. Uppfattningen
om betydelsen av den inbördes betydelsen av teori och praktik kan vara hur olika
som helst den kommer alltid att leda till samma slutsats: Att båda kompletterar
varandra. Den bästa teori har inget värde om den inte genom praktiskt
genomförande bevisar sin riktighet. Å andra sidan är det den teoretiska kunskapen
som skall visa vägen till fulländningen. Teorin är vetenskapen, prak4
Historisk återblick och grundsatser
tiken kunnandet. Vetenskapen skall alltid föregå handlandet. Korrektheten i
denna sats är speciellt tydlig i ridkonsten. Den självlärde kommer alltid att
mer eller mindre förbli vid hantverk, trots skenbara framsteg i ridningen. Bara
där teoretiska fundament finns kan ridningen lyfta sig från hantverk till konst.
Mer än någon annan konst är den hippologiska förbunden med visheten i
livet. Flera av dess grundsatser kan samtidigt tjäna som riktlinjer för livet i
övrigt. Detta visar tydligt på ridsportens uppfostrande värde. Så som ryttaren
bara kan bli framgångsrik genom kroppslig och själslig balans, så behöver
människan denna själsliga jämvikt för att, dana sin karaktär och klara sig genom
livet.
Hästen lär människan självbehärskning, konsekvens och förmåga att sätta
sig in i en annan varelses sätt att tänka och känna—vilket befrämjar egenskaper
som är mycket viktiga för vårt sätt att leva. En sann anhängare av ridkonsten
kommer dessutom att genom umgänget med sin häst att lära sig, att bara
kärlek till den andra varelsen och det ömsesidiga förtroendet möjliggör uppnåendet
av topprestationer.
Exakt kännedom om mål och medel är i livet som i ridkonsten utslagsgivande
för framgång. Vägarna till ett mål kan vara olika—frågan är bara vilken som
är den bästa, lättaste och kortaste. Att genom teoretiskt vetande och praktiskt
kunnande finna ut detta hör till ridandets konst. Men även att konsekvent följa
vägen hör till ridandets viktigaste dygder. Visserligen leder många vägar till
Rom—rakt eller krokigt, kortare eller längre dock måste man alltid bibehålla
den från början inslagna vägen. Den som byter riktning kan lätt missa målet
eller komma in på irrvägar.
Viktigt för resultatet är även att kunna skilja på orsak och verkan. Verkan är
inte svår att fastställa men däremot orsaken. Orsaken kan bara urskiljas med
hjälp av kunskaper och dessa kunskaper ger oss teorin.
1.3 Utbildningens källor
Bäst finner man de vid utbildning i klassisk ridkonst användbara källorna om
man följer utbildningsmetoderna vid Spanska Hovridsolan. Tyvärr är dessa ända
fram till idag huvudsakligen byggda på muntlig tradition och de skriftliga
uppteckningarna som finns är ofullständiga.
De värdefullaste anvisningarna ges i en liten bok innehållande “direktiven”.
Denna är utgiven år 1898-1899 av fältmarskalk löjtnant von Holbien. På grund
av deras korthet så skisseras bara utbildningen i stora drag, trots detta så avslöjar
de en ovanlig sak- och fackkunnskap hos författaren. I dessa “direktiv”
har excellens von Holbein entydigt fastställ utbildningsförloppet vid Spanska
Hovridskolan:
“Utgående från grundsatsen att ensidighet och schablonarbete inskränker
och skadar all konst, kommer härmed inga bestämda föreskrifter att meddelas.
Men väl skall, till hjälp att bibehålla ett metodiskt förfarande vid utbildning
och dressyr av ryttare och häst nedanstående verk inom ridkonsten rekommen1.3
Utbildningens källor 5
deras. Dessa motsäger inte varandra på någon enda punkt utan kompletterar
varandra och utgör en ledtråd till att, med undantag för enstaka mindre avvikelser,
utgöra vid den konungsliga och kejserliga Spanska Hovridskolan gällande
ridsystemet.”
M. de la Guérinière (1751)
Max ritter von Weyrother (1814)
Louise Seeger (1844)
Freiherr von Oyenhausen (1845-1865)
samt det kungliga och kejserliga exercisreglementet för kavalleriet, med kravet
att eleverna och de tillfälliga rideleverna ur det civila, från början helt skall
rätta sig efter föreskrifterna ide k. o. k. exercisreglementet.
För att förstå denna litteraturhänvisning är det nödvändigt med en kort genomgång
av de av excellens von Holbein anvisade verken.
Francois Robichon de la Guérinière, vilkens betydelse redan förts på tal, var
kung Ludvig XVt’s hovstallmästare. Första gången vi får höra talas om hans
verksamhet är då han 1716 övertar ledningen av den berömda ridakademin
i Paris, vilken innan dess leddes av hans lärare Francoise Anne de Vendeuil.
Från 1730 och fram till sin död år 1751 ledde han det kungliga ridstallet i Tuilerien,
vilket grundats av Pluvinel som 100 år tidigare var Ludvig XIIIt’s lärare.
1733 utgavs den första upplagan av Guérinières ridlära undertiteln “Ecol
de Cavalerie, contentant la connoissance, l’instruction et lag conversation du
cheval”. Ytterligare upplagor följde, delvis med andra titlar som “Eléments de
Cavalerie”, 1740, 1741, 1757, 1768; “Manuel de Cavalerie” 1742 samt utgåvor
under åren 1736, 1751, 1756, 1759, 1769 och 1792.
Guérinières verk blev tack vare sin klarhet och grundläggande betydelse, av
excellens von Holbein utsedda till den främsta riktlinjen vid Spanska Hovridskolan.
I inledningen till sin bok skriver Guérinière, att han inte bara sätter upp
sina egna läror och grundsatser, utan även kompletterar med verken av de bästa
författarna genom att diskutera deras kunskaper med fackmän—som sin
lärare de Vendeuil och hans föregångare Plessis och de la Vallée—och därefter
jämför dem med sina egna erfarenheter.
“Ecole de Cavalerie” omfattar tre kapitel:
1. Kännedom om hästen och utrustningen.
2. Ridutbildningen.
3. Behandlingen av sjukdomar.
Redan denna indelning visar tydligt på de kunskaper som krävs av en ryttare
och vilka än i dag varje beridare vid Spanska Ridskolan, ja varje framgångsrik
ryttare, måste behärska. Tyvärr kan man under det senaste årtiondet fastställa
en beklaglig slarvighet med de teoretiska kunskaperna. I alla ridsportens
grenar tilltar ytligheten på ett förskräckligt sätt.
Guérinière ser som målet med utbildningsmetoden, att genom ett systematiskt
arbete fostra en ridhäst som är lugn, smidig och lydig, angenäm i sina
rörelser och bekväm för ryttaren. Dessa fordringar gäller på samma sätt för
6 Historisk återblick och grundsatser
en skol-, jakt- och soldathäst. Den berömda ryttmästarens metoder har hållits
levande vid den Spanska Hovridskolan.
Max Ritter vonWeyrother härstammade från en gammal österrikisk ryttarfamilj.
En förfader till honom, Adam von Weyrother eller Weyreuther, var kavalleriofficer
och känd som en mycket stor hästkännare. Senare blev han akademisk
beridare i Brüssel och slutligen, under tiden 1729 till 1749, överberidare
vid Spanska Ridskolan. År 1733 upptogs han i riksriddarståndet. Han efterlämnade
två verk, ett på franska om utbildningen av hästen och ett på tyska, om
behandlingen av hästens sjukdomar. Han son, Franz von Weyrother, var från
1754 till 1766, överberidare vid Spanska Hovridskolan. Han lär därefter ha gått
in vid kejserliga armén och är förmodligen identiskt med den äldre generalfältmarsalken
med samma namn.
Gottlieb Ritter vonWeyrother anställdes i maj år 1819 som överberidare, men
om hans tidigare liv är ingenting känt. År 1815 var han fortfarande överberidare
vid stadsridskolan och år 1815 utnämndes han till inspektör vid båda
hovridskolorna. År 1818 gjorde han, tillsammans med överstallmästaren, en
utlandsresa för att besöka andra ridskolor. I februari eller mars år 1829 avled
Gottlieb von Weyrother.
Den mest betydande medlem i denna ryttarfamilj var emellertid Max Ritter
von Weyrother (förmodligen bror till Gottlieb). Om honom är det känt att
han från 1810 till 1:a juli 1813 verkade som överberidare vid den kungliga och
kejserliga militärryttaranstalten iWien–Neustadt. Därifrån avgick han på egen
begäran och fick på rekommendation av fältmarskalk Radetzky en odefinierad
anställning vid kejsarhovet. Redan i november arbetade han den blacka hästen
Confitera vid Spanska Hovridskolan. År 1815 anställdes han, i anslutning till
Gotlieb vonWeyrothers utnämning till k.o.k. hovridskoleinspektör, som underberidare
vid Spanska Hovridskolan, vid den tiden ofta kallad Stadsridskolan.
1830 blev han utnämnd till överberidare vid båda ridskolorna (den Spanska
Hovridskolan och Campagne hovridskolan) och fick troligen 1831 titeln k.o.k.
hovridskoleinspektör. I december år 1833 dov Max Ritter von Weyrother, allt
för tidigt, klagade hans vänner.Omhans ålder har man tyvärr inte funnit några
noteringar.
Uppmuntrad av överstallmästare riksgreven av Trautmannsdorf–Weinsperg,
gav Max Ritter von Weyrother år 1814 ut en liten bok “Handledning i hur
man provar ut en lämplig tränsning med stång”. Efter hans död utgavs boken
“Brottstycken ur de efterlämnade skrifterna av den k.o.k. österrikiske överberidaren
Max Ritter von Weyrother, samlade av hans vänner”.
Den år 1836 publicerade “Brottstycken ur de efterlämnade skrifterna” ger en
bild av storheten hos denne man, vars rykte var så betydande att han blev ombedd
att sätta upp en läroplan för den österrikiska militärryttaranstalten. Han
hade också en avvikande uppfattning i många frågor angående ridningen vid
det österrikiska–ungerska kavalleriet. Då man återfinner de utbildningsgrundsatser
som än i dag användes vid Spanska Hovridskolan fastställda i denna, för
över hundra år sedan publicerade lilla bok så är det väl det bästa betyg man
1.3 Utbildningens källor 7
kan ge Weyrothers läror och samtidigt även de överberidare i denna gamla
skola som för dessa läror vidare i generation efter generation.
Weyrother, som strängt håller sig till Guérinières läror, behandlar i sina anteckningar
främst ryttarens utbildning—hästens berör han bara. Han har präglat
det ännu i dag vid Spanska Hovridskolan använda uttrycket “tänkande
ryttare”. Därmed betonar han nödvändigheten av att understödja de praktiska
kunskaperna med teoretiskt vetande.
Weyrothers anseende gick långt ut över Österrikes gränser. I sin år 1830 i Dreseden
publicerade bok, “Något om den ädla hästen”, skrev baron G Biel, att det
på nästan alla tysklands ridbanor rådde ett bedrövligt tillstånd. Hästarna blev
böjda och förböjda på ett onaturligt sätt och man glömde att söka den verkliga
ridkonsten. Vidare skrev han: “Jag kom tillWien, såg där på den Spanska Hovridskolan
och märkte att här behandlades ridkonsten med helt andra principer
än på de övriga, av mig besökta, ridbanorna. Först genom den k.o..k. överberidaren
Max Ritter von Weyrothers läror har den sanna ridkonstens begrepp
blivit klara för mig. De är en värdefull, ja nödvändig, bundsförvant till varje
hästdressör. Jag skulle skatta mig lycklig om jag kunde dressera hästar vid en
skola som den under herr von Weyrothers ledning. Då skulle snart inte någon
våga påstå att den ädla engelska hästen inte skulle passa till ridkonsten.”
Detta är ett erkännande avWeyrother och hans läror och det återspeglar hans
storhet och betydelse.
Louise Seeger, som härstammade från en stallmästarfamilj, ledde det första
privata ridinstitutet i Berlin–Seegerhof. 1844 publicerades hans “Ridkonstens
system”—vilken prinsWilhelm av Preussen, senare kejsare, rekommenderade.
För denna utmärkta, översiktliga ridhandbok erhöll Seeger förtjänstmedalj i
guld. Dessutom gav han år 1852 ut “Herr Baucher och hans konster, ett allvarsord
till tysklands ryttare”. En bok i vilken han energiskt tog ställning mot de
franska ryttmästarnas irrläror, vilka ställde till med så mycket skada.
Seeger var elev till Max von Weyrother. Han “Ridkonstens system” står
helt under inflytande av den store mästarens och den Spanska Hovridskolans
grundsatser. Dessa grundsatser utmynnar i att en skolhäst samtidigt även måste
vara en perfekt brukshäst. Man återfinner i Seegers verk hela satser ur Weyrothers
“Brottstycken”, men Seegers verk är mer omfångsrikt och kompletterat
med hans egna erfarenheter. Verket ställer de gamla lärorna från Guérinière
och Weyrother i en välordnad rang. Stor plats ger Seeger frågan om jämvikten
och bevisar sina antaganden med fysikaliska formler. Tyvärr blev hans instruktion
om hästens uppresande och användandet av sporrar ofta missförstått—
vilket inte blev till ridkonstens fromma.
Seegers största förtjänst är att han i motsats till sina samtida, skapat ett lättfattligt
verk, vilket än i dag kan ge värdefulla kunskaper.
Friherre von Oeynhausen kom från en gammal adlig ryttarfamilj i Nordtyskland.
Han fick sin utbildning vid olika tyska ridskolor och var många år
verksam vid det k.o.k. centralridinstitutet i Salzburg.
Oeynhausen skrev flera ridhandböcker i vilka han delvis hade sina vid centralinstitutet
hållna teoretisk föredrag till grund.
8 Historisk återblick och grundsatser
Han gav ut följande böcker:
1845: “Salzburgs ridinstitut, teoretiska föredrag över ridkonsten” av ryttmästare
von Oeynhausen.
1848: “Ledtrådar vid dressyr av ryttare och hästar”
1849: “Något om ridkonst och hästkännedom, speciellt ägna för behovet och
förkunskaperna hos den beridna infanteriofficeraren” av, k.o.k. prem.
ryttmästare och vicekommendant vid det militära centralinstitutet i Salzburg,
von Oeynhausen.
1865: “Hästvännen” av, k.o.k. överstlöjtnanten och ridläraren vid den centrala
kavalleriskolan, von Oeynhausen.
1865: “Frågor och svar vid dressyr av hästar och ryttare för militärbruk.”
1869: “Hästens gång och ryttarens sits” av, k.o.k. överste och förste ridlärare
vid den k.o.k. centralkavalleriskolan, von Oeynhausen.
Oeynhausen säger själv i sitt förord till “Ledtrådar” att läsarna kan komma
att återfinna sådant som de tidigare lärt sig i andra böcker om ridkonsten. Ändamålet
med hans skrift ligger emellertid i att samla alla brukbara grundsatser
vid hästdressyr och att göra dem ändamålsenliga. Även i Oeynhausens skrifter
kan man tydligt känna Weyrothers inflytande, han anger även ordagrant uttalanden
av den store ryttmästaren. Om Oeynhausen var elev tillWeyrother eller
elev vid Spanska Hovridskolan kan man i dag inte fastställa. I varje falla kända
han mycket väl till denna skola, vilket speciellt framgår ur hans förklaringar
till skolsprången.
Som sista anvisning för utbildningen vid Spanska Hovridskolan förslår excellens
von Holbein exercisreglementet vid det k.o.k. kavalleriet, vilket kompletterar
Weyrothers, Seegers och Oeynhausens verk till nära nog fullkomlighet.
Den utgör ett utmärkt hjälpmedel men förutsätter—p.g.a. sin koncentrerade
form—en kompletterande, praktisk ridundervisning. En likvärdig utgåva
av exercisreglementet för det k.o.k. kavalleriet av 1873 och 1898 finns, med undantag
av några få ändrade uttryck är den oförändrad. Sista utgåvan var i bruk
ända till 1918 och i efterkrigstidens Österrike.
Nu till excellens von Holbein själv. Han kan helt göra anspråk på att skriftligt
fastställt den första handledningen för den Spanska Hovridskolan. Den 20
oktober år 1898 gav han ut sin redan ofta omnämnda “Direktiv för genomförandet
av den metodiska utbildningen av häst och ryttare vid den k.o.k. Spanska
Hovridskolan”. Samma år blev han, efter överberidare Gebharts pensionering,
anförtrodd ledningen av den Spanska Hovridskolan. Denna post innehade han
fram till oktober år 1901.
I inledningen till sina “Direktiv” visar han på , att den snabbare utbildningen
av män och hästar och de stegrade kraven på snabbhet hade medfört att
ridkonsten vårdades mindre väl vid vissa arméer. Därför blev det än viktigare
1.3 Utbildningens källor 9
att bibehålla ett institut som Spanska Hovridskolan, vid vilken den vårdades i
sin högsta fulländning.
Om den djupare meningen i den högra skolan säger excellens von Holbein,
att den utan att haka upp sig på föråldrat pedanteri eller onyttiga ytterligheter,
alltid måste bestå i att bevara grundsatserna och erfarenheterna i ridkonsten.
Därigenom skall den förbli medel och väg för att på snabbaste sätt utbilda ryttaren
och att göra hästen foglig för ryttarens vilja. Varje i tjänst vid den Spanska
Hovridskolan stående överberidare, beridare och elev skulle därför göra sig en
klar bild över meningen och ändamålet med Spanska Hovridskolan och följa
denna med uppbjudandet av alla sina till förfogande stående själsliga anlag
och fysiska krafter. Om detta mål skall kunna nås i full utsträckning, måste de
vid Spanska Hovridskolan verksamma alltid ha för ögonen, att ridskolan inte
ensidigt får bedrivas som den högre skolan, utan desto mer måste omfatta tre
ridsätt:
1. Ridandet med hästen i naturlig hållning i icke samlade gångarter på raka
spår—det så kallade ridandet rakt fram. Detta ridsätt kan utföras helt för
sig självt, som självändamål.
2. Ridandet med hästen samlad i alla gångarter, vändningar och volter i
fullständig jämvikt—Campagneskolan. Detta befrämjar hästens framåtbjudning,
utvecklar dess naturliga anlag i hållningen och gången, stärker
hästen i alla dess leder och gör den böjlig och smidig i ledbanden, senorna
och lederna. Därigenom förstärks hästens skicklighet och uthållighet,
hans intellekt och förmåga att förstå och ger samtidigt ryttaren måttstocken
för såväl arbetet som för den metodiska gången i den vidare dressyren.
I Campagneskolan utvecklas bara de vanlig, naturliga gångarterna
och sprången, för att ge hästen den härför nödvändiga böjningen i bålen
och ganascherna och för att kräva den för tillfället lämpliga ställningen.
Först då allt detta är uppnått får man övergå till konsten, d.v.s. den högre
skolan, då man kan tänka sig natur utan konst men aldrig konst utan
natur. Detta andra ridsätt, som kommer som en följd av det första, utgör
den enda riktiga förberedelsen till den högre skolan.
3. Ridandet av hästen i en konstfull, upprätad hållning, med kraftigt böjda
hasleder såväl taktmässigt, skickligt som smidigt i alla vanliga och även
de av naturen uppträdande ovanliga och konstfulla gångarter och språng.
Allt detta erhållet på metodisk väg och utvecklat till högsta fulländning
kallas : “Den högre skolan”.
Detta ridsätt är helt enkelt inte tänkbart utan de två föregående och då speciellt
inte utan Campagneskolan. I princip skall alltså den fullständigt utbildade
skolhästen som kommit till den utbildningsståndpunkten, då den genom skicklighet
och uthållighet kan visas fram i förkortade och upplyfta gångarter, även
kunna användas vid snabbare gångarter och alltid vara en användbar Champagnehäst.“
10 Historisk återblick och grundsatser
Excellens von Holbein visar ånyo på att bara genom en förkonstling av skolridningen
kommer en så skarp åtskillnad mellan skol- och Campagneridning
att uppkomma, att detta blir till nackdel för båda ridsätten. Det är alltid helt
ogrundat att skilja rörelserna ur Campagneskolan från någon ur den högra skolan.
Hela strävandet måste inriktas på att rätta till och förklara de, mestadels
bara genom muntlig tradition uppkomna felaktigheter, begrepp och åsikter, för
att, naturligtvis alltid under ledning av pålitliga mästare, även i den högre skolan
på ett naturligt, enkelt, otvunget, dvs. metodiskt sätt, utbilda hästen till högsta
fullkomlighet.
Varje beridare vid spanska Hovridskolan skall därför ha som ideal, att allt
mer förbinda skol- och Campagneridande med varandra, men med full aktning
för de båda skolornas självständighet.
Varje beridare måste alltid vara på det klara över vilka dressyrnivå hans häst
befinner sig samt även över målet, som han lektion för lektion skall sträva mot
och slutligen nå. Beridaren måste inte bara kunna rida utan även tänka, ty bara
en tänkande ryttare kan nå det uppställda målet på förhållandevis kortare tid
och samtidigt skona hästen så mycket som möjligt.
Avslutningsvis säger excellens von Holbein i sina “Direktiv” att ridkonsten
genom enkelhet och sanning måste befrias från mystikens bann. På detta sätt
skall återförandet ur de många irrläror och medeltida föreställningar om den
högre skolan börja, så att denna konst åter skall erkännas som en sådan av var
och en.
Så långt källorna på vilka dagens utbildningsmetoder vid den Spanska Hovridskolan
går tillbaka. Av två skäl tycks det nödvändigt att hänvisa till detta
källmaterial: Först för att understryka riktigheten i utbildningsmetoderna, och
för det andra för att visa på att, trots att huvudsakligen den muntliga traditionen
fört dessa läror från generation till generation, grundmeningen med den
Spanska Hovridskolan inte kunnat förblekna. Tvärtom, ett noggrant studium
av källorna visare entydigt att, trots alla omvälvningar som Europa under vårt
århundrade har genomgått, i oförfalskad form vårdat den klassiska ridkonsten
och bemödat sig om att visa sig värdig den stora traditionen. Och ännu något
låter de omnämnda verken bevisa; Att konsten att dressera en häst, säkert
genom naturens lagar, inte blivit föråldrat, inte trängts undan av modernare
metoder, utan förblivit levande och kommer att så förbli.
2
Ridkonstens begrepp
Precis som ett ideal måste föresväva konstnären och hantverkaren måste känna
sina verktyg, just så måste också ryttaren vara klar över målet och de tillbuds
stående medlen.
Den klassiska ridkonstens mål är utbildning av skolhästar, som inte bara
glänser med gångarter och språng ur den högre skolan, utan även är lugna,
smidiga, lydiga och genom angenäma rörelser gör ridandet till en sann fröjd.
Dessa fordringar visar klart att det är fråga om samma mål vid all sorts ridning.
Likgiltigt om det rör sig om en bra dressyr-, hopp-, jakt- eller brukshäst, den
skall alltid vara lugn, smidig och lydig. Dessa egenskaper är grunden för all
sorts ridning och bara med den grunden kan man nå topprestationer.
Varje framgångsrik utbildare måste känna sin skydsling ingående. Också
ryttaren måste känna sin häst, såväl kroppslig som psykisk läggning. Han måste
alltså inte bara behärska hästens anatomi och ha förstått varje enskild muskels
och leds funktion, utan även vara psykolog för att kunna sätt sig in i sin
fyrbente partners reaktioner. Bara när han klarar av detta är ryttaren kapabel
att vid utbildningen förhindra att hästen blir grinig och olustig. Det skulle ta
för lång tid att här närmare gå in på hippologin, men varje ryttare blir på det
varmaste rekommenderad att studera kroppsbyggnaden på den varelse han
vill göra till sin tjänare.
Det dagliga arbetet delas upp i olika långa arbetsrepriser som avbryts av
vilopauser. De enstaka arbetsrepriserna får inte vara för långa, hästen skall
vara lika livlig i stegen vid slutet som den är vid början. Ryttaren måste avsluta
övningarna vid rätt tid och inte först då hästens svaghet tvingar honom till det.
Hästens goda minne kan därvid utnyttjas, man belönar djuret för en lyckad
övning genom att sitta av och ställa in. Å andra sidan måste man emellertid
förhindra att hästen förekommer ryttarens hjälper. Därför är det lämpligt att
under arbetet flitigt växla plats och ordningsföljd för övningarna. För övrigt
11
12 Ridkonstens begrepp
måste man låta hästen få tid att lära sig förstå sin ryttare och för att får den
skicklighet som krävs för att lydigt utföra ryttarens önskan.
Grundsatserna för ridkonsten står fast, men det finns inga absolut giltiga
regler för hur utbildningen skall genomföras. Ett grundligt studium av dessa
grundsatser har under århundraden samlat erfarenheter som kan vara dagens
ryttare till ledning så att onödigt tidsspill med försök med odugliga metoder
förhindras. Däremot finns det inga föreskrifter om hur man skall bete sig med
uppkommande svårigheter, medel som visat sig verksamma på en häst kan
vara odugliga på en annan. Man kan inte lära sig rida, som med så mycket
annat i livet, enbart genom att studera böcker. Det är desto mer ett ständigt
utprovande av de olika möjligheterna som leder till resultat.
Förutom kunskap om hästens psykologi måste ryttaren även ha en klar föreställning
om rörelselära och jämvikt. Till rörelseläran hör den exakta kännedomen
om i vilken följd fötterna förflyttas, till jämvikten kännedomen om hur
stegen måste tas och i vilken form hästen måste röra sig för att kunna förflytta
sig i jämvikt. Här är den exakta definitionen på de olika begreppen nödvändig,
vilket man inte kan förutsätta att alla ryttare känner till.
2.1 Gångarterna
De vanliga, naturliga gångarterna är skritt, trav och galopp. De ovanliga är sidvärtsrörlser,
ryggning, piaff och passage. Medan gångarterna betecknas av olika
fotförflyttningar, bestämmer tempot tidsmåttet på rörelsen i de olika gångarterna.
Tempot kan vara ökat eller förkortat. Att få hästen att gå i ett jämnt
tempo måste vara ett av huvudmålen i utbildningen.
I skritt sätter hästen benen efter varandra diagonalt så att fyra hovslag hörs.
T.ex. 1-vänster fram, 2- höger bak, 3- höger fram, 4- vänster bak osv. I denna
gångart har hästen alltid två eller tre ben i marken och går alltså kontinuerligt
med en fot efter den andra, så att inget svävningsmoment uppstår. Ryttaren
kan därför bäst behärska sin sits i skritt. Fotförflyttningen blir den samma vare
sig det rör sig om vanlig, samlad eller ökad skritt. Bara benlyft och steglängd
ändrar sig. I vanlig eller normal skritt tillryggalägger hästen en sträcka på 140
steg eller 100 m per minut.
Från den naturliga skritten avvikande är passgång, en felaktig gångart i vilken
hästen lyfter samma sidas benpar samtidigt, det hörs då bara två hovslag.
En annan felaktighet i skritten är då fötterna inte flyttas i samma takt och med
samma längd, vilket gör att hästen överilar sig och snubblar. Till en bra skritt
hör, som i varje annan gångart, jämnhet i rörelsen.
En skolhäst får aldrig röra sig i skritten med släpande steg. Den måste lyfta
benen från marken och återsätt ned dem, alltså skrida.
I trav stöter de diagonala benparen samtidigt av från marken och sätts samtidigt
ned i marken så att två hovslag blir hörbara.
Efter avtrampet med t.ex. höger fram- vänster bakfot följer avtrampet med
vänster fram- och höger bakfot redan innan det första benparet rör marken så
2.1 Gångarterna 13
att hästen för ett ögonblick befinner sig med alla fyra fötterna i luften. Detta
moment kallas svävning. Eftersom det inte är lätt att bibehålla den rätta sitsen
under svävningsmomentet ställs mycket högre krav på ryttarens balans än i
skritten. I trav bär alltså hästen sin och ryttarens vikt omväxlande med två
diagonala benpar eller under svävning.
Även vid kort, vanlig och vid ökad trav blir fotförflyttningen den samma, det
som ändras är längden i stegen och svävningsmomentets längd. Svävningsmomentet
är kortast i kort trav och längst i ökad trav, därför kan den orutinerade
ryttaren lättare sitta ned i kort trav än i ökad.
Det taktmässiga avtrampet med de diagonala benparen, avbrutet genom
svävningsmomentet, skänker rytm åt rörelsen och därmed ridandets musik.
Det är alltså särskilt viktigt att ge akt på att takten blir densamma i alla tempon
och att bara steglängden ändras. En förkortning av steglängden med bibehållen
takt medför naturligtvis ett högre benlyft. Detta lyfta, energiska steg kallas
för kadens. Meningen med samlingen är förfelad om stegen blir långsammare
och därmed mer svävande.
Här måste fastställas att rytm och kadens inte har samma betydelse. Även
en häst med uttryckslöst och stelt steg kan trava med rytm, men trots det utan
kadens. Däremot är kadens utan regelbundenhet, alltså utan rytm, otänkbar.
Går rytmen förlorad så blir inte bara traven oren, utan hästen förlorar också
uttryck och skönhet.
Ökad trav rids med övergående eftergift av tempot på ridbanan, för att
pröva eller befrämja hästens schvung. Ökad trav, som skapar den kraftigaste
sträckningen av hästens ben, reds tidigare i Österrike enbart på den stora
fyrkanten (75x150 m). Att rida denna s.k. paradtrav på gator är synnerligen
skadligt för hästens ben, och detta är alltså förbjudet.
Till de vanligaste felen hör överilning med framdelen, dvs. det diagonala
frambenet når marken tidigare än bakbenet, så att istället för ett hovslag hörs
två, tätt på varandra följande. Sådana hästar bär sin egen och ryttarens vikt
mer på framdelen. Trampar däremot bakbenet av tidigare än det diagonala
frambenet talar man om överilad bakdel. Detta fel inträffar även då hästen
sänker bakdelen för lite och släpar efter med bakbenen.
Ett annat fel är då hästen inte sätter under sig bakbenen ordentligt och alltså
tar längre steg fram än bak och därigenom måste flytta tillbaka frambenen före
upplyftandet. Man säger då att den trippar. Uttryckt på ryttarspråk: Den bjuder
mer fram än den kan hinna med bak. Även det s.k. anträdandet, då en bakfot
sätts under mer än den andra, betecknas som fel.
För utbildning av häst och ryttare är trav den viktigaste gångarten. Här insmugna
fel verkar också menligt på de andra gångarterna.
Galoppen är sammansatt av en serie språng. Vid korrekt galopp skall alltid
tre hovslag höras.Man skiljer på höger- och vänstergalopp efter vilket framben
som griper före. I högergaloppen trampar vänster bakfot (1 hovslag) sen höger
bakfot och vänster framfot samtidigt (2 hovslag) och till sist den högra framfoten
(3 hovslag) av. I den fortsatta fotförflyttningen trampar vänster bakfot av
redan innan höger framben lyfts upp, sedan följer de diagonala—höger bakfot
14 Ridkonstens begrepp
och vänster framfot—och till slut höger framfot så att hästen svävar. Vid korrekt
galopp bärs alltså totalvikten antingen av en bakfot eller av två bakfötter
och den diagonala framfoten eller av en bakfot och två framfötter resp. alla fyra
fötterna i luften under svävningsmomentet.
Denna fotförflyttning skall vara korrekt i alla tempon. En galopp är felaktig
när fyra hovslag hörs för då berör den inre bakfoten marken tidigare än den diagonala
yttre framfoten. Detta fel uppkommer huvudsakligen då hästen genom
en felaktig samling förlorar schvung och inte galopperar tillräckligt upprest.
Den många gånger framförda åsikten att den förkortade galoppen består av
fyra takter är absolut felaktig. När så är fallet utför hästen inte längre korrekta
galoppsprång utan linkar, därför är den s.k. fyrtaktsgaloppen ett gravt fel.
Enbart vid kapplöpningsgalopp får fyra hovslag höras. I arbetsgalopp (i Österrike
kallad kort galopp)—ett tempo mellan kort galopp och normalgalopp—
tillryggalägger hästen en sträcka på ca 300 steg eller 335 m per minut. Detta
tempo rids enbart på ridbanan. I normalgalopp (i Österrike kallad galopp) tillryggalägger
hästen ca 500 steg eller 375 m per minut. Detta tempo rids vanligen
ute i terrängen. En ytterligare stegring av tempot ger ökad galopp. Den
reds i Österrike tidigare bara på den stora fyrkanten och på kortare sträckor i
terrängen. Karriär, den mest vägvinnande gångarten, användes förr vid kavalleriattacker
och ses i dag på galoppbanor under spurten.
Galoppen är fulländad och speciellt skön att se på först då åskådaren får ett
intryck av att hästen studsar som en gummiboll upp från marken och tar mark
lika fjädrande.
Ett vanligt uppträdande fel, speciellt hos svaga hästar, är korsgaloppen, då
hästen går i ex.vis höger galopp med frambenen och vänster galopp med bakbenen.
Rytaren märker detta ögonblickligen genom en obekväm ryggrörelse
hos hästen. Dessutom finns det “fel galopp”, t.ex. när hästen går i höger galopp
i vänster varv. Rids den felaktiga galoppen avsiktligt talar man om förvänd galopp.
Från den förvända galoppen skiljer sig sluta i galopp genom att hästen
då går på två spår.
Vid sidvärtsrörelser blir fotförflyttningen i skritt, trav och galopp oförändrad.
Skillnaden ligger däri att det ben som befinner sig i rörelse träder över
benet som hästen står på, dvs. korsas.
Vid ryggning rör sig benen inte i samma ordning som i skritt utan som i
trav, alltså diagonalt och samtidigt bakåt. T.ex. höger bakfot och väster framfot
samtidigt, därefter de två andra diagonala benen, så att bara två hovslag hörs.
Ryggningen är bara felfri hos en skolhäst då den lyfter upp benen från marken
och åter sätter ned dem. Den får inte släpa fötterna i marken så att det bildas
spår i sanden.
Piaff är en kadenserad trav på stället. Den har samma fotförflyttning som
traven. Hästen går från ett diagonalt benpar till det andra och befinner sig
däremellan för bråkdelen av en sekund i svävning. Den piaff verkar oriktig
och stel när hästen lyfter ett benpar först när det andra satts ned. I detta fall går
det dansande intrycket av denna gångart förlorat.
2.1 Gångarterna 15
Tidigare och även då och då idag, betecknas piaffen som en “passage på
stället”. Denna definition understryker svävningsmomentet. Enligt min åsikt
är denna förklaring av piaffen oriktig, då svävningsmomentet är som kortast i
denna gångart. Från kort trav över vanlig trav och ökad trav blir svävningsmomentet
allt längre för att kulminera i passagen.
Vid den ideala piaffen lyfts frambenet så högt att överarmen bildar en i det
närmaste vågrät linje. Bakbenet trampar av så mycket från marken att hoven
på det lyftade benet kommer i höjd med karleden på det benet som står kvar i
marken.
Piaffen är felaktig om benen inte lyfts taktmässigt och diagonalt eller då bara
frambenen lyfts medan bakbenen är som klistrade vid marken. Det är också fel
om bakbenen trampar av för kraftigt från marken medan frambenen knappt
lyfts alls. Vid alla dessa beskrivna felaktigheter är hästen inte i stånd att fortsätt
framåt i trav, vilket är det säkraste kriteriet på att piaffen är korrekt. Den
korrekta piaffen är nämligen utvecklad ur ett förhindrat framåtträdande, vilket
även kan ses i naturen, speciellt hos temperamentsfulla hästar. Om förhindrandet
upphör kommer hästen alltså att sluta piaffera och fortsätta trav framåt.
Vidare är piaffen felaktig om benparen inte sätts ned i rörelseriktningen utan
viker ut åt sidan. Detta kallas ibland Piaffé Balancée och används vid cirkus.
Helt otillfredsställande måste den piaff betecknas där frambenen korsas och
hästen vinglar mer eller mindre fram och tillbaka. Denna rörelse kan inte ens
kallas Piaffé Balancée, då det dessutom ofta brister i den dansande rytmen vid
en sådan, felaktig, rörelse.
I passagen, vid Spanska Ridskolan kallat spanskt steg, svingar hästen sig
från ett diagonalt benbar till det andra och håller dessutom ut det lyftade benparet
längre och högre än i trav, allt efter anlag och kroppsbyggnad. I denna
gångart är svävningsmomentet som längst.
Vid den ideala passagen ger hästen intryck av att vara fri från tyngdkraften,
buren av osynliga vingar svävande över marken. Den klassiska passagen
kräver en kraftig, väl genomgymnastiserad häst, som utan spänning helt behärskar
sin jämvikt. Om inte så är fallet kommer en mängd avarter att uppkomma.
Exempelvis förekommer det att bakbenen inte sätts under ordentligt
och därmed inte bär ordentligt. Till följd av detta trampar de av tidigare än
de diagonala frambenen. Därigenom går glansen i denna uttrycksfulla gångart
förlorad. En sådan passage ser man mest på cirkus. Eller också trampar hästen
oregelbundet med bakbenen eller lyfter ett ben högre än det andra, ett fel
som kallas “kickning” vid Spanska Ridskolan. Man får aldrig förväxla en s.k.
svävtrav, som förhållna hästar kan åstadkomma, med passage.
Då det hör till vår tids ryttares vana att kräva verkningsfulla rörelser som
passage av hästarna innan de, genom en systematisk grundutbildning gjorts
färdiga för detta, kan lätt begreppet klassisk passage gå förlorat. Vid den klassiska
passagen skall hästens rörelser se ut som trav i ultrarapid.
16 Ridkonstens begrepp
2.2 Parader och halvparader
Med parad menar man vanligen en förhållning av hästen. Men även en minskning
i gångarten, alltså övergång från galopp till trav osv. kallas parad. Varje
parad skall göras i rörelseriktningen och utan att störa jämvikten, då kommer
hästen i halten att bära sin och ryttarens vikt jämt fördelad på alla benen,
med bakdelen tillräckligt undertrampad. Hästen skall stå på tygeln för att vara
istånd att genast fortsätta framåt i den gångart som ryttaren kräver. Övergången
till kortare gångart skall vara mjuk, flytande och jämn, vilket enbart är möjligt
om hästens jämvikt inte går förlorad i paraden. För att åstadkomma detta
måste den rätta samverkan av ryttarens skänkel, tygel och kors sörja.
Rätt utförda parader befrämjar böjningen i hasorna och kan tjäna som prov
på den uppnådda graden av jämvikt, eftergift och smidighet. Halvparaden
tjänar till att förkorta gångarten, förbättra stödet och samlingen samt slutligen
som förberedelse för alla övningar, som kräver större skicklighet av hästen. Vid
halvparaden används samma hjälper som vid paraden, men de skall genast
upphöra så snart den önskade effekten uppnåtts. Halvparaden kommer att
förbättra hästens hållning och därmed ge ett lättare stöd. Halvparader är därför
ett bra hjälpmedel för hästar som lägger sig på tygeln.
2.3 Jämvikten
Hästen kan bara behärska de olika gångarterna i full balans om den har anlag
för det och befinner sig i jämvikt. Den fullkomliga jämvikten är egentligen en
del av anlaget, båda kan befrämjas genom systematiskt arbete.
Även människor behöver en längre skolning för att kunna röra sig i fullständig
jämvikt, fast människa har lättare för det än hästen, då människans lodlinje
löper rätt ned till fötterna. Trots det förefaller inte bara barnets första försök att
gå svårt, utan även den vuxne kan först genom gymnastiska övningar lära sig
att gå vackert och att dansa. Bara ett fåtal, gudabenådade, har utan gymnastik
en underbar gång. Detta gäller för människor, och i än högre grad för hästen.
Hos den sistnämnde bärs viken av fyra ben, varvid tyngdpunkten inte blir direkt
understödd, utan tyngden fördelar sig mellan fram- och bakdelen. Därigenom
blir av naturen framdelen mer belastad än bakdelen genom huvudet och
halsen. Det är alltså mycket svårare att finna och behålla jämvikten hos hästen.
Jämvikten är grundförutsättningen för en schvungfull och korrekt gång. Härtill
kommer dessutom ryttarens vikt, som även den belastar framdelen mer.
Att bringa de båda varelsernas tyngdpunkter i samklang, så att hästen inte
blir störd i sin rörelse hör till ridandets konst.
Frågan om jämvikten hos hästen är alltså betydligt svårare än hos människan.
Varje ryttare som haft möjligheten att rida in unga remonter känner till
den hjälplösa gången hos sådana hästar vid första uppsittningen. Detta kommer
sig av att hästen vid denna ovana belastning först måste finna tillbaka
sin jämvikt. Det torde finnas ett fåtal hästar som av naturen befinner sig i jäm2.4
Stödet 17
vikt, alltså som fördelar sin vikt lika mellan fram- och bakdelen. Sådana hästar
underlättar väsentligt arbetet för ryttaren. De flesta hästar, däremot, bär den
största vikten på framdelen, en vana som förstärks genom uppsittning av ryttare.
Då kommer bakbenen, på grund av den på frambenen vilande vikten, att
skjutas ifrån och tar mindre del i uppbärandet av vikten. Därvid verkar inte
gången så lätt och schvungfull som man väntar sig av en skolhäst. Huvudintresset
vid utbildningen inriktar sig alltså på att få hästen i jämvikt genom
att med ett kraftigare undertramp med bakdelen avlasta framdelen. Först sker
detta genom samling, senare genom uppresning. Bådadera är emellertid först
möjligt att genomföra när hästen går med ett ordentligt stöd och är rakriktad.
2.4 Stödet
Förbindelsen mellan ryttarens hand och hästens mun kallas stödet. Stödet möjliggör
att hästen kan styras och samlas.
Uttrycket kommer av att hästen genom ett mjukt tryck av bettet i lanerna ska
söka ett stöd i detta. Det riktiga stödet ska vara jämnt. Det ska ge ryttaren känslan
av att vara förbunden med hästens mun genom ett gummiband. Eftersom
tygeln består av läder och inte är töjbar kan denna elasticitet bara uppstå genom
att hästen å sin sida ger efter i halsen, bakom ganascherna, och å andra
sidan genom att ryttarens handled är mjukt fjädrande och känslig. Detta perfekta
stöd kan bara erhållas då hästen befinner sig i absolut jämvikt och bär sig
själv även när den inte stöttar sig på tygeln, som även kallas det femte benet.
Man säger även: Hästen är på tygeln.
De olika begreppen inom ridningen är alltid i ömsesidigt samspel med
varandra. Stödet blir bättre ju mer i jämvikt hästen befinner sig, å andra sidan
befrämjar det riktiga stödet jämvikt och böjlighet hos hästen.
Stödet är beroende av hästens byggnad och temperament. Hästar med svag
bakdel, vilka utvecklar mer skjut- än bärkraft, har för det mesta ett allt för fast,
hårt och emellanåt segt stöd, då de har en tendens att lägga sig på tygeln (pulla).
Segt är stödet då varken en eftergift eller uppsträckning av tygeln påverkar
förbindelsen med hästens mun. Det sega stödet kan delvis hänföras till en avtrubbning,
till följd av felaktig behandling, och dels till en allmän stelhet hos
hästen. Mestadels har hästen i dessa fall en “död” mun. Denna felaktighet är
svårare att korrigera än ett alltför fast stöd, som kan förbättras genom ett ökat
undertramp med bakbenen och upprepade förhållningar och eftergifter.
Många hästar undandrar sig tygelns verkan genom att antingen gå över tygeln,
höja huvudet (s.k. stjärnkikare), eller bakom hand. Det första förekommer
ofta hos hästar med svag rygg, hos vilka ryttarens vikt förorsakar obehag eller
smärta. Nervösa hästar och hästar med känslig mun tenderar att gå bakom
hand. Dessa båda felaktigheter i stödet kan också bero på felaktigheter i utbildningen,
eller framhävas därav. Att hästen går över tygeln inträffar huvudsakligen
när unga hästar, speciellt sådanamed svaga ryggar, inte getts tillräcklig tid
att bära ryttarens vikt med välvd rygg och låg hals, eller om de rests upp för
18 Ridkonstens begrepp
tidigt och felaktigt. Att hästar går bakom hand förorsakas ofta av att ryttaren
samlar hästen för tidigt utan ordenligt schvung eller genom en för hård hand
vid känslig mun. Det ojämna eller växlande stödet, ibland över tygeln ibland
bakom hand, förekommer hos temperamentsfulla hästar och det kommer man
bäst tillrätta med genom ett lugnt framåtridande med uppsträckta tyglar och
en mjuk hand.
Frånsett de ovan beskrivna typerna av stöd tar så gott som alla hästar tygel
olika i de båda sidorna. Den gör sig stel i ena sidan och låter den andra sidans
huvud följa med det lättaste tygeltag. Gör sig stum eller följer tygeltagen endast
motvilligt gör hästen i den sidan i vilken den är stel. I den andra däremot,
förekommer den tygeltagen och böjer hela halsen åt det hållet och buktar in
halsen. Vid lika sträckta tyglar kommer hästen alltid att böja halsen år det håll
på vilken sida den inte vill ta tygeln. Det märker ryttaren säkrast på att tygeln
inte ligger an mot halsen, eftersom den är böjd, men ligger fast an mot den andra
sidan, i vilken hästen gör sig stel och inte följer tygeltagen. Ryttarens uppgift
är nu att få hästen att ta lika stöd p båda tyglarna. Han måste därvid försöka
få till stånd en utjämning så att stödet ökar i den buktade sidan och minskar i
den stela.
Förbättrat stöd går hand i hand med det allmänna framåtskridandet. Utbildningen
är bra endast då hästen genom ökad smidighet och skicklighet gör
framsteg i sitt kunnande. I detta sammanhang måste ett ofta förekommande
fel uppmärksammas: Ryttaren får inte söka stöd i hästens mun genom att ta åt
sig tyglarna och därmed hämma hästens framåtbjudning. Precis tvärtom skall
det vara, hästen skall söka stöd i ryttarens hand.
2.5 Huvudställningen
Den omedelbara följden av stödet är huvudställningen. Hästens huvudställning
i kombination med halsens hållning är av stor betydelse för jämvikten.
Detta förtjänar därför en noggrann genomgång.
Huvudställningen är beroende såväl av utbildningsgraden som av hastigheten
i rörelsen. Den är även beroende av hästens kroppsbyggnad, då hästar med
kraftiga halsmuskler och trånga ganascher måste övervinna vissa svårigheter
och först efter ombildning av muskulaturen kan efterkomma ryttares vilja. Dessa
hästar måste ges mer tid i sin utbildning.
Huvudställningen kommer alltså att vara friare hos hästar under det första
utbildningsstadiet och vid snabbare framåtridning, dvs. halsen länger sig, den
sträckes längre fram och djupare ned. Hos hästar som kommit längre i utbildningen
och i samlade gångarter närmar sig noslinjen lodplanet genom välvning
i halsen. Nosen får dock aldrig komma bakom lodplanet, ty därigenom
hindras hästens framåtbjudning. Den unga hästen skall tillåtas den huvudoch
halsställning i vilken den lättast finner stödet och bär ryttarens vikt utan
upphetsning, lugnt och villigt. Först med tilltagande kraft och skicklighet hos
hästen kan man genom uppresning erhålla den huvudställning i vilken nos2.6
Rakriktning 19
spetsen befinner sig ungefär i höjd med hästens höfter och nacken utgör den
högsta punkten på den välvda halsen. Dessa hänvisningar är ingen regel utan
en riktlinje, ty graden av uppresning kommer i första hand att bestämmas av
hästens kroppsbyggnad, längd och ansats på halsen samt ryggens längd.
Oberoende av hästens kroppsbyggnad är dock fordringen att nacken alltid
skall vara den högsta punkten. En gammal erfarenhet ger vid handen att hos
en i jämvikt gående häst kan frambenen bara gripa så långt framför sig som
förlängningslinjen från hästnosen till marken. Därav den friare hållningen vid
förlängda steg.
På raka linjer måste huvud och hals vara rakställda. På böjda linjer, som vid
vändningar och volter, är hästen däremot så mycket böjd från nacke till svans
som cirkeln eller cirkelbågen den skall beskriva. Huvudet är tydligt ställt inåt
så att ryttaren kan skönja hästens inre ögonbåge. Därvid måste man noga ge
akt på att inte halsen är mer böjd än kroppen i övrigt och att hästen verkligen
ger efter bakom ganascherna och inte i halsen. Dessutom måste öronen befinna
sig i jämnhöjd, så att huvudet inte hålls snett.
På ridbanan krävs att ridna hästar skall vara ställda inåt på de raka linjerna.
Det måste särskilt betonas att huvudställningen aldrig får tilltvingas genom
hårda tygeltag, ty därigenom pressas halsen samman. Huvudställningen är
medlet, gången målet vid dressyren. En riktig huvudställning är det naturliga
resultatet av stöd och jämvikt, vilka båda utvecklas ur en schvungfull framåtbjudning
och genom den uppnås en bättre vändbarhet.
2.6 Rakriktning
Hästens jämvikt kan bara garanteras och samling är bara möjlig då hästen är
rakriktad. De flesta råa hästar, speciellt de som är harmoniska i alla sina rörelser,
går rakt. Dvs. deras bakfötter sätts ned i rak linje med framfötterna. Först
under ryttares vikt och speciellt under arbete på ridbanan, särskilt vid felaktig
samling, uppkommer tendensen till snedhet, bakbenen följer inte längre exakt
frambenen utan sätts ned åt sidan. Hästen har därmed inte jämnt stöd på båda
sidorna.
Den ofta framförda teorin att snedheten skulle bero på fölets läge i stoet kan
inte helt avvisas. Tvärtom bör man ta i beaktande att framdelen är smalare än
bakdelen och att hästen därför måste gå snett på ridbanan om bogarna kommer
för nära väggen. Framförallt hos unga hästar kan man vid arbete på ridbanan
lägga märke till att de alltid tenderar att gå lika långt från väggen med både
fram- och bakdel, ja en del försöker t.o.m. att tränga bogarna mot väggen för
att få stöd av den för att kunna gå på en rak linje. Följden därav blir att de blir
tvungna att gå snett. Därför måste alltid framdelen rätas in på bakdelen, så att
den förstnämnda kommer längre från väggen. Bara då hästen är rakriktad kan
bakbenen genom en korrekt samling, fås att sättas under bättre och därmed
bära upp mer av vikten samt genom ökad böjning bli motsvarande gymnastiserad.
Detta befrämjar jämvikten och smidigheten samt förstärker bakdelen
20 Ridkonstens begrepp
motsvarande de ökade kraven. Rakritningens stora betydelse avspeglas klart
i en i ridkonstens fundamental grundsats: Rakrikta din häst och rid den rakt
fram!
2.7 Samling
Med begreppet samling menas ett ökat undertramp med bakbenen så att dessa
trampar i frambenens spår. Därigenom blir hästen kortare med en riktigt välvd
rygg och högre buren hals.
Samlingen är nödvändig för arbete i samlade gångarter och för utförandet av
snäva svängar och smidiga, mjuka parader. Den möjliggör även en kraftigare
böjning av bakdelen och medverkar därigenom till en bättre genomgymnastisering
av hästen. Samlingen är förberedande för varje högre skolning. Bakdelen
kommer att bära upp mer av vikten varigenom framdelen avlastas motsvarande.
På detta sätt förebyggs en för tidig förslitning av hästen. Den riktiga
samlingen är bara möjlig vid jämvikt, ett korrekt stöd och en rakriktad häst. Å
andra sidan förhöjer samlingen jämvikten, förbättrar stödet och hästens gång
samt fostrar den till lydnad.
I samlingen måste bakbenen drivas fram mot den förhållande tygeln. Alltså
förkortas hästen genom ökad drivning bakifrån och framåt och inte genom
dragande i tygeln framifrån och bakåt. Vid felaktig samling av hästen genom
att dra ihop den med tygeln kommer aldrig bakbenen att nå till frambenens
spår. Bara genom att samling bakifrån och framåt kommer hästen att trampa
under sig så att ryttaren formligen känner det i samma sidas tygel. Man säger:
Hästen tar tygeln.
Samlingen genomförs vanligen under rörelse. I halt genomförs den bara för
att göra hjälperna begripliga för hästen eller för att i samband med den högre
skolan genomföra ett prov.
2.8 Eftergiften
Eftergiften uppkommer då tygeltaget genom nacke, hals och rygg verkar böjande
och belastande på samma sidas bakben. Detta är emellertid bara möjligt
då hästen är rakställd och har ett jämt stöd. Då kan tygelns verkan överföras
via hand, skuldra och kors hos ryttaren till hästryggen. Hästen trampar ned
bakbenen med fjädrande rygg och elastisk nacke. För att uppnå detta är en
korrekt sits hos ryttaren mycket viktig. Kommer överkroppen bakom lodlinjen
skjuts hästen mer framåt och bakdelen används mer till att skjuta på med än till
att bära upp vikten. Överkroppen framför lodlinjen kommer enbart att verka
förhållande och inte på något sätt befrämja böjning av bakdelen.
Går hästen bakom hand kan inte tygeltagen gå igenom kroppen utan lämnar
denna genom nacken. Går den över tygeln så stannar tygeltagen i ganascherna
2.9 Uppresningen 21
eller halsen. Har hästen bara stöd i ena sidan så går tygeltagen ut genom den
motsatta sidan och förlorar därmed naturligtvis all verkan.
2.9 Uppresningen
Med begreppet uppresning menas en högre hållning av hästhalsen med bibehållen
huvudställning. Uppresningen är absolut nödvändig för förbättring av
jämvikten. Den infinner sig som regel av sig självt vid stegring av den korrekta
samlingen och får aldrig tvingas fram genom att man reser upp hals och huvud
med tygeln. Riktig uppresning uppstår genom en kombination av höjning av
halsen och sänkning av bakdelen. Därigenom blir hästen högre i framdelen och
blir friare i sina rörelser. Baktill blir den lägre genom böjning av hasorna och
kommer att använda bakdelen mer impulsivt och energiskt. Just de uttrycksfulla
gångarterna är beroende av bakdelens aktivitet, jämför med motorns roll
för framåtdrivningen av ett fordon.
Uppresningen hör, jämte huvudställningen, till de mest missförstådda begreppen
inom ridkonsten. Felaktiga uppfattningar förvandlar dess fördelaktiga
verkningar till raka motsatsen. Åter och åter låter sig ridkonstens utveckling
fastställa detta fenomen, så än i dag. Uppresningen är liksom huvudställningen
och samlingen, bara ett medel för att erhålla schvungfull gång, dressyrens mål.
Dessa erfarenheter kan inte nog ofta upprepas. De måste gå som en röd tråd
genom hela utbildningen! Uppresningen står i nära samband med resultatet
av hästens totala utbildning, den hänger samman med utbildningsgraden och
går hand i hand med de övriga framstegen. Graden av uppresning bestäms
av hästens kroppsbyggnad. Hästar med vekare ryggar och svagare bakdelar
reses upp mindre än normalt byggda, annars skulle ryggen tryckas ned och
bakdelen inte kunna sättas under tillräckligt. Ofta ser man hästar med svag
rygg reser upp sig för mycket då ryggen trycks ned under ryttarens tyngd, vilket
är till skada för dem, och förorsakar obehag. Ytterligare följder av detta är
tendens till felaktiga gångarter och upphetsning. Först måste hästen lära sig att
bära ryttare med rak rygg. Den skall då få ta med sig tygeln nedåt med lång,
rak hals. Först därefter förmås bakdelen till ökat undertramp genom ökad drivning
och genom en mothållande tygel reses hästens hals upp så att mankammen
kommer närmare ryttaren, men strupranden ska förbli konkav och inte
konvex (“svanhals”) som ofta uppträder vid felaktig uppresning.
Missförstådd eller genom oriktiga medel erhållen uppresning har i alla tider
skapat stor förvirring inom ridkonsten. Den korrekta uppresningen är emellertid
resultatet av den systematiska utbildningen av hästen. För den samvetsgranne
ryttaren, som är de klassiska lärorna trogen är den samtidigt lönen för
mödan. En ryttare som rider sin häst framåt på tygeln och uppfordrar den till
ökat undertramp med bakbenen kommer att uppnå en riktigare form för uppresningen
än den som bara krampaktigt tänker på en höjning av hästens hals
och huvud.
22 Ridkonstens begrepp
Naturligtvis blir uppresningen högre vid samlade gångarter och vid längre
framskriden utbildning än i ökade gångarter och hos unga hästar.
2.10 Böjningen
Böjningen ökar hästens smidighet och därigenom skicklighet och bekämpar
stelheter. Den kan utföras antingen åt sidan eller i längdriktningen. Böjning i
sidled är den som är lättast för hästen att utföra och utgör därför det första
steget i böjningen. Böjningen i sidled består av en konstant böjning från nacke
till svansrot. Revbenen i innersidan blir därvid något sammanpressade och
bålen välver sig åt den yttre sidan. Denna böjning krävs i olika grad vid ridning
av volter och vändningar mm. För att hästen skall kunna utföra dessa övningar,
inte bara smidigt och med rätt understödd tyngdpunkt, utan även i fullkomlig
jämvikt krävs emellertid att hästen även vid ridning på de raka linjerna på
ridbanan är lite böjda i inre sidan, så att hästen går “rakt böjd” på ridbanan.
Vid böjning i sidled utgör den inre skänkeln en stödpunkt runt vilken hästen
böjs. Som regel ska hästen bara böjas under rörelse, böjning i sidled kan dock
utföras under halt på unga remonter för att klargöra detta för dem. Böjningen
sidvärts är korrekt först då hästen inte är mer böjd i halsen än i kroppen för
övrigt och först då hästen ger efter ordentligt bakom ganascherna. Varje häst
låter sig böjas lättare i ena sidan och till och med överdriva böjningen i denna
sida. Målet för varje meningsfull utbildning måste emellertid vara att arbeta
igenom hästen på samma sätt i båda sidorna och att få den lika smidig i båda.
Böjningen i längdriktningen är utslagsgivande för smidighet och elasticitet
i hästens gång. Den krävs först då hästen behärskar böjningen i sidled. Den
består i en böjning i lederna och eftergift i båda sidornas ganascher.
Lederna omfattar höft-, knä- och hasleden. Vid en korrekt böjning måste alla
lederna böjas lika mycket. Utförs en böjning med haslederna överdrivet böjda,
vilket man ofta ser, så uteblir effekten av denna böjning. Hästen kan t.o.m. slitas
ut i förtid. Spatt och hasledsgallor är inga ovanligheter i sådana fall. Denna häst
är, trots den skenbara mäktiga aktionen i bakdelen, bara spänd och stel och gör
det svårt för ryttaren att sitta korrekt.
Den riktiga ledböjningen stöter inte på några speciella svårigheter hos normalbyggda
hästar. Däremot tenderar hästar med kraftigt vinklade hasleder (sabelben)
att få större böjning i dessa leder varvid den eftersträvade elasticiteten
inte blir tillräcklig, utan gången blir mindre vägvinnande. Dessutom förslits
haslederna kraftigt. Hos sådana hästar får man börja med det ökade böjningsarbetet
först efter en allmän förstärkning av muskler och senor. Men också hos
hästar med raka (öppna) hasor, hos vilka böjningsarbetet bereder större svårigheter,
får man endast gradvis öka böjningen. Senorna måste först bli smidiga
så att dessa möjliggör en vinkling av hasorna. Skulle man tvinga sådana hästar
till en böjning dessförinnan blir följden bara motsättningar.
Precis så hårt och stötigt som en bil med dålig fjädring rullar över vägen
kommer rörelsen hos en häst med för liten eller ingen ledböjning att bli. Är
2.11 Hjälperna 23
däremot all tre lederna lika böjda så kan de utveckla en skjut- och bärkraft
som är nödvändig så väl för en schvungfull gång som för en regelbunden
rörelse. Ledböjningen befrämjar en smidighet i alla gångarter som fortplantar
sig till ryttaren genom hästens angenäma rörelser. Ett grundkrav på en bra
dressyrhäst är därmed uppfyllt.
Böjningen, speciellt ledböjningen, medför genom den ökade smidigheten en
tilltagande skicklighet, som framförallt visar sig i en markant förbättring av
jämvikten. Detta ger sig, i sin tur, känna i ett mer elastiskt stöd och en högre
samlingsgrad. Så kompletterar de olika begreppen varandra. Man får aldrig
vänta sig ensidiga framsteg av den korrekta utbildningen, de kan bara inställa
sig i ett sammanhang. Detta måste vara ett rättesnöre för varje ryttare, så att
han inte, allt erkännande av finslipning, förlorar sig så i enstaka övningar att
han förlorar kopplingen till helheten och sammanhanget mellan de olika begreppen.
Också målaren stiger ständigt bakåt från sin duk vid detaljmålning
för att få ett helhetsintryck. Detta gäller även för ryttaren.
Liksom varje idrottsman lägger särskild vikt vid uppmjukning av alla muskler
och leder innan det egentliga arbetet börjar, så skall även ryttaren genom
böjningar först lösgöra hästen innan han kräver svårare övningar av den. Detta
är än viktigare för hästen än för idrottsmannen, då den i strävan efter att
komma tillrätta med ryttarens vikt ofta stelnar till. Detta faktum får man inte
överse med för att inte smidighet, skicklighet och jämvikt skall påverkas
ogynnsamt. Stelhet kan ofta förorsaka kroppsliga skador, då kraftiga rörelser
hos hästen vid bristande smidighet och skicklighet inte fjädrar tillräckligt och
därför lätt leder till stötighet. Vid hästens utbildning ges särskild betydelse åt
lösgörandet. Därför är böjningen—märk väl: inte förböjningen!—så viktig.
2.11 Hjälperna
Utbildningens grundsatser blir bara brottstycken om inte möjligheten till förståelse
mellan häst och ryttare behandlas ingående.
Två varelser, vilkas strävan består i harmoniskt samarbete, måste förstå
varandra för att nå resultat. Det gäller såväl för den bestämmande, ledande
delen—ryttaren, som för den utförande parten—hästen. Varje ryttare måste
vara psykolog för att genom det allra minsta tecken kunna bilda sig en korrekt
bild av hästens beteende och ta konsekvensen av det. Den framgångsrike
ryttaren ska ha samma förmåga som en god uppfostrare. Dessutom måste han
bemöda sig om att förstå sig på den honom anförtrodda varelsen—hästen—
och komma överens med den.
Dessa möjligheter till förståelse mellan häst och ryttare—språket mellan det
ledande och det utförande väsendet—har ridmästarna i alla tider försökt sammanfatta.
Redan Xenophon skriver i ridkonstens äldsta verk, som blivit bevarat
till vår tid, om hjälper och straff.
Jag skulle vilja bifoga ännu ett medel till dessa båda, belöningen, och till
och med ge det rangen före straffet. Också Pluvinel ställde i sin bok (1623)
24 Ridkonstens begrepp
upp denna grundsats, att “på belöning och straff beror ridkonsten”. Det har en
djupare mening när man i ryttarspråket prägla begreppet hjälper: rytaren ska
hjälpa hästen att förstå honom. Det betyder att hästen aldrig får bli rädd för
hjälperna och att ryttaren måste uppbringa tillräckligt med tålamod tills hästen
förstår honom riktigt. Han måste exakt känna till hjälpernas art och verkan och
använda dem konsekvent utan att visa sitt ev. dåliga humör. Att konsekvent
kunna följa dessa fordringar hör till de dygder en bra och framgångsrik ryttare
måste besitta.
Mellan de tre begreppen hjälper, straff och belöning finns ett nära samband.
Om de används riktigt i växelspel står de sig som uppfostringsmetod—under
utbildningens gång kompletterar de varandra. Därvid kan de för hjälper och
straff befintliga medlen överlappa varandra, ty varje hjälp ryttaren använder
kan genom stegring av graden bli ett straff. Här ska därför först de olika hjälperna
och sedan straffen behandlas, varvid än en gång betonas att belöningen
tillerkänns större betydelse än straffet.
Utbildaren måste inte bara exakt känna till de till buds stående medlen, utan
även vara kapabel att skapa sig en fullgod bild över tidpunkten och måttet av
deras användning.
Ryttarens hjälper är torftiga och anspråkslösa. De blir heller inte rikhaltigare
när de ur olika aspekter sammanfattas i enstaka grupper. Hjälperna vänder
sig till följande sinnen hos hästen: synen, hörseln och känseln. Synen har den
minsta betydelsen vid hjälpgivningen. Den inskränkes till att förvandla hästens
medfödda misstroende mot främmande omgivningar—däribland även
människan—till förtroende. En väsentligt större roll än synen spelar hörseln.
Hästens hörsel är utomordentligt välutvecklad och mycket känsligare för varje
nyans i röstläget än vad vi människor ofta tror. De gamla mästarna utnyttjade
denna egenskap på så sätt att de använde olika bestämds tonlägen för de
olika kraven. Även om denna metod i dag förefaller allt för vittgående, kvarstår
dock att hästen reagerar utsökt fint på tonen i den mänskliga stämman.
Mjuka, lugnande tonfall kommer den nästan alltid att uppfatta som lugnande
och belönande, medan korta, skarpa ord verkar som hot eller t.o.m. straff. Som
uppiggande verkar tungslag, ljudet av spöslag, som när man låter piskslängen
falla eller smäller med pisken. Hjälpgivningen utnyttjar mest hästens känsel, så
mycket att hos en färdigutbildad skolhäst endast känseln förmedlar ryttarens
vilja till hästen. Alltså rör det sig om att bibehålla hästens känslighet i munnen
och vidareutveckla den samt att renodla och utnyttja hästkroppens känslighet
för ryttarens skänkel. Men även viktfördelningen väcker hästens uppmärksamhet,
därför har ryttarens överliv en viktig del i hjälpgivningen.
Man skiljer på hörbara och kännbara hjälper. De senare kan även delas in
i synliga och osynliga. Slutresultatet vid varje riktigt arbete är att kunna leda
hästen med osynliga hjälper.
Två varelser, av vilka den ena tänker och den andra utför dessa tankar, båda
sammansmälta med varandra: Detta är den klassiska ridkonstens ideal. En
följd därav är kravet vid de olympiska dressyrproven att ryttaren skall rida
utan spö och hålla inne med varje hörbar hjälp (som tungslag). Trots det, och
2.11 Hjälperna 25
oaktat att det vid varje passande och opassande tillfälle talas om “klassisk ridkonst”,
är idag många ryttare ännu långt ifrån de osynliga hjälperna. Alltför
ofta ser man hur ryttare arbetar sina hästar med händer, fötter och överliv i
alla tänkbara ställningar.
Med hänsyn till deras verkan skiljer man på framåtdrivande hjälper (skänkel-
och viktshjälper, sporrar, spö och långpisk) och förhållande hjälper (tygeloch
viktshjälper) samt mothållande hjälper (skänkel- och tygelhjälper, när de
används på endast en sida).
Styrkan av hjälperna anpassas såväl efter temperament och känslighet hos
hästen som efter dess utbildningsnivå. En och samma hjälp kan på en godmodig
eller till lathet tenderande häst, verka som hjälp, medan den på en känslig
häst verkar som ett straff.
Också efter graden av deras användning skiljer man på hjälperna, i grova,
ökade och fina. Därvid får man inte förbise med behovet av de olika hjälperna.
Grova hjälper kan, om överhuvudtaget, användas på oridna, avtrubbade eller
svårartade hästar. De får bara träda i aktion övergående och måste så snart
som möjligt ersättas med ökade hjälper. De senare börjar med en lätt verkan
som stegras, utan häftighet, tills det önskade resultatet uppnår. Denna form är
början till de fina hjälperna, vid vilka hästen reagerar för den lättaste inverkan.
Detta är vägen till målet; de osynliga hjälperna.
Precis som en bildhuggare först med kraftiga, grova slag mejslar ut sitt konstverks
kommande omfång ur den råa stenklossen, för att sedan med allt finare
detaljarbete låta det uppstå i full skönhet, just så måste ryttaren låta hjälperna
bli allt finare under arbetets gång. Detta bör varje ryttare beakta och särskilt
akta sig för att av otålighet eller andra orsaker förstöra det som han tidigare
under arbetets gång byggt upp. För att återvända till exemplet med bildhuggaren:
Det vore detsamma som,att, även omedvetet genom ett grovt slag med
mejseln skada det nästan fulländade verket.
Hästens framåtbjudning är A och O i all utbildning. Skänkeln måste ligga
an mot hästen från höften och nedåt. Underskänkeln skall verka vid eller strax
bakom sadelgjorden och därigenom förmå bakbenen till ökat undertramp och
därmed få hästen att energiskt gå framåt.
Naturligtvis måste även här inverkan bli allt finare. På råa hästar ges dessa
hjälper till en början tydligt genom ett kort slag med underskänkeln. Så snart
hästen efterkommer ryttarens vilja återgår skänkeln till det normalläge som förskrivs
vid skolsits, intill hästkroppen. Inget är skadligare och mer hämmande
vid utbildningen än en ständigt hackande skänkel. Följden av en sådan felaktig
hjälpgivning är att ju mer skänkeln hackar desto mindre går hästen fram. Men
även ett ständigt pressande med skänkeln är felaktigt, ty ryttaren tröttas ut och
hästen trubbas av. Trycket med skänkeln måste genast upphöra så snart hästen
efterkommit ryttarens vilja.
Vid ett riktigt bruk av skänkeln är hälen nedtryckt, vadmuskeln spänd, så att
hästen, om den är i rätt form, med korrekt välvd kropp själv hämtar stimulans
till livlig framåtbjudning ur en anliggande överskänkel, ur knät och ur vadmuskeln.
Skänkelhjälperna måste med tiden bli så fina att hästen känner redan ett
26 Ridkonstens begrepp
kraftigare tramp i stigbygeln som en hjälp. De gamla mästarna kallade denna
hjälp “stigbygeltramp”.
Båda skänklarna använda vid gjorden verkar framåtdrivande. En bakom
gjorden verkar mothållande eller vid ökat tryck sidförande. Den mothållande,
bakom gjorden verkande skänkeln, förhindrar att bakdelen faller ut. En, med
kraftigt tryck bakom gjorden verkande skänkel påverkar däremot hästen att
vika av med bakdelen mot motsatta sidan. Verkar en skänkel vid gjorde framåtdrivande
och en bakom gjorden sidförande så förmår de hästen att gå framåt
åt sidan, s.k. skänkelvikning. De framåtdrivande hjälperna kan understödjas
av vikthjälperna. Vikthjälper spelar en mer betydande roll än vad som ofta antas.
Det bakom lodlinjen tillbakaförda överlivet på en ryttare vars säte blir fast i
sadeln, stimulerar hästen att gå framåt. Det tillbakaförda överlivet tillsammans
med framåtdrivande skänkel vid samtidig eftergift på tygeln kan åstadkomma
underverk. Speciellt då hästen inte vill närma sig föremål som skrämmer den.
Dessa synliga vikthjälper är bara ett övergångsstadium, efter en kort tid kommer
den väl ridna hästen att gå framåt redan då ryttaren sätter sig fastare i
sadeln.
Vid sidvärtsrörelse infört överliv understöder den yttre skänkelns verkans eftersom
hästen alltid strävar efter att gå mitt under ryttarens tyngdpunkt. Även
en människa som bär en annan på sina axlar kommer att tränga åt vänster, och
inte åt höger, om den andra lutar sig åt vänster.
Redan en ökad nedsittning på det ena sittbenet kommer att uppfattas som
en hjälp av en skolhäst. Denna kännedom är viktig för utbildningen. Däremot
måste det varnas för böjning av överlivet, vilket många ryttare tenderar till
då de skall lära hästen något nytt. En sådan hjälpgivning är felaktig. Varför
lära hästen något med medel som senare måste ersättas med andra och som
dessutom verkar fula, t.o.m. frånstötande? Ryttare och häst ska alltid erbjuda
en estetisk anblick.
Hästen som, vilket tidigare nämnts, har en utomordentligt god hörsel kommer
redan att uppfatta ett kort tungslag, tillsammans med andra framåtdrivande
hjälper, som uppfordrande att ökar trampet framåt. Även här måste ett
ofta förekommande fel påpekas: Ryttare som ständigt smackar uppnår samma
resultat som de som ständigt hackar med skänkeln, hästen trubbas av. Avtrubbning
är den största faran för all framgångsrik utbildning. Hästen reagerar till
slut bara svagt eller inte alls ens på kraftiga tungslag. Dessutom ska tungslagen
bara höras av hästen och inte av hela omgivningen. Hästens hörsel får inte
ständigt tas i anspråk för förståelse mellan häst och ryttare. Den ska vara ett
medel på vägen till målet, omärkbara hjälper. Det står inte i samklang med
den klassiska ridkonsten att använda högljudda smackningar, skrik och annat
oljud som tidigare användes av enklare kuskar, i stället för de föreskrivna hjälperna!
Sporre ska ryttaren bara använda på hästar som kommit längre i utbildningen
och bar då han vill förstärka de tidigare beskrivna framåtdrivande hjälperna.
Sporren är den sista reserven bland de framåtdrivande hjälperna och reserver
ska man aldrig förbruka i förtid, varken i ridningen eller annars i livet.
2.11 Hjälperna 27
Sporren trycks mot hästkroppen tillsammans med samtidigt ökad användning
av skänkeln och ska återföras till sitt ursprungliga läge så snart det första
resultatet av denna hjälp har visat sig. Sporren, som hjälp, får aldrig användas
stötande, ty då är det ingen hjälp längre, utan ett straff. Man kan inte nog akta
sig för att använda sporren för flitigt. Alltför lätt blir hästen avtrubbad och
ryttaren blir ganska hjälplös. Dessutom blir följden av felaktigt använd sporre
ofta kantiga rörelser, oro och svansviftning.
Till de framåtdrivande hjälperna kommer på unga hästar, och på ridna hästar
vid stegrade fordringar, spöet. Användandet av spöet stegras från beröring till
lätta knackningar men får aldrig urarta till ihållandes slående. Spöet används
på det ställer där skänkeln ska verka, på helt unga remonter eventuellt på
bogen. Det kan också läggas bakom gjorden för att understödja den sidförande
skänkeln eller för att få hästen att respektera mothållande skänkel. Man ska
dock låta bli att beröra bakdelen med spöet, då detta speciellt hos unga hästar
kan leda till olater som att den slår.
Då hästen gjorts förtrogen med denna typ av hjälper, som emellertid bara får
vara medel för att göra skänkelhjälperna begripliga, kommer redan ljudet av
spöet att ge resultat.
Speciellt noggrant och överlagt måste man handskas med långpisken. Den
används av läraren eller en annan erfaren man till att understödja ryttarens
skänkelhjälper för att hjälpa till med unga hästar eller då övningarna blir svårare.
Denna noggrannhet är viktig för vid bruket av långpisk är gränsen mellan
hjälp och straff flytande. Hästen får aldrig bli rädd för pisken, ty då förlorar den
sin användbarhet som hjälp. Långpisken ska förmå hästen att röra sig med livligare
och mer energiska steg, inte att ängsligt springa ifrån den eller att hoppa.
Redan detta krav visar på nödvändigheten av nyansering vid användandet!
Ofta räcker det med att bara visa pisken för att hästen ska gå fram eller vika
ut. Vill utbildaren driva hästen framåt måste han gå mer bakom än bredvid
den. Vill han däremot att hästen ska vika ut åt sidan, så förblir han mer vid
sidan av den än bakom. Räcker det inte bara med att visa pisken så uppnås ett
bättre resultat om pisken höjs och man låter slängen falla till marken. Slutligen
stegras denna hjälpgivning ytterligare till att beröra hästkroppen på det ställe
där skänkelhjälpen skulle sats in. Piskslängen får aldrig föras viftande mot hästens
kropp, bogar eller ben. Med så använda hjälper kommer man ingen stans.
Tvärtom—det gör hästen orolig och föranleder den till oregelbundna steg samt
leder ofta till att den börjar slå. Långpiskens användning som understöd av ryttarens
hjälper får bara effekt om ryttaren samtidigt själv sätter in sina hjälper,
så att ha inom en snar framtid ska klara sig med bara dessa. Efter ett framgångsrikt
användande av långpisken måste man visa den för hästen samtidigt
som man belönar hästen. Man kan t.o.m. beröra hästens kropp med piskslängen,
så att hästen inte i något fall blir rädd för detta moment i utbildningen. Vid
all hjälpgivning måste man ta med hästens känslighet, temperament och utbildningsståndpunkt
i beräkningen så att man aldrig skrämmer hästen för en
hjälp.
28 Ridkonstens begrepp
Tygelhjälperna är, kan man säga, motvikten till de hitintills nämnda hjälperna.
De håller hästens framåtbjudning inom bestämda ramar. Genom noggrant
avstämd samverkan med de framåtdrivande hjälperna förbättras hästens hållning
och uppresning. Därigenom uppnås en genomgymnastisering av hästen.
Dessutom tjänar de till att rikta hästens uppmärksamhet i den riktning som
ryttaren strävar efter.
Med tygelhjälper menar man korta förhållningar, men aldrig ett dragande,
ryckande eller slitande i tygeln. Bettets tryck mot hästens laner måste långsamt
stegras. Tygeln får inte heller plötsligt slängas till hästen, utan måste ges efter
genom ett mjukt minskande av trycket.
Tygelhjälperna består alltså av en förhållande och en eftergivande, varvid
den sista ges en stor betydelse. En korrekt tygelhjälp ska vara sammansatt av
många små tygeltag, som upprepande förhåller och ger efter, så att hjälpen
går igenom kroppen och inte låser fast sig någonstans, vilket ofta förekommer
då hästen spänner sig emot ett för långvarigt förhållande i tygeln. Det ideala
tygeltaget på en fullt utbildad häst ska genomföras med en omvridning av
handen utan att över- eller underarmen deltar och utan ianspråktagande av
axel- och armbågsled. Tygelverkan genom omvridning av handen är slutmålet
i utbildningen, alltså resultatet av långt, meningsfullt och metodiskt arbete.
Vid arbetet med unga hästar deltar till en början hela armen i tygeltagen, för
att successivt utföras allt finare och allt mer med enbart handen. En välriden
häst ska känna redan när handen sluter sig fastare kring tygeln, som när man
kramar en svamp, som en hjälp.
Allt efter deras verkan skiljer man på ledande, eftergivande och förhållande
tygeltag.
De ledande, ställande tygeltagen förmår hästen att ställa hals och huvud
samt att vända i tygeltagets riktning. Taget ska vara så kort som möjligt, så
att hästen inte bli seg. Nås inte målet med det första tygeltaget hos den unga
hästen så ges en kort eftergift. Därefter upprepas tygeltaget till dess att önskat
resultat uppnås. Tygeltaget får aldrig övergå till att bli dragande. Då uppstår en
kraftmätning mellan häst och ryttare i vilken hästen snart p.g.a. sin större vikt
naturligtvis får övertaget. Tygeltaget får bara tas med uppsträck tygel, aldrig
med slapp, då detta lätt leder till ett ryck i tygeln.
Det ensidiga tygeltaget förmår inte bara hästen att vända, utan inverkar
även, vid motsvarande förhållning i motsatta tygeln, på samma sidas bakben
och understöder så samma sidas mothållande eller sidförande skänkel. Tygeltag
i innertygeln understöder alltså innerskänkeln och förhindrar att bogen
faller in, precis så verkar även yttertygeln på det yttre bakbenet, så att bogen
kommer före. Dessutom understödjer den skänkelns, som ligger an bakom gjorden,
sidförande verkan. Den förhållande yttertygeln bestämmer alltid graden
av ställning och böjning i sidan och även storleken på vändningen. Om yttertygeln
inte är uppsträckt så frö hästen bara in huvud och hals men utför ingen
vändning. Här ska påpekas att vid ridning på ridbanan, eller annat avgränsat
område, är innersidan alltid den som är vänd mot mitten och den yttre är den
2.11 Hjälperna 29
som är vänd mot väggen eller avgränsningen. Det är den sida som är vänd mot
mitten som avgör vilket varv man rider i.
Tygelhjälperna når sin fulla verkan först i samspel med vikthjälperna. Bara
då ett tygeltag tas samtidigt med att ryttaren spänner korset kommer tempot
att saktas av och graden av samling ökas. Utan spänt kors lägger sig hästen
bara på tygeln och rusar från ryttaren. Tygeltag med spänt kors verkar däremot
från hästens mun via hand, axlar och ryttarens ryggrad på hästens rygg
och bakdel. Alltså får överlivet den viktiga förmedlarrollen mellan skänkel och
bakdel. Överlivet måste kunna balanseras oberoende av dessa båda hjälper för
att kunna utföra sin uppgift. Om så inte är fallet kan alltför lätt en felaktig ställning
i överlivet kraftigt minska verkan av hjälperna. Ett framåtlutat överliv vid
fast sits i sadeln verkar alltid förhållande och gör att hästen håller ut bakdelen.
På en rakriktad häst kommer alltid tygeltaget att verka hämmande på samma
sidas bakfot. Förhållning på båda tyglarna kommer alltså att få hästen att
skata in sin rörelse framåt. Utomordentligt viktigt är hjälpernas amverkan och
speciellt den korrekta avstämningen mellan drivande och förhållande hjälper.
En gammal erfarenhet lär att man aldrig ska driva mer med skänkeln än vad
man kan hålla in med tygeln och aldrig förhålla mer med tygeln än vad man
är istånd att driva på. Därav ger sig med automatik det individuella måttet för
styrkan av hjälperna. Då de flesta ryttare tenderar att förhålla mer med handen
än vad de kan driva på med skänkeln är det viktigt att alltid ge akt på att man
inte får ett för kraftigt stöd på tygeln och att hästen arbetas bakifrån och framåt.
Vid ridning av hästar med ojämnt stöd på tyglarna eller som är stela i ena sidan
läggs vid Spanska Ridskolan stor vikt vid den s.k. avtryckningen (ensidig
halvhalt). Detta innebär att tygeln som hästen inte vill ta sträcks upp och den
då uppkomna ökade ställningen åt denna sida utjämnas genom en kort förhållning
på den motsatta tygeln, varigenom hals och huvud åter rakställs. Detta
korta tygeltag, avtryckningen, tillsammans med den framåtdrivande skänkeln
åtföljs genast av en eftergift. Avtryckningen upprepas så ofta som krävs för att
lika stöd på båda tyglarna skall erhållas. Självfallet får den regelbundna framåtbjudningen
inte avbrytas genom dessa tygeltag
Precis som vid alla andra grundsatser inom ridningen förhåller det sig även
vid hjälperna så: Bara genom samverkan leder de till önskat resultat. Speciellt
måste man vara noga med att de alltid används på samma sätt så att hästen
inte känner sig villrådig.
Alla varelser vänjer sig mer eller mindre vid en ständigt återkommande behandling.
Hos hästar är detta särskilt utpräglat. Ofta lägger de märke till den
allra minsta förändring som inte ryttaren alls noterar. De märker t.ex. den allra
minsta förändring på ridbanan, upplever en främmande ridbana eller främmande
plats som obehaglig och lägget t.o.m. märke till om andra hästar än vanligt
infinner sig till arbetet. Detta yttrar sig genast i ouppmärksamhet gentemot
ryttaren. Därför tilldelas hjälperna även uppgiften att förhindra varje ouppmärksamhet
från hästens sida p.g.a. främmande inflytande och ta hästen så
i anspråk både kroppsligt och själsligt att den helt koncentrerar sig på arbetet.
Den får inte p.g.a. långtråkighet komma på tanken att bereda ryttaren obehag
30 Ridkonstens begrepp
och sig själv skoj och omväxling genom omotiverad rädsla eller sid- och bocksprång.
Avslutningsvis ska särskilt betonas att de framåtdrivande hjälperna har betydligt
större betydelse än de förhållande. Redan de till ryttarens förfogande
stående medlen visar tydligt på detta. I hjälperna märks även den röda tråd
som löper genom hela ridkonsten och som kan sammanfattas i följande enkla
mening: I framåtridningen ligger hela hemligheten med framgången av en
riktig utbildning.
2.12 Straffen
Bestraffningen av hästen bildar ett av de mest omstridda kapitlen i ridkonstens
tusenåriga historia.
Medan grekerna under antiken ägnade sig åt att förstå sina hästars psykologi
och uppfostra dem med kärlek (Xenophon talar i sin bok (400 f.Kr.) om att “ den
unga hästen ska fostras så att den inte bara älskar människan utan också längtar
efter henne”) så använde sig medeltidens mästare av mycket råa metoder.
De höll de olika bestraffningsmetoderna för den bästa uppfostringsmetoden
och gjorde sig alls ingen möda med att genom riktig behandling underordna
hästen deras vilja. Målet för deras utbildning var underkastelse. Smärta av alla
sorter skulle göra hästen foglig, oaktat det därvid erhållna resultatet. Ännu
idag bär fruktansvärda bett och andra hjälpmedel, bättre sagt pinoredskap, sitt
vittnesbörd om varje epok.
Pluvinel var den förste av mästarna som vände sig mot dessa metoder och
han förde en lång kamp, som först verkade resultatlös, mot alla samtida, speciellt
mot de la Broue. Pluvinels humanare metoder trängde igenom ordentligt
först efter hans död. De bildade senare grunden till Guérinères läror. När man
idag läser de la Broues råd om hur man får en häst som tenderar att skena att
ta reson, så reser sig säkert håret på varje djurvän! Och ändå triumferade de la
Broue över Pluvniel under dennes livstid!
Till ridkonstens lycka och ära vann Pluvinel och Guérinère en stor skara
anhängare. Över århundraden därefter har psykologiska metoder inverkat på
ridandet till hästarnas väl.
Vid den allmänna kulturella förflackningen i vår tid, som även inbegriper
ridkonsten, träder tyvärr åter bestraffningen av hästen i förgrunden. Det finns
ryttare för vilka betydelsen av straffen tillmäts större vikt än hjälperna! Vad
man kan se inom detta område, även offentligt, är avskräckande. Ovillkorligen
uppstår hos en fackman frågan, vilka medel använder sig dessa ryttare då av
då de arbetar enskilt. Otvivelaktigt är varje straff obefogat om den fackligt
skolade åskådaren inte kan avgöra vad som föranlett det. Hur ska i sådana
fall hästen veta varför den straffas?
Men även en annan orsak kan fastställas: Ryttaren umgås grövre med sin
häst ju större äregirighet han besitter och ju mindre hans kunnande är. Då
2.12 Straffen 31
försöker han med våldsmetoder bibringa hästen det, som han inte kan uppnå
med de i den klassiska grundsatsen tillbuds stående medlen.
Därmed inte sagt att straffen ska fråntas all betydelse vid uppfostran, ty
man kan inte vara nöjd med en ouppfostrad ridhäst, vilken aldrig kan komma
speciellt långt i sin utbildning. De ska bara till hästens väl och ridkonstens är
förvisas till den plats där de hör hemma vid uppfostran. Betydelsen av straffen
får aldrig tillmätas större betydelse än hjälperna, vilket tyvärr ofta sker.
Före varje användande av straff har ryttaren att ställa sig följande tre kardinalfrågor:
1. Är straffet verkligen nödvändigt? I tvivelaktiga fall är det bättre att låta
straffet utebli än att obefogat straffa hästen!
2. Vilken art av straff är lämpligt och i vilken grad sak det utmätas?
3. När ska bestraffningen följa?
Till pkt.1: Före varje bestraffning måste ryttaren överväga om hästen verkligen
vägrade att lyda, eller om den inte förstod honom, eller kanske inte alls
var i stånd att efterkomma ryttarens vilja. Lugnt övervägande är nödvändigt
i detta fall, oförstånd eller oförmåga utesluter nämligen all bestraffning, då
hästens utbildning inte får hämmas av rädsla och dess förtroende för människan
inte får skadas. Ett orättvist och oförstått straff kan allt för lätt leda till
motsättningar. När hästen kommer underfund med sin styrka uppkommer en
kraftmätning mellan häst och ryttare, vilket man i möjligaste mån ska undvika.
Hästen får på inte sätt bestraffas för sin rädsla, för då kommer till rädslan även
fruktan för straff.
Till pkt.2: Ryttaren måste exakt känna till temperamentet och graden av känslighet
på sin häst. Likaså måste han vara på det klara över hästens förmåga att
förstå och dess uppnådda utbildningsgrad. Först då han är klar över detta kan
han bestämma hur hästen bäst ska bestraffas. Likgiltiga hästar som tenderar
till lathet måste bestraffas hårdare än eldiga, överambitiösa och flitiga hästar.
De sistnämnda uppfattar redan en kraftigare hjälp som ett straff.
Det rätt avstämda straffet kommer att befrämja utbildningen, alltså uppfylla
dess mål. En allt för sträng, grov eller orättvis bestraffning kommer att ha rakt
motsatt verkan.
Till pkt.3: Det kan inte betonas nog ofta att straffet måste komma omedelbart
efter anledningen till det. Om inte så är fallet så är dess verkan förfelad. Ett
barn, som först på kvällen bestraffas för en förseelse på morgonen kan inte
längre förstå varför man tuktar det. Det samma gäller för en häst som bestraffas
för sent. Om inte ryttaren är i stånd att utdela straffet omedelbart så måste han
avstå helt, ty en försummad bestraffning åstadkommer aldrig så mycket skada
som en orättvis. Inte på några villkor för man förfara så, som man ofta kan
se: En häst har kastat av sin ryttare genom bockning eller andra olater, ryttaren
sätter sig omständligt till rätta, tar sedan spöet och ger hästen några rapp. Detta
straff kommer allt för sent och hästen kan inte längre avgöra varför den straffas.
32 Ridkonstens begrepp
Till ryttarens förfogande står ett otal bestraffningsmedel så att han vid varje
tillfälle kan finna det mest verkningsfulla straffet. Vid bristande framåtbjudning
träder skänkel, sporre, spö och långpisk i aktion vid motspänstighet i avsaktning,
tygeln.
Dessa bestraffningsmedel fastställer den översta gränsen. Dessa ska ryttaren
endast tillgripa då inga andra medel gett resultat. Som redan nämnts kan de
flesta hjälper stegras tills de utgör ett straff, även skänkelhjälpen. Lyder inte
hästen skänkeltrycket eller en lätt knackning med skänkeln så ska ryttaren
inverka kraftigare med skänkeln och sätta in sporren som hjälp. Därvid måste
ryttaren akta sig för att för ut skänkeln så långt att knäet lossas från sadeln för
då förlorar han lätt balansen vid en häftig rörelse hos hästen. Då blir han ur
stånd att låta straffet övergå till hjälp efter önskat resultat och då är straffets
verkan förfelat. Hästen kommer då formligen att triumfera över ryttare.
Sporren som straff sätts in med en stöt strax bakom gjorden, annars kan den
lätt få till följd att hästen börjar slå eller lägger sig till med andra olater. Slår
den verkligen så är tiden kommen att ge hästen en andra kort sporrstöt på
samma ställe. Svarar den även denna gång med att slå, så upprepas förfarandet
tills hästen tar bestraffningen utan motstånd. Erfarenhetsmässigt vet man
att sådana hästar efter en tid inte längre tänker på att slå åt sporren. Viktigt vid
användande av sporre är att ryttaren känner till så väl deras skärpa som hästens
känslighet och anpassar sporrstöten därefter. Sporren får aldrig användas
så hårt att blodiga märken uppstår på hästkroppen. Slutligen måste användandet
av sporre—liksom alla straff och även de flesta hjälper—genast upphöra så
snart det önskade resultatet infinner sig. Varje ryttare ska alltid komma ihåg
att sporren, såväl som hjälp som till straff, utgör den sista reserven.
Också vid användandet av spö är gränsen mellan hjälp och straff flytande.
Ett pålagt och lätt knackande spö räknas som hjälp, medan redan ett kort slag
efter upplyftande av spöet räknas som straff.
Spöstraffet sätts vanligen in på det stället på kroppen där även hjälpen skulle
satts in, alltså strax bakom ryttarens skänkel och bara undantagsvis på bogen,
däremot aldrig på hals eller huvud.
Följer straffet på ett speciellt ouppfostrat uppförande fattar ryttaren tyglarna
fast i vänstra handen, lyfter spöet med den högra och riktar ett kraftigt slag
bakom skänkeln. Det är emellertid den högsta stegringen av denna typ av
straff. Det ska användas så sällan som möjligt och bara i verkligt nödvändiga
fall för att inte göra hästen ängslig eller avtrubbad. Dessutom utgör denna
bestraffning inte någon vacker anblick—och ridning ska alltid verka vackert.
Förutsatt nödvändigheten är dock ett enda kraftigt slag verksammare än ett
upprepat slående med halv kraft. Allt halvhjärtat blir utan intryck och mer
eller mindre verkningslöst—vid ridning som i livet i övrigt.
På samma sätt som vid bruket av spö förhåller det sig med långpisken. Bara
i sällsynta fall ska ridläraren använda den bestraffande. T.ex. om hästen vid
användande av långpisken istället för att gå fram, motspänstigt strå stilla eller
slår mot läraren. Då är ögonblicket kommet att använda pisken bestraffande.
Blir hästen alltså stående trots framåtdrivande piskhjälp och slår mot pisken
2.12 Straffen 33
med bakbenen så får den några rapp med änden på piskslängen, men bara till
dess den slutar slå och böjar gå fram. Än en gång: Användandet av långpisken
till bestraffning måste inskränkas till yttersta nödfall, ty mer än sporren utgör
den yttersta reserven. Bruket av den utgör så att säga krigsförklaringen till
hästen. Ryttaren ska bara börja denna kamp när ha är övertygad om att han
kan genomföra den framgångsrikt. Har han däremot börjat måste han hålla ut
till ett framgångsrikt slut.
Piskslagen får aldrig riktas mot framdelen eller mot huvud och hals. De får
heller inte riktas uppifrån och nedåt mot korset, för då hetsas hästen att slå.
Hästen ska straffas med piskslängen nedifrån och uppåt. Efter bestraffningen
måste genast skräcken för pisken tas ur hästen. Lämpligen snärtar läraren några
gånger med pisken utan att träffa hästen, närmar sig den med pisken bakom
ryggen, smeker och klappar hästen, visar fram pisken och berör den slutligen
under lugnande tilltal med piskskaftet. En häst som behandlas så kommer att
få förtroende för pisken, medan en häst som vid anblicken av pisken blir förskräckt
och försöker fly därifrån genom sitt beteende visar att piskens använts
felaktigt.
Likaså ska ryck i tygeln höra till de sällan förekommande straffen. Det används
bara då omväxlande förhållande och eftergivande tygeltag och till och
med ett kraftigt avtryck blir verkningslöst, när hästen hänger på tygeln med
hela sin tyngd och försöker skena. Bara i dessa fall är ett kraftigt, ensidigt ryck
i tygeln motiverat. Man måste dock beakta att detta straff alltför lätt förstör ett
redan uppnått stöd samt stör och verkar utomordentligt skadligt på bakdelen.
Ett måttfullt straff är på den intelligenta hästen redan ett upprepande av
misslyckade övningar till dess att de lyckas. Även ett upprepande paraderande
om hästen försöker springa från ryttarens hjälper räknas till straffen. Dessa
parader får dock inte utföras för grovt, ty därigenom kan den unga hästen lätt
ådra sig skador.
Ryggning av hästen kan också användas som ett verksamt straff. Dessa får
emellertid inte vara allt för ihållande, då detta kan förorsaka smärta i bakdelen,
varvid hästen försöker sätta sig till motvärn.
Redan ett skarpt tilltal kan ofta verka tillrättavisande på hästen. Viktigt vid
alla straff är att de genast måste upphöra så snart det första resultatet uppnåtts.
En anslutande belöning kommer att befrämja hästens förtroende.
Att bestraffningen används konsekvent och aldrig p.g.a. dåligt humör eller
utdelas i vrede, behöver väl inte särskilt betonas. Ty man får aldrig glömma
bort att hästens goda minne och dess lätt uppkomna fruktan. Strävan att vinna
hästens förtroende måste alltid vara en av huvudparollerna i utbildningen.
Det är ingen tillfällighet att Xenophon i sin bok om ridkonsten säger: “Du
skall aldrig behandla din häst i vrede ty det är något obetänksamt i vreden, så
att den ofta åstadkommer något, som man senare måste ångra.” Nästan 2400
år senare erinrar exercisreglementet för det kungliga och kejserliga kavalleriet
med spärrade bokstäver om, att “i vrede eller lynnighet får aldrig bestraffas.”
34 Ridkonstens begrepp
Ryttaren måste alltid vara hästen överlägsen i intellekt och behärskning, ty
den ska inte underkastas med våld utan med klokhet ska man underordna den
sin vilja.
2.13 Belöningen
Av någon underlig anledning behandlas i alla ridläror straffen mer ingående
än de olika slagen av belöning. Och ändå har ryttaren just i belöningen en stor
skala av möjligheter—från smekning till bjudandet på godsaker. Mångfalden
är vägen till att via hästens förtroende och kärlek befrämja dess glädje i arbetet.
Den tänkande ryttaren kan snabbt fastställa att hästen inte bara är tacksam
för varje belöning, utan därigenom också blir ivrig att bemöda sig om att göra
ryttaren belåten.
Även belöningen ska följa omedelbart på anledningen om den ska ha något
värde. Tyvärr kan man notera att många ryttare är snabba att bestraffa men
glömmer bort belöningen och tar den goda prestationen av sin fyrbente partner
som en självklarhet. Ett stort fel!
Det enklaste sättet att belöna hästen är klappar och lovord med varm röst.
Klapparna får inte utföras, så som man förr kunde se vid det militära: Ett högt
och taktmässigt klappande på hästen med handflatan—vilket man inte kunde
avhålla sig från att anta att det skedde mer för åskådaren än för att belöna
hästen. Mjukt smekande skall hästhalsen eller kroppen klappas. Mycket verksamt
är att avbryta speciellt bra utförda lektioner med en skrittpaus på långa
tyglar. Hästen kommer snart att uppfatta denna gest från ryttare, det tillfälliga
avbrottet i arbetet, som belöning och nästa gång skynda sig att förtjäna denna
utmärkelse. Intressant är att redan Xenophon har rekommenderat att ryttaren
som belöning efter en lyckad övning, genast, på stället för övningen, skulle
sitta av och därifrån skicka hästen till stallet, inte rida den dit.
Foder och socker kommer hästen även att uppfatta som belöning, förutsett
att det utdelas genast efter en lyckad övning.
Temat “belöningar” kan inte avslutas innan det påpekats att arten av belöning
måste anpassas efter hästens karaktär. Speciellt sensibla och ömma varelser
är tillfredställda bara genom en smekning, medan andra, mer materialistiska
individer föredrar gunster i form av socker eller andra godsaker framför
ömhet.
Av sätten att använda straff och belöning kan man även sluta sig till ryttarens
själsliga läggning och karaktär.
3
Hästens utbildning
Varje ryttare som börjar med utbildningen av en ung, ännu oriden häst, måste
vara klar över vad han vill med sin häst och hur han snabbast ska nå detta mål.
Ju rikhaltigare ryttarens kännedom och erfarenhet är—grundkravet på varje
lärare—desto snabbare når man det eftersträvade resultatet. Emellertid får aldrig
grundligheten i utbildningen falla offer för önskan att förkorta utbildningstiden.
Framför allt måste ryttaren ta avstånd från allt schablonarbete och ställa
den individuella fostran i förgrunden. Bara då kommer han att lägga märke
till den mångfald fina nyanser som visar hästens styrka och läggning och som
hjälper honom att göra utbildningen så lätt och rolig som möjligt för hästen.
Utbildaren måste—från remonten till den längre framskridna adepten—alltid
sträva efter att göra hästen så skicklig att den kan lyda honom och också till
gränsen av sin förmåga vill lyda honom. Förutsättningen är hästens absoluta
förtroende för ryttaren, som å sin sida måste sträva efter att genom planmässigt
arbete befrämja sin skyddslings utveckling och att göra honom smidig och
skicklig. Denna tankegång måste ligga till grund för hästens hela utbildning.
Liksom man kan utjämna kroppsliga svagheter hos människan genom planmässiga
gymnastiska övningar, kan man också hos hästen hjälpa naturen! Den
Spanska Hovridskolan med sin speciella, planmässiga och målmedvetna utbildning
intar därvid rollen som en högskola för ridning.
Den unga hästen måste kännas till riktigt såväl kroppsligt som själsligt och
behandlas efter sin läggning. Går man in för det enskilda djurets individualitet
så når man snabbast målet, att få hästen att utveckla sin högsta kapacitet utan
att få den på dåligt humör. Dessutom kommer man då även att utjämna eller åtminstone
minska fel, såväl kroppsliga fel som lynnesfel. För övrigt—man kommer
lättare till rätta med kroppsliga fel än med lynnesfel. Som grundsats måste
man vid utbildning av den unga hästen beakta: Ju ädlare, ju bättre själsligt utvecklat
detta djur är, desto förståndigare, men även känsligare är det. Därför
35
36 Hästens utbildning
måste man vara noggrannare vid behandlingen av sådana hästar. Fullblod och
andra rashästar är mindre tåliga för grov eller orättvis behandling än vad hästar
som är lägra i blod är. De begriper också mycket snabbare, men tenderar å
andra sidan att sätta sig emot oförnuftiga fordringar.
Utslagsgivande är hästens det första intryck av utbildningen som människa
ger den. Dessa intryck är av grundläggande betydelse för hästens framtida förhållande
till människan. Med största säkerhet kan man säga att merparten av
så kallade svåra hästar inte är födda elaka, utan har blivit det p.g.a. felaktig
behandling. Det är inte troligt att hästar ur vissa familjer är svåra—men vem
har provat om inte dessa hästar p.g.a. förutfattade meningar får en annan hantering?
Säkert är hästar ur vissa familjer känsligare och blir lättare upprörda
och till följd av detta svårare att handha. När dessa hästar fått rykte om sig
att vara svåra så närmar sig människan dem med omedveten misstänksamhet,
intar från början en avvärjande ställning, detta irriterar hästen och föranleder
kanske att den därigenom blir elak. De flesta motspänstigheter kan härledas antingen
till fruktan för människan eller till att hästen inte förstår vad människan
kräver av den, det är kanske för tidigt och hästen är inte kapabel att utföra vad
man kräver av den. Ryttaren måste först få hästen att förstå vad han vill för att
kunna fostra den till lydnad och genom riktigt arbete befrämja dess kroppsliga
utveckling.
Men den unga hästens första intryck kommer inte bara från ryttaren, utan
även av hur den behandlas av skötaren. Inte nog ofta kan vikten av en riktig
skötsel av hästen betonas—oavsett om det handlar om unga remonter eller
om utbildade skolhästar. Rå eller oförnuftig behandling i stallet kan göra en
häst ovillig vid utbildningen, speciellt om det rör sig om unga folkskygga och
mycket känsliga djur, till vilka ofta fullbloden hör. T.o.m. med redan ridna
hästar kan resultatet förstöras för en skicklig ryttare genom dålig behandling i
stallet. Det är oerhört viktigt för ryttaren att han iakttar hästens förhållanden i
stallet och gentemot skötaren om han vill fordra ett perfekt resultat av hästen.
Denna ständiga iakttagelse av hästen vid ridningen och i stallet är också
nödvändig för att ryttaren när det uppkommer svårigheter ska kunna bilda
sig en uppfattning om anledningen, om orsaken är bristande förståelse eller
medveten olydnad, eller om det beror på för snabb stegring av kraven. Då
hästen som regel har en godmodig läggning är motspänstighet som regel en
följd av för stora krav eller smärta, sällan olydnad. Det bästa beviset på ett rätt
utfört arbete utgör den gamla regeln att hästen ska återvända till stallet lika
glad som den lämnade det. Står den ännu timmar efter arbetet med hängande
huvud, trött och sur i sin box så är det ett första varningstecken för ryttaren
och detta måste han gå till grunden med.
När ryttaren börjar arbeta med den unga hästen kan han inte nog ofta tänka
på, att förutom att den är ett vanedjur så har den ett mycket gott minne. Därför
kommer den redan efter en kort tid att försöka förekomma ryttaren i övningarna,
speciellt om dessa av tanklöshet eller bekvämlighet ofta utförs på samma
plats och i samma ordningsföljd. Redan Xenophon varnade för att utföra övningarna
på samma plats, för då väntar inte hästen längre på ryttarens hjälper
3.1 Den unga hästen under första utbildningsåret 37
utan så snart den når den bestämda platsen utför de övningar som tidigare
krävdes av den där.
3.1 Den unga hästen under första utbildningsåret
(Den unga remonten)
Hästens första utbildning påbörjas redan i stallet där den vänjs vid de ändrade
levnadsvillkoren och görs förtrolig med sadel och träns. De första remtygen
måste läggas på extra försiktigt. Lugnande tilltal skall förhindra att hästen blir
rädd och därmed kanske för längre tid bereda svårigheter vid tränsning. Rösten
som lugnande medel kan inte användas nog ofta. Lika fel som det är att
skrämma hästen genom att skrika åt den lika mycket kan ryttare och skötare
vinna hästens förtroende genom att tala lugnande och vänligt till den,
I stallet passas också sadeln till och den unga hästen vänjer sig vid gjorden.
Härvid ska man noga beakta att gjorden kommer att ligga tillräckligt långt
fram—på revbenen. Till att börja med måste man nöja sig med att bara ha
gjorden löst spänd, så att den håller fast sadeln så pass att den ligger still och
inte kanar av. En allt för hårt spänd gjord åstadkommer ångestkänslor och den
unga hästen försöker befria sig från trycket, blåser upp sig vid fastspänningen
av gjorden och inte sällan förekommer det att den kastar sig på marken eller
slår över. På så sätt kommer hästen på ett tidigt stadium underfund med sin
stryka och förleds att prova den mot människans vilja. Till att börja med ska
varje kamp med hästen undvikas.
Innan nu det egentliga arbetet börjar måste ryttaren göra sig en klar bild
över sin hästs utveckling och tidigare arbetsprestationer. Dessa kunskaper är
mycket viktiga för utbildningens fortskridande eftersom det är stor skillnad på
den första behandlingen av en häst som kommer direkt från stuteriet och som
man hitintills inte krävt något arbete av och en remont som redan utfört något
arbete. I dessa båda fall är utbildningens början olika!
Den unga Lipizzanern kommer till Spanska Ridskolan under sitt fjärde levnadsår.
Det är en exceptionellt sent utvecklad häst, som är fullt utvecklad först
under sjätte året, alltså mycket senare än ett fullblod. Detta faktum måste tas
med i bilden vid utbildningen, ty trots höga fordringar får hästens hälsa aldrig
bli lidande. Livslängden på för tidigt och forcerat arbetade hästar blir förkortad,
liksom hos människor som får arbeta för hårt som barn. Målet för en systematisk
skolning måste, även vid höga fordringar på en ridhäst, vara att inte bara
att bibehålla deras hälsa utan också att åtminstone inte förkorta hans livslängd.
Den unga Lipizzanern är t.o.m. sitt tredje levnadsår betesgångare och kommer
sedan, mot tidigare bruk, direkt till Spanska Ridskolan för sitt första arbete. Tidigare
kördes den unga hingsten in och longerades på stuteriet, en metod som
inte hade någon fördel utan ofta hade till följd att unghingstarna tenderade till
alla möjliga tungfel.
Under första tiden efter ankomsten från stuteriet leds bara den unga hingsten,
för att underlätta omställningen till de nya levnadsförhållandena och för
38 Hästens utbildning
att vänja honom vid de nya omgivningarna. Därvid bär han under de första
dagarna ingen sadel.
Senare leds han med pålagd sadel och endast löst spänd gjord. Har hingsten
lugnat sig i alla avseenden och gjorts förtrogen med de nya förhållandena—
vilket ofta är fallet efter åtta till tio dagar—så börjar man logneringen. Målet
med den första utbildningen av varje häst är—oavsett om det börjar omedelbart
under ryttare eller först med longering—att göra den förtrogen med det
nya arbetet. Börjar detta arbete genast under ryttare så måste denna ständigt
ha hästens ungdom och oerfarenhet för ögonen och visa motsvarande vidsynthet.
Överseende och utan uppseende måste han finna sig i eventuellt uppkommande
störningar genom krumsprång som uttrycker ett befogat ungdomligt
övermod och bara försöka att inte bli avkastad. Hästen får aldrig straffas för
detta.
3.1.1 Arbete på linan
Om ryttaren har tillräcklig erfarenhet—men bara då—så underlättas det första
arbetet genom riktig longering.
Målet med arbetet på linan är:
Att vinna hästens förtroende
Att vänja den vid att underordna sig ryttarens vilja
Att öka dess skicklighet och göra den vändbar
Genom ett vunnet förtroende är den bästa grunden för lydnad lagd. Samtidigt
ska hästen genom detta arbete långsamt lära känna ryttarens språk—
hjälperna.
Riktig longering är en konst. Den består inte i att hålla hästen i linan och låta
den springa runt i en ring. Detta slag av longering är i bästa fall en hantverksmässig
sysselsättning. Här tycks en kort definition av begreppet longering nödvändig
för beskrivningen av den unga hästens arbete på linan.
Det finns tre slag av longering:
1. Motionering av hästen på lina
2. Longering för utbildning av ryttare
3. Longering för utbildning av hästen
Den första varianten används istället för s.k. avrastning och uppvärmning före
det egentliga arbetet. Därvid spänns inspänningstyglarna bara så lätt att hästen
håller sig på en så stor volt som möjligt och inte springer därifrån. Å andra
sidan måste man förhindra att hästen med släpande steg tränger inåt. Målet
är att hästen, fri från alla spänningar, med regelbundna steg går på volten—
jämförbart med joggningen hos en idrottsman. Vid denna typ av longering är
gångarten trav att föredra.
Den andra typen av longering tjänar till att utbilda ryttaren, såväl sits som
hjälper. För att lära en korrekt sits blir hästen mer inspänd. Här krävs kadenserad
trav och uttrycksfull galopp liksom tempoväxlingar—fordringarna stegras
3.1 Den unga hästen under första utbildningsåret 39
med ryttarens tilltagande skicklighet och visade framsteg. Det fyller ingen
funktion att utbilda ryttaren på en häst som går uttryckslös släpande på linan.
Då skulle sitsen aldrig få den fasthet som rörelserna hos en skolhäst kräver av
ryttaren.
Under longeringen lärs ryttaren att rätt använda hjälperna—en utbildningsmetod
som förr ofta användas vid Spanska Hovridskolan särskild under överberidare
Niedermeyer—bara det att inspänningstyglarna är borta och långpisken
används för att vid behov understödja ryttarens hjälper.
Den tredje typen av longering, utbildning av den unga hästen, är den viktigaste
och måste därför beskrivas ingående. Just på detta område begås många
fel som hämmar den fortsatta utbildningen. Speciellt kan inte nog varnas för
att jaga runt hästen på en liten, liten volt. Detta befrämjar inte utbildningen
utan hästen löper risk att ådra sig alla möjliga kroppsliga skador.
Genom longering läggs grunden till lydnaden. Än mer: Genom den ständiga
vändande rörelsen, som hästen måste utföra för att följa linan, lär den sig
grunden till att följa ryttarens ledande tygeltag.
Till longeringen kommer hästen iförd träns, kapson och med pålagd sadel
med helt löst spänd gjord. Kapsonen ska vara påsatt så att nosremmen ligger
på näsbenet och inte på brosket som utgör näsbenets förlängning. Då kommer
inte linan att inverka på ett allt för känsligt ställe och hästens andning kommer
heller inte att försvåras. Å andra sidan får remmen inte spännas så löst att den
glider hit och dit på nosen och gör att hästen blir öm.
Kinnremmen, i vilken nosremmen fortsätter, knäpps innanför tränsets sidstycke.
Men hästen måste alltid ha möjlighet att kunna öppna munnen för att
ta emot foder. Kapsonens sidstycke måste alltid vara ordenligt åtspänt så att
det inte skadar hästens yttre öga, som linföraren inte kan se. Av denna anledning
är det fördelaktigt att avpassa kapsonen så att sidremmen är fastsydd på
sidstycket i höjd med ögonvinkeln. Sadelgjorden ska bara vara så spänd att sadeln
inte glider. Först efter en tid spänns gjorden så hårt som man brukar ha
den vid ridning. Då sadeln som regel kanar för långt fram på unga hästar är
det nödvändigt att sadla om ofta för att få det rätta sadelläget. Inspänningstygeln
fästes antingen i longergjorden, som ligger över sadeln, eller i sadeln, t.ex.
i de främre sadelgjordsstropparna. Därvid förhindras att sadeln kanar fram,
vilket skulle ske om man spände fast i alla tre stropparna. Dessutom ska inspänningstygeln
till att börja med vara så lång att den blir utan inverkan.
Första tiden ska det alltid vara två man med vid longeringen—en linförare
och en piskförare. Senare räcker det med en man. Den unga hästen ställs upp
i mitten av den plats där den ska longeras. Linan fästes i lugn och ro i ringen
på kapsonen och inspänningstygeln fästes på tidigare beskrivna sätt. Sedan
för piskföraren med höger hand, medan han håller pisken i vänster, hästen ut
i vänster varv. Erfarenhetsmässigt vet man att hästen mycket snabbare förstår
hur han ska gå på linan i vänster varv. Linan förs alltid med motsvarande hand
som det varv hästen går i, medan den andra handen, om det finns en piskförare,
håller i änden på linan, annars i pisken.
40 Hästens utbildning
Medelpunkten på cirkeln som longeringsarbetet utförs på, bildas alltid av
linförarens innerfot, alltså vänster fot i vänster varv. Runt denna fot måste linföraren
vrida sig runt sin egen axel, vilken löper längs en från axlarna dragen
förlängningslinje, parallellt med linan.
Efter en kort stunds ledande rund volten avlägsnar sig piskföraren från hästen,
långsamt längs linan, Han ställer sig bredvid linföraren och ta pisken i den
mot hästen vända handen, i detta fall den högra. Skulle hästen följa efter honom
eller stanna så leds den lugnt ut igen, under inga omständigheter får man
försöka driva den framåt med piskslag. Snart har den förstått och börjar lugnt
gå på linan. Man börjar i skritt. Skulle hästen lugnt falla i trav så låter man den
tillsvidare fortsätta i denna gångart och försöker efterhand får ned den i skritt
igen. Därvid talar man med den, vilket inger förtroende.
När hästen lugnt går i vänster varv så börjar man så småningom även att
arbeta i det andra varvet.
Här blir det till att börja med mestadels svårigheter. Det beror inte bara på
att hästen lättare finner sig tillrätta i vänster varv, utan även i att piskföraren
lättare och skickligare kan handskas med pisken i höger hand. I höger varv
förfars nu på samma sätt som i vänster. Därvid får utbildaren inte föranledas
att straffa hästen om den inte går lika bra som i vänster varv.
Redan vid det första arbetet på linan måste man passa sig så att hästen inte
blir överansträngd. Den måste gradvis finna sig tillrätta med det nya arbetet
för att alltid vara på gott humör. Volten på vilken hästen går ska vara så stor
som möjligt. Man får aldrig vara kvar för länge i ett varv. Arbetets längd måste
avpassas till hästens kondition, det märker man på hästen hållning. Visar den
sig sprallig så kan man förlänga arbetsrepriserna något. Dock måste man akta
sig för att ta ett av rädsla uppkommet hoppande för övermod. Det är t.ex.
möjligt att hästen av rädsla börjar rusa runt i linan. Helt fel är det då att låta
en sådan häst trava eller t.o.m. galoppera så länge att den “gått av sig”. Nästa
gång kommer då fruktan för de stegrade fordringarna på arbetet till. Under
första tiden räcker det som regel att efter tre till fem minuter i trav återgå
till skritt och efter det att hästen vilat sig upprepa detta arbetsmoment. På
detta sätt kan ingen överansträngning uppkomma och fräschheten i gången
bibehålls.
Under denna tid ska man även göra hästen förtrogen med långpisken. Hästen
får inte vara rädd för den, då den senare kan komma att användas som
hjälp. Därför ska man visa hästen pisken samtidigt som man smeker och klappar
honom. Slutligen berör man hästkroppen med piskskaftet och stryker det
längs korset. Hästen får under inga omständigheter ta avstånd från denna beröring
av fruktan och t.ex. slå.
Pisken är en framåtdrivande hjälp. Man ska aldrig för den mot korset eller
bakbenen, för då tenderar hästen ofta att slå. Piskhjälpen ska föras mot det ställe
där skänkelhjälpen senare kommer att sättas in, i trakten av sadelgjorden.
Man bör observera att piskslängen aldrig får vara snärtande. Piskföraren ska
före den med dess egen tyngd mot stället för hjälpen. Ofta verkar den framåtdrivande
redan om piskföraren låter slängen falla mot marken bakom hästen
3.1 Den unga hästen under första utbildningsåret 41
eller om han närmare sig hästen lite snabbare. Pisken får aldrig föras mot hästens
huvud! Bortsett från risken att skada djurets öga kan hästen för all framtid
bli ängslig och folkskygg. Tränger hästen på linan inåt mot mitten så håller
man piskskaftet mot den, med spetsen riktadmot dess nos. Derigenom får man
mestadels att stanna ute på voltspåret. Med begreppet “vara på linan” förstår
man det jämna stödet på longerlinan varigenom linföraren får möjlighet att bestämma
voltens storlek. Man väljer, som tidigare nämnts, en så stor volt som
möjligt. Hästen, som tidigare varit van att gå fri i naturen och bara gick på raka
linjer, kommer på detta sätt lättare att vänja sig vid att utföra det begärda arbetet.
Den föranleds till mindre motspänstighet än om man tvingar den att gå på
en mindre volt och därmed att böja sig mer.
Så går nu hästen några dagar med långa inspänningstyglar—alltså utan
tyglar—på linan. Dressören nöjer sig med att hästen rör sig lugnt på ett voltspår.
När detta mål nåtts börjar den gradvisa uppkortningen av inspänningstygeln.
Den ska bara kortas upp så mycket att hästen får ett lätt stöd och att
halsen inte blir onaturligt hopdragen, för då blir gången lidande.
Förkortningen av inspänningstygeln sker till att börja med lämpligen av linföraren,
varvid först den inre och sedan den yttre tygeln spänns. Under detta
moment måste piskföraren driva hästen framåt för att förhindra att den blir
stående under uppkortningen. På detta sätt förhindras bäst att hästen slår över,
vilket kan inträffa om utbildaren inte bär sig åt på rätt sätt. Vad längden på
inspänningstyglarna beträffar så ska vanligtvis båda tyglarna vara lika långa. I
sparsamt förekommande fall kan den inre spännas något kortare än den yttre,
aldrig den yttre kortare än den inre. Förkortningen av den inre tygeln befrämjar
nämligen lätt att hästen ställer in huvudet för mycket inåt volten, till tygelns
verkan kommer även linans, och då faller bakdelen ut. Vid hästar som tenderar
att gå över tygeln spänner man tyglarna djupare, dvs. mellan stroppspännena
till högst i höjd med sadelfickan. Hos andra, som bär huvudet och halsen lägre,
spänner man högre, antingen över gjordspännena eller t.o.m. i ringen på
sadelns framstycke.
Som regel ska den unga hästen ej spännas in för djupt eftersom det lätt leder
till motspänstigheter och överslagning om den för ångestkänslor. Inspänningstygeln
ska spännas fast i tränsringen, ovanför tränstygeln. Det måste eftersträvas
att hästen med lång hals söker stödet djupt ned då den på det sättet
kan välva ryggen riktigt. Under inga omständigheter får man låta den gå med
för hög uppresning då den då låter ryggen falla ned.
Vad den slutliga längden på inspänningstygeln beträffar så får den bara spännas
så kort, att hästen i bästa fall kan inta den ställning som man eftersträvar
hos en skolhäst. Denna hållning får dock uppnås efter successiv förkortning under
månadslång utbildning. Bara i undantagsfall kommer inspänningstygelns
rätta längd att erhållas efter förlängning och inte genom förkortning, detta kan
gälla hos hästar som tenderar att rusa iväg på linan. I detta fall spänner man
in kortare under longeringsarbetets början, för att få bättre kontroll på hästen.
Först då den börjar gå i det tempo som utbildaren begär av den, förlängs inspänningstygeln
till den rätta längden.
42 Hästens utbildning
Vid longering är det, som tidigare betonats, av stor vikt att hästen är på linan,
det vill säga tar ett lätt fjädrande stöd. Erfarenhetsmässig kommer hästen
att söka samma stöd på tygeln som den vant sig vid på linan. Därför ska linan
varken slaka eller vara för spänd om den ska komma till rätt användning
vid utbildningen. Ty så som pisken ersätter ryttarens skänkel, så tar linan tygelns
roll. En häst ska varken lägga sig på linan, så att man bara med största
ansträngning kan hålla den på volten, eller förminska volten så att den tappar
förbindelsen med linan. Tränger hästen utåt så får man inte förledas till att hålla
den på volten genom att dra i linan utan måste förmå den att gå på voltspåret
genom upprepade, på varandra följande, förhållningar. Tränger den däremot
inåt så förs den, som tidigare beskrivits, ut på spåret igen av den i boghöjd
befintliga piskföraren.
Först då hästen är på linan har linföraren möjlighet att utbilda den ordentligt.
Genom lätta skakningar på linan kommer den att resa sig lite under bibehållet
tempo för att senare kunna förkorta sig. Börjar den rusa hämmas den i sin framstormning
genom lugna skakningar eller kretsformade svängningar med linan,
mot rörelseriktningen och lugnas samtidigt genom tillrop. Därvid är tonfallet
viktigt. Hästen har en utmärkt, fint avstämd hörsel och reagerar olika på skrällande
toner och på godmodiga, låga. Ofta kan en ung häst ta sitt förnuft till
fånga genom att man ryter åt den. Men även på andra sätt kan man använda
hästens goda hörsel vid utbildningen. T.ex. genom att alltid använda samma
ord vid byte av gångart, vid inkallning till linföraren o.s.v. så kommer hästen
ihåg vad orden betyder.
Hopkrulling av hästens hals förhindras med liknande kretsande svängningar
med linan, men den här gången i rörelseriktningen, vid samtidig framåtdrivning.
I detta fall håller sig piskföraren mer i höjd med hästens kors.
Det egentliga utbildningsförloppet utspelas så att man till att börja med
överlåter val av tempo till hästen själv, alltså försöker låta bli att ingripa—
naturligtvis så länge hästen inte börjar rusa, för då kan den skada sig. Skulle
den falla i galopp så hindrar men den inte med det samma, utan försöker
gradvis åter få ned den i trav. Men den av bekvämlighet oupphörligt fattar galopp
på de framåtdrivande hjälperna istället för att gå i en snabbare trav, drivs
den så länge i galopp att den av sig själv faller in i trav och slutar med detta
uppförande.
Även vid hästens ställning läggs mindre vikt. Huvudsaken är att den unga
hästen finner sin jämvikt vid rörelse på volten, att den blir lydig och att den
blir musklad av arbetet. Så snart den genom den gradvisa uppkortningen av
inspänningstygeln kommit att gå på tygeln är tidpunkten inne att kräva den
rätta ställningen. Hals och huvud ska ställas lätt inåt. Denna ställning genomförs
huvudsakligen genom motsvarande ledning med linan. Linan sträcks därvid
upp och ges genast efter igen vis samtidig drivning med pisken och på så
sätt förmås hästen att gå i rätt ställning.
Med detta arbete får man inte börja för tidigt för då kan hästen till en börja
dra sig undan den obekväma ställningen genom att falla ut med bakdelen.
På detta sätt viker den ut från sidböjningen, ett fel som är mycket svårt att
3.1 Den unga hästen under första utbildningsåret 43
avhjälpa på linan. Vid för tidig samling kommer hästen även att försöka dra sig
undan det obekväma undersättandet av bakbenen och längsböjningen genom
att falla ut med korset.
Även andra fel kan infinna sig vid för kraftig samling (strävan efter livliga
steg) speciellt hos Lipizzanern: Hästen blir för snabb i fotförflyttningen. Den
förlorar därmed den nödvändiga rytmen, så att den vid försök till ökade tempon
inte går med längre steg utan med snabbare steg. I detta fall är ett tillfälligt
avkall på kadenserade steg det bästa medlet för att förhindra den felaktiga, på
traven ogynnsamma rörelsen.
Först då hästen är absolut lugn på tygel och lina och har tagit den rätta ställningen
är tidpunkten kommen att börja med tempoväxlingar för att befrämja
smidigheten. Samtidigt kommer täta framdrivningar i trav och avsaktningar
till skritt inte bara att befrämja hästens rörlighet utan även att genom omväxlingen
stimulera hästen, alltså förhindra att den blir avtrubbad. För att få hästen
att börja trava drivs den i skritt framåt med pisken samtidigt som linan
förs fram något. Samma förfarande används även för att öka tempot för att få
hästen att länga steget.
Till den framåtdrivande hjälpen, pisken, och den ledande stundom förhållande
hjälpen, linan, kommer ett flitigt användande av rösten. Mycket snart
lägger man märke till att hästen förstår rösten snabbare än de andra hjälperna.
Ryttaren ska alltid använda sig av det medlet som hästen lättast förstår.
Har hästen förstått arbetet och hjälperna så långt, så är den mogen för att
genom samverkan av förhållande och drivande hjälper samlas mer och fås att
använda sina muskler mer energiskt.
Nu är också rätt tillfälle att börja med galoppen, om inte den unga hästen
redan fattat galopp av sig själv.
Vid galoppfattningen tas hästen först in något med linan och drivs fram med
pisken vid sadelgjorden vid samtidig ökning av volten till det ursprungliga
spåret. På det sättet underlättas fattningen och hästen kommer alltid i rätt galopp.
Minskningen av volten medför automatiskt en ökad samling vilket förbereder
galoppen och genom ökning av volten och eftergift på linan får innerbenen
mer frihet vid övergång till galopp. En sträckt lina verkar hämmande på
hästens innerben, de måste ta kortare steg än de yttre för att hästen ska kunna
gå på en volt. Linan ger i detta fall inte de yttre benen den frihet att sträcka
ut som hästen behöver i galoppfattningen. Därav förekommer det ofta att den
unga hästen går i fel galopp även fast detta är obekvämare för dem, detta för
att linföraren inte underlättat galoppfattningen på det sätt som beskrivits ovan.
Faller hästen från galoppen åter in i trav så upprepas galoppfattningen i lugn
och ro tills hästen funnit så mycket jämvikt att den kan bibehålla galoppen.
Redan vid denna tidpunkt kan galoppen på linan, genom gradvis förkortning
av tempot och ökat undertramp med bakbenen, fås mer uttrycksfull. Galoppen
förkortas bäst genom att linföraren i det ögonblick då hästen lyfter framfötterna
reser upp den lite grann genom en kort förhållning på linan och därigenom
får bakdelen att trampa under bättre. Naturligtvis måste långpisken
44 Hästens utbildning
samtidigt driva framåt så att hästen inte bryter av galoppen Ett typiskt exempel
på hjälpernas samverkan!
Vid allt arbete på linan måste man noga beakta att hästen går i en lugn och
ren skritt. Först då kallas den in till linföraren för avslutande av arbetet. Piskföraren
står då bakom linföraren, som är mitt framför hästen. Denne förmår
hästen att komma till sig genom att förkorta linan och samtidigt locka “kom
hit” på den, klappar den, knäpper loss inspänningstygeln och linan samt för
den till stallet. Påpekas bör att såväl linförararen som piskföraren alltid ska
uppträda så att de inte stör hästen: Linan får aldrig vara snodd och pisken
måste hållas så att den alltid kan träda i funktion som framåtdrivande hjälp.
Längden på utbildningen på linan beror på hästens kroppsliga konstitution.
Längre longering har emellertid alltid visat sig inverka gynnsamt på den fortsatta
utbildningen. Den unga Lipizzanerhingsten longeras vanligen två till tre
månader innan arbetet under ryttare påbörjas.
Innan arbetet på linan avslutas börjar man med uppsittningen. Därvid får
man aldrig låta hästen komma underfund med sin kraft och därmed sin möjlighet
att värja sig, det måste förhindras att han lyckas kasta av sin ryttare. En
ung remont som lyckas bli av med sin ryttare kommer alltid att återigen försöka
kasta av ryttaren. När det dessutom gäller en hingst, som ju besitter än
mera kraft, vilket å andra sidan behövs för den högre skolan, utgör detta en
än större risk. Å andra sidan får inte ryttaren tvinga sig på hästen med några
våldsmetoder, för en sådan häst kommer alltid att bereda svårigheter vid
uppsittningen och försöka kasta av ryttaren. Till att börja med vänjs hästen vid
ryttarens vikt, efter föregående longering, på följande sätt: Piskföraren, eller
en annan medhjälpare, klappar några gånger med handflatan på sadeln så att
hästen inte blir rädd för rörelser och ljud i den trakten. Därefter lyfts ryttaren
upp och stannar där en stund med stöd. Om hästen lugnt finner sig i detta och
efter ett tag inte längre visar några tecken på rädsla, så svänger ryttaren lugnt
över benet för att inta ryttarsits. Linföraren står ansikte mot ansikte med hästen
och håller fast linan, men inte krampaktigt och utan att dra i den och därmed
göra hästen ängslig. Han ingriper med korta förhållningar i linan om hästen
försöker vika undan eller krypa bakåt, men bara då, eller om hästen blir uppstudsig.
För övrigt lugnar han den genom att tala lugnt till den och stryka den
på halsen. Piskföraren ställer sig vid hästens högra bakben för att förhindra att
hästen viker ut eller träder bakåt vid uppsittningen.
Under de första uppsittningarna sysselsätter man hästen med havre eller
andra godsaker för att avleda uppmärksamheten och för att lugna den. Man
bör dock kontrollera att hästen inte efter intagande av fodret håller det kvar
i munnen och spänt står stilla. Ofta förekommer det då att den plötsligt av
skräck eller ängslan stegrar sig och slår över eller gör bocksprång för att befria
sig från det obehag som den obekante ryttaren utgör. Lyckas den första uppsittningen
med hästen stillastående så upprepas det i skritt, på samma sätt dvs.
först med stöd och först därefter i ryttarsits.
Är hästen förtrogen med att lugnt bära ryttaren i halt och skritt så kan den
vänjas vid den regelrätta uppsittningen. Bäst är om man håller i tränsets sid3.1
Den unga hästen under första utbildningsåret 45
stycke med högerhanden och med den vänstra trycker ned den högra stigbygeln
i det ögonblick som ryttaren sätter foten i den vänstra stigbygeln för att
sitta upp. Därigenom förhindras en förskjutning av sadeln. Dessförinnan ska
emellertid ryttaren och medhjälparen utföra ett belastningsprov, detta innebär
att på ett uppgjort tecken samtidigt hänga med hela sin vikt i varsin stigbygel
för att fastställa om hästen lugnt står stilla. Efter det att hästen vant sig vid
ryttarens vikt tar denne tyglarna. En tid rider man hästen på linan innan man
börjar rida på hela banan. Huvudsakligen rids i skritt och något i trav med täta
parader så att hästen vänjer sig vid ryttarens vikt, lär sig följa ryttarens hjälper
och börjar bli lydig. Linföraren understödjer därvid ryttarens tygeltag med
korta förhållningar i linan tills hästen enbart följer tygeltagen. Piskföraren driver
på samtidigt med ryttarens skänkelhjälper, på det sättet erhålls den bästa
lydnaden för skänkeln.
Att fortsätta med arbetet på ovan beskrivna sätt har den fördelen att man
bättre behärskar hästen och lättare kan förhindra ev. uppstudsighet och därigenom
skyddar såväl häst som ryttare för skador.
Det beskrivna arbetet på linan kan vid flyktigt betraktande verka långt och
tidsödande, vilket alls inte är fallet. Man får inte glömma att den unga lipizzanern
med sina tre och ett halvt år inte är fullt utvecklad. För den senare kapacitetens
skull måste därför allt arbete vara så skonsamt som möjligt. Skulle
detta skonande arbete ske under ryttare så blir inte framstegen större än utan
ryttare. En av en erfaren utbildare longerad häst blir däremot förtrogen med
hjälperna och så stark att den därefter vid arbete under ryttare går snabbare
framåt i sin utbildning. Av denna orsak lämpar sig även förberedelsen på linan
vid utbildning av varje annan remont.
Efter det att den unga hästen genom arbetet på linan blivit tillräckligt förberedd
och förtrogen med ryttaren börjar man med det fria arbetet på hela
ridbanan.
3.1.2 Inridningen av den unga hästen
Det är vanligt att man under den första tiden upplever svårigheter med att
hålla hästen exakt vid väggen vid ridning rakt fram utan att den börjar pendla.
Orsaken till detta ligger i att hästen, om än svårare, funnit sin jämvikt på volten
genom det systematiska arbetet på linan och att den till en början är ovan vid
att gå på hela banan. Också flockinstinkten som varje häst har inverkar här. Den
kommer alltid att försöka tränga mot den vid andra väggen gående kamraten,
vilket ryttaren naturligtvis vill förhindra. Då ryttarens hjälper ännu ej kan vara
så verksamma blir ett avvikande från den räta linjen följden. Barnsjukdomar
av detta slag går emellertid snart över. Det är bra om en medhjälpare håller i
tränsets inre sidostycke under de första dagarnas fria ridning av de unga hästarna
och att man låter dem gå efter varandra med kort avstånd. Den lugnaste
av dem, eller en äldre häst, utses till ledarhäst. Efterhand ökas avståndet mellan
hästarna successivt tills det att hästarna fördelats jämt över hela banan och
inte längre följer flockinstinkten utan ryttarens hjälper. Efter det föreberedande
46 Hästens utbildning
arbetet på linan nås detta resultat redan efter några dagar. Skulle hästen bli stående
stilla och inte låta sig drivas framåt av sin ryttare måste den lugnt ledas
av en man, den får på inga villkor drivas framåt med pisken.
Under den första tiden nöjer sig ryttaren med att hästen villigt går framåt
längs väggarna. Det rids inga vändningar, hörnen rundas av och varvbyte sker
genom vändning snett igenom över hela banan, till att börja med i skritt och utan
något möte på diagonalen. Vid longeringen understöddes ryttarens framåtdrivande
hjälper av långpisken, nu är det nödvändigt att, vid behov, förstärka
de framåtdrivande hjälperna med hjälp av ett ridspö, i detta stadium genom
att lägga det eller knacka lätt med det på bogen. Senare används spöet i läge
med sadelgjorden, strax bakom skänkeln. Ryttaren måste emellertid alltid, oavsett
om det rör sig om en remont eller en riden skolhäst, noga passa sig för
att samtidigt med användande av spöet av oskicklighet störa hästen i munnen
genom tygelryck. För då kommer spöet aldrig att få någon verkan utan hästen
blir vilseledd och orolig. Hästen arbetas nu i skritt och trav. Precis som vid arbetet
på linan läggs en skrittpaus in efter ett kort travarbete för att förhindra
att hästen blir överansträngd och uttröttad. Bara på det sättet är det möjligt att
bibehålla hästens fräscha gång och att förebygga att den rör sig med släpande
steg.
Att fastställa den rätta arbetsmängden är, liksom vid hela utbildningen av
hästen, just i detta utbildningsstadium av stor betydelse. Överansträngning
av muskler och leder hos den unga hästen som ännu ej är färdigutvecklad
påverkar dess gång ogynnsamt och leder även till motspänstighet. Därför är
det nödvändigt att noga se upp med arbetet av remonter. Det har visat sig
lämpligt att sätta samman dem till en grupp och utbilda dem under en erfaren
ledare. Lämpligen väljer man unga ryttare till detta arbete då dessa, förutom
att de har en lägre vikt, kräver mindre av den unga hästen än vad den äldre
ryttaren gör. En erfaren ryttare kommer p.g.a. långtråkighet att försöka få ut
mer av den unga hästen än vad dess kroppskonstitution tillåter. Dessutom ska
just den unga ryttaren få möjlighet att skaffa sig erfarenheter genom tillridning
av unga remonter.
Ridläraren, som på detta stadium är ansvarig för utbildningen, måste skapa
sig en exakt bild av varje enskild unghästs kroppsliga som karaktärs- och
själsliga anlag. Bara då kan han åstadkomma den riktiga uppbyggnaden av
arbetet och den lämpliga stegringen av fordringarna, vilka huvudsakligen är
beroende av den förmåga som hästen av naturen är utrustad med. Individuell
behandling leder till det snabbaste resultatet: Svagare hästar, som lättare tröttas
ut—vilket ger sig till känna i släpande gång och att hästen slår i sko—arbetas i
kortare repriser, hästar som har tendens att visa överskottshumör i längre. Ridläraren
får dock aldrig bortse från att även hästar som ser kraftiga ut kan ha
kroppsliga svagheter. Varje fordring som överstiger kroppskrafterna för med
sig arbetsovilja och hästens förtroende för ryttaren skadas.
Förtroendet för ryttaren måste grundläggas redan hos den unga hästen. Ständig
iakttagelse efter avsittningen och i stallet kommer att fördjupa det goda för3.1
Den unga hästen under första utbildningsåret 47
hållandet och dessutom kan ryttaren med hjälp av insikt i hästens förhållanden
komma underfund med den rätta längden på arbetspassen.
Till den individuella utbildningen hör att tröga hästar måste ridas fram livligare
medan hästar som rusar rids i ett måttligare tempo och lugnas ned för att
nå målet med alla hästar: ett regelbundet, jämt tempo—ett av huvudkraven på
en skolhäst.
Vid hela hästens utbildning, också när de är unga, tillmätas travarbetet den
största betydelsen. Den är bättre än andra gångarter, lämpad till att göra den
unga hästen böjlig och smidig, taktmässig och regelbunden i gången och att
fostra hästen till lydnad.
I detta stadium rids främst lätt i traven. Alltid på den yttre foten—d.v.s. ryttaren
reser sig i sadeln samtidigt som den inre bakfoten stöter ifrån och sätter sig
åter när den inre bakfoten lyfts. (Man sitter alltså alltid ner då yttre framfoten
sätts i marken. Översättarens anm.)
Ryttaren sitter dock alltid ned de första stegen i traven och börjar med lättridningen
först då hästen kommit in i denna gångart. Likaså sitter ryttaren åter
ned de siste stegen före avsaktningen. Under första tidens fria ridning på banan
ska tygeln hållas så lång som möjligt, men utan att förlora förbindelsen
med hästens mun. Den långa tygeln får däremot aldrig missförstås. Den ska
inte leda till att hästen springer omkring hur som helst eller bara rastas av utan
förbindelse med munnen. Ett sådant arbete skadar senor och ledband liksom
hållningen och hela den kroppsliga och själsliga utvecklingen. Ryttaren måste
alltid ha den stora skillnaden mellan “långa tyglar” och “hängande tyglar” för
ögonen.
För att leda genom de avrundade hörnen eller för att utföra de allra nödvändigaste
vändningarna används till att börja med ensidiga tygelhjälper. Bara
den inre tygeln utan mothållande yttertygel. Så snart hästen är förtrogen med
sitt nya arbete försöker man uppnå ett riktigt stöd.
Korrekt är varje ställning av huvud och hals i vilken hästen tar ett lugnt
stöd, villigt bär ryttarens vikt och kan röra sig med en schvungfull gång. Vid
denna tidpunkt motsvarar vanligen lågt hållen hals och huvud, utan att vara
hopkrullad, fordringarna mycket bättre än en för tidig uppresning. Detta gäller
speciellt för hästar med svag rygg, vilket gäller de flesta remonter.
Genom sänkning av huvud och hals underlättas välvningen av ryggen och
undertrampet med bakbenen och därigenom bärandet av ryttarens vikt väsentligt.
En felaktig uppresning, däremot, försvårar det riktiga undertrampet med
bakbenen även för den bäst byggda häst och förstör därmed schvungen i gången.
Varje hållning som erhålls på bekostnad av gången är dålig, ett bevis för
felaktig uppfattning av ridkonsten.
I början av utbildningen strävar den unga hästen efter att motverka bettets
tryck. Den lägger sig antingen på handen eller går över tygeln, varigenom bettet
inte kan verka riktigt i lanerna på grund av att hästen sticker upp huvudet,
eller att den drar sig undan tygeltaget genom att krypa ned bakom hand.
Bakom handen eller över tygeln går vanligtvis hästar med känslig mun som
ryttaren tagit i med oskicklig eller hård hand och som därför försöker fly un48
Hästens utbildning
dan bettets tryck. Även hästar med svag rygg och nervöst temperament försöker
att gå emot tygeln och låter till följd därav ryggen falla ned. Hos sådana
hästar måste ryttaren lägga sig vinn om att få hästen förtrogen med bettet. Han
kan t.o.m. tillfälligt tillåta hästen att ta ett fastare stöd. På inga villkor får utbildningen
gå vidare förrän det felaktiga stödet övervunnits. Förbättring och fullkomnandet
av stödet går för övrigt hand i hand med framstegen i utbildningen
i övrigt.
Vid temat tygeltag bör även påpekas att varje ensidigt tygeltag, utan mothållning
i den andra tygeln, bara ställer hals och huvud åt detta håll samt verkar
snett på det diagonala bakbenet. På grund av detta faller korset ut vid en
vändning som bara utförs med en tygel. Däremot kommer samma tygeltag vid
mothållande tag på andra tygeln att verka på hela sidan och speciellt på samma
sidas bakben och få till stånd en hoptryckning av denna sida. Däremot får
man, som tidigare nämnts, under den första tidens fria ridning på banan bara
vända den unga hästen för ensidiga tygelhjälper för att inte förvirra den i början.
Så snart den vant sig vid det nya arbetssättet ges i det fortsatta arbetet akt
på att vändningar alltid utförs med båda tyglarna.
Efter en kort travrepris ska den unga hästen alltid saktas av till skritt för att
vila sig. I denna gångart rids den med så långa tyglar som möjligt, helst helt
givna. Ryttaren måste bara ge akt på att hästen går i en flott skritt. En för tidig
samling i skritten är av största fara för den fortsatta utbildningen, ty allt för lätt
förlorar då hästen schvungen och lägger sig till med en oren fotförflyttning. Det
kan inte påpekas nog ofta hur viktigt det är att fostra en ung häst att gå i en
flott skritt och att aldrig tillåta en lat eller sömnig skritt, inte ens då den rids
för att hästen ska få pusta ut. Det förekommer att hästar efter intensivt, psykiskt
arbete så att säga ilar från ryttarens vikt med oregelbundna steg vid skritt
på lång tygel, en företeelse som även kan uppträda hos skolhästar och då alltid
kastar ett ogynnsamt sken över deras grundutbildning. I detta fall får man
på inga villkor driva hästen framåt med skänklarna, ty då kan den lägga sig
till med en oren skritt. Den måste däremot lugnas av ryttaren, som rider med
skänklarna intill hästen och något lättad sits, ryttaren förhåller på tygeln och
ger sedan efter igen för att vid de första skyndande stegen åter förhålla. Detta
upprepas till dess att hästen går på långa tyglar i en lugn skritt. Har man uppnått
detta kan de framåtdrivande skänklarna försiktigt tas i bruk för att erhålla
en vägvinnande skritt. För att de unga hästarna ska förbli uppmärksamma och
pigga låter man dem skritta mot varandra och sedan vika av, en övning som är
lämplig för att bekämpa flockinstinkten.
Senare kan man allt emellanåt rida vändningar och stora volter i skritt, göra
halt och driva fram hästen igen. Vid halten ska man särkilt ge akt på att hästen
står lugnt på alla fyra benen. Med tiden förlänger man halten för att vänja
hästen vid att villigt bära ryttarens vikt även i stillaståendet. På samma sätt
måste ryttaren nu ge akt på att hästen står stilla efter uppsittningen tills hjälper
ges för framridning. Inget är för båda parter otrevligare och skadligare för
hästens fostran än om djuret nervöst trampar omkring.
3.1 Den unga hästen under första utbildningsåret 49
Naturligtvis måste stillaståendet efter uppsittning på den unga hästen endast
gradvis förlängas. Den bästa metoden att lära hästen stå lugnt är att dagligen
efter avslutat arbete ställa upp hästen ordentligt på alla fyra benen och
först sitta av då hästen lugnt stått stilla ett tag. Då kommer hästen nämligen
att uppfatta avsittningen som en belöning och efter en kort tid vänja sig vid att
lugnt stå stilla och vänta på denna belöning.
Så snart hästen går fram villigt och låter sig ledas av ryttaren längs väggarna
och genom hörnen är tiden kommen att börja med rakriktningen. Hos alla
unga hästar, och ett flertal äldre hästar, kan man konstatera att bakfötterna inte
trampar i framfötternas spår utan är lite inåtställda, med andra ord, hästen går
snett. Det beror till en del på att hästen är smalare fram än bak. Om nu den
yttre kroppssidan är parallell med väggen så vill den föra bakdelen längre in i
banan än framdelen.
Genom att tränga med bogarna mot väggen undandrar sig hästen å ena sidan
de ledande tygeltagen något och blir svårare att vända. Å andra sidan
emellertid—och det är utslagsgivande—rätar den genom snedställningen ut
böjningen i hasorna och förhindrar därmed den för jämvikten och den kroppsliga
styrkan så viktiga gymnastiseringen av bakdelen. Vid rakriktningen måste
ryggraden vara parallell med väggen, avståndet mellan väggen och bogarna
måste då bli större än mellan väggen och korset. Ur denna kunskap ger sig
medlet för rakriktningen av hästen: Framdelen riktas in på bakdelen, d.v.s. hästens
bogar förs in så långt i banan att bakbenen inte trampar bredvid utan i
frambenens spår. Bara då bakdelen följer framdelen på detta sätt, alltså då hästen
går rakt, blir det möjligt att böja hasorna, få fram bakbenen mer för att bära
vikten och därmed uppnå den fullkomliga jämvikten. Införandet av framdelen
från väggen uppnås alltid bara med båda tyglarna vid samtidig framåtdrivning
med skänklarna. Ett tygeltag utan samtidig drivning skulle bara föranleda
hästen att minska tempot och därmed missar man målet med övningen.
Rakriktad kan bara en häst bli om den vid denna korrektion förblir i en oförändrat
regelbunden fotförflyttning. Speciellt noga sak man ge akt på att ryttaren
inte försöker föra in bogarna med den inre tygeln utan motverkan i den yttre.
I detta fall uppnås kanske en ökad ställning, däremot inte en rakriktad häst.
Då hästen tränger med bogarna mot väggen och därmed undandrar sig den
inre tygeln är i detta stadium övningen från vägg till vägg mycket lämplig.
Efter hörnpasseringen efter kortsidan leds hästen på en rak linje mot ridbanans
mitt. Där ställs den om och förs åter på en rak linje tillbaka till samma vägg.
Denna övning ökar hästens lydnad och motverkar bäst ovanan att tränga mot
väggen.
Den riktiga utbildningen av det unga djuret till skolhäst kräver i första hand
att bakbenen utvecklas till att bättre utnyttja sin kraft till att bära än till att
skjuta på med. Skall bakbenet bära samma del av vikten som det diagonala
frambenet—även då samma sidas framben trampar av från marken—så måste
det sättas i detta frambens hovspår, alltså nära under hästens tyngdpunkt. En
häst kan bara utveckla en bra gång i jämvikt om bakbenen träder i samma
sidas spår efter frambenen. Vid normalt byggda hästar kan detta uppnås utan
50 Hästens utbildning
större svårigheter. Hästar med svag (sänkt) rygg eller med svag bakdel har
betydligt svårare att trampa under med bakbenen. Detta faktum måste tas med
i beräkningen vid utbildningen. Ryttaren måste vara fullt klar över hur han ska
underlätta för sådana hästar att nå detta mål.
Som redan nämnts är det som regel utomordentligt fördelaktigt om unga hästar
först tillåts söka tygeln lågt ned och först från det så erhållna stödet gradvis
övergå till en riktig hållning. Hästar med svag rygg eller svag bakdel skall man
än mer tillåta detta för att underlätta undertrampet för dem och inte försvåra
arbetet genom missförstånd och för tidig uppresning. Hästar som reser upp sig
mer än deras utbildningsgrad eller kroppsbyggnad tillåter kommer att besvara
ryttarens försök att genom framåtdrivande hjälper få grepp om de utsträckta
bakbenen med att springa från hjälperna eller med motspänstighet. Redan i
detta utbildningsstadium måste hästens kroppsbyggnad tas i beaktande, även
vid de lägsta kraven, så att man inte kräver något av hästen som den inte kan
utföra. Det är allt för tidigt att vid denna tidpunkt tänka på en uppresning och
än mer att kräva det.
Så snart arbetet i skritt och trav är något så när befäst, men inte förrän då,
kan man börja med galoppen. Till att börja med fattas galoppen från trav, då
detta är lättare för hästen. Till att börja med fattas galoppen på volten eller i ett
hörn då man därigenom väsentligt underlättar för hästen att göra en korrekt
fattning. Fördelaktigt är att välja hörnet före kortsidan, lyckas inte fattningen
genast så kan försöket upprepas i hörnet vid nästa kortsida. I detta utbildningsstadium
drivs hästen framåt med båda skänklarna tills den genom vändningen
fattar galopp. Ett lätt spöslag på bogen och samtidiga tungslag kan användas
för att understödja skänkelhjälperna i galoppfattningen. Speciellt tungslagen
är särskilt effektiva då man efter en tid upphör med spöslaget. När hästen befinner
sig i galoppen, om fattningen utförts på volten, fortsätter man i lugn och
ro ut på fyrkantspåret, eftersom galopp på volten är allt för ansträngande för
remonten. Vidare ska man tänka på att bryta av galoppen i tid för att förebygga
att hästen faller i trav av sig själv p.g.a. uttröttning. Fattar remonten fel galopp
så låter man den lugnt gå vidare några galoppsteg innan man skatar av till trav
igen för att göra en ny fattning. På inga villkor får man genast parera den unga
hästen vid fel galoppfattning. Oro och förvirring och slutligen rädsla skulle då
bli följden. Bl.a. däri ligger skillnaden i behandlingen av en unghäst och en
utbildad skolhäst, som genast ska pareras som straff för en felaktig galoppfattning.
Skulle unghästen i stället för att fatta galopp rusa i väg i snabbare trav får
man inte fatta galopp ur detta tempo. Den måste tas upp och lugnas ned innan
man får ge hjälperna till galopp igen.
Då galoppen frestar på inner- och ytterbenen mer olika än traven måste ryttaren
noga ge akt på att hästen utbildas lika i båda varven. Nödvändigheten av
lika utbildning i båda varven måste speciellt betonas då det ofta förekommer
att ryttaren bara arbetar sin häst i det varvet som den villigt fattar galopp. På
grund av denna ensidighet uppstår stora svårigheter under utbildningen.
Den fortsatta utbildningen gäller nu förbättring av jämvikten och skickligheten
såväl som fostran till större lydnad och uppmärksamhet gentemot ryttaren.
3.1 Den unga hästen under första utbildningsåret 51
Jämnheten i tempot och taktmässigheten i stegen återspeglar bäst hästen jämvikt.
Även fast den fullkomliga jämvikten, och därmed uppfyllandet av dessa
båda fordringar, först uppnås vid en senare tidpunkt så måste man redan under
hästens första utbildningsår ge akt på att den vänjer sig vid ett regelbundet
tempo och livfulla steg. Därför ska den bara arbetas i korta repriser och utan
att tröttas ut. För att uppnå ett jämnt tempo är det likaså nödvändigt att
gå individuellt tillväga. Grundsatsen måste emellertid vara framåtbjudningen.
Detta får inte missförstås. Framåtbjudning är inte att rusa därifrån med oregelbundna
steg utan vägvinnande steg i lugnt och jämnt tempo. Det är därvid
nödvändigt att driva på flegmatiska till tröghet tenderande hästar med skänkel
och spö för att väcka deras framåtsträvan. Dessförinnan är det nödvändigt
att fastställa om det verkligen är tröghet eller om det handlar om någon svaghet.
I det senare fallet måste ryttaren nöja sig med mycket korta repriser så att
hästen inte blir nedstämd av för stora fordringar. Det kan inte nog ofta betonas
att det största fel en ryttare kan begå är att kräva mer av hästen än vad
denna kroppsligen och själsligen tillåter. Å andra sidan finns det hästar vilka
tenderar att röra sig med för sabba steg. Hos dessa vore det fel att försöka förbättra
framåtbjudningen genom ökad drivning, ty då kommer stegen bara att
bli än snabbare och deras gång förstörs helt. Bara genom att lugna dem kan
man få sådana hästar att finna sin jämvikt och därefter kan man genom svagt
framåtdrivande hjälper gradvis få dem mer vägvinnande i steget.
Den önskade taktmässigheten i steget kommer att uppträda med tilltagande
skicklighet. Den kan i detta utbildningsstadium bara grundläggas för att
först uppnås hos den färdigutbildade skolhästen. Här måste åter påminnas om
att man inte får förvänta sig någon fullkomlighet i rörelserna av en ung häst.
Fullkomligheten är förbehållen den färdigutbildade skolhästen, just så som balettdansören
först efter flera års hårt arbete kan uppnå perfektionen i sina övningar.
Därmed är som regel hästens första utbildningsår avslutat, en utbildning
som förutom att få hästens förtroende och fostra den till lydnad har till mål
att stärka den kroppsligt, att befrämja dess skicklighet och att få den uthållig.
Det synbara resultatet av denna utbildning är att hästen lärt att ovillkorligen
gå framåt och att vara rakriktad. Om man trosvisst håller fast vid dessa grundsatser
blir huvudmålet med dressyren, uppnåendet av bra och rena gångarter,
aldrig förfelat. Ryttaren måste alltid ha för ögonen att dressyren inte få kulminera
i att hästen villigt utför alla figurer ur den högre skolan i samlade gångarter,
men att grundgångarterna åsidosätts. Än mer är kravet i den klassiska
skolan att trots alla svåra övningar ska hästens ursprungliga gångarter inte bara
behållas, utan genom ökad kroppslig styrka förbättras motsvarande. Därför
är det nödvändigt att redan vid utbildningen av den unga remonten ge akt på
bibehållandet och förbättrandet av bra gångarter.
Dessutom fårman inte överse med att under remonttiden insmugna fel, även
om de uppstår ur en olat, allt för lätt kan bli en vana. Även för en människa är
det svårt att lägga av olater; så mycket svårare då för hästen med dess läggning!
Sådana, inte helt borttagna fel kommer alltid, även hos skolhästar, att dyka
52 Hästens utbildning
upp igen, särskilt vid svåra övningar. Denna kännedom understryker nödvändigheten
av en ordentlig grundutbildning—ett väl placerat kapital som alltid
kommer att ge ränta.
Utbildningen av Lipizzanerhingsten under första året motsvarar den av Exellenze
von Holbein uppställda första ridtypen i höga skolan, nämligen “Ridning
med så naturlig hållning som möjligt med hästen inte i samlade gångarter, på
raka linjer—det så kallade rätt fram ridandet.”
Denna grundutbildning kommer att komma varje ridhäst till godo och för
den mot det av Guérinièr uppställda huvudmålet: “Att erhålla en ridhäst som
är lugn, vändbar och lydig, så att den är angenäm i sina rörelser och bekväm
för sin ryttare.”
Ännu en följd av den här beskrivna utbildningen under det första året kommer
att framträda. Hästen blir genom riktig genomgymnastisering vackrare
i utseende och rörelse, just så som den mänskliga kroppen blir vackrare genom
riktig gymnastisering. Inträder detta förskönande, som även betonas av
att kroppens muskulatur blir uttrycksfullare, så har ryttaren det bästa beviset
för att hans arbete är riktigt. Detta är ett känt faktum sedan mer än två årtusenden.
Redan Xenophon sade att genom en bra utbildning kan hästen bli vackrare,
däremot aldrig fulare. Jag skulle till denna tes vilja tillägga att ett förfulande
av hästen under loppet av detta arbete, och det senare, är ett entydigt bevis för
att dressyrutbildningen är felaktigt utförd.
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår (gamla
remonter)
Utbildningen av den unga Lipizzanern under första året är mycket skonande
och huvudsakligen till för att stärka den. Denna häst är senare utvecklad än
andra. Fordringarna ställs därför lägre på den än på andra remonter, dock börjar
för alla först i detta avsnitt—det 2:a utbildningsåret—det allvarliga arbetet.
Vanligen är de flesta hingstar efter den ettåriga utbildningen nu mogna för följande
arbete, dock ska man även här gå individuellt tillväga. Lipizzanern som
genom sjukdom eller p.g.a. utvecklingen blivit efter lämnas kvar i utbildningen
för unga remonter. Man ska under utbildningen inte bara räkna på tiden
som åtgått utan låta anlag och konstitution bli utslagsgivande. Erfarenheten
lär oss emellertid att de flesta unga hingstar är mogna för första och andra utbildningsavsnittets
krav. Först i den vidare utbildningen till skolhäst kommer
tiden att bli olika lång allt efter kroppslig och själslig begåvning.
Kunde hästen under första utbildningsåret handhas av unga ryttare, ja detta
är t.o.m. ofta att föredra, som klargjorts i föregående avsnitt, så föredras nu
under alla omständigheter goda ryttare med god teoretisk underbyggnad och
fysisk skicklighet. Det andra utbildningsavsnittet är egentligen det viktigaste
för hästen och fordrar det noggrannaste och mest konsekventa arbetet. Å andra
sidan kommer aldrig ryttare som aldrig eller endast sällan haft tillfälle att visa
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår 53
sin häst vägen genom denna period, utan bara ridit av andra utbildade hästar,
att riktigt förstå den djupa meningen med den klassiska ridkonsten.
Då detta avsnitt är av så stor betydelse för utbildningen av en skolhäst så
måste i grundlighetens intresse eventuella upprepningar accepteras. Dessutom
kommer också först upprepandet av övningarna med hästen att leda till perfektion.
Å andra sidan får en lärobok först sitt fulla värde då allt—även med risk
för långtråkighet—är klart fastställt och fritt från invändningar.
Ryttaren är ansvarig för sin hästs utbildning. Han måste ständigt kontrollera
denna för att fastställa framstegen och för att rätt värdera dem. En tänkande ryttare
kommer mycket lättare och snabbare att nå resultat än en schablonmässigt
arbetande. Han kommer också alltid att ha livets vishet för ögonen. Att det är
likvärdigt med tillbakagång att stå stilla på samma nivå och att även vid utbildningen
av en häst varje rast betyder rast. Han kommer till övervägande del att
kunna kontrollera sin skyddslings framsteg via känseln. Men också ryttarens
känsel behöver ständig övervakning, antingen av hans lärare eller av någon
annan fackmannamässig åskådare, ty även känseln kan ljuga. Så kan det även
hända att den erfarnaste ryttare trots oklanderlig känsel först förs uppmärksam
på oöverensstämmelse av en åskådare, för en häst kan, speciellt då den
blivit smidig, lyckas med att lura sin ryttare. Detta leder till att fel hos hästen
inte blir registrerade och därmed inte korrigerade, därför förstärks de och blir
svårare eller omöjliga att korrigera.
Hos en bra ryttare måste känseln vara lika naturlig som gehöret hos en musiker.
Hos båda förekommer naturligtvis olika grad av egenskaperna. Men säkerligen
kan båda övas upp. Hos ryttare blir alltid så fallet om han låter en åskådare
beskriva ändringen av hästens rörelse då han känner en förändring. Det
kan ofta leda till ett positivt resultat, ty det är inte alltid som en ändrad känsla
hos ryttaren orsakas av en felaktig rörelse hos hans häst. Men mestadels har
det en negativ orsak. Hästens förmåga att vänja sig vid fel, speciellt om dessa
har naturliga grunder, är mycket större än hos andra varelser. Och precis
som försummelser hos människan i barndomen löper som en oangenäm röd
tråd genom hela livet, just så kommer en gång insmugna fel, som blivit till en
ovana, att alltid utgöra ett störande intryck. Detta är fallet ända till den högsta
utbildningen eller kanske just under denna. Speciellt kommer det alltid att
märkas t.ex. genom tendens att gå snett, ta ojämnt stöd och mycket annat vid
upphetsning då hästens själsliga jämvikt berörs
För att göra utbildningen, som till en början verkar komplicerad, klar för
den unga hästen måste det påpekas att ryttaren måste skapa ett solitt fundament.
På detta kommer han sedan att som kronan på verket kunna bygga
upp den högre skolan. Befästandet av den solida grunden fordrar den längst
utbildningstiden—i det närmaste två tredjedelar av den totala tiden. Därefter
kommer ryttaren relativt lätt att kunna ge sitt konstverk den sista slipningen.
Det är därför som tiden som läggs ned på befästandet av grunderna—även om
den blir aldrig så lång—aldrig kan betecknas som förlorad eller ens värderas
som försummad.
54 Hästens utbildning
Just så som den vackraste människa sänker sig till en betydelselös docka om
hon inte kan röra sig riktigt, och framförallt estetiskt, så kommer också en häst
först att kunna framhäva sin skönhet då den går korrekt och elastiskt. Alltså
står den korrekta gången skriven med stora bokstäver i början av den verkliga
utbildningen av hästen. Ty nu handlar det inte om att hästen ska lära sig att
bära sin ryttare utan än mer om hur den bär honom i alla rörelser. Redan Weyrother
sa, en häst måste först lära sig gå. Man borde kanske tillägga: Att lära sig
gå under ryttare. Med sviktande rygg och fjädrande gång ska den röra sig så
att ryttaren tycks vara en del av hästens kropp, alltså sammanvuxen med den.
Varje dansare måste på samma sätt ha uppnått maximal smidighet och full jämvikt
innan han beträder balettens scener. Hos hästen tillkommer en svårighet,
ryttarens vikt, som den måste bära i alla rörelser och figurer. Alltså avtecknas
nu tydligt det eftersträvade målet med denna utbildningsperiod, och detta kan
kort sammanfattas: “Att lära sig gå riktigt”.
Framstegen under detta utbildningsstadium är på grund av detta mindre
märkbara för lekmannen, men för den rättrogne ryttaren desto mer kännbara.
Med rättrogen ryttare menas den som ser som sin uppgift att utbilda sin häst
och som inte låter sig förledas till att genom alla möjliga tricks, som inte är bra
för hans fyrbente elev, imponera på den som ser på vid arbetet.
I början av detta utbildningsstadium är det absolut nödvändigt att jämte alla
andra fordringar uppnå ett korrekt stöd och vidare att i ökad grad förbättra
samlingen. Båda delar siktar på ett mål längre fram, som ryttaren aldrig får
släppa ur sikte eller glömma vid inlärandet av nya övningar. Varje häst kommer
att vid uppsträckning av båda tyglarna att ta olika stöd på dem, på den ena
sidan fastare och på den andra sidan ett lättare eller inget alls. Uttryckt på ryttarspråk
gör sig hästen stel i den ena sidan och mjuk i den andra. Samtidigt böjs
bakbenen mindre i den stela sidan och trampas under mer i den mjuka sidan,
men mer avvikande mot den mjuka sidan. Därmed uppkommer en snedhet
hos hästen. Nära nog alla hästar tenderar till att gå snett, bara graden av denna
snedhet är av naturen olika. Att utjämna detta fel och att uppnå ett jämt stöd
åligger ryttaren under hela arbetet, ända till färdig skolhäst. Övervinnandet av
snedheten är lättare hos den unga hästen än hos en skolhäst som inte redan under
loppet av utbildningen blivit rakriktad. För att erhålla det jämna stödet sker
utjämnandet av tygeltagen på följande sätt: Ryttaren sträcker upp båda tyglarna
lika mycket och strävar efter att hästen söker stödet långt ned. Först då så är
fallet kan man börja med utjämningen av tygelverkan. Vanligen ställer hästen
mer åt ena sidan vid uppsträckning av tyglarna—vanligen, men inte alltid, åt
höger. Nu sträcker ryttaren tygeln på den mjuka sidan, alltså ex.vis. den högra,
fastare och försöker genom korta tygeltag på vänstra sidan att ge hästen den
rätta ställningen. Detta kallas vid den spanska Ridskolan för avtryckning (halv
Arré‘te). Den halva Arré‘eten utförs alltid under rörelse. Bara i undantagsfall
kan man göra det begripligt för hästen under halt. Före avtryckningen måste
hästen hållas fram väl med sits och skänkel, så att schvungen inte går förlorad
och så att hästen inte rör sig långsammare. Skulle den inte genast följa det korta
tygeltaget i den stela sidan så måste det genast ges efter för att för att tas
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår 55
på nytt. Under inga omständigheter får det uppkomma ett dragande i tygeln.
Hörsammas däremot det korta eller de upprepade tygeltagen, vilket resulterar
i att hästen ger efter i ganascherna och tar den önskade ställningen, samtidigt
som den med huvudet nickar ett kort “ja”, så upphör genast tygeltagen och de
framåtdrivande hjälperna och ryttaren leder för ett ögonblick bara med tygeln
på den mjuka sidan. Vid avtryckning åt vänster måste hästen drivas fram med
sätet och båda skänklarna, den vänstra så att den inte p.g.a. tygeltaget slutar
att trampa under med vänster bakfot, den högra så att den inte försöker dra sig
undan ryttarens obekväma krav genom att falla ut med korset åt denna sida.
Härvid förblir den högra tygeln (den mjuka sidan) i fastare stöd med hästens
mun. Detta är mycket viktigt! Det är ju denna tygel hästen ska ta. Stödet kan
övergående bli fastare på den mjuka sidan. Håller däremot inte tygeln ut den
mjuka sidan motsvarande, så förlorar avtryckningen allt värde, eftersom hästen
då har tagits bort från stödet på den stela sidan men inte förmåtts ta tygeln
på den mjuka sidan. Så snart avtryckningen gett resultat, vilket man bäst ser
på att hästen efter t.ex. avtryckning åt vänster med stöd på höger tygel bibehåller
ställningen åt vänster (prov på den riktiga eftergiften i väster sida), måste
de ensidiga tygeltagen genast upphöra. Om så inte sker slutar detta underbara
hjälpmedel med att tygeln filar hit och dit, ett av de största fel en ryttare kan
begå.
Det kan även inträffa, antingen under loppet av den nu beskrivna utbildningen
eller just i början av arbetet i samlade gångarter, att hästen lägger sig på båda
tyglarna och tar ett allt för fast stöd. Detta är ett tecken på att den inte befinner
sig i absolut jämvikt och att den går på bogarna. Orsaken till detta fel kan vara
av olika art, men ligger mestadels däri att skänklarna driver för mycket och
ryttarens kors inte förmår att fånga upp skänkeltrycket tillräckligt. Skänklarna
befrämjar därför mer skjut- än bärkraft hos bakbenen. Tempoväxlingar med
ökad inverkan av korset och täta förhållningar och eftergifter i tygeln liksom
korta avtryckningar uppåt är det bästa botemedlet. Under inga omständigheter
får ryttaren försöka att resa upp hästen med båda tyglarna eller t.o.m. genom
tygelryck försöka minska stödet. Sammanfattningsvis: Till övervägande del befrämjas
genom avtryckning en djupare ställning av huvud och hals. De korta
tygeltagen utförs i detta fall med låg hand i riktning mot ryttarens motsatta
höft. Vill man uppnå en högre hållning av huvud och hals så tas tygeltagen
mot ryttarens motsatta bröstsida.
Hästar som ex.vis. tenderar att göra sig mjuka i högersidan, rids tillsvidare
med så lite ställning som möjligt i höger varv och i vänster varv, i den sidan
de försöker göra sig stela, med tydlig ställning. Detta gäller ända till utbildade
skolhingstar, bara det att då får avtryckningen inte längre vara synlig för
åskådaren.
Det kan ofta under utbildningens lopp förekomma att hästen växlar stel och
mjuk sida, vilket betecknas som ett gott tecken, men ryttaren måste genast observera
detta och genast sätt in sina hjälper på motsatt sätt. Märk väl: Avtryckningen
är bara möjlig då hästen på ett ensidigt tygeltag ger efter nedåt. Skulle
den trots det sträcka upp huvudet vid avtryckningen eller t.o.m. bukta ut i
56 Hästens utbildning
halsen, så är den ännu ej mogen för denna hjälp eller också har fel insmugit
sig under det första utbildningsavsnittet, vilket ryttaren lämnat obemärkt. Då
finns det bara ett medel: Tillbaka till detta utbildningsavsnitt och lär in ett riktigt
sökande av stödet i djupet, vilket är oerhört viktigt för en sviktande rygg
och undertrampet med bakbenen. Hand i hand med genomförandet av det korrekta
stödet går rakriktningen av hästen, ty först då blir den riktiga samlingen
med alla dess fördelar möjlig.
Rakriktad blir—liksom redan i första utbildningsavsnittet hos den unga
hästen—hästen alltid genom att man riktar in framdelen på bakdelen. Detta
är lättare vid väggen, som fixerar hästen i en bestämd riktning, än på en linje
utan vägg. Hästens framdel förs med båda tyglarna in så långt från väggen att
bakfötterna kan trampa i framfötternas spår. Bara då bakbenen träder däri är
hästen i jämvikt. Samtidigt måste framåtdrivande skänkel och ryttarens säte
sörja för att rörelsen flyter och inte avbryts. Införandet av framdelen åt den
sida i vilken hästen gör sig stel kommer alltid att vara lättare, eftersom den tar
denna sidas tygel. I andra sidan kommer den däremot att försöka följa ryttarens
tygeltag genom ökad böjning i halsen för att undandra sig den obekväma
rakriktningen. På detta sätt spjärnar den emot att ge upp ett inbitet fel. Här
måste den avtryckande yttertygeln få den att ta reson och förmå den till att
ställa in framdelen och inte bara halsen. Förts den rakriktade hästen ger ryttaren
möjlighet att gymnastisera och utbilda sin skyddsling till ridkonstens allra
högsta fordringar. Därför finner man alltid i all seriösa ridhandböcker följande
mening: “Rakrikta din häst och rid den framåt”. Jag skulle vilja formulera
om satsen på följande sätt: “Bara när din häst är rakriktad kan den gå framåt
uttrycksfull och med schvung”.
Har hästen kommit så långt i sin utbildning, här ska åter påpekas att fullkomlighet
är förbehållet en senare tidpunkt, så måste den ökade graden av samling
genomföras mer omsorgsfullt. Samlingen genomförs genom ett framåttryckande
av hästen med båda skänklarna mot de av ryttarens sits understödda, på
båda sidorna jämt uppsträckta, tyglarna. Hästen kommer att bli kortare genom
ett ökat undertramp med bakbenen och halsen formar sig vackrare. Mestadels
kommer den också, utan ryttares medverkan, att resa upp sig genom att bakdelen
sänks. Därvid uppkommer jämvikten, förutsättningen för varje uttrycksfull
gång. Bakbensaktiviteten ökar och den rätt välvda ryggen bringas i en harmonisk
svängning. Ryttaren märker detta framsteg genom en angenämare sits på
den rytmiskt svängande ryggen, vilket redan av Xenophon prisades som en gudomlig
känsla. Ryttaren måste ha känslan av att vara sammanvuxen med sin
häst—den klassiska ridkonstens mål. Åskådaren blir fängslad av hästens mjuka
rörelser som är som musik. Hela hästkroppen kommer att uppstå i sin fulla
skönhet genom den utvecklade muskulaturen och bakdelen kommer att kunna
utveckla den kraft som är absolut nödvändig för den harmoniska rörelsen.
Den uttrycksfulla traven är avhängig av att hästen förmår utföra en svävande
rörelse. Detta svävande kan emellertid bara komma till stånd då bakdelen
utvecklar en kraftig skjut- och bärkraft. Man kan lugnt säga att ju längre svävning
som hästen kan uppnå desto skönare och mer uttrycksfull kommer gång3.2
Den unga hästens andra utbildningsår 57
en att bli. Ryttaren måste dock akta sig för den falska svävningen som kan
uppträda då hästen går med långsamma och spända steg. Då kommer emellertid
inte sammanväxandet mellan ryttare och hans häst att bli möjlig. Den
schvungfulla elastiska gången är framförallt avhängig av smidighet och fjädrandet
kraft i bakbenen. Den kan därför förbättras väsentligt genom motsvarande
utbildning av bakdelen. Det måste vara en av huvuduppgifterna vid utbildningen
av ridhästar, att förstärka bakdelen och göra den smidig för att den ska
kunna delta i uppbärandet av hästens och ryttarens vikt. Den utgör, överfört
till mekaniken, motorn som sörjer för förflyttningen och därför i första hand
måste vara laddad med energi. Ty just som vid ett mekaniskt fordon styrning
bara är möjlig då motorn åstadkommer framåtdrivning, just så kan hos hästen
tygelhjälperna nå sin verkan först då framåtbjudningen utvecklas ur bakdelen.
En av ridningens viktigaste grundsatser är att hästen aldrig får arbetas framifrån
och bakåt utan alltid bakifrån och framåt. Denna grundsats ska redan vid
arbetet med den unga hästen och speciellt i det nuvarande utbildningsstadiet
bli till en oomkullkastlig regel. Ryttaren måste akta sig för att åstadkomma en
skenbart god hållning genom att huvudsakligen arbeta med tyglarna och därigenom
åsidosätt schvung, elasticitet och framför allt hästens gång. En sådan,
genom felaktigt arbete erhållen hållning kommer att leda till oangenäma överraskningar
vid försök att rida i ett bättre tempo: Antingen slår sig hästen fri
från tygeln och ger upp sitt stöd eller också förblir den i sin hållning man kommer
inte framåt och ägnar sig i bästa fall åt snabba steg utan någon vägvinning.
Enbart stödet och samlingen som erhållits under en schvungfull gång kommer
att bli varaktigt och bibehållas även i de svåraste övningar.
Genom ett ökat tempo garanteras inte bara hästens arbete bakifrån och
framåt utan man uppnår också den för det förkortade tempot så nödvändiga
schvungen. Även här måste åter påpekas hur mycket jämvikt och stöd respektive
samling står i nära relation till varandra. Resultatet av arbetet kommer
aldrig att visa sig i ensidiga framsteg vid enstaka fordringar som ställs på
hästen utan alltid i ett sammanhang. Å andra sidan ges ur detta konstaterande
riktlinjen att oavsett erkännandet av nödvändigheten av ett grundligt
detaljarbete får aldrig samverkan av alla krafter glömmas bort.
Medan man under det första utbildningsåret uteslutande red lätt så ska nu
den unga hästen, förberedd genom det tidigare arbetet, vänjas vid nedsittningen.
Ryttarens sitter därvid övergående helt lätt i sadeln. Man måste då noga
ge akt på att hästen inte trycker ned ryggen och vänjer sig vid att gå utan att
arbeta med ryggen, att den inte går mot tygeln och framför allt att den förblir i
ett jämt tempo—alltså att gången varken blir överilad eller släpande eller t.o.m.
går förlorad under nedsittningen. Skulle något av dessa fel infinna sig måste
man omedelbart rida lätt igen. Först då traven åter är reglerad är det dags för
en ny nedsittning. Efter en kort tid kommer hästen—naturligtvis om den är
kraftig nog—att vänja sig vid nedsittningen. Detta är fallet då den bibehåller
samma gång, schvung och hållning som vid lättridningen. Nedsittningen börjar
på en stor volt, för att först senare övas omväxlande längs långsidan och på
58 Hästens utbildning
en stor volt. På volten ska man som regel alltid sitta ned dock kan man i detta
utbildningsstadium undantagsvis rida lätt även på volten.
Under den fortsatta utbildningen sitter man nära nog uteslutande ned eftersom
ryttaren på detta sätt bättre kan inverka på sin häst och forma den motsvarande.
Skulle emellertid, vilket förekommer vid ridning av unga hästar, under
loppet av utbildningen framåtbjudningen minska och en viss återhållsamhet
inställa sig så måste man emellanåt åter rida fram i ett flott tempo under
lättridning för att återfå den nödvändiga schvungen. Detta är speciellt nödvändigt
vid ridning av hästar som tenderar att krypa bakom hand—en ovana som
ofta uppträder hos lipizzanern. Däremot ska man på hästar som lägger sig på
tygeln sitta ned mer och genom samlade gångarter få det rätta stödet. Stor betydelse
läggs i detta utbildningsavsnitt vid arbetet på volten.
Volten, som den unga hästen redan lärt känna genom longeringen, är en
ständig vändning, i vilken hästen alltid ska vara så böjd att ryggraden bildare
en del av cirkelbågen. Allt efter voltens storlek blir därför hästen mer eller
mindre böjd. Därur ger sig naturligt hjälperna som ryttaren måste använda
sig av: Den inre tygeln håller hästen på cirkeln och ger den ställningen, den
yttre bestämmer såväl storleken på cirkeln som graden av ställning. Den yttre
tygeln understödjer även, genom sin inverkan på samma sidas bakben, den
yttre skänkeln, vilken hålls i beredskap bakom gjorden för att förhindra att
korset faller ut och för att understödja hästkroppens böjning i den andra sidan.
Den inre skänkeln, använd vid gjorden, förmår hästen att bjuda framåt och
att böja det inre bakbenet, som blir mer belastat. Den förhindrar samtidigt att
korset faller in och att hästen bli sned. För även på volten kommer den att
genom att gå snett försöka dra sig undan den obekväma böjningen av det inre
bakbenet.
Hästkroppen kommer alltså att böjas i längdriktningen runt den inre skänkeln
så att böjningen motsvarar storleken på den cirkelbåge hästen går på. Detta
innebär att denna skänkel har stor betydelse. Den är viktigare vid vändningen
än den inre tygelhjälpen. Vid användandet av den inre tygeln måste speciellt
varnas för att denna, vid otillräcklig motverkan av den yttre, böjer hästen mer
i halsen än i kroppen i övrigt och därigenom förböjer hästen och förhindrar utvecklingen
av gången. På volten måste man nu ge akt på att hästen verkligen
beskriver en riktig cirkel och inte godtyckligt förstorar eller förminskar volten.
Dessutom måste den bibehålla ett jämnt, av ryttaren bestämt tempo, speciellt
vid övergång från fyrkantspåret till volten eller omvänt. Vanligen försöker hästen
att minska tempot vid övergång till volten och vid ridning rakt fram blir
den gärna något snabbare. Nu är emellertid tidpunkten kommen då de figurer
som rids ska utföras i ett exakt och jämnt tempo.
Då arbetet på volten kräver en ökad böjning och därigenom anstränger den
unga hästen mycket, så får man inte hålla på för länge. Arbetet måste avbrytas
ofta genom skrittrepriser eller ridning rakt fram. Dessutom kommer täta byten
av varv att gynnsamt påverka hästens liksidiga utbildning och bäst motverka
all ensidighet som speciellt senare vid stegrade fordringar kommer att uppträda
störande. Det måste visas på ett vanligt uppträdande fel vid arbetet på
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår 59
volten, vilket uppträder då cirkeln berör ridbanans väggar. För att underlätta
arbetet för sig försöker de flesta hästar att gå längs väggen en á två hästlängder
och samtidigt tränga sig mot den i stället för att bara beröra den vid den punkt
där den tangerar volten. Genom detta förhållande kommer inte bara volten att
visa ett skönhetsfel—för i stället för en cirkel uppkommer en månghörning—
utan det kommer även att avbryta genomgymnastiseringen av hästen och den
efterstävade sekundlydnaden kommer inte att befrämjas. Har man hitintills ridit
den unga hästen i normaltrav så kommer nu arbetet att till största delen
utföra i kort trav. Skillnaden mellan de olika tempona—normaltrav, kort trav
och ökad trav—får inte ligga i långsammare eller snabbare gång, utan uteslutande
i vägvinning och upplyftande av stegen. Denna regel kan inte nog ofta
understrykas, ty därigenom känns bäst det eftersträvade utbildningsmålet
igen.
Hästen ska alltid förflytta sina fötter i en jämn och taktmässig följd. I kort
trav blir denna mindre vägvinnande och därigenom mer upplyftad, i ökad trav
längre och mer utsträckt.Man måste alltså ovillkorligen ge akt på att hästen inte
i kort trav går utan schvung och med uttryckslösa steg, utan att den bibehålla
ett livligt och jämnt tempo. Då den korrekt utförda korta traven är mycket ansträngande
får den bara övas i korta repriser. Den ska avslutas innan hästen
av trötthet förlorar livligheten i steget. Allt emellanåt ska man alltid, för att ge
den korta traven schvung, öka tempot till normaltrav. Därvid aktiveras bakdelen
motsvarande och förmås till undertramp, vilket kommer den korta traven
till godo.
För att lättare göra den korta traven begriplig för den unga hästen rids den
övergående i ett tempo mellan normal trav och kort trav—den så kallade arbetstraven.
Denna travtyp får emellertid alltid bara vara ett hjälpmedel. Genom
täta tempoväxlingar kommer hästen att börja trampa livligare. Dessutom
vänjer den sig vid att koncentrera sig på ryttaren och att efterfölja allt finare
hjälper—detta till synes hemlighetsfulla språk mellan de två varelserna. Samtidigt
kommer en större böjlighet och skicklighet att uppträda hos hästen. Men
även vid detta arbete måste man gå individuellt tillväga. Hästar som tenderar
till att rusa eller bli hastiga—vare sig det är av iver eller nervositet—ska arbetas
i längre repriser i samma tempo för att lugna ned sig. Tröga eller avtrubbade
hästar däremot, kommer att bli mer uppmärksamma genom täta övergångar
mellan normal och kort trav.
Med all respekt för de uppvisade fördelarna med täta tempoväxlingar måste
dock hästen få tillfälle till längre repriser i samma tempo. Sådana repriser
måste framförallt läggas in då ryttaren har känslan av att hästen förekommer
hans vilja till tempoväxlingar. Låter man denna olat passera kan det komma
att inträffa att hästen överhuvudtaget inte kan hålla ett jämnt tempo. Det vore
ett fel i grundutbildningen som man bittert skulle få erfara vid den färdiga
skolhästen.
Tempoväxlingar—rätt utförda—befrämjar stödet, eftergiften, schvungen och
lydnaden. De ger å andra sidan också den bästa möjligheten att kontrollera
60 Hästens utbildning
eftergiften—speciellt vid förkortning av gångarten. Vi ser här åter växelspelet
mellan övning och resultat.
Travarbetet är och förblir grunden, såväl för den unga hästen som för skolhästen,
vilken ska bibehålla det uppnådda resultatet. Det tillerkänns under hela
skolhästens utbildning den största betydelsen. Denna gångart är bäst lämpad
till att, jämte befrämjandet av lydnaden, erhålla framåtbjudning. Ryttaren
behärskar sin häst bättre i trav än i skritt, där den naturliga schvungen fattas, eller
i galopp där hästen alltför lätt kan stelna till. Dessutom erbjuder traven den
bästa möjligheten att prova regelbundenhet och taktmässighet i steget, då den
känslige ryttaren i denna gångart genast känner den minsta oregelbundenhet
och kan avpassa det nödvändiga arbetet därefter.
Regelbundenheten i tempot resp. i steget är A och O i utbildningen, då den
uppnådda jämvikten bäst avspeglas däri. Att få hästen i jämvikt är å andra
sidan huvudändamålet med utbildningen, ty därigenom förbättras inte bara
gången, utan man uppnår även det rätta stödet. Ryttaren måste alltid ha för
ögonen att hans arbete bara är riktigt då hans häst genom detta inte bara bibehåller
den av naturen erhållna gången utan även förbättrar den. Denna viktiga
grundsats kan inte nog ofta poängteras! Den riktiga jämvikten kommer även
att förhindra en för tidig förslitning av frambenen och är därför eftersträvansvärd
hos varje ridhäst. Bara den uppnådda graden därav kommer att skilja skolhästen
från brukshästen. Nu är också ögonblicket kommet att lägga större vikt vid utförandet
av korrekta enkla vändningar. Härnäst rids hästen förutom på volter
noggrannare genom hörnen. De andra vändningarna, som från en långsida till
den andra, inskränks till det allra nödvändigaste vändandet. Vid ridning rakt
fram från volten måste ryttaren eftersträva att bibehålla den på volten erhållna
ledböjningen och därmed fjädrandet undersättandet av bakbenen och inte
låta hästen falla isär. Detta mål kan man som regel inte uppnå genast på unga
hästar, däremot kan de exakta hörnpasseringarna underlätta detta väsentligt
eftersom varje hörna på ridbanan ger ryttaren möjlighet att inverka på sin häst
på samma sätt som på volten. Medan hästen hitintills har tillåtits gå genom
mer eller mindre avrundade hörn kommer den nu att mer regelrätt föras genom
hörnen och bågens storlek föreskrivs den. Ett hörn är rätt genomridet då
hästen utför vändningen på ett kvarts cirkelvarv, vars radie utgör högst tre
steg. Hästkroppen måste därvid vara så böjd att ryggraden utgör en del av cirkelbågen.
Det ska därvid varnas för att redan från början rida genom hörnen
så snävt eftersom hästen då lätt förlorar sin jämvikt och även förlorar taktmässigheten
i steget. Den måste bibehålla ett jämnt tempo genom hörnen, alltså
varken bli snabbare eller långsammare och får inte luta sig inåt cirkeln med
kroppen. Bakbenen måste följa frambenen exakt och korset får varken falla ut
eller in. En exakt hörnpassering är samtidigt ett prov på hästens riktiga genomgymnastisering
och står därmed i ett nära samband med utbildningen i övrigt.
Den riktiga hörnpasseringen har alltså inget med pedanteri att göra utan utgör
ett viktigt hjälpmedel för hästens genomgymnastisering. Med denna övning
uppnås följande mål:
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår 61
1. Hästen blir mer böjd, såväl i sidan som i längdriktningen (ledböjning),
och blir därigenom vigare.
2. Lydnaden för tygel och skänkel ökas och
3. kommer att effektivt bekämpa varje tendens till bekvämlighet och dåliga
vanor hos hästen.
Den övade iakttagaren kan t.o.m. ur hörnpasseringen dra en riktig slutsats om
hästens reella grundutbildning och den erhållna graden av lydnad hos hästen.
Den yttre tygeln leder hästen in i hörnet och den inre ut ur hörnet. Därvid måste
man huvudsakligen ge akt på att korset inte faller ut. Den unga hästen försöker
ofta uppnå jämvikt genom att låta korset falla ut och därigenom undandra
sig den obekväma böjningen av kroppen och den inre bakfoten. Då kommer
den emellertid att gå igenom hörnet precis som en spårvagn som far genom
en kurva. Ju noggrannare hörnpasseringen utförs desto mer måste hästen böja
sig såväl i hela kroppen som i lederna och desto svårare blir denna övning.
Därför ska till en början vändningarna genom hörnen hellre ridas större och
exakt än mindre med sämre exakthet och störd takt. Redan hos den unga hästen
måste man vid denna övning förhindra ett vanligt förekommande fel. När
hästen förs in i hörnet med den yttre tygeln tenderar den att inta en felaktig
huvudställning—alltså utåt. Denna tendens förstärks också av att den unga
hästen, för att underlätta för sig, lägger vikten mer på den inre bogen. Därför
trycker man mer uppåt med den inre än med den yttre tygeln i detta fall för att
ge en ökad uppresning och därigenom avlasta framdelen. Innerskänkeln har
den största betydelsen, förutom för framåtdrivning och för att förhindra att
korset faller in (ett fel, precis som när korset faller ut), genom att böja hästen i
hela dess längd runt denna och därigenom erhålla den rätta ställningen. Ryttaren
måste därvid speciellt ge akt på att han i hörnpasseringen inte blir efter med
överlivet eller lutar sig framåt i sadeln. Dessutom måste han bli sittande mer
på det inre sittbenet och får inte genom den förhållande ytterskänkeln förledas
till att luta sig utåt med överlivet.
Så snart hästen passerat hörnet måste den genast rakställas med yttertygeln
för att åter kunna gå längs väggen utan att vingla.
Också i detta utbildningsstadium avbryts travarbetet ofta av skrittrepriser.
Men nu utförs avbrottet som en regelrätt skrittparad och inte längre genom ett
fullständigt lössläppande, som vid den unga hästen. Den bästa förberedelsen
till ett dylikt skrittpass är ett flitigt växlande av tempot. Vid eftergift drivs hästen
framåt med båda skänklarna. Tygeln ges bara efter så mycket att hästen
kan länga steget, utan att därvid ställningen går förlorad eller att hästen faller
isär. Då tempot förkortas drivs samtidigt framåt med båda skänklarna och
genom upprepade korta tygeltag—den s.k. halvparaden—med spänt kors får
man hästen att förkorta stegen. Alltså ska man vid varje hel- och halvparad—
hur paradoxalt det än kan låta—först driva och sedan förhålla. Först genom
denna samverkan mellan de drivande och förhållande hjälperna kan man upp62
Hästens utbildning
nå samling vid övergångarna. Samtidigt förmås hästen att utföra denna övergång
med väl undersatt bakdel.
Under utbildningens första del kommer främst tygeltagen att åstadkomma
denna övergång. Senare måste den följa på en spänning av ryttarens kors.
I skrittparaden fås hästen alltså att förkorta tempot genom framåtdrivning
med båda skänklarna samtidigt som den tas upp med upprepade tygeltag med
spänt kors till dess att den övergår till skritt. Hos den unga hästen kommer
detta till att börja med att ta längre tid. Huvudsaken är att den inte lägger sig på
tygeln och belastar framdelen för mycket. Det eftersträvade målet måste dock
alltid vara att genom att spänna korset och lägga an skänklarna åstadkomma
en flytande övergång till skritt.
Genast efter skrittparaden måste skänklarna sörja för att hästen går framåt i
den önskade samlingen och inte på några villkor förhålls eller går med tröga
steg. Vid skrittparader utan motsvarande skänkel- och korshjälper kan olika
fel uppträda. Då hästen slår sig fri från tygeln kommer mestadels ryggen att
falla ned och hästen kan inte sätta under sig bakbenen ordentligt. Detta kommer
även att bli fallet om den lägger sig på tygeln. Däremot kommer hästar
som tenderar att gå bakom hand att förekomma ryttarens hjälper och uppvisa
en brysk övergång till skritt. I sådana fall får man utföra skrittparaden vi
sådana tillfällen då hästen minst väntar sig det. De korrekta skrittparaderna
kommer hästen att utföra när det lyckas ryttaren att efter korrekt förberedelse
genomföra denna övergång med den mjuka sidans tygel och spänt kors.
Tidpunkten för något längre arbete i samlad skritt är dock inte kommen ännu.
Vid korrekt utbildning av hästen i trav och befästandet av den schvungfulla
framåtbjudningen kommer den samlade skritten att falla som en mogen frukt
som ett resultat av ryttarens planmässiga arbete. P.g.a. denna erfarenhet rids
skritten vid spanska Ridskolan under en lång tid bara som belöning och för att
låta hästen pusta ut och den rids då på långa tyglar. Arbetet i denna gångart
kommer att bli intensivare nästan vid slutet av hingstarnas utbildning. Däremot
utnyttjas alla gångarter som befrämjar hästens schvung och gymnastisering,
så även galoppen. Hitintills har galoppen mest använts för att låta hästen
röra sig i denna gångart, men nu är tiden mogen för ett regelrätt galopparbete
på den unga hästen. Ryttaren ska inte längre nöja sig med att hästen fattar galopp
för de framåtdrivande hjälperna utan nu kräva en korrekt galoppfattning.
Genom denna övning får han samtidigt ett verksamt medel till en grundlig
genomgymnastisering av sin häst. Den yttre skänkeln, anlagd bakom gjorden,
gör hästen uppmärksam och den framför gjorden lagda framåtdrivande skänkeln
förmår hästen att fatta galopp. Ryttaren sitter samtidigt till lite hårdare på
det inre sittbenet. Den inre skänkeln för däremot inte åka fram i galoppfattningen,
vilket ofta förekommer och därvid är till men för arbetet i denna gångart.
Den inre tygeln ger hästen den rätta ställningen och förhindrar tillsammans
med den inre skänkeln att bakdelen förs inåt—alltså en sned galoppfattning—
ett grovt fel som man aldrig ska låta uppkomma hos den unga hästen. Skulle
hästen försöka att lägga sig på innertygeln eller stelna till så görs en kort av3.2
Den unga hästens andra utbildningsår 63
tryckning med innertygeln vid insättning av skänkelhjälpen för galoppfattning.
Då måste den fatta galopp i rätt form och kan inte rusa iväg.
Till att börja med bedrivs galopparbetet övervägande på en stor volt då hästen
på denna är bäst förberedd för en högre gångart. Tills vidare fattas galoppen
ur trav men man måste dock redan nu kräva att tempot före galoppfattningen
varken ökas eller minskas och att hästen under inga villkor får övergå
till en för snabb galopp. Detta är emellertid bara möjligt då hästen är tillräckligt
lösgjord och befinner sig i såväl kroppslig som själslig jämvikt.
Hästens lösgörande före det egentliga arbetet ska emellertid ges stor uppmärksamhet
inte bara vid galopparbetet utan i hela det nuvarande utbildningsavsnittet.
Medan den under det första utbildningsavsnittet räckte med att den
unga hästen förmådde bära sin ryttare i skritt, trav och galopp, så gäller det nu
hur den rör sig under sin ryttare i alla de olika gångarterna.
Varje sportsman och varje dansare strävar först efter att mjuka upp sina
muskler som under vilan blivit mindre elastiska eller stela, innan det egentliga
arbetet börjar. I än större grad gäller detta för ridhästen, som dessutom måste
följa en annan varelses handlingar och vilja i alla rörelser. Precis som man vid
modellering behöver en mjuk, smidig massa så måste hästen avspänd stå till
sin ryttares förfogande att formas. Den ska inte bara vara lösgjord kroppsligt utan
även viljemässigt. Många ryttare använder ofta ett längre travarbete under
lättridning för att lösgöra hästen. Detta är ett medel vilkets verksamhet är mycket
tvivelaktigt. En sportsman blir inte lösgjord av att springa några kilometer
före det egentliga arbetet, däremot blir han fortare trött. Båda—människan
och hästen—behöver däremot sina fulla krafter till de krävande prestationer de
ska utföra. Av denna anledning måste hästens lösgörande—vilket måste föregå
alla stegrade fordringar—utföras mycket målmedvetet och genomtänkt. Utan
tvivel kommer skickliga och erfarna ryttare att snabbare lösa detta problem.
Unga hästar eller sådana som, efter längre tid i stallet, kommer till ridbanan
utvilade och övermodiga, ska lugnas med en kort trav på så långa tyglar
som möjligt. Genom att samtidigt småprata med lugn röst kommer man att
befrämja detta arbete och öka djurets förtroende för människan. Felaktigt vore
dock ett försök att få hästen avslappnad genom ett längre, forcerat travande.
Ty hästar som är lätt upphetsade och temperamentsfulla kommer bara att hetsa
upp sig mer av detta förfarande och förutom att bli uttröttade bli mer spända
istället för att slappna av. Framför allt kan man inte på detta sätt få dem
att underordna sig ryttarens vilja. Mestadels kommer sådana hästar att utnyttja
varje ljud eller varje annat skäl till att bocka eller till obefogat skyggande
och därigenom bli obekväma för sin ryttare. Skyggande och stelhet har alltid
ett omedelbart samband: Varje häst stelnar till vid skyggandet och varje icke
lösgjord häst tenderar till att skygga. Vid skyggning måste ryttaren, speciellt
hos unga hästar, gå mycket varsamt tillväga för att få hästens obegränsade förtroende.
Han får under inga omständigheter förkorta tyglarna vid närmandet
till det skräckinjagande föremålet—vilket ofta kan observeras—då han redan
därigenom gör hästen uppmärksam på möjligheten till rädsla. För redan vid
den uppmärksamheten spänner sig hästen. Däremot kommer ett förbiridande
64 Hästens utbildning
på nästan långs tyglar och framåtdrivande av hästen mot det ställe som inger
skräck att ta ur den ängslan och befrämja lydnaden till ryttaren. I speciellt besvärliga
fall är det att rekommendera att först visa upp det farliga för hästen
och låta den nosa på det medan man samtidigt klappar den. Aldrig får man av
otålighet straffa den, för då kommer hästen att bli ännu ängsligare och samtidigt
inte riktigt avspänd—vare sig kroppsligt eller själsligt—vilket är nödvändigt
för ett meningsfyllt arbete. Som bekant kan man inte komma någonstans
med en upprörd häst liksom inte heller med en upprörd människa.
En häst lösgörs alltså bäste genom en lugn trav under nedsittning i förkortat
tempo med så långs tyglar som möjligt. Denna typ av uppvärmning kan
liknas vid joggning som en idrottsman använder sig av för att mjuka upp sina
muskler. Denna övning fyller emellertid bara någon funktion så länge hästen
verkligen travar med korta, lösgjorda steg. Skulle den av bekvämlighet börja
släpa bakbenen, måste man genast rida fram energiskt i ett flott tempo för att
försäkra sig om bakdelsaktivitet. Vid denna framridning får dock inte någon
spänning uppkomma. Hästen kommer alltid att sträva efter att gå i ett bekvämare
tempo än detta ansträngande, jämviktsbefrämjande, förkortade travtempo.
Den lösgörande traven ska ridas så kort som möjligt. Huvudsaken är att man
bibehåller ett jämnt tempo och ett jämnt, lätt stöd på så långa tyglar som möjligt.
Ja, hästen ska ge sig så hän åt sin ryttare att den villigt följer redan ett kort
tag i tyglarna, vilka står i helt lätt förbindelse med hästmunnen. Om hästen
rör sig så, så kommer den att tvingas att välva sig i ryggen och fjädra av regelbundet.
Då detta förhållande också blir oförändrat vid ridning på volter och i
vändningar, övergångar till skritt och till trav igen, så kommer den lösgjorda
hästen att vid ökad inverkan med skänkel att gå framåt medmer energiska och
livliga steg, utan att öka stödet eller bli snabbare i rytmen. Ur en så lösgjord trav
kommer även galoppfattningen att ske mjukt och utan störning. Den vackraste
formen på en häst kommer emellertid bara att uppnås de den—först frigjord
från all stelhet genom det lösgörande arbetet och samtidigt därvid uppfordrad
att gå schvungfullt—rör sig i fullständig balans, utan att ta ett hårdare stöd i
tygeln. Det är givet att ryttaren måste behärska sin sits.
Följande grundelement framträder alltid, under hela hästens utbildning, och
även vid ridning av en skolhäst: Lösgörande, schvung, rakriktning och samling.
Bara tidsrymden, innan man verkligen uppnår dessa fordringar är olika
lång hos remonten och skolhästen.
Vid galoppövningar på volten kommer man till en början att lägga störst
vikt vid en mjuk, helt naturlig övergång från trav till galopp och omvänt. Upprepandet
av denna övning—utan att glömma att ofta byta varv—kommer att
befrämja hästens smidighet, jämvikt och framförallt bakdelsaktivitet. Därutöver
kommer den att lära sig att reagera på de finaste hjälper och därmed bevisa
sin lydighet. Dessutom hålls den genom de ständiga växlingarna sysselsatt
och tvingas att koncentrera sig på sin ryttare i ställer för att hitta på ofog p.g.a.
långtråkighet. Långtråkighet är den största fienden till alla framgång. Så snart
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår 65
ryttaren märker att hästen börjar fatta galopp och övergå till trav av gammal
vana—alltså förekomma hjälperna—måste han ändra på arbetsmomenten.
Nu är också tiden kommen att kräva den korta galoppen. Tempot förkortas
undan för undan genom halvparader. Vid denna övning gäller det redan från
början att denna förkortning inte åstadkommer att tempot blir långsammare
utan en förkortning av galoppsprången. För att uppnå detta och framför allt
för att förhindra minskad bakdelsaktivitet, måste ryttaren vid inlärandet av
förkortningen nöja sig med bara en liten förkortning och framförallt bara under
en kort stund, då den förkortade galoppen är svårare för hästen än den korta
traven.
Hästen ska röra sig med jämna galoppsprång som bara blir högre och mindre
vägvinnande, dessutom ska hela kroppen bli kortare och mer sluten. För
att utföra detta krävs emellertid mycket schvung, som ständigt måste återhämtas
genom ökning av tempot. Bakdelen måste sättas under väl, så att stödet
inte blir fastare vid förkortningen. Ryttarens spända kors ska fånga upp den,
genom upprepade skänkelhjälper, insatta så som vid galoppfattning, erhållna
schvungen. Fel kommer naturligtvis inte att utebli till en början. Hästen blir
långsammare i sina rörelser men bakdelen släpar kraftlös efter. Eller också blir
hela kroppen längre (hästen faller isär), eller galoppen blir fyrtaktig i stället
för tretaktig. Åskådaren lägger märke till detta fel genom en haltande galopp
och ryttaren känner det genom en hårdare rörelse i hästryggen. Så långt får
det emellertid inte gå. Därför måste schvungen genast återhämtas genom en
ökning av tempot. Alltså även här måste ryttaren ta sig tid att nå det uppsatta
målet och får inte hänfalla åt att tvinga fram framsteg på bekostnad av korrektheten.
Vid utbildningen av sin häst kan den impulsive ryttaren inte nog ofta inprägla
satsen: “Jag har tid”! Då kommer hästen att få tillräcklig tid för sin utveckling
och få möjlighet att förstå fordringarna som ställs på den. Det är en erfarenhet
som vi, just i vår hektiska och efter snabba resultat strävande tid, inte nog ofta
kan påminnas om. För precis som en balettmästare avsätter en av erfarenhet
utprovad tid till sina elevers utbildning, så behöver även hästen sin tid för att
mogna till en stor, fybent dansör. Detta faktum kan inte heller vederläggas av
skenbara framsteg, vilka skulle bevisa motsatsen. För om det också skulle lyckas
att få fram en häst till den högre skolan vid en ålder av 8 år så är dock denna
dressyrhäst totalt förbrukad vid 10 år. Därför kan inga enstaka undantag skaka
den klassiska ridkonstens grundsatser. Tvärtom kommer de att bevisa att
effektsökeri och speciellt utvecklad personlig fåfänga aldrig kan bli riktlinjer
för utvecklandet av en konst.
En hänsynslöst hoppressad utbildningstid leder bara till en allmän förflackning,
till irrbilder av rörelseformer och till för tidig förslitning av hästen. Man
kan aldrig våldföra sig på naturen.
Självfallet får inte att man ger sig tid förväxlas med att man ingenting gör.
Varje utbildning måste alltid visa tydliga framsteg och det får aldrig förekomma
stillastående. Dessa ständiga framsteg är av utslagsgivande betydelse i hästens
hela utbildning, ända till den högsta graden av dressyr. Däremot kan de
66 Hästens utbildning
ofta vara svåra att observera under grundutbildningens första stadium. Även
här står dock för den seriösa utbildaren ett otvivelaktigt tecken till förfogande:
Att hästen blir vackrare, vilket kan fastställas av uppmärksamma och objektiva
åskådare, är ett tydligt tecken på framsteg i utbildningen.
Tendensen att gå snett, som varje ridhäst har mer eller mindre inneboende,
blir mer märkbar i galopp och speciellt i galoppfattningen. På volten kommer
denna snedhet inte att framträda så starkt, eftersom hästen är böjd i hela kroppen
efter cirkelns storlek och därigenom blir bakdelen från bålen och bakåt något
mer inåtställd. Men även här kommer man att kunna fastställa tendensen
till snedhet i galoppfattningen genom att hästen antingen ställer in korset mer
än vad cirkelbågen på volten kräver, eller att den i fattningsögonblicket faller ut
med bogarna och därigenom blir sned. Dessa fel, som än mer uppkommer vid
galoppfattning på en rät linje, speciellt på en linje utan vägg, måste redan nu
energiskt bekämpas. Den ökade inställningen av bakdelen motverkas av den
vid gjorden lagda energiskt framåtdrivande innerskänkeln och att bogarna faller
ut förhindras med den inre tygeln vid samtidigt mothållande yttertygel.
Har den unga hästen gjort framsteg i det variationsrika galopparbetet på
volten—den ska bara tränas i korta galopprepriser avbrutna med kort trav—så
galopperas den då och då ut på hela banan. Härvid använder man sig tillsvidare
inta av den korta galoppen utan av arbetstempot, alltså en något förkortad
vanlig galopp, för att underlätta det ovana och ännu svårt förefallande arbetet
för hästen. Man kan alltid lägga märke till att den unga hästen, som kunde galoppera
väl ihophållen på volten, blir något längre och ofta också sned vid ridning
rakt fram, att den inte kan hålla ett jämnt tempo och ofta reser upp sig för
mycket eller förlorar samlingen. Orsaken ligger däri att ryttaren vid ridning på
volten kan använda sina framåtdrivande och förhållande hjälper effektivare än
vid ridning rakt fram. Detta är också hemligheten med varför hästen är lättare
att forma vid ridning på volter och varför detta arbete ges så stor betydelse.
Den korta galoppenmåste ökas till arbetstempo redan på volten, innan ryttaren
lämnar cirkeln. Skulle detta göras först vid ridning rakt fram skulle hästen
vänja sig vid att öka tempot då den lämnar volten. Detta är just motsatsen till
vad man måste kräva: Det absoluta bibehållandet av samma tempo vid varje
ändring av riktningen från böjda linjer till raka. Ett mycket viktigt krav!
Hörnen blir, motsvarande tempo och utbildningsstadium, avrundade men
inte efter hästens vilja, utan endast och allenast efter ryttarens, av vilken den
måste låta sig ledas. Ryttaren måste dock vara klar över att de korrekta vändningarna
är väsentligt svårare för hästen i galopp än i trav. Därför ska den bara
successivt göras förtrogen med detta nya arbete. I detta utbildningsstadium
är inte storleken på vändningarna utslagsgivande, utan att hästen är riktigt
böjd—utan att vika sig inåt—och att den utförs i ett jämnt tempo. Ett för snävt
igenomridet hörn är värdelöst, för då förlorar hästen takten i rörelsen. Alltså är
det så att inte heller här får man begära fullkomlighet redan i början, detta kan
uppnås först som resultat av en systematisk utbildning. Omväxlande galopperas
på volten och på hela spåret, med täta tempoväxlingar, vilket slutligen
leder till kort galopp på raka linjer och i vändningar. Dess korrekthet är alltid
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår 67
beroende av hästens jämvikt. Man kommer bäst tillrätta med uppkommande
svårigheter genom att lägga in repriser på volten. På de raka linjerna måste ryttaren
som främsta riktmärke ha att hans häst inte vänjer sig vid att galoppera
snett. Detta grova fel, som alltid kommer att störande göra sig märkbart, kan inte
nog konsekvent bekämpas i grundutbildningen. Att hästen går snett måste
vara en mardröm för varje ryttare! Det uppkommer vanligen vid tempoväxlingar
i galoppen—såväl vid ökning som i än högre grad vid minskning—och
alltid då ryttaren, helt fördjupad i sitt arbete, inte är tillräckligt uppmärksam
på detta. För hästen utnyttjar genast varje ouppmärksamhet från ryttares sida!
Därför räknas ridsporten som den sportgren som helt tar utövaren i anspråk,
både kroppsligt och själsligt.
Har den unga hästen lärt sig att går korrekt genom hörnen så är tidpunkten
kommen att stegra fordringarna till att kräva enklare vändningar. Vändningarna,
som utförs i hörnen, begränsas utåt av de två rätvinkligt sammanträffande
väggarna och dessutom reds hästen vid väggen. Precis som det är skillnad på
att skriva med hjälplinjer och utan, så är det också skillnad på att rida med
och utan vägg. Och precis på samma sätt som man försöker underlätta inlärandet
av skrivning för barnet med hjälp av linjer, så ska man underlätta för den
unga hästen att lära sig gå rakt fram med hjälp av väggen. Åtminstone så länge
den ännu inte riktigt har funnit sin jämvikt och riktigt befäst den. Vid de enkla
vändningarna—vare sig det sker från kort- eller långsidan—måste den yttre tygeln,
understödd av den yttre skänkeln, sörja för att hästen efter riktningsändringen
går vinkelrätt och rakt fram mot den motsatta väggen. Ytterhjälperna
måste alltså ersätt väggen. Annars gäller samma sak som vid genomridande
av hörnen. Vid denna övning kommer till en början—såväl i trav som än mer
i galopp—följande fel att infinna sig: Korset faller ut under vändningen, bakdelen
ställs in för mycket, hästen faller in med den inre bogen i vändningen.
Till följd därav är den inte i stånd att nå den motsatta sidan vinkelrätt och rakställd.
Detta måste man alltså råda bot mot precis som vid hörnpasseringen.
Dessutom måste ryttaren förhindra att hästen vid avlägsnandet från väggen
börjar pendla åt båda sidorna av linjen. Uppträder detta fel speciellt markant
så är det en bra övning att vända ofta och rida på några meters avstånd från
väggen. Och övning gör mästaren! Återigen: Perfektionen i grundutbildningen
underlättar det kommande arbetet med svårare övningar.
En sak till måste ryttaren ta i beaktande vid ridning av vändningar: Hästen
ska gå vinkelrätt mot väggen tills det återstår ca tre steg och sedan låta sig ledas
av ryttaren in i den nya vändningen. Mestadels tenderar hästar till att vända av
sig själva när de närmar sig väggen. Hästen förekommer därvid ryttaren i utförandet
av vändningarna bara för att den vill underlätta arbetet för sig. Detta
fenomen kan man följa ända upp till den högre skolan. I föreliggande fall försöker
hästen att beskriva en större båge för att undvika den ökade böjning som
varje korrekt vändning kräver. Ofta kommer hästen att före vändningen från
den vinkelräta linjen vika ut åt motsatt håll mot vändningen för att försäkra sig
om en större båge. Den kommer t.ex. att före en vändning åt höger att vika ut
åt vänster. Också här måste man åter observera följande: Detta är på inget sätt
68 Hästens utbildning
en ovidkommande sak som man inte behöver skänka något större beaktande,
utan tvärt om, orsaken till många andra fel. Ryttaren får aldrig glömma att söka
orsaken till varje verkan. Å andra sidan får han heller inte glömma att alla
övningar som krävs av hästen ska tjäna till att fullkomliga jämvikten. Därför
kan de inte utföras nog korrekt om de ska fylla sin funktion. Om man fortsätter
den i vändningen påbörjade cirkelformade rörelsen så uppkommer en liten
volt. Denna lilla volt har lika stor betydelse för den fortsatta utbildningen som
den stora volten hade för utbildningen av remonterna. Den utgör inta bara—
naturligtvis korrekt utförd—en utmärkt övning, utan är dessutom ett utmärkt
prov på smidighet, jämvikt och framförallt dressyrhästens eftergift. Av detta
skäl ges volten en så viktig roll vid den Spanska Ridskolan att elever som kommer
dit ofta måste öva volter i veckor då de trots riderfarenhet inte kan utföra
korrekta volter. En volt är nämligen en cirkel med 6 stegs diameter och under inga
omständigheter en ellips eller någon sorts månghörning.
Detta ska varje dressyrryttare noga inpränta. Han kommer då till sin förvåning
att fastställa vilket underbart medel han har till sitt förfogande vid utbildning
av den unga hästen: Ridning av korrekta volter.
För att underlätta för hästen utförs de första volterna i hörnen. Då är den ena
halvcirkeln fixerad av ridhusets väggar och det gäller nu att också utföra den
andra halvcirkeln precis lika rund. Hästen leds in i volten med den inre tygeln
och böjs runt den inre skänkeln som placeras vid gjorden, varvid denna skänkel
även svarar för att rörelsen flyter och att takten bibehålls. Den yttre tygeln
bestämmer voltens storlek och graden av ställning. Dessutom understöder den
bakom gjorden lagda ytterskänkeln hästens böjning rund innerskänkeln och
hjälper till att förhindra att bakdelen faller ut. Ryttaren sitter rätt upp på båda
sittbenen och får varken luta sig inåt eller kana utåt med sätet. Om han lutar
sig inåt kommer detta att leda till att hästen lägger vikten inåt volten och därigenom
tillintetgöra den klassiska ridkonstens fordring: Hästens ben ska vid
ridning av volter alltid vara vinkelräta mot marken. Om sätet kanar utåt medverkar
detta till att korset kan falla ut och leder då lätt till en avvikelse från
cirkellinjen. Som regel kommer hästen att utföra volten korrektare i den stela
sidan—eller riktigare uttryckt, på den sida hästen tar tygeln—än på den mjuka
sidan. Skulle den försöka att belasta den inre bogen så rätas den upp med en
uppresning i samma sidas tygel varvid felet genast upphävs. I den mjuka sidan
kommer hästen alltid att försöka att ställa för mycket inåt och därigenom
böja sig mer i halsen än i kroppen för övrigt. Den inre tygeln kommer inte att
ligga an mot halsen och den föreskrivna cirkelbågen kommer att få en elliptisk
eller månghörning form, eftersom hästen samtidigt faller ut med bogarna ur
volten. Här är åter ett bevis för hur begreppen faller in i varandra. Resultatet är
ju alltid lätt att fastställa. Det gäller emellertid att finna orsaken och bekämpa
det onda från roten. Därmed är den röda tråd som löper genom hela utbildningen
given. Då kommer man att förhindra att uppträdande fel biter sig fast
genom upprepandet av misslyckade övningar, utan man går istället tillbaka
till grundutbildningen. Å andra sidan kommer inte bara varje övning att tjä3.2
Den unga hästens andra utbildningsår 69
na till att befrämja utbildningen utan även utgöra ett prov på den uppnådda
utbildningsståndpunkten.
Som förberedelse till den lilla volten kan man—speciellt om ryttaren är mindre
erfaren—rida på den stora volten. Den stora volten minskas spiralformigt till
ca 8-10 steg i diameter. Ryttarens får därigenom en möjlighet att gradvis vänja
hästen vid en mindre cirkelbåge. Den inre tygeln leder in hästen i volten,
den yttre sörjer för den riktiga ställningen och bestämmer den spiralformade
minskningens storlek. Den inre skänkeln, placerad vid gjorden, har den största
betydelsen. Den sörjer för att rörelsen flyter regelbundet och åstadkommer
den riktiga böjningen av hästen. Den yttre skänkeln förhindrar—understödd
av samma sidas tygel—att bakdelen faller ut och därmed tillintetgör böjningen
i inre sidan. Hästen går högst 2 till 3 varv på den förminskade volten och
förs sedan spiralformigt ut till den ursprungliga volten med den yttre tygeln.
Därvid bibehåller den innertygeln den korrekta ställningen och skänkeln fyller
samma funktion som vid förminskningen.
Vid minskningen kommer ställningen och böjningen, speciellt av det inre
bakbenet, att gradvis stegras och därmed ökas även ansträngningen för hästen.
Vid förstoringen, däremot, underlättas arbetet åter för den. Till att börja med
låter man den unga hästen utföra den lilla volten inuti den stora, så att den från
en bestämd punkt- vanligen väljer man beröringspunkten med kortsidan—
beskriver en cirkellinje som leder genom den stora voltens medelpunkt och
slutar vid utgångspunkten (vid kortsidan). Också här är det viktigt att noga
följa linjen då övningen endast därigenom får någon betydelse.
På volten måste man noga ge akt på att byta varv ofta då belastningen här är
olika på hästens inre och yttre sida. Detta kan t.ex. utföras genom att man “vänder
igenom volten” på följande sätt: Hästen beskriver en halvcirkel till mittpunkten,
ställs där om och förs genom en lika stor halvcirkel i det andra varvet
ut till voltspåret på en punkt som ligger exakt mitt emot utgångspunkten. Fördelarna
med denna övning är: Hästen blir smidigare genom omställningen på
mittpunkten, uppmärksamheten ökar och lydnaden befästs samt man förebygger
en vana hos hästen att efter några övningar självständigt genomför denna
lilla volt i den stora. Hjälperna är de samma som tidigare beskrivits, bar det att
man byter sida vid omställningen vid mittpunkten. Speciellt noga ska man ge
akt på att hästen inte lägger vikten inåt vid någon av halvcirklarna. Botemedel
vid fel är de samma som vid ridning av vändningar och volter. För övnings
skull kan vändningar genom volten fortsättas så att det blir en åttvolt i volten.
Slutligen kan man rida en volt inuti den stora volten, det blir något svårare än
att rida den i hörnet. Därför är den ändamålsenliga följden av övningar av volter
följande: Minskning av den stora volten, volt i hörnet, volt i den stora volten
och slutligen på vilken punkt som helst på hela banan. Viktigt är alltid: Volten
måste vara rund och sluta där den började. Då uppfyller den helt meningen
med utbildningen och bevisar även hästens eftergift.
Hästens utbildning ska försiggå lika på båda sidorna och inte mer på någon
sida bara för att man når snabbare resultat i denna. Det är ett fel som ryttaren
ofta hemfaller åt och därmed lurar sig själv. Medan sidbytet under förs70
Hästens utbildning
ta utbildningsåret bara genomförts genom att vända snett igenom så står nu
en mängd olika möjligheter till ryttarens förfogande. Om dessa används omväxlande
kommer de att komma utbildningen, och då speciellt fullkomnandet
av lydnaden, till godo. Sidbyte kan alltså ske genom vändningar med sidbyte,
vänd rätt upp med sidbyte, vänd halvt igenom, voltombyte och vänd igenom
volten. Efter det att volten behärskas kommer volt tillbaka till: Efter halva volten
leder ryttaren sin häst på en rät linje i en sned vinkel tillbaka mot samma
vägg. Hjälperna börjar på samma sätt som vid volten. Så snart hästen nått voltens
kulminationspunkt avbryter den yttre tygeln den cirkelformade rörelsen
och leder hästen på en rät linje till väggen. Samtidigt upphör den yttre skänkelns
förhållande inverkan för att rakställa hästen. Båda skänklarnas gemensamma
inverkan förmår hästen att gå rakt fram mot väggen. När den kommit
dit övergår den nuvarande yttertygeln till att bli innertygel och åstadkommer
den nya ställningen medan övriga hjälper träder i aktion motsvarande den nya
ställningen. Rörelsen måste hela tiden flyta framåt.
Volt tillbaka och volter, båda använda genomtänkt, kommer att visa sig vara
ett utmärkt medel för att öka och kontrollera eftergiften. Växlingen i galopp får
för tillfället vänta till en senare tidpunkt.
Som redan tidigare ofta påpekats är alltid den individuella utbildningen att
föredra framför den schablonmässiga. Av detta skäl betyder den hitintills skisserade
utbildningen under andra utbildningsåret inte något absolut krav på
ordningsföljden av de olika övningarna. Att finna denna blir förbehållet den
tänkande ryttaren, vilken måste känna till mål och medel och även sin hästs
svagheter och styrka. Det är därför ingen tillfällighet att Guéiriniére (1833) via
Weyrother (1814) till excellens von Holbein uttryckligt säger i sina direktiv att
varje tänkande ryttare måste kunna ange ett skäl till varför och vid vilken tidpunkt
de kräver de olika övningarna av sin häst. En tänkande ryttare kommer
att utnyttja sin hästs styrka för att hjälpa upp dess svagheter. Därigenom kommer
han att underlätta inlärandet för hästen och spara mycket tid för sig själv.
Framför allt får han inte fördjupa sig i sin hästs starka sida och glömma den
svaga; ett fel som allt för lätt kan uppkomma genom det i varje människa inneboende
högmodet. Grundbetingelsen är alltså att ryttaren väl känner till sin
hästs kroppsbyggnad och rätt kan bedöma den. Därutöver måste han även riktigt
kunna uppskatta dess temperament. Som bekant kommer man lättare till
rätta med kroppsliga fel än med temperamentsfel. Detta kommer ryttaren bara
helt att kunna förstå då det lyckas honom att helt tänka sig in i sin fyrbente
medarbetares väsen. Därför måste en bra ryttare även vara en bra psykolog.
Det är ett gammalt faktum att ädla och temperamentsfulla hästar alltid kommer
att presentera sig vackrare och uttrycksfullare än sådan som till följd av
lägre blod eller fullständig temperamentslöshet i och för sig utför alla övningar
duktigt och aldrig tenderar till någon sprallighet men alltid ger ett sömnigt
intryck. Deras prestationer kommer alltid att verka glanslösa och tråkiga. Naturligtvis
kräver de båda typerna helt olika utbildningsförlopp.
Ju livligare en häst är och ju mer hela dess temperament behövs i det krävda
arbetet desto lydigare måste den vara, ty bara genom denna lydnad förhindras
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår 71
att temperamentet flödar över. En sådan häst kommer då att i alla sina rörelser
att utveckla sin hela skönhet och det underbara intrycket av behärskad kraft.
Det kommer å andra sidan däremot att under utbildningen uppträda mycket
större problem: Ett typiskt exempel på den kompensation som naturen skapar
i livet.
Det är nödvändigt att ständigt hålla temperamentsfulla hästar sysselsatta både
kroppsligt och själsligt så att de inte får det långtråkigt genom enformighet
i arbetet och därigenom lägger sig till med olater som senare alltid kommer
att störa ryttaren i dennes arbete. Sådana hästar har som regel ett mycket livligt
temperament. Därför måste man vid utbildningen av dessa främst ha för
ögonen att lugna dem och att få dem lydiga. Detta kommer ingalunda att bli
lätt, men också här kommer ett konsekvent arbetande med hästen att leda till
att hästen underordnar sig ryttarens vilja. Genom detta resultat, parat med de
förtjänster naturen utrustat ett sådant väsen med kommer då ett speciellt konstverk
att uppstå. Ryttaren måste bara arbeta behärskat och får inte p.g.a. otålighet
föranledas till handlingar genom vilka han på ett ögonblick kan förstöra
veckolångt arbete. Det är därför en bra lösning att låta lugna ryttare utbilda
temperamentsfulla och känsliga hästar och därigenom få till stånd en viss utjämning.
Temperamentslösa och likgiltiga hästar måste däremot väckas upp
ur sin tröghet genom omväxlingsrikt arbete kryddat med alla slags överraskningar.
Hos dessa hästar kommer lydnaden att befästas mycket snabbare och
ryttaren måste bemöda sig om att göra dem livligare i alla rörelser: Ett mål som
naturligtvis bara kan uppnås delvis. Det är ofta fördelaktigt att anförtro sådana
hästar till temperamentsfulla ryttare. Även sammansättningen ryttare—häst är
alltså ofta av betydelse för resultatet. En temperamentsfull häst och en temperamentsfull
ryttare kan reta upp varandra till en explosion. En lugn häst utan
nerver och en lugn, flegmatisk ryttare kommer inom en kort tid att försjunka
i långtråkiga och intetsägande rörelser: De kommer båda att slumra in. Denna
erfarenhet kan inte nog ofta tas i beaktande om utbildningen ska ge något resultat.
Det kan även förekomma att en ryttare käner aversion mot en viss häst
eller tvärtom. Detta är hemligheten i varför ett hästbyte kan leda till så stora
positiva förändringar.
Då hästen nu förbättrat sin jämvikt, stödet och samlingen samt lydnaden befästs
är den mogen för sidvärtsrörelser. Å andra sidan kommer dessa rörelser
att väsenligt bidra till att fullkomna dessa redan inlärda begrepp och då speciellt
hästen lydnad för skänkelhjälperna. Som sidvärtsrörelser betecknas alla
rörelser vid vilka hästen inte bara rör sig framåt utan även åt sidan. Dessa rörelser
avviker från de som uppträder i naturen hos fölen på ängen och kan
därför först läras in efter motsvarande framsteg i hästens utbildning. Å andra
sidan befrämjar de den allmänna gymnastiseringen av hästen. Vi ser återigen
växelverkan mellan begreppen orsak och verkan.
Ridkonsten känner sedan århundraden följande sidvärtsrörelser, uppställningen
nedan följer inte graden av viktighet eller ålder:
1. Öppna
72 Hästens utbildning
2. Sluta (även kallad travers)
3. Förvänd sluta
4. Motställd skänkelvikning
5. Tvär slutning
Dessa sidvärtsrörelser kan utföras delvis i alla tre gångarterna detta gäller
förvänd sluta och motställd skänkelvikning, delvis bara i skritt och trav, gäller
t.ex. öppna och sluta medan tvär slutning enbart kan utföras ut halt.
Som förberedelse till sidvärtsrörelserna tjänar skänkelvikningen i vilken hästen
görs förtrogen med verkan av de sidförande skänklarna.
Skänkelvikningen ska dock inte tillskrivas större betydelse än vad den förtjänar.
Den ska bara tjäna till att göra hjälperna begripliga. Tyvärr är i den nyare
epoken av ridkonsten många gånger det motsatta fallet. Detta hjälpmedel tillskrivs
även i de tyska ridlärorna alltför stor betydelse. Den Spanska Ridskolan
inskränker skänkelvikningen till dess ursprungliga betydelse och överberidare
Niedermeyer, som verkade på detta institut under den senare hälften av
18-hundratalet, yttrade att “huvudet inåt och korset utåt” bara blivit till av
mänskligt oförstånd. Använt utan förnuft och i för stor utsträckning är denna
övning bara skadlig för varje häst. De första begreppen i skänkelvikning
bibringas den unga hästen i halt. Då den står lugnt, med vikten jämt fördelad
på alla fyra benen får man den genom den bakom gjorden verkande skänkeln,
t.ex. den högra, understödd av samma sidas tygel, att följa trycket eller den
lätt knackningen med denna skänkeln, mot den motsatta sidan och falla ut
med bakdelen och träda sidvärts, i detta fall alltså åt vänster. Detta sidvärtsträdande
kan till övning utsträckas till en fullständig framdelsvändning. Men
framdelsvändningen hör ingalunda till den klassiska ridkonsten och får därför,
liksom skänkelvikningen, inte bli annat än ett hjälpmedel. De ska därför inte
krävas i några dressyrprogram, inte ens i nybörjarklasserna. Skänkelvikningen
underlättas för hästen genom att dess huvud ställs mer åt den motsatta sidan.
Alltså vid skänkelvikning eller framdelsvändning åt vänster ställs huvudet åt
höger.
Har hästen på detta sätt lärt sig att följa ryttarens skänkeltryck åt sidan så
utförs skänkelvikningen, men bara under rörelse, för att befästa förståelsen av
hjälperna. Vid spanska Ridskolan praktiseras detta bara i skritt och det avrådes
från skänkelvikning i trav. Varför ska man lära ett djur sidvärts framåtträdande
med rakt motsatt ställning än vad man sedan kräver av det i den motställda
skänkelvikningen? Man lär ju ett barn att skriva riktigt från grunden och bibringar
den det inte via ett felaktigt skrivsätt.
Så snart den unga hästen lyder den sidförande skänkeln så är tiden kommen
att lära den de verkliga sidvärtsrörelserna.
Den viktigaste rörelsen på dubbla spår är utan tvivel öppna. Denna övning
bildar inte bara ryggraden för utbildningen i de övriga sidvärtsrörelserna utan
har också utslagsgivande betydelse för hästens rakriktning.
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår 73
I öppna leds framdelen in ca ett halvt steg så att dess hovspår beskriver en
ny parallell linje med bakdelens hovspår som förblir kvar på samma ställe som
förut. Det inre frambenet träder över det yttre och det inre bakbenet mer i
riktning under hästens tyngdpunkt. Det senare kommer härvid att bära upp
mer vikt och avlastar då samtidigt bogarna och får framdelen att träda friare
framåt. I de gamla ridlärorna återfinner man alltid påståendet att övningen
“öppna” är en uppfinning av Guérinière, vilken i sin bok “Ecole de Cavalerie”
exakt har beskrivit den och ritat skisser över hästarna hovspår. Enligt dessa
skisser är bogarna införda så långt att det inre fram- och bakbenet träder över
de yttre och beskriver fyra hovslagslinjer. Den Spanska Ridskolan iWien håller
än idag fast vid detta utförande, vid vilket man emellertid måste observera att
inte det yttre bakbenet faller ut och därigenom undandrar sig böjningen.
I den nyare tiden går meningarna isär om hur mycket hästens framdel ska
ställas in i öppna. Mot Guérinières åsikter hävdas att framdelen bara får föras
in så långt att den yttre fram- och bakfoten rör sig på samma linje, alltså uppkommer
det inte fyra hovspår utan tre. Denna uppfattning leder mestadels till
att öppna bara antyds, att hästen knappast blir mer ställd inåt och att det inre
frambenet träder över otillräckligt. Därigenom går också meningen med denna
övning—böjningen i lederna, frigörandet av bogarna och förbättrandet av
stödet, såväl som smidighet och skicklighet—fullständigt förlorad.
Säkerligen blir den önskade böjningen i lederna inte heller uppnådd vid
det av Guérinière anbefallna införandet av framdelen eftersom hästen i detta
fall mestadels såväl tar in bogarna som faller ut med korset—alltså utför ett
slags skänkelvikning. Genom en skänkelvikning kan man emellertid aldrig få
fram en ledböjning. Vid bedömningen av öppna ska dock fackmannen aldrig
inlåta sig i polemik om vilken uppfattning som är den rätta, utan ge akt på
övningen utförs lika i båda varven. Om hästen rids med framdelen mindre in
i det ena och så mycket som Guérinières läror kräver i det andra så företräds
inte någon av uppfattningarna, utan rörelsen utförs så som hästen vill det—
vilket är felaktigt och värdelöst. Ty varje häst vill lättare föra in bogarna i det
ena varvet—i vilket den tar tygeln bättre—och i det andra varvet—den mjuka
sidan—försöker den dra sig undan den obekväma rörelsen genom att böja sig
mer i halsen.
Vid den Spanska Ridskolan lärs den unga hästen öppna, liksom de flesta andra
sidvärtsrörelser, under trav. Man utgår härvid från den åsikten att varje sidvärtsrörelse
kräver schvung och den är bättre i trav än i skritt. Det har visat sig
fördelaktigt att göra den unga hästen förtrogen med denna rörelse på den stora
volten. Förutsättningen är dock att den rör sig i livlig kort trav—bara i detta
tempo kan sidvärtsrörelsen utföras—med ett jämnt stöd och att den går riktigt
formad på voltspåret. Då förs bogarna in mer i volten med den inre tygeln, varvid
den yttre måste förhindra att hästen förböjer sig i halsen. Innertygeln sörjer
alltså för att ställningen inåt bibehålls, den yttre bestämmer graden av ställning
och leder hästen i den föreskrivna riktningen. Den inre skänkeln använd vid
gjorden med väl sänkt knä, ger hästens kropp en regelbunden böjning från huvud
till kors och förmår den inre bakfoten att trampa under och träda över den
74 Hästens utbildning
inre framfoten. Den yttre skänkeln bakom gjorden måste absolut förhindra att
den yttre bakfoten faller ut samt sörja för att rörelsen flyter framåt. Ty hästen
ska vid öppna varken bli långsammare—vilket ofta förekommer—eller påskyndas,
vilket tidvis kan vara fallet hos hästar som tenderar att få för snabb steg.
Först detta bibehållandet av ett jämnt tempo så väl rakt fram som i öppna kommer
att gör fullkomnandet av denna övning möjlig. Ryttarens vikt ska vila mer
på det inre sittbenet. Han får inte genom hästens rörelse kana utåt och föra in
den inre höften. I öppna är hästen, till motsats från andra sidvärtsrörelser, inte
ställd åt rörelseriktningen, den ser alltså inte åt det håll den går. Vid inlärandet
av öppna—som för övrigt vid varje ny övning—ska man nöja sig med några
få steg. Den rids därefter genast rakt fram, dels som belöning och dels för att
ånyo erhålla schvung. Så snart hästen förstår ryttarens hjälper rids öppna i första
hand längs väggen eftersom den stora volten, trots alla fördelar, allt för lätt
föranleder att korset faller ut. Också öppna vid väggen rids till en början bara
några steg och sedan rakt fram för att få schvung. Det är mycket fördelaktigt
att börja denna sidvärtsrörelse efter en hörnpassering. Hästen ställs i hörnet så
som om man skulle rida en volt. Så snart framdelen kommit ett halvt steg från
väggen i den påbörjade cirkeln förstärks trycket med innerskänkeln och den
yttre tygeln leder hästen i öppna längs väggen.
Vid sidvärtsrörelser får man aldrig glömma bort att dessa är sammansatta av
både en sidvärts- och en framåtrörelse hos hästen. Sidvärtsträdandet kan man
alltid utan och vidare konstatera, då detta är tydligt synligt. Framåtträdandet
i sidvärtsrörelsen måste man emellertid alltid kontrollera. Alltså även i öppna
måste utbildaren ständigt övertyga sig om att hästen lyder hans vilja och går
framåt på hans hjälper. Ett bra prov är att avbryta öppna genomatt rida en volt
med bakdelen inrättad på framdelen. Den inre tygeln leder in hästen på volten,
understödd av den framåtdrivande skänkeln, placerad vid gjorden. Den yttre
tygeln ges efter så mycket att hästen lämnar väggen och kan börja gå på volten.
Denna övergång till en volt ska inte bara ses som ett prov utan även som verksamt
medel att återhämta eller bibehålla den nödvändiga schvungen för den
fortsatta öppnan. Dessutom kommer härigenom hästens lydnad för skänkeln
att ökas.
En bra kontroll på framåtbjudningen och även lydnaden är att avbryta denna
övning genom att rida rakt fram mot den mitt emot liggande väggen.
Så snart den unga hästen erhållit den nödvändiga skickligheten och är kapabel
att röra sig framåt och sidvärts i ett oförändrat, regelbundet tempo, då—
men aldrig tidigare—kan man utsträcka öppna längre och slutligen på en linje
utan vägg. Hästen måste utföra sidvärtsrörelsen med en naturlig lätthet, fri
från allt tvång och krampaktighet samt bibehålla vinkeln mellan väggen och
kroppen oförändrad tills den, av sin ryttare, uppfordras att avsluta övningen.
Då har den uppnått fulländningen av denna, för utbildningen så viktiga, rörelsen.
Man får inte heller här glömma att all fulländning kräver tid och att
man måste ge sin skyddsling denna tid—vilkens längd är beroende så väl av
kroppsbyggnad som skicklighet—och måste var nöjd med små framsteg. Det3.2
Den unga hästens andra utbildningsår 75
ta medgivande är alltid lättare att komma tillrätta med än att korrigera en häst
som kommit in på fel väg.
Att rida öppna genom hörnen befrämjar skicklighet och lydnad och är dessutom
ett mått på den uppnådda graden av jämvikt. Då framdelen vid passerandet
av hörnet tillryggalägger en kortare väg än bakdelen förhålls framdelen
med båda tyglarna. Därvid kommer den inre att förhålla mer: Den ger hästen
ställning och håller in bogarna. Den inre skänkeln, placerad vid gjorden, möjliggör
böjningen i den inre sidan och trycker korset genom hörnet.
Sammanfattningsvis upprepas åter att vid öppna böjs lederna mer och bakbenen
fås att bära upp mer vikt. Böjningen ökar elasticiteten och undertrampet
av bakbenen och gör bogarna fria varigenom gången förbättras och stödet blir
lättare. Genom de beskrivna fördelarna kan öppna ofta vara till värdefull hjälp
för att få en uttrycksfull ökad trav. Härvid rakställs hästen vid väggen efter en
energiskt riden öppna och drivs genast fram i ökad trav i övergången. Eller:
Öppna avslutas genom att upphöra med sidvärtsrörelsen och rida hästen rakt
fram mot motsatta väggen i ökad trav. I båda fallen kommer det att lyckas att
få fram längre steg.
Dessutom understödjer öppna en rak galoppfattning. Den används även
med fördel på hästar som går i en oregelbunden trav och som tenderar till
att oupphörligen fatta galopp. Ja, en rätt riden öppna är ett mycket verksamt
medel för att övervinna alla slags svårigheter vid utbildningen av skolhästar.
Detta hade redan de gamla mästarna konstaterat och övade även öppna i galopp,
den s.k. Plié-galoppen—utan tvivel ett mycket bra medel för att rakställa
hästen och öka bakdelsaktiviteten.
Sluta (travers) är en sidvärtsrörelse som knappast övas vid Spanska Ridskolan
och högst sällan används. De flesta hästar tenderar i alla fall till att gå snett,
så varför skulle denna tendens förstärkas genom en övning i vilken korset förs
in från väggen? Nackdelarna överväger därigenom det eftersträvade målet—
att böja bakdelen, öka böjningen i sidan och befrämja lydnaden för skänkeln—
vilket gör att dess användande inskränks till ett fåtal undantag. I sluta hålls
framdelen med båda tyglarna på spåret, men mest med den yttre. Den inre
skänkeln, placerad vid gjorden, driver hästen framåt och sörjer tillsammans
med den inre tygeln för den riktiga ställningen och böjningen av kroppen i
sidled. Den yttre skänkeln, som verkar bakom gjorden, förmår hästen att ställa
in korset och att trampa med det yttre bakbenet över det inre. Märk alltså
väl—sluta, även med bara en liten ställning inåt, är på inget sätt identiskt med
en sned häst, ty vid ett korrekt utförande av denna övning ska böjningen vara
jämn från, huvud till kors. Ur detta krav framkommer fördelarna: Aktivering
av bakdelen, ökande av smidigheten och jämvikten.
Hos hästar som hårdnackat alltid försöker gå snett åt ena sidan och göra sig
motsvarande stela i den andra sidan samt värja sig mot varje ställning, vilket
bl.a. kraftigt försvårar utförandet av en motställd skänkelvikning—rekommenderas
det att på den sneda, alltså mjuka, sidan bara öva öppna och på den
stela huvudsakligen bara sluta, för att uppnå den riktiga böjningen i denna
sida och befrämja rakställandet i den andra sidan.
76 Hästens utbildning
Många gånger kan det på hästar som är svåra och dåligt vändbara, vara
fördelaktigt att rida en växling av öppna och sluta och tvärt om i en rak följd.
Den därigenom ökade lydnaden för skänklarna, smidigheten och skickligheten
kommer att få övergången från ett tempo eller en gångart till en annan att
försiggå mer flytande.
Jämte öppna spelar vid Spanska Ridskolan förvänd sluta en stor roll vid utbildningen
av en ung hingst och vid fortbildningen av skolhästen. Förvänd
slut ger samma fördelar vid utbildningen som slutan och utesluter de nämnda
nackdelarna. Man kan beteckna förvänd sluta som en omvändning av sluta för
nu stannar bakdelen på spåret medan framdelen ställs in i ridbanan—som vid
öppna, bara det att hästen är böjd i motsatta sidan och ser i rörelseriktningen.
Primitivt uttryckt kan man kalla förvänd sluta för “korset ut”. Guérinière kallade
denna övning “Croupe au mur”. Förvänd sluta är en svårare övning än sluta
och t.o.m. än öppna. Därför måste ryttaren till att börja med bara kräva några
få steg och huvudsakligen ge akt på att rörelsen flyter. I förvänd sluta måste till
vidare framdelen ledas in från väggen. Yttertygeln sträcks därvid lätt för att erhålla
hästens rätta huvudställning åt denna sida. Ryttaren ska emellertid till
att börja med ta igenom en mindre ställning än vid de andra sidvärtsrörelserna,
men däremot sörja för att böjningen i sidan—denna gång utåt—blir tydligt
synbar och att tempot som han hade före övningen bibehålls. Sitsen och båda
skänklarna verkar framåtdrivande. Den yttre skänkeln, använd vid gjorden,
dominerar i framåtdrivandet och möjliggör hästens ställning och böjning utåt.
(Observera att vid Spanska Ridskolan innersidan alltid är den som är inåt ridbana
och yttersidan alltid den som är ut mot väggen oavsett hästens böjning och ställning,
se första sidan i boken. Översättarens anm.) Den inre, placerad bakom gjorden,
förmår hästen att träda åt sidan. Denna skänkel får inte användas för långt bak,
ev. med uppdragen häl, då den därigenom förlorar sin sidförande effekt. Skulle
hästen inte följa uppfordran till sidvärtsträdande kommer en kort, kraftig skänkelhjälp
bakom gjorden att ge mer resultat än en allt för långt tillbakadragen
skänkel. Ryttaren sitter mer på yttre sittbenet, alltså i rörelseriktningen. Kort
sammanfattning: Vid förvänd sluta i höger varv krävs en måttlig ställning med
vänster tygel vid samtidig framåtdrivning. Den vänstra skänkeln vid gjorden
möjliggör hästkroppens böjning åt vänster. Ryttaren sitter mer på vänster sittben
i sadeln och måste ta med högra bogen tillräckligt. Den högra skänkeln,
bakom gjorden, sörjer för hästens böjning åt vänster och för sidvärtsträdandet.
För att underlätta börjas vanligen förvänd sluta efter en passade. En passade
är en starkt förminskad volt tillbaka, vid vilken bakdelen ställs inåt och beskriver
en mindre cirkel än framdelen. Utförd i skritt utgör denna en förövning
till bakdelsvändning och i galopp en halv piruett. I passaden och efter dess avslutande
måste hästen skritta eller galoppera vidare i samma tempo som den
hade innan på raka linjen. Den korrekt utförda passaden är en utmärkt övning
som befrämjar vighet och vändbarhet. Den görs begriplig för hästen på volten.
Den inre tygeln leder den i en kort vändning, den uppsträckta yttertygeln
bestämmer graden av ställning och understöder den bakom gjorden liggande,
sidförande ytterskänkeln, som samtidigt ska förhindra att bakdelen faller ut.
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår 77
Den inre skänkeln, placerad vid gjorden, sörjer för att rörelsen flyter och håller
fram hästen i vändningen. Till att börja med är det tillåtet att göra passaden
större, då hästen därvid lättare kan förbli i rörelse. Om den är för liten förekommer
det att bakdelen p.g.a. bristande skicklighet avbryter rörelserytmen
och eventuellt blir stående stilla. Passaden kan också läggas i ett hörn eller på
en långsida.
Vid en “passade och förvänd sluta”—övningens benämning vid Spanska
Ridskolan—rids inte hästen vidare på en rak linje efter passaden, som vid en
vanlig passade, utan förs därefter in i förvänd sluta genom att den yttre tygeln
inte låter framdelen komma fram till väggen och därigenom får man ställningen
till förvänd sluta. De vid förvänd sluta beskrivna hjälperna sörjer för denna
sidvärtsrörelse. Med de hjälper som beskrivits ovan kan man även få in hästen
i en passade och förvänd sluta ur en öppna. I detta fall måste den inre skänkeln
verka kraftigare vid gjorden för att förhindra att hästen faller in i passaden eller
upphör med rörelsen.
Genom att växla hjälperna kan man dessutom övergå från öppna till förvänd
sluta i samma riktning. Vinkeln åt sidan blir densamma, bara huvudställningen
och böjningen växlar. Om hästen alltså var ställd och böjd åt vänster i öppna
växlas böjning och ställning i förvänd sluta till höger utan att ändra vinkeln
eller det regelbundna tempot. Ryttaren ändrar bara sina hjälper på samma sätt.
Denna övning visar sig mycket effektiv för att fint avstämma hjälperna.
Förvänd sluta kan även börjas i anslutning till motställd skänkelvikning. Innan
hästen når fram till väggen i denna sidvärtsrörelse förs den vidare i förvänd
sluta istället för att ridas vidare rakt fram. För att uppnå detta hålls framdelen
från väggen i avslutningen av den motställda skänkelvikningen med den
tygel som hitintills varit yttertygel och bakdelen trycks med den yttre skänkeln
ut mot väggen.
En mycket bra övning för vigheten är förvänd sluta volt. Hästen leds ur förvänd
sluta vid väggen in på en volt i vilken den är ställd utåt. Framdelen går
på ett mindre och bakdelen på ett större voltspår. Ryttaren sitter mer på det
yttre sittbenet och måste dra tillbaka den inre axeln något för att kunna hålla
ut bakdelen motsvarande med innerskänkeln. En bra, men mycket ansträngande
övning, vid vilken man noga måste ge akt på regelbundenheten och lättheten
i stegen. Denna livlighet måste rytaren få fram genom framåtdrivande
hjälper, utan att bringa hästen ur takt i rörelsen. Motställd skänkelvikning visar
tydligast den i varje sidvärtsrörelse inneboende framåt- sidvärtsrörelsen. I
motställd skänkelvikning rör sig hästen i sned riktning med kroppen parallell
med väggen. De yttre fram och bakbenen träder över de inre. Framdelen måste
dock visa en tydlig tendens att gå före bakdelen. Hästen är ställd och böjd i
rörelseriktningen. Motställd skänkelvikning kan ridas på helt korta linjer (volt
tillbaka), på längre (vänd halvt igenom) och på hela diagonalen (vänd snett
igenom). Den unga hästen lärs bäst denna sidvärtsrörelse i volt tillbaka. Den
yttre tygeln, understödd av innerskänkeln som är placerad vid gjorden, leder
hästen in i den halva volten. Den yttre tygeln begränsar huvudställningen och
böjningen samt förhindrar, i samverkan med ytterskänkeln placerad bakom
78 Hästens utbildning
gjorden, att korset faller ut. Huvudfunktionen tillfaller innerskänkeln, som driver
hästen framåt och sörjer för den riktiga böjningen. Vid slutet av den halva
volten avbryter den yttre tygeln, understödd av innerskänkeln, den cirkelformade
rörelsen. Sedan förs hästen med båda tyglarna, som vid en enkel volt
tillbaka i sned riktning mot samma vägg. Den yttre skänkeln bakom gjorden,
understödd av yttertygeln, framkallar sidvärtsrörelsen och den inre, framför
gjorden, framåtbjudningen. Man får därvid bara kräva så stor ställning så att
halsens böjning blir lika stor som kroppens i övrig. En överdriven ställning, vilket
man ofta ser, förhindrar den fria och fjädrande rörelsen framåt och tar all
glans från den motställda skänkelvikningen.
Ryttarens vikt ligger i alla sidvärtsrörelser, med undantag för öppna, i rörelseriktningen,
så som det redan klargjorts för vid beskrivning av viktshjälperna.
Därför måste, även vid den motställda skänkelvikningen, den inre skänkeln
tryckas ned och verka lägre för att förhindra att sätet och därmed ryttarens
vikt kanar utåt, vilket lätt kan förekomma vid denna typ av rörelse.
Då hästen kommit fram till väggen ställs den om och rids rakt fram. Vid inlärning
av denna sidvärtsrörelse föredras trav av de redan tidigare upprepade
gånger förda skälen. Kan den unga hästen utföra “motställd skänkelvikning—
volt tillbaka” något så när flytande—perfekthet kan man vänta först senare—
stegrar man denna övning till “motställd skänkelvikning halvt igenom”. Hästen
leds med hjälperna för en enkel vändning från kortsidan in på medellinjen
och efter tre steg rakt fram förs den in i motställd skänkelvikning i riktning mot
halv ridbanan (mitten på långsidan). Dessa tre steg rakt fram är mycket viktiga,
då man därmed förhindrar att hästen—om den en gång gjorts förtrogen med
denna övning—faller in med hela kroppen i sidvärtsrörelsen och på det sättet
förekommer ryttarens hjälper, med alla därav uppkommande nackdelar. Alltså
även här, som vid alla andra övningar, måste man alltid ge akt på att inte
hästens utan ryttarens vilja ska råda.
Så snart hästen är rakställd på medellinjen leder den inre tygeln i riktning
mot mittpunkten på långsidan understödd av innerskänkeln, placerad vid gjorden,
vilken möjliggör böjning i denna sida och samtidigt driver hästen framåt.
Dessutom förhindrar den att korset faller in, ty—som redan tidigare sagts—
framdelen måste alltid gå före. Den yttre tygeln begränsar ställningens och
böjningens storlek och hjälper den inre att bibehålla den föreskrivna rörelseriktningen.
Dessutom understöder den, den bakom gjorden lagda, sidförande
skänkeln. Ryttaren måste dock noga förhindra att denna tygel utövar sidförande
verkan genom tryck på hästhalsen. Då hästen nått väggen följer omställning,
som vid volt tillbaka. Det får dock inte uppträda någon stockning av rörelsen.
Har den unga hästen blivit skicklig nog att utföra den motställda skänkelvikningen
flytande på korta sträckor så kan man börja med en förflyttning från en
långsida till den motsatta. Därvid leds hästen efter hörnpasseringen med den
inre tygeln på en sned linje mot den motsatta väggen. Till att börja med ska denna
linje vara så sned som möjligt för att först och främst bibehålla schvungen
framåt i rörelsen. Den inre skänkeln, placerad vid gjorden, tillsammans med
ryttarens vikt, ryttaren sitter i rörelseriktningen, sörjer för att rörelsen flyter,
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår 79
den yttre skänkeln, placerad bakom gjorden, understödd av yttertygeln framkallar
sidvärtsträdandet och gör att de yttre fram- och bakbenen träder över de
inre. Hästkroppen är parallell med väggen och ställd i en tydlig innerböjning,
alltså böjning i rörelseriktningen och framdelen ska absolut gå före.
För att komma tillrätta med denna viktiga fordring, men framför allt för att
förhindra att korset faller ut och går före, tar man vid spanska Ridskolan sedan
ca 40 år, in framdelen så mycket när man lämnar väggen att överträdandet av
det yttre benet inte blir så märkbart. Först vid motsatta väggen är sidvärtsrörelsen
så stegrad att hästen når väggen parallellt. Utan tvivel säkerställs vid
detta utförande den regelbundna takten i stegen, vilket är att föredra framför
en parallell ställning med oregelbundna steg. Att detta medgives under utbildningen
ändrar emellertid inte föreskriften, att hästen måste vara parallell med
väggen i en motställd skänkelvikning som ska benämnas “perfekt”.
Förutom det regelbundna, taktmässiga steget måste hästen i denna sidvärtsrörelse—
liksom förövrigt även i de andra—behålla samma stöd som vid rörelse
rakt fram och får inte lägga sig hårdare på tygeln. Vid ett fastare stöd går
böjningen och smidigheten förlorad och dessutom trampar inte längre bakbenen
tillräckligt väl under hästkroppen. Vid den motställda skänkelvikningen
måste ryttaren noga ge akt på att hästen håller den linje som ryttaren bestämt
och inte slår in på en riktning som den själv valt för att denna tilltalar den mer.
Denna fordring är viktigare än vad man kan tycka vid första anblicken då alla
hästar utför motställd skänkelvikning lättare åt ett håll—vanligen åt den mjuka
sidan—och åt det andra håller mer oregelbundet och med ojämn ställning.
Ja, det förekommer ofta att de rör sig mer sidvärts än vad ryttaren kräver och
formligen ramlar med hela kroppen åt denna sida. Ryttaren ska dock alltid förbli
den bestämmande av de två varelserna. Det är därför fullt berättigat då det
i de svårare dressyrklasserna krävs ett noggrant ridande och att övningarna utförs
på exakt bestämda punkter. Genomförandet kommer att för den fackmannamässige
åskådaren, vilken samtidigt själsligen rider med, att avslöja felen i
utbildningen. När t.ex. en motställd skänkelvikning snett igenom avslutas redan
en hästlängd innan den förskrivna punkten så är orsaken till detta inte
bara slarvig ridning utan bedöms som en dålig sidvärtsrörelse då hästen helt
uppenbart förekommer ryttarens vilja. Detta har inget med pedanteri att göra
utan utgör ett välberättigat krav på varje dressyrryttare—hovslagens professorer,
som en stor företrädare inom detta område själv kallade sig.
Inträffar det att hästen ramlar iväg i den motställda skänkelvikningen genom
att den träder mer sidvärts än framåt, så måste den inre skänkeln driva hästen
framåt tillräcklig och sätta bakdelen på rätt plats. Mycket arbete för en skänkel!
Denna hjälp är därför inte alltid tillräckligt verksam ensam, utanman tillgriper
vid Spansk Ridskolan ofta en något kraftigare ställning som korrektion. Detta
för att säkerställa framåt trädandet och motverka att bakdelen kommer före.
En bra övning och samtidigt ett utmärkt prov på hästens välridenhet är en
motställd skänkelvikning till medellinjen och att därefter rida hästen rakt fram
några meter. Därefter fortsätter man den motställda skänkelvikningen i den
tidigare riktningen eller rider den tillbaka till samma vägg från vilken man bör80
Hästens utbildning
jade. Därigenom måste hästen ge ryttaren den nödvändiga uppmärksamheten
då den inte vet åt vilket håll sidvärtsrörelsen ska fortsätta.
Den tvära slutan, en rörelse vid vilken bara träder åt sidan, rids knappast
alls vid Spanska Ridskolan. Denna rörelse härstammar från de militära kraven
att möjliggöra en tätare uppställning mellan ryttare uppställda på linje bredvid
varandra. Då emellertid de flesta övningar i grund och botten har militärt
ursprung och den Spanska Ridskolan alltid måste upprätthålla kontakten med
den allmänna ridningen måste varje beridare ha en klar bild över den tvära
slutan, vilken krävs i de svåra dressyrklasserna i Österrike.
I den tvära slutan, som bara kan utföras ut halt, träder de yttre fötterna över
de inre, fram- och bakfötterna på två parallella linjer. Hästen drivs framåt som
vid framridning i skritt och så snart dess hovar lämnat marken leder den inre
tygeln framdelen åt den sidan—vilken också kommer att vara den inre—åt vilken
sidförflyttningen ska ske. Den yttre tygeln förhindrar att hästen går framåt
och understöder den bakom gjorden verkande ytterskänkeln i sidvärtsförandet.
Den inre skänkeln förhindrar bakåtträdande, möjliggör den rätta böjningen
och sörjer för att framdelen alltid går före. Den tvära slutan avslutas åter
med en halt: tyglarna förhåller något, ytterskänkelns verkan upphör och den
inre håller emot för att sidvärtsrörelsen ska avslutas. Hästen blir därefter rakställd
framåt.
I det nuvarande utbildningsstadiet gör ryttaren sin häst förtrogen med en för
den hitintills obekant hjälp, sporren. Men även här måste man gå individuellt
tillväga: vid lugna, till tröghet tenderande hästar tas sporren i bruk tidigare och
vid temperamentsfulla, känsliga och nervösa djur senare.
Inlärandet av sidvärtsrörelser, det noggranna ridandet på ridbanan samt växlingar
av gångarter och tempo har nu befrämjat hästens smidighet, eftergift och
jämvikt så att man kan börja med halter. Hitintills har halten bara utförts vid
avsittning efter arbetets slut eller eventuellt som ett lugnt stillastående mellan
de enskilda repriserna. En korrekt utförd halt hör till de svårare övningarna
och fordrar därför vissa förutsättningar. Även här gäller samma regel som i
ridningen i övrigt: Vänta hellre med halterna till hästen nått den nödvändiga
mognaden än att göra ett felaktigt stillastående till en ovana.
Till att börja med övas halterna ur kort trav. Hästen måste avsluta rörelsen
utan några mellanliggande skrittsteg (alltså inte fall ihop), bli stående rakt med
undertrampade bakben och bära upp vikten på alla fyra benen—fram- och bakfötterna
ska var för sig stå bredvid varandra. Hästen får varken släppa stödet
eller lägga sig för hårt på tygeln och måste skänka ryttaren hela sin uppmärksamhet
och alltid vara redo att påbörja den rörelse som krävs av den. Tyvärr
ges halten idag bara lite uppmärksamhet, ty iögonenfallande rörelser föredras
framför en riktig grundutbildning. Ett beklagligt tecken på den allmänna förflackningen.
Vid halten drivs den unga hästen framåt med båda skänklarna vid gjorden
och hålls fram i livlig kort trav. Den så framkallade schvungen fångas sedan
upp av ryttarens spända kors och upprepade korta tygeltag, så att halten inte
bara utförs i rörelseriktningen utan även så att bakbenen kan sättas under
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår 81
tillräckligt. En gammal erfarenhet lär oss nämligen att varje ihållande och för
hårt tygeltag verkar hämmande på samma sidas bakben och försvårar väsentligt
undersättandet av det, eller t.o.m. gör det helt omöjligt. Av denna anledning
kommer hästen, om den tenderar att lägga sig för hårt på tygeln, alltid
att släpa efter med bakbenen och gå på bogarna. Omvänt kan ryttaren ur den
eftersläpande bakdelen dra slutsatsen att stödet är allt för fast.
Den mest ideala halten uppkommer då det lyckas ryttaren att få den tillstånd
genom att spänna korset. Tygeln på den mjuka sidan förblir därvid lätt
uppsträckt, för att understödja verkan, medan tygeln på den stela sidan genom
upprepade korta tygeltag förhindrar att ställningen blir för stor åt den mjuka
sidan samt understödjer avslutandet av rörelsen. Så snart hästen stannat upphör
skänkeltrycket och tygeltagen. Ryttaren förblir sittande upprätt och fast
i sadeln—överkroppen får varken falla framåt eller lutas bakåt—skänkeln är
lätt anlagd för att genast kunna förhindra att hästen träder bakåt. De lätt uppsträckta
tyglarna sörjer för att hästen efter halten genast är i stånd att återuppta
rörelsen framåt utan att först förberedas på detta genom att tyglarna samlas
upp.
Vid upprepade övningar av halter kan det förekomma att hästen—som anar
övningen—faller in i skritt för tidigt och därefter utför halten med vikten på
framdelen. Gör därför inte halt för ofta på samma ställer och lägg in några
tempoväxlingar före halten om det märks en viss tvekan i förelsen framåt!
Ur halten måste hästen genast—alltså utan mellanliggande skrittsteg—gå
fram i önskad gångart. I kort trav ska den genast lyfta det diagonala benparet
och därmed bevisa för ryttaren att den påbörjar gångarten bakifrån, som
den klassiska skolan kräver. Till framridning i trav förstärks trycket av båda
skänklarna vid gjorden mer än vid framridning i skritt, tyglarna ger efter så
mycket att hästen kan sätta sig i rörelse utan att samlingen går förlorad. Efter
en kraftigare nedsittning i igångsättningen går ryttarens överliv med i hästens
rörelse utan att falla framåt eller lutas bakåt. Speciellt måste man ge akt på att
skänkelhjälperna inte sätts in överraskande och därigenom skrämmer hästen.
Övergången i rörelsen måste komma till stånd mjukt och smidigt. Så enkel som
framridningen kan verka lika svårt är det att utföra den korrekt, vilket återigen
bevisar graden av utbildning. Mestadels börjar hästen rörelsen med framdelen,
eventuellt t.o.m. med några inledande skrittsteg och därmed förloras samlingen
och kravet att genast sätta igång i trav ur halten uppfylls inte. Ofta kan man
läggamärke till att hästen sträcker fram huvudet vid framridningen, blir längre
i kroppen och förlorar samlingen, vilken först kan återfinnas när hästen befinner
sig i rörelse. Av denna orsak kan man inte nog ofta understryka fordringen
att hästen ska vara samlad i igångsättningen. Ofta måste samlingen framkallas
genom en avtryckning på den stela sidan med spänt, framåtdrivande kors, eftersom
hästen förböjer sig vid insättandet av de framåtdrivande hjälperna eller
försöker göra sig fri från tygeln. Även på hästar, som vid framridningen lägger
sig på tygeln och därigenom belastar framdelen för mycket, trycks den stela
sidan uppåt med tygeln vid samtidig lätt förhållning i tygeln på den mjuka
sidan vid igångsättningen.
82 Hästens utbildning
Om en häst har speciellt svårt att ställa benen bredvid varandra och fördela
vikten jämnt i halten är det ofta fördelaktigt att utföra halten ur en motställd
skänkelvikning—antingen i skritt eller trav. De i denna rörelse sidvärtsträdande
innerbenen kommer mestadels att sättas ned bredvid de yttre.
Samtidigt med det ovan beskrivna arbetet måste man även flitigt öva galopp
och göra täta galoppfattningar ur trav på stora volten och på raka linjer för att
få hästen fullständigt genomgymnastiserad. Dessutom friskar alltid galopparbetet
upp schvungen. Halt ur galopp kräver dock ännu förberedelse genom
övergång från galopp till skritt och tvärtom. Hästen måste läras att sakta av till
skritt utan mellanliggande travsteg. Detta måste läras in genom täta tempoväxlingar
till en livlig kort galopp varvid förkortningen främst utförs genom att
ryttaren spänner korset. Så snart målet uppnåtts ökas ryttares skänkelhjälper
och den nyväckta schvungen fångas upp genom att korset spänns och genom
upprepade korta tygeltag—för att få ett fastare stöd—och efter fem á sex kortare
galoppsprång sker övergång till ren skritt. Vid ett korrekt utförande kommer
denna övergång att ske mjukt och med väl undersatt bakdel. Skänklarnas enda
funktion i denna övning är att få hästen att gå framåt regelbundet och utan störningar.
Skulle hästen vid dessa starkt förkortade galoppsprång bryta av av sig
själv så måste galoppsprången åter erhållas genom några tempoväxlingar så
att ryttaren ånyo kan utföra skrittparaden på nämnda sätt. Hästen måste fatta
galopp direkt från skritt utan att utföra några snabbare steg innan fattningen.
Framförallt måste den förbli rak. Några steg öppna före fattningen befrämjar
en rak fattning.
Är den unga hästen genom dessa skrittparader befäst i jämvikten och därmed
i stånd att förbli i samma form i de olika övningarna—alltså blivit skicklig
och lydig nog—så kan man börja med halter ur galopp. Än en gång måste det
påpekas att paraden bara kan betecknas korrekt så hästen gör halt direkt ur
galopp—utan några mellanliggande steg av något slag.
Förberedelsen till dessa parader är exakt den samma som vid övergång till
skritt: Hästen drivs med skänkelhjälperna till ett livligare undertramp med
bakbenen. Ryttarens kors, understött av upprepade korta tygeltag, förhindrar
emellertid att galoppsprången blir med vägvinnande, så att dessa kan bli mer
upplyftade och bakbenen tramparmer under tyngdpunkten. Efter fem á sex sådana
förkortade galoppsprång förstärks verkan av ryttarens spända kors och
tygeltag och hästen bringas till ett omedelbart stillastående. Hästen ska stå i
rörelseriktningen, med fram- och bakbenen parallellt bredvid varandra, med
böjda hasor lätt sänkt bakdel och framdelen med rätt huvudställning stolt upprest:
Ryttare och häst som en staty! Så snart en sådan halt erhållits lättas skänkeltrycket,
skänklarna hålls nu i beredskap vid gjorden för att genast kunna
förhindra ett bakåtträdande. Även tygeltagen upphör, utan att stödet går förlorat.
Så ska hästen förbli stående, orörlig och samlad, och vänta på sin ryttares
nästa önskan.
Halten ur galopp kommer att förefalla speciellt skön när det lyckas ryttaren
att motverka de framåtdrivande hjälperna huvudsakligen med korset och
uppsträckt tygel på den mjuka sidan, varvid korta tygeltag på den stela sidan
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår 83
måste förhindra varje ökad böjning i halsen. Den uppsträckt tygeln på den
mjuka sidan kommer även att förhindra en snedställning (att korset faller in åt
denna sida).
Framridningen i galopp ska också ske direkt ur halten utan några mellanliggande
steg. Hästens första rörelse ska vara ett galoppsprång. Korrekt utfört är
detta en svår övning, som bara kommer att lyckas efter grundlig utbildning av
hästen. Och åter omvänt: korrekt paraderande och framridning är et bevis på
hästens verkliga utbildning.
Vid galoppfattning från stillastående läggs den yttre skänkeln an lätt bakom
gjorden för att förbereda hästen på denna gångart. Den ska läggas an lätt för
att hästen under inga omständigheter ska förledas att vika ut och därav fås
att göra en sned galoppfattning. Understödd av att ryttaren sitter hårdare på
det inre sittbenet uppfordrar den inre skänkeln hästen att fatta galopp, varvid
tygeln bara ges efter så mycket att hästen kan fatta utan att samlingen går
förlorad. Så snart hästen fattat galopp så sörjer galopphjälperna för en jämn
rörelse. Även vid galoppfattning ur halt korrigeras uppträdande fel på samma
sätt som vid fattning ur trav. För att förhindra att hästen förekommer ryttarens
hjälper rekommenderas en så omväxlingsrik ordning av dessa rörelser som
möjligt t.ex. halt ur galopp—framridning i trav eller halt ur trav—framridning
i galopp. Den tänkande ryttaren kommer att finna en mängd olika variationer
för att bibehålla hästens uppmärksamhet.
Nu är också stunden kommen att börja med arbete i samlad skritt. Nu släpper
man inte genast ut tygeln efter avsaktningen till skritt för att låta hästen
pusta ut, utan försöker nu att bibehålla den under den långa utbildningstiden
erhållna schvungen även i skritt. Hästen ska nämligen inte gå uttryckslöst i
denna gångart och låta framdelen bära upp vikten medan bakdelen släpar efter
eller t.o.m. trött släpa benen i marken (speciellt bakbenen). Den ska däremot
gå med upplyftade och regelbundna steg i en ren, samlad skritt ständigt
beredd på att ryttaren kan vilja växla tempo eller gångart. Ryttaren måste få
den härliga känslan av att så behärska sin partner in i de finaste nyanserna så
att han kan utföra alla på ryttare och häst ställda fordringar—alltså inte bara
det upprepade gånger inövade dressyrprogrammet—genast och lekande lätt.
Det måste alltid vara målet för varje dressyrutbildning. Den tänkande ryttaren
kommer därför ständigt under sitt arbete att ge sig själv bestämda uppgifter
för att se hur lågt hans häst villigt följer honom. I samlad skritt måste hästen
vara så framme på hjälperna att den genast vid ett ökat skänkeltryck och motsvarande
eftergift på tygeln genast övergår i ökad skritt. Därvid ska den bli
något längre i halsen för att kunna sträcka ut dock utan att förlora samlingen.
Då kan den genast övergå till den samlade skritten. Här måste åter påpekas att
en ökad skritt ska ridas på tygeln och inte—vilket man ofta ser—på hängande
tygel. Schvungen i den ökade skritten måste säkerställas genom bakdelsaktivitet
och får inte förväxlas med den ökning som kommer av att tygeln släpps ut.
Den samlade skritten kommer att vara resultatet av en riktig dressyrutbildning.
Täta växlingar av tempot, så som var fallet i trav och galopp, är inte nödvän84
Hästens utbildning
digt i denna gångart. Tvärtom skulle täta tempoväxlingar inverka menligt på
de regelbundna stegen och på skritten.
Sidvärtsrörelser i skritt inskränks till det absolut nödvändiga och för att kontrollera
utbildningen. Hos varje häst som förmår gå i den korrekt skritt och som
kan utföra sidvärtsrörelserna i trav bereder inte sidvärtsrörelser i skritt några
problem. Däremot måste bakdelsvändningar, en av de minsta vändningarna
som motsvarar den halva piruetten i galopp, läras in i skritt. Bakdelsvändningen
kan bara utföras i skritt.
Vid bakdelsvändningen beskriver framdelen en halvcirkel runt den på stället
trampande bakdelen. Den inre bakfoten, som vänder i skritt på stället, bildar
medelpunkt i halvcirkeln och den yttre rör sig på en mycket liten båge
runt denna. Felaktig och helt värdelös är bakdelsvändningen då den inre bakfoten
står som fastvuxen i marken och under hela vändningen lyfts högst en
á två gånger helt kort. En sådan vänding är mer felaktig än en där bakdelen
beskriver en helt liten båge istället för att trampa på stället. Om utförandet av
bakdelsvändningar hör man ofta felaktiga åsikter. Till den som tror att den inre
bakfoten ska stå stilla och skruvas runt, ska följande sägas: Ridkonsten känner
hästen antingen i rörelse eller stillastående. I rörelse ska emellertid bakbenen
stämma överens med frambenen, så som naturen har tänkt sig denna varelses
gång. Då bakdelsvändningen är en övning under rörelse ska bakbenen röra
sig i skrittens fotförflyttning, precis som de i den halva piruetten ska utföra galoppsprång.
Den inre tygeln leder framdelen i vändningen, den inre skänkeln
vid gjorden möjliggör den riktiga ställningen och sörjer för att fotförflyttningen
inte avbryts samt förhindrar—understödd av den yttre skänkeln—ett bakåtträdande,
vilket är ett grovt fel i denna övning. Den lätt uppsträckt yttertygeln
bestämmer graden av ställning och förhindrar att hästen ev. faller inåt i vändningen
eller överilar tempot. Den yttre skänkeln bakom gjorden uppfordrar till
rörelsen runt den inre bakfoten och griper genast in framåtdrivande om hästen
skulle försöka gå bakåt.
Övas bakdelsvändningen i halt så ska hästen genast stå stilla i det andra
varvet. Utförs den däremot i skritt så ska hästen genast efter vändningen röra
sig framåt i samma takt på en rak linje. Krävs vändningen då hästen befinner
sig i trav eller galopp så måste man först sakta av till skritt. Efter avslutad
vändning övergår ryttaren åter till trav eller galopp.
Om hästen har gjort framsteg i sitt kunnande och i att rätt använda sina
muskler genom alla hitintills beskrivna rörelser så kan man lära den rygga.
Detta kan först ske då eftergiften är befäst och lederna tillräckligt smidiga. I
ryggning får inte hästen streta mot tygeln och motvilligt—släpande benen spå
att spår bildas—röra sig bakåt. Istället måste de diagonala benparen tydligt lyftas
från marken och steg för steg sättas ned på en rak linje bakåt, utan att det
stockar sig och utan att korset skjuts ut åt ena eller andra sidan. Ryggningen
börjas vanligen ur halt. Som avslutning kan man antingen göra halt eller rida
fram i någon av de tre gångarterna. Då den korrekta ryggningen kräver en
stark ledböjning får den inte vara för lång. Vid inlärandet av denna övning får
utbildaren vara nöjd med att hästen följer tygeltagen och går ett á två steg bakåt.
3.2 Den unga hästens andra utbildningsår 85
Vid ryggning drivs den på alla fyra benen stående hästen som till framridning
i skritt varvid tyglarna bara ger efter måttligt. Så snart hästen står i begrepp
att sätta sig i rörelse framåt förmås den genom ökade tygeltag att sätta ned
fötterna bakåt. Skänkeltrycket ges efter just i detta ögonblick, men upphör inte
helt eftersom det inte bara ska upprätthålla samlingen utan även genast måste
öka så snart hästen börjar krypa bakåt i stället för att trampa. I ryggningen
ger sig graden av eftergift, smidighet och speciellt lydnad tillkänna. Men även
som straff för olydnad och ouppmärksamhet är denna övning användbar. Det
väsentligaste är dock ett befrämjande av ledböjningen vilket blir speciellt iögonenfallande
vid en korrekt ryggning. Det är även denna ledböjning som gör att
det blir lättare att komma fram i galopp efter en ryggning än ur en halt. Också
här fordras en korrekt övning för att hästen genast efter ryggningen kommer
fram i galopp.
Härmed har den unga hästen nått målet för det andra utbildningsåret. Arbetet
hitintills är i stora drag det samma som remontutbildningen vid det
österikiska-ungerska kavalleriet vilket även direktiven för det kejserliga och
konungsliga exercisreglementet för kavalleriet, som är en källa till utbildningsmetoderna
vid Spanska Ridskolan visar på. Däremot kräver naturligtvis den
Spanska Ridskolan mer noggrannhet, uttrycksfullhet och schvung av en häst i
andra utbildningsåret än vad som krävdes av de tidigare “gamla remonterna”
vid armén.
De båda utbildningsstadierna som den unga hästen har att genomgå ställer
emellertid inte upp någon bestämd tidsåtgång. De utgör mer riktlinjer för det
metodiska arbetet, ty det individuella arbetet står alltid, så länge det inte förstör
grundsatserna i den klassiska ridkonsten, över allt schablonarbete. Dock
kommer man om man håller sig till en viss följd, som genom århundraden har
utkristalliserats ur kunskaper och erfarenheter hos betydande ryttare, att ha en
viss garanti för snabba, på grundsatserna byggda, resultat. Dessutom kommer
utbildaren alltid att ha målet och de tillbuds stående medlen att nå detta för
ögonen och kommer inte att gå vilse i en labyrint av egna, oftast praktiskt ej provade,
idéer. Därmed kommer på bästa sätt varje grovt fel, som annars bittert får
erfaras senare, att kvävas i sin linda. Säkerligen kommer hos en erfaren ryttare
den egna, individuella formen i utbildningen att träda fram som hos en konstnär
som sätter samman sina målningar av många detaljer inte alltid målar dem
i samma ordningsföljd på duken. Ett måste dock föresväva båda—ryttaren och
konstnären—en exakt föreställning om verket som de ska fullända. Varje metod
är riktig som—utan att förkasta den klassiska ridkonstens principer—leder
till resultat. Ty dessa principer är lagarna som förhindrar att den klassiska ridkonsten
upplöses i olika tricks och därmed sjunker till cirkusens område. Längden
av utbildningen, speciellt i det andra stadiet, är starkt beroende av utbildarens
kunnighet, kroppsbyggnaden hos hästen samt dess skicklighet, men framför
allt av såväl temperament och karaktär som uppfattningsförmåga hos den
fyrbente skyddslingen. Vad dragonen utbildningsmässigt kunde klara av på
två år kommer som regel även beridaren med sin större fackkunskap, trots de
stegrade detaljkraven, att klara av. Ja, han kommer under gynnsamma förhål86
Hästens utbildning
landen t.o.m. att nå målet tidigare. Framför allt måste han alltid ge sin häst tillräckligt
med tid till den kroppsliga och själsliga utvecklingen. Då kommer inte
frukten av detta psykologiska förfarande att utebli. Speciellt under den senare
delen av det andra utbildningsavsnittet kommer det individuella förfarandet
att träda mer i förgrunden och likna inlärningsförhållandet hos människan: Ju
intelligentare eleven är desto mer måste schablonarbetet lämna plats åt genialiteten
och dess infall. För ryttaren kommer därmed det mer hantverksmässiga
arbetet att långsamt omvandlas till konst.
Nu för tiden är beteckningen “konst” speciellt generöst tilltaget, ett fenomen
som går hand i hand med en viss förflackning. Att benämna prestationerna
i nybörjar- och de lätta klasserna för konst förefaller lika vågat som försöket
att beteckna de unga hingstarnas första utbildningsår som konst. Följden av
sådana övervärderingar är den i konstnärskretsar ofta ställda frågan: Varför
betecknas ridning som konst och inte med den mer passande benämningen
“sport”?
Det andra utbildningsåret förkroppsligar det av excellens von Holbein i sina
direktiv beskrivna ridsättet: “Ridning av hästen samlad i alla gångarterna,
vändningar och volter i full jämvikt—Campagneskolan. Först då genom Campagneskolan
böjning, gålust, smidighet och skicklighet såväl som uthållighet
uppnåtts och uppfattningsförmågan är väckt får man övergå till konsten—den
högre skolan.” Alltså kommer den unga hästen att efter den hittills vetenskapligt
och systematiskt genomförda utbildningen att ha nått tröskeln till den högre
skolan, inträdandet i konstens atmosfär.
3.3 Skolhästen
Till riktlinje i detta avsnitt kommer alltid den av excellens von Holbein sammanfattade
definitionen att tjäna:
“Den högre skolan är utan de två första ridsätten och speciellt då utan att
föregås av Campagneskolan, helt enkelt inte tänkbar. I den förenar sig alla tre
ridsätten till ett helt.”
Vid ett flyktigt betraktande kommer det att se ut som om samma övningar
utförs som i det andra utbildningsavsnittet. Men utförandet består av en väsentlig
skillnad: Om man hitintills bara har eftersträvat fullkomlighet så krävs
det nu med järnhård konsekvens. Nu gäller det inte längre att förmå hästen
att utföra en eller annan övning, utan nu är det viktigt hur det utförs. Den tänkande
ryttaren måste känna till varje övnings inverkan på utbildningen i dess
helhet så att han under tiden kan förhindra att felaktigheter, som kan verka
hämmande på nya framsteg, smyger sig in. Bara stora kunskaper och rika erfarenheter,
parat med en fin känsla och framförallt en utpräglad förmåga att
tänka kommer att få ryttaren att mogna till en individuell utbildare och göra
honom kapabel att övergå från hantverksmässighet till konst. Som konstnär
kommer han sedan att andaktsfullt försjunka i naturens skapelse och hålla sin
hästs skönhet i alla rörelser för en gudomlig gåva och alltid akta sig för att för3.3
Skolhästen 87
lora sig i någon förkonstling, vetande att naturen utan vidare kan föda konsten
men att konsten utan naturen aldrig kan bli bestående.
Liksom tidigare kommer alltid renheten i gångarterna och deras förbättrande
att alltid stå i förgrunden. Ryttaren kan genom ändamålsenlig gymnastisering
förbättra sin hästs gångarter—det bästa beviset på den riktiga utbildningen—
han kan även genom ett felaktigt förfarande förstöra hästens av naturen
skänkta gång, vilket alltid är ett dåligt tecken. Alltså framstår även i detta
sista utbildningsstadium en bra gång som det väsentligaste. De förkortade
gångarterna måste genom sin regelbundenhet, taktmässighet och livfullhet ge
en bild av tämjd kraft. Schvungen måste komma fram lika väl i de förkortade
gångarterna som den kommer att göra vid en blixtsnabb ökning av tempot.
Denna schvung måste ständigt kontrolleras och befrämjas. Därför kommer alltid
en kraftig framåtridning i ett flott tempo att vara den bästa korrektionen
vid uppkomna svårigheter.
Precis som hos människan spelar även hos hästen en bra andningsteknik sen
stor roll. Den riktiga andningstekniken kommer alltid att bli resultatet av en
målmedveten utbildningsföljd och ger alla varelser en större uthållighet. Hos
upphetsade hästar, som ännu inte riktigt vant sig vid den på dem lagda vikten,
uppträder inte bara en oregelbunden andning utan de börjar flämta snabbare
än väl tränade djur, varigenom deras kapacitet avtar. Regelbundna andetag,
däremot, visar åskådaren att djuret är i god balans och går regelbundet och
även befinner sig i själslig jämvikt. Ett stundtals uppträdande lugnt frustande
är vanligen ett gott tecken för utbildaren då det visar på ett visst välbehag hos
hans skyddsling. Överhuvudtaget måste ryttaren ständigt ingående betrakta
sin häst och genom de allra minsta tecken få fram den rätta anledningen för att
kunna få impulser till sitt arbetssätt. Utan detta betraktande är en individuell
utbildning inte möjlig.
Detta betraktande måste emellertid börja redan under hästens första utbildningsår
och tillskrivs sedan allts större betydelse med de stegrande fordringarna!
Därför är det här på plats att sammanfattande nämna de olika fel och
svårigheter vilkas orsak och verkan den tänkande ryttaren måste söka efter.
För att börja med den unga hästen ska ryttaren alltid, också under arbetet,
övertyga sig om att sadeln ligger rätt så att det samtidigt med den allmänna
utvecklingen hos den honom anförtrodda varelsen även bildas ett bra sadelläge,
vilket är av stor betydelse för jämvikten. Tills man erhållit ett sådant är det
nödvändigt att sadla om hästen ofta, speciellt om sadeln kanar framåt. Härvid
avbryts arbetet, man sitter av, sadelgjorden lossas och sadeln lyfts uppåt och
framåt till rätt läge. Efter det att gjorden dragits åt kan det rekommenderas—
speciellt vid något känsliga djur—att före uppsittningen låta hästen gå några
steg bakåt. Detta bakåt- framåtträdande är, ev. upprepat två á tre gånger, det
bästa medlet för att hästen blir frigjord från alla spänningar och inte reser sig
och slår över vid uppsittningen.
Men än mer vikt måste från början läggas på tränsningen. Den är ju av utslagsgivande
betydelse för stödet, som räknas till fundamenten på vilka hela
88 Hästens utbildning
utbildningen bygger. Å andra sidan avslöjar typen av stöd för fackmannen hur
hästens utbildning varit.
Vid Spanska Ridskolan används tränsbett ända fram till hingstarnas fulländade
utbildning eftersom detta är bäst ägnat att erhålla ett stadigt stöd och en
grundlig genomgymnastisering. Det förhindrar även att ryttaren arbetar sin
häst framifrån och bakåt, vilket lätt kan uppkomma vid användandet av kandar,
som verkar kraftigare. Naturligtvis är den riktiga inpassningen av tränset
en grundförutsättning. Men trots det kan en mängd brister därvidlag uppkomma,
vilket kan leda till olater hos hästen eller fel i utbildningen som man aldrig
får överse med. Tvärtom, ju tidigare de upptäcks och bekämpas desto snabbare
går korrektionen, ty till vana inrotade fel är alltid mycket svåra att komma
till rätta med.
Hästen ska ta bettet med sluten mun och tungan lugnt vilande under det.
Nervösa hästar tenderar till att öppna munnen—vilket ofta är början till fler
olater—och är därigenom ouppmärksamma mot ryttaren. Mestadels kan redan
en fastare spänning av nosgrimman göra att hästen håller munnen stängd.
Denna får dock aldrig spännas så hårt att hästens andning försvåras eller att
den förhindrar att hästen kan inta belöningar (socker, morötter mm.).
De från naturen uppträdande felen står emot sådana som slinker in under
utbildningens lopp. Så kan speciellt sluga individer snart lista ut att de kan dra
sig undan avtryckningen eller halvparaden genom att öppna munnen. Överser
ryttaren med denna reaktion så kommer hästen bara att ge efter i underkäken
och inte i ganascherna och omintetgöra resultatet. Det efterstävade målet är
en lugn, skummande mun, i vilken ingen inverkan av tygeln blir märkbar för
åskådaren. Detta skum kommer mindre av tuggandet på bettet, vilket ofta antas,
utan av verksamhet i öronspottkörteln, vilket hänger samman med eftergift
i ganascherna. Skumbildningen är olika från individ till individ—från en fuktig
mule till tjockt “tvålskum”. En torr mun—vilket på ryttarspråk benämns en
död mun—kan föras tillbaka på bristande eftergift och anses som ett dåligt tecken.
Skumbildningen är inte lika på båda sidorna av munnen—ännu ett bevis
på att den är beroende av eftergiften. Så kan man observera att hästen skummar
mer på den s.k. stela sidan, på vilken bettet vanligen blir utdraget, än på
den andra sidan i vilken hästen inte vill ta stödet och istället böjer sig i halsen
efter tygeltagen. Som tidigare sagts tar varje häst tygeln mer på den stela sidan
än på den mjuka.
Störst uppmärksamhet måste ryttaren emellertid skänka uppkommandet av
tungproblem, vilka inte alltid måste hänga ihop med en öppnad mun. Säkert
är emellertid att dessa problem befrämjas av en öppen mun, varför man alltid
ska ge akt på munverksamheten.
Tungfel—om hästen sticker ut tungan eller lägger den över bettet—hänger
ofta samman med dåligt inpassat bett. Mycket ofta kan de föras tillbaka till
smärta i munnen, förorsakat av en oskicklig hand hos ryttaren, de kan också
utlösas av smärta i bakdelen eller hos nervösa hästar uppträda till följd av upphetsning.
Med tungfel får man aldrig överse då de alltid tilltar vid ökad svårighetsgrad
hos övningarna. Å andra sidan är det ett varningstecken för ryttaren
3.3 Skolhästen 89
till att i tid erkänna och korrigera i utbildningen begångna fel. Vid tungfel är
det alltid bra om ryttaren rannsakar sig själv för att få fram orsaken. Ett överseende
skapar att kardinalfel som vid stegrade dressyrmässiga fordringar kan
leda till svåra störningar.
Att söka häva tungfel med en tungrem eller andra våldsmetoder är inte någon
bra lösning. Varje våldsmetod har bara ett kortvarigt resultat och utlöser
vid ridning som i livet i övrigt samma reaktion: Våld föder motstånd.
Hästen kommer mestadels att sticka ut tungan på den sidan på vilken den
hänger sig fast i tygeln—ofta genom oskicklighet hos ryttaren—eller söka mildra
tygeltrycket på denna sida genom att lägga under tungan. Ofta leder en ökad
uppsträckning av den motsatta tygeln till resultat. Då måste man emellertid
genast belöna. Ryttaren ska därefter försöka att huvudsakligen verkställa ledningen
med den äntligen tagna tygeln i den mjuka sidan. Naturligtvis måste
alla dessa tygeltag utjämnas genom framåtdrivning så att inte rörelsen stockar
sig eller avbryts. Korrektion av tungfel kräver mycket tålamod och tid.
Värre är det om hästen pressar ut tungan mellan framtänderna så att ryttaren—
speciellt om han saknar tillräcklig erfarenhet—inte genast kommer att
märka detta. En hårdare spänning av nosgrimman kan ofta korrigera även
detta fel.
Det måste betecknas som ett mycket grovt fel om hästen drar upp tungan och
lägger den över bettet. Det är ett fel som till övervägande del har sitt ursprung
i en till största delen felaktig och för snabb utbildning. Det verksammaste medlet
mot detta är alltid att återgå till det första stadiet i utbildningen och bemöda
sig om att erhålla ett korrekt stöd. Detta medel kan understödjas av fastare
spänning av nosgrimman och att bettet läggs högre upp i hästens mun. Bettet
får dock inte läggas så högt att munvinklarna dras upp. Därigenom förhindras
att hästen allt för lätt kan dra upp tungan under bettet. Gör den det trots
allt så måste man genast göra halt och rätta till tränsningen innan arbetet kan
fortsätta. En korrektion som under den första tiden måste upprepas ofta.
Vissa hästar utvecklar leken med tungan till en viss virtuositet och tycker om
att hänge sig åt olika variationer som dra upp, lägg över bettet och sticka ut i
ena mungipan.
Även om nervösa hästar har mer tendens till dessa fel så ligger dock den
största skulden härför hos ryttaren. Därför bedöms alla tungfel strängt i alla
dressyrprogram, då de förutom att visa på en felaktig utbildning, visar att hästen
inte ger ryttaren tillräcklig uppmärksamhet och inte har det rätta stödet—
grunden för varje utbildning. Detta fastställande kan inte döljas genom lämpligt
gjorda, lyckade svårare övningar som är mer iögonenfallande, ty den klasiska
ridkonsten måste ha sitt mål för ögonen och akta sig för att genom enstaka
tricks komma in i okända farvatten.
Vidare måste ryttaren ge akt på om hästen gnisslar med tänderna, vilket utan
tvivel räknas som ett fel. Trots detta faststående faktum kan olika meningar
råda om graden av felet, vilket inte alltid ska bedömas strängt ur en enkel,
felsökande ståndpunkt. Vid en viss iakttagelseförmåga kan i korta drag två
90 Hästens utbildning
sorters gnisslande urskiljas: Av vrede och av någon orsak som på intet sätt
hänger samman med någon yttring av temperamentet.
Häftigt gnisslande av vrede åtföljs ofta av öppen mun och ilsket tillbakadragna
öron. Denna typ måste alltid betecknas som ett gravt fel då hästen samtidigt
växlar stöd och inte uppmärksammar ryttaren tillräckligt. Oavsett detta
blir också övningarna vid ett sådant stöd rörelsemässigt långt ifrån fullkomliga
och klassificeras därigenom av sig själva som dåliga.
Det finns emellertid hästar som med lugnt sluten mun med riklig skumbildning
och största uppmärksamhet på ryttaren gnisslar med tänderna så att
knappt en rörelse av käkarna blir märkbar och detta fel kan bara fastställas med
hörseln. Det härvid uppkomna ljudet kännetecknas av en jämn ton och ljudstyrka
och väcker snarare intrycket av välbehag än av ett pålagt tvång. Mestadels
lyckas alla övningar utan invändning eftersom stödet är befäst. Det vore absurt
att i detta fall överse med harmonin i utförandet och bestraffa gnisslandet som
ett grovt fel. Här handlar det om ett skönhetsfel. Att bedöma det annorlunda
vore ungefär det samma som om man skulle betvivla den långt över Österrikes
gränser kända överberidare Zrusts prestationer, eftersom en av hans hästar
gnisslade med tänderna. Trots detta glänste den alltid med stor schvung och
jämnhet och var för varje ryttare, som kunde behärska sin sits, lätt att rida.
För att återvända till betraktandet av de fyrbenta eleverna: Även betraktandet
av öronspelet är intressant och ger vissa slutsatser. I öronspelet speglar sig
temperamentet, karaktären, den psykiska känsligheten och även hästens lynne
bäst. Det är därvid alltid att rekommendera att närma sig hästar som stryker
öronen helt bakåt—vare sig det är av misstro eller aversion—försiktigt. Elaka
hästar lägger alltid öronen bakåt då de ska slå eller bitas. Utbildaren måste
dock akta sig för att övervärdera betydelsen av öronspelet och därur försöka
att utveckla en mystisk vetenskap då detta är mycket individuellt hos olika
hästar och inte kan dras över en kam. Ett kan dock varje ryttare, som vill göra
sin häst till medarbetare, kort fastställa: Den är till övervägande del lika i sina
vanor och även så i sitt öronspel.
Mestadels förråder framåt spetsade öron mer intresse för händelser i omgivningen
än uppmärksamhet på ryttaren. Det senare visar hästen med uppräta,
bakåtriktade öron, man får intrycket av att den vill lyssna på ryttarens hjälper.
Hästar som ständigt ändrar öronspel är mestadels nervösa, ojämna, ouppmärksamma
och går inte så in för sitt arbete som det är önskvärt för samspelet
mellan människa och djur. Att ställa upp en ny bedömningsgrund med dessa
iakttagelser vore ett vågat företag, som bara skulle leda till att skapa än mer
förvirring i begreppen bra och dåligt.
I det nuvarande utbildningsstadiet, i vilket skolhästen får sin sista slipning,
ökar galopparbetets betydelse då detta förbättrar schvungen så som växling
av gångarter och tempo kommer eftergiften tillgodo. Alla enkla vändningar,
volter o.dyl. måste visa påfallande framsteg i korrektheten vid utförandet då
de ännu inte uppnått fulländning. Men fulländningen är för oss människor
alltid bara ett eftersträvat mål som vi ibland är närmre och ibland avlägsnare
3.3 Skolhästen 91
ifrån. I galopp blir hästen, genom täta övergångar till trav och skritt befäst i sin
form och slutenhet och dessutom förbereds den för galoppombyte i språnget.
De gamla mästarnas krav, att börja med galoppombyte i språnget först då
hästen är tillräckligt kraftig, har sitt fulla berättigande. Ty växlandet av fotföljden
sker i svävningsmomentet, varför hästen måste stöta av tillräckligt från
marken och befinna sig i jämvikt. Båda delarna kräver en kraftig bakdel. Därur
ger sig redan den inslagna vägen: Att kräva byten först då hästen kan röra sig
i galopp med livliga, regelbundna språng.
Inlärandet av galoppombyte i språnget fordrar alltså en grundlig förberedelse,
som till en del ligger i den hitintills beskrivna utbildningen till ridhäst och
dessutom ökas genom täta galoppfattningar i båda varven. Galoppfattningen,
antingen ur trav eller skritt, vare sig det sker på stora volten eller på raka linjer,
efter varvbyte eller voltombyte, kommer inte bara att fullkomna hästens
förståelse för hjälperna utan även befrämja dess skicklighet, öka dess jämvikt
och framförallt förstärka bakdelen och stegra eftergiften. Så snart dessa resultat
infunnit sig krävs omväxlande rättvänd (inner-) galopp och förvänd (ytter-)
galopp för att få en finare reaktion på hjälperna. Alltså fattas ur trav eller skritt
omväxlande vänster- och högergalopp. Efter en kort tid kommer emellertid
ryttaren att märka att vid ett flitigt upprepande av dessa övningar så förekommer
hästen hans hjälper. Då måste genast ordningsföljden ändras—den tänkande
ryttaren kan därvid låta hela sin fantasi få fritt utlopp—så att hans häst bara
utför det som krävs av den.
Efter denna förberedelse prövas det första galoppombytet i språnget. Även
här måste man gå så individuellt tillväga som möjligt och välja det sätt som
förefaller lättast för hästen. Detta förfarande är ingalunda en kompromiss utan
är en rent pedagogisk åtgärd.
Det är ofta mycket fördelaktigt att rida snett igenom i kort galopp och ge hästen
tydliga hjälper för byte just då den passerar hörnet. Dessa hjälper är precis
de samma som för fattning av den andra galoppen utan att den nuvarande galoppen
avbryts genom parad. Bara på skänkel- och tygelhjälper, understödda
av motsvarande viktshjälp (vilken emellertid aldrig får bli synbar) ska hästen
reagera. På inga villkor får ryttaren lära hästen byten genom vridningar av alla
sorter, vilket man ofta kan se. Han ska hellre i lugn och ro förbereda hästen för
denna övning så att han redan från början klarar av det med de härför brukliga
hjälperna.
Även voltombyten i kort galopp med galoppombyte i språnget i snittpunkten
är lämpligt för inlärandet av galoppombyten. När övergången utan svårigheter
kan utföras genom en smidig kort skritt- eller travparad kan hästen
uppfordras att byta i snittpunkten på samma sätt som tidigare beskrivits. Lyckas
bytet ska man till att börja med genast belöna hästen—lämpligen genom
en kort skrittrepris. Lyckas det inte så återgår man genast till förberedelserna.
Ryttaren får aldrig bestraffa hästen av otålighet, ty därigenom försvårar han inte
bara inlärandet av den nya övningen utan kan även få bakslag i den övriga
utbildningen.
92 Hästens utbildning
Många gånger förekommer det att hästen under det intensiva galopparbetet
byter av sig själv- en chans, som ryttaren genast kan utnyttja genom att belöna
sin partner. Naturligtvis accepteras denna egenmäktighet bara till en början,
för att därigenom underlätta för hästen att förstå begreppen för byten. Är så
emellertid efter en kort tid fallet så gäller det åter att bringa alla rörelser under
kontroll. Härvid är det nödvändigt att inlärandet av galoppombytena går
hand i hand med den förvända galoppen. Den förvända galoppen är en yttergalopp
på en linje och skiljer sig därigenom från förvänd slutagalopp, som
utförs på dubbla spår. Ur vissa synvinklar är den förvända galoppen viktigare
för hästens utbildning än förvänd slutagalopp, speciellt för inlärandet av galoppombyten
i språnget. I den förvända galoppen har ryttaren ett bra medel till att
rakrikta en häst som speciellt hårdnackat går snett eftersom väggen förhindrar
ett utställande av korset. Han måste dock ge akt på att hans partner inte överlistar
honom genom att ta in bogarna från väggen och därigenom även i den
förvända galoppen bli sin vana trogen att galoppera snett.
I den förvända galoppen är hjälperna motsatta mot i den “vanliga (inner-)
galoppen”: Den inre skänkeln bakom gjorden förbereder den förvända galoppen,
den yttre vid gjorden uppfordrar till galopp och sörjer för att rörelsen flyter
och möjliggör böjningen utåt. Den yttre tygeln leder hästen längs väggen,
åstadkommer huvudställningen utåt och förhindrar framför allt att bogarna
tränger inåt från väggen och därmed en sned galopp. Den inre tygeln begränsar
ställningen utåt till den rätta graden och understödjer den yttre i ledandet.
Ryttaren sitter utåt dock utan att ta den inre höften inåt. Galopprörelsen måste
försiggå med samma smidighet som den rättvända så att åskådaren inte kan
se någon skillnad i ryttarens sits eller hästkroppens rörelse. Å andra sidan är
detta det bästa beviset på att hästen är tillräckligt smidig, speciellt i hörnen,
som ska passeras på ett spår, utan tempoändring, med oförändrat fjädrande
galoppsprång.
Så snart hästen förstått galoppombytet i språnget rids hörnen omväxlande
i förvänd galopp och med byten för att säkerställa den absoluta skänkellydnaden,
speciellt med hästar som i sin överiver tenderar att byta galopp i språnget
utan att hjälperna getts. Till att börja med tillåts en tempoökning samt en större
kurva i hörnpasseringen i förvänd galopp för att underlätta för hästen och
verksammast förhindra en oönskad fotväxling. Vid bytet tas den inre skänkeln
fram till gjorden och den yttra läggs bakom gjorden, huvudet ställs om inåt
och ryttarens vikt läggs om, utifrån och inåt. Alla dessa förändringar ska ske
samtidigt, den inre skänkeln verkar kraftigt vid gjorden och uppfordrar till bytet
och sörjer, kvarvarande på detta ställe (den får i bytesögonblicket inte kana
framåt) för regelbunden rörelse framåt.
Lyckas byten invändningsfritt i hörnen eller vid voltombyten så kan de övas
på raka linjer, på mittpunkten av en vändning snett igenom, på medellinjen
eller efter en vändning och slutligen vid väggen. Viktigt är alltid det oförändrade,
regelbundna undertrampet med bakbenen och därmed den oavbrutna
rörelsen liksom att galoppombytet sker absolut rakt och framåt. Att hästen förblir
rak i bytet befrämjas speciellt av att övningen utförs vid väggen. Men detta
3.3 Skolhästen 93
ska man inte börja med detta genast, då detta förutsätter en större fulländning
av galoppombytet i språnget.
För en stor och alltid uppkommande fara måste emellertid varnas. De flesta
ryttare låter sig hänryckas i glädje över lyckade byten så att de övar dem för
ofta och glömmer hästens trötthet vilken då blir källa till ett otal fel. Också omständigheten
att hästen inte besitter den nödvändiga kraften kan vara orsaken
till många fel. Mestadels byter hästar av denna anledning först fram och sedan
bak eller många gånger även tvärt om eller byter inte helt med bakbenen. Det
är fel, vilkas avskaffande är svåra då hästarna kan bli så skickliga att de lyckas
lura ryttaren. Detta måste redan de gamla mästarna ha erkänt, därför den
trägna rekommendationen att aldrig börja för tidigt med bytena.
Det finns naturligtvis talrika andra avvikelser från korrekta byten: Att kasta
ut med bakdelen åt ena sidan i bytet, då hästen galopperar snett åt denna sida;
att kasta ut korset i galoppombytena åt båda sidorna då den vant sig vid att
fatta galopp ur sluta; ombyte med höjt kors så att den trampar under för lite;
byte med dålig vägvinning, varvid frambenen formligen borrar sig ner i marken
då hästen kommer för mycket på bogarna. De båda sistnämnda felen kan
ofta korrigeras redan genom en avtryckning uppåt med den blivande innertygeln
i bytesögonblicket. Många hästar stormar iväg häftigt i galoppombytena
eftersom de forcerats till dessa utan att vara mogna för det. Andra åter rutschar
i väg med hela kroppen från den räta linjen åt ena eller andra hållet då samlingen
inte nått den riktiga graden eller då hästen inte har den absolut nödvändiga
framåtbjudningen. Mångfalden av möjliga fel, vilken kan utvecklas än mer, visar
vilken hög grad av skicklighet och smidighet en häst måste ha uppnått
innan ryttaren kan kräva denna svåra övning av den. Ty ett korrekt byte ska
utföras med dansande lätthet, varvid varje rörelse helt ska ske på ryttarens uppfordran.
Denne måste fullkomligt sammansmält med sin hästs galopprörelse,
i svävningsmomentet sätts alla hjälper in samtidigt, så att hästen genast utan
minsta stockning byter om och galopperar vidare i den nya galoppen. Ryttaren
måste behärska sin häst så att han genom insättandet av hjälperna säger “nu”
och galoppombytet i språnget är klart. Åskådaren får inte märka något av hjälperna,
lyckas däremot hästen först efterfölja ryttaren i nästa galoppsprång så
är det ännu långt ifrån fulländning. Och så länge så är fallet är varje försök
att upprepa bytet efter ett visst antal galoppsprång inte bara för tidigt utan
t.o.m. skadligt då alla möjliga fel kan smyga sig in, vilkas avlägsnande sedan
är mycket mödosamt.
Då galopprörelserna är säkerställda i de olika tempona börjar arbetet på
dubbla spår, först på korta linjer, som volt tillbaka i motställd skänkelvikning
och sedan på längre, som vänd halvt igenom i motställd skänkelvikning och
slutligen vänd snett igenom. Hästen förs i sidvärtsrörelsen på samma sätt som i
trav. Galopprytmen ska hållas exakt lika som på enkla spår, en fordring som förutsätter
jämvikt, smidighet och skicklighet. Då hästen når väggen galopperas
den antingen vidare i förvänd galopp eller också utförs ett byte. I båda fallen
sörjer innerskänkeln för en flytande övergång—utan den minsta stockning—
från sidvärtsrörelse till rörelse rakt fram på enkelt spår. I första fallet blir detta
94 Hästens utbildning
förbehållet samma innerskänkel som i sidvärtsrörelsen, i det andra fallet däremot,
övertar den hittillsvarande ytterskänkeln den inres uppgift då hästen
når väggen. En kort avtryckning uppåt med den blivande innertygeln—den
hittillsvarande yttre—i bytesögonblicket, rekommenderas på hästar som tenderar
att hänga fast i denna tygel. Galoppombyte i språnget efter avslutande
av en motställd skänkelvikning är lättare för många hästar, ett faktum som kan
utnyttjas speciellt vid inlärandet.
Den riktiga utbildningen av skolhingsten ligger i växelspelet mellan gångarterna.
Därför får inte ryttaren vid inlärandet av nya övningar ensidigt fördjupa
sig i sitt arbete och i sin iver glömma de andra gångarterna. Traven är även
i detta avsnitt lika viktig som hitintills. Den kommer t.o.m. med tanke på förestående
inlärande av piaff och passage att få ökad betydelse då dessa båda
övningar av den högre skolan bara kan utvecklas ut fulländade travrörelser.
Alltså blir det under det andra avsnittet påbörjade arbetet på enkla och dubbla
spår fortsatt, förfinat och stegrat till perfektion.
En flitig, kadenserad trav måste alltid underhållas för att fylla de stora uppgifterna:
Att inte bara bibehålla de av naturen skänkta gångarterna utan även
förbättra dem. Detta är emellertid bara möjligt då man har framåtbjudning i
alla tempon, jämvikten är säkerställd genom undertrampet med bakdelen och
att eftergiften är avstämd på de finaste hjälper. Då är hästen i stånd att bära
sin ryttare med sviktande rygg och skänka honom den högsta lycka på jorden.
Denna fullständiga harmoni kommer även att återspeglas i hästens svansföring.
Svansroten ska löpa rakt, som en förlängning av ryggraden, successivt
välva sig nedåt, alltså varken pressas mot bakbenen eller bäras snett. Man ska
inte på något sätt övervärdera svansföringen, men den noggrant betraktande
ryttaren får inte överse med en orolig svansföring eller att hästen t.o.m. vevar
eller slår med svansen. Dylika fenomen visar på ojämnheter i karaktären,
vilket ofta är vid handen hos nervösa hästar, eller nedstämdhet som vid bristande
jämvikt eller vissa stelheter. Ett alltför kraftigt användande av sporren
resulterar mestadels i svansviftning och nedsätter därmed starkt dess värde
som utbildningsmetod.
Fastställer ryttaren under den fortsatta utbildningens lopp att ökningen av
tempot ur den korta traven inte flyter tillräckligt och förlorar i uttrycksfullhet,
då kan orsaken mestadels sökas i bristande bakdelsaktivitet—ett fastställande
som genast kräver åtgärder: Tillfällig återgång till tidigare utbildningsstadier.
Skulle det däremot inträffa att hästen börjar röra sig med mindre livliga steg
och vid rörelse på enkla spår börja sätta frambenen på en linje eller t.o.m. korsa
dem så måste det anses som alarmerande ty detta kan få svåra följder senare,
speciellt i piaff och passage. Det förekommer ibland att hästar av naturen sätter
frambenen tätt och går med dessa på en linje eller korsar dem. Målet med
utbildningen måste då vara att genom inlärandet av andra övningar förbättra
denna, felaktiga, gång genom att få bakbenen att arbeta mer. Hästen ska ju
först läras att gå riktigt! Mycket värre är det emellertid då under arbetets gång
frambenen eller t.o.m. bakbenen börjar korsas. Orsaken ligger i otillräckligt
undertramp med bakbenen. En följd blir då bristande jämvikt, samling och
3.3 Skolhästen 95
slutenhet. Ett överseende med denna upptäckt gör detta rörelsesätt till en vana,
ett fel som man senare knappast eller med stor svårighet kan korrigera.
Ju längre arbetet fortskrider desto uppmärksammare måste ryttaren betrakta
sig och sin häst om han vill höja sitt arbete till konst. Alla tecken, även de
minsta, måste genast registreras. Huvudkravet är alltid att förmå bakdelen till
arbete. Till kontroll av riktig bakdelsaktivitet kan betraktandet av muskelsättningen
tjäna. Men också fastställandet av på vilken kroppsdel hästen svettas
strakast ger ryttaren fingervisning för sitt arbete. De svaga eller speciellt intensivt
arbetande kroppsdelarna blir alltid svettigare och förblir ofta våta timmar
efteråt i stallet (eftersvettning). Svett och skum som man efter avsittning kan
iaktta mellan bakbenen visar att dessa har arbetat bra, speciellt om framdelen
är nästan torr. Är däremot hela hästkroppen svettdrypande så härrör detta
mindre från det riktiga arbetet av enstaka kroppsdelar utan av överansträngning
eller för stor upphetsning.
I intresse av hästens genomgymnastisering utvecklar man även sidvärtsrörelserna
vidare och stegrar fordringarna. Så krävs några motställda skänkelvikningar
genom banan efter varandra och stegras till tre sidvärtsrörelser över
hela banan. Ju mer sidvärtsrörelserna kommer att utföras efter varandra desto
svårare blir de då man måste öka sidvärtsträdandet och minska rörelsen framåt.
Det krävs alltså mycket schvung. Vid två- eller trefaldiga motställda skänkelvikningar
måste man speciellt ge akta på att hästen förblir rak då den når
väggen och utan att avbryta rörelsen ställs om och inte faller in med hela kroppen
eller korset i den nya sidvärtsrörelsen utan leds in av ryttaren.
Det förekommer ofta att hästar vid upprepandet av flera motställda skänkelvikningar
förekommer ryttaren och börjar nästa sidvärtsrörelse med bakdelen
före och blir allt mer vinklad i förhållande till väggen innan den når fram till
den istället för att förblir parallell. Naturligtvis faller den då än mer in i nästa
sidvärtsrörelse. När man når väggen sträcks därför den i sidvärtsrörelsen
varande innertygeln, den yttre skänkeln flyttas fram till gjorden för att som
blivande innerskänkel hålla fram hästen och möjliggöra omställningen.
Med fullkomnandet av smidigheten och den jämna utbildningen på båda
sidorna övas sedan korta motställda skänkelvikningar omväxlande åt höger
och vänster—ofta på båda sidorna om medellinjen, s.k. zick-zack. Genom denna
övning stegras hästens uppmärksamhet på ryttarens hjälper och lydnaden
höjs. Vid dessa korta motställda skänkelvikningar, oftast ca två meter eller ett
bestämt stegantal åt båda sidorna om medellinjen, måste man noga ge akt på
att hästen är lika mycket ställd åt båda sidorna, att framdelen alltid leder och
att en jämn rytm bibehålls. Speciellt tydligt måste den korrekta omställningen
från ena sidan till den andra ske och man måste alltid förhindra att hästen faller
in i den nya riktningen. Denna övning, korrekt utförd, ger en uttrycksfull
bild av fullständig lösgjordhet, smidighet, jämvikt och harmoni.
För att lära in de korta sidvärtsrörelserna är det fördelaktigt att till att börja
med börja vid ena långsidan. Väggen underlättar då att man får hästen rak i
omställningen åt det andra hållet. Senare, vid utförandet på båda sidor om medellinjen,
är rakställandet av hästen en hästlängd för omställningen ett verk96
Hästens utbildning
samt medel mot att hästen faller in av sig själv i nästa sidvärtsrörelse. Ofta
rekommenderas det att rida korta motställda skänkelvikningar på hästar som
vid ridandet av rörelsen snett igenom rusar och kommer ur takten, deras jämvikt
bevaras bättre i korta förflyttningar. Vi ser än en gång att alla övningar
tjänar till att fullända hästen i dess utbildning. Å andra sidan är emellertid den
bästa övning värdelös om den utförs vid fel tillfälle. Därav kan man tydligt se
att den framgångsrike ryttaren inte bara måste kunna rida utan även tänka.
Även i galopp byggs sidvärtsrörelserna ut och utökas med hela motställda
skänkelvikningar snett igenom. Först nöjer man sig med en motställd skänkelvikning
innan man kräver fler efter varandra. Rörelsen måste alltid avslutas
så att hästen når väggen rakställd och byter galopp korrekt, rakt framåt, innan
en ny övning eller ny skänkelvikning krävs. För utförandet av denna sidvärtsrörelse
gäller de för traven uppställda reglerna. Även här har avtryckningen
uppåt om hästen hänger sig fast i tygeln visat sig vara mycket verksam.
Hittills har den förvända galoppen mest ridits för rakriktning av hästen, men
nu krävs även förvänd sluta galopp. Det kan emellertid inte påpekas nog ofta
att det är stor skillnad mellan en förvänd sluta galopp och en sned förvänd
galopp: I en sned förvänd galopp är bara korset utställt och hästen är inte böjd
i längdriktningen—bakdelen släpar mestadels efter. I förvänd sluta galopp är
kroppen regelbundet böjd från nacken till svansroten, bakdelen trampar energiskt
och fjädrande under. Motställd sluta kan, som i trav utvecklas ur en passade,
efter en sluta volt tillbaka eller ur förvänd galopp.
I förvänd sluta galopp ges samma hjälper som i den förvända galoppen, bara
det att den inre skänkeln verkar mer bakom gjorden för att befrämja sidvärtsträdandet.
Den inre tygeln sörjer för att hästen leds i den riktning som ryttaren
önskar. Den yttre skänkelns tryck vid gjorden måste vara starkare för att möjliggöra
böjningen i sidan och för att erhålla livliga galoppsprång, utan vilka förvänd
sluta galoppen är värdelös. För att erhålla allt detta får ryttaren inte kräva
någon överdriven ställning utan nöja sig med en jämn böjning av hästkroppen.
Till att börja med förkortas inte galoppen så mycket som det korrekta förvänd
sluta galoppen kräver, detta för att underlätta för hästen och för att bibehålla
livligheten i galoppsprången och detta speciellt vid genomridning av hörnen
och vid volter i förvänd sluta. I dessa båda övningar beskriver alltid framdelen
en mindre cirkelbåge än bakdelen, som genom innerskänkelns verkan bakom
gjorden hålls på den andra hovslagslinjen (på den större cirkelbågen). Den yttre
skänkeln, vid gjorden, måste bibehålla galoppen precis som i fattningen. Precis
som i travarbetet får inte ryttaren här heller glömma gången för de enstaka
övningarna. Ty just den korta galoppen förleder hästen—antingen av bekvämlighet
eller av trötthet—att minska bakdelsaktiviteten, ett fel som ifrågasätter
korrektheten och ofta t.o.m. förhindrar genomförandet av övningarna.
Vare sig det rör sig om kort, vanlig eller ökad galopp så måste man alltid
tydligt kunna urskilja en regelbunden fotförflyttning. Om man emellertid får
intrycket av att hästen galopperar fram och går i en oren trav bak eller trampar
tungt från en fot till den andra, haltar, så finns det bara ett botemedel; Att
rida vidare framåt och växla tempo för att säkerställa livligheten i den korta
3.3 Skolhästen 97
galoppen i ställer för att förlora sig i övandet av figurer och få galoppen allt
mer krampaktig. Ty det korrekta utförandet av varje övning är avhängigt av en
riktig galopp. Detta gäller då speciellt vid piruetterna, de minsta vändningarna
i galopp. I piruetterna—halva (180°), trekvarts (270°) eller hela (360°)—vänder
sig hästen allt efter skicklighet i tre till åtta (tre till fyra i den halva, fyra till
sex i trekvarts och fem till åtta i den hela piruetten) regelbundna galoppsprång
runt bakdelen, som vrider sig i galopprytm på stället. Den inre bakfoten utgör
medelpunkt i den cirkel som framdelen beskriver.
Piruetterna kan utföras ur förvänd sluta galopp ställning, från enkla spår eller
från en motställd skänkelvikning. Piruetter på enkla spår måste vara målet.
Den motsvara den klassiska förebilden och är svårast att utföra. Ur förvänd
sluta galopp är det lämpligast att lära in piruetten och ur en motställd skänkelvikning
är den lämplig för att öka hästens uppmärksamhet för hjälperna.
Samtidigt är avbrytandet av den motställda skänkelvikningen genom en piruett
ett verksamt medel mot att hästen rusar i väg i rörelsen—då hästen går mer
sidvärts än vad ryttaren kräver av den. Vid de tre olika sätten att inleda piruetten
blir en grundbetingelse oförändrad; Hästen måste börja och sluta på
samma sätt, alltså antingen på enkla spår eller i sidvärtsrörelse.
För att utföra en piruett leder den inre tygeln hästen i vändningen. Samtidigt
ökas verkan av den vid gjorden liggande innerskänkeln för att erhålla galoppsprång,
förhindra att rörelsen dör ut och för att förhindrar att kroppen faller
eller kastas inåt. Den yttre skänkeln, placerad bakom gjorden, understödd av
yttertygeln, förhindrar att bakdelen följer framdelen i volten. Den yttre tygeln
får emellertid inte trycka på hästhalsen eller åstadkomma en felaktig ställning,
ty i piruetten måste hästen vara böjd och ställd inåt, vilket den inre tygeln sörjer
för. Ställningen får emellertid inte överdrivas, ty då faller korset ut för lätt. Ofta
måste man förhindra att hästen lägger sig på tygeln eller kommer på bogarna
genom en avtryckning uppåt på den stela sidan.
Piruetten fordrar en väl satt häst, vilket betyder att bakdelen måste trampa
under ordentligt. Detta är emellertid bara möjligt vid ett lätt stöd, vilket
även det befrämjas genom avtryckningen. Ryttarens vikt vilar, med upprät
överkropp, mer på det inre sittbenet.
Vare sig det rör sig om en halv, trekvarts eller hel piruett så är hjälperna de
samma, det är bara tidpunkten för avslutandet av vändningen som varierar
och detta sker genom att den yttre tygeln sträcks kraftigare, sidvärtsrörelsen
avslutas, den inre skänkeln driver hästen framåt och den inre tygeln ger efter
såmycket att hästen kan efterkomma skänkelhjälperna. Ryttaren sätter sig kraftigare
ned med vikten lika fördelad på de båda sittbenen utan att härvid föra
överkroppen bakom lodplanet. Galopprytmen före, i och efter piruetten måste
förbli oförändrad. Hästen måste alltid sluta vridningen på ryttarens begäran.
Vid Spanska Ridskolan lärs hingstarna piruett ur den förvända sluta galoppen,
vilket även Guériniére rekommenderade. Därför spelar den förvända slutan
en så stor roll vid detta institut och övas såväl i trav som galopp i alla möjliga
former. På dess fördelar har redan visats, dess mångsidiga användning kan
ses i de vid Spanska Ridskolan ridna skolfigurerna.
98 Hästens utbildning
Den vanligaste inledningen är “pasade och förvänd sluta”. Denna övning
kan börjas såväl på fyrkantspåret som vid en bestämd punkt på den stora volten
och avslutas på denna. Då förvänd sluta på en cirkel är svårare för hästen
måste detta underlättas genom en mindre ställning och ett friskare tempo. Dessutom
måste alltid framdelen åter ledas inåt vid varje galoppsprång så att den
förvända slutan bibehåller samma vinkling.
Vid inlärandet av piruetter på fyrkantspåret läggs från mittpunkten på kortsidan
eller ur ett hörn vid långsidan en “passade och sluta med piruett”. Denna
övning skiljer sig från “passade och förvänd sluta” genom att vändningen görs
något större och bakdelen förblir på en linje som löper tre steg från och parallellt
med långsidan. I de första båda hörnen utförs en trekvarts piruett utåt
medan det tredje hörnet passeras i förvänd sluta galopp. Genom ställningen
i förvänd sluta underlättas denna, den minsta vändningen i galopp. Hörnpasseringen
i förvänd sluta galopp i det tredje hörnet ska öka hästens uppmärksamhet
på ryttarens hjälper och förhindra ett vanemässigt förekommande av
övningen (se ridskolefigurerna). Men även inlärandet av piruetter på den stora
volten skapar en utmärkt möjlighet, den har gentemot den ur förvänd sluta
fördelen att hästen från början lär sig att gå rak in i piruetten och inte ur en
förvänd sluta ställning, vilket senare kan leda till att hästen bli sned. Även om
ryttaren inte får så stor kontroll över hästens bakdel på stora volten som i den
förvända slutan så behärskas den ändå bättre där än på en rak linje. Som förberedelse
rids volter på cirkelspåret och då dessa går smidigt och flytande, alltså
utan störning så förhålls på yttertygeln vid början av en sådan volt och den
yttre skänkeln åstadkommer först en passade och senare en halv piruett. Ur en
bibehållen förvänd galopp rids sedan efter hälften av den stora volten en liten
volt utåt och då denna är tillräckligt perfekt, en passade och sedan en halv piruett
utåt och sedan rider man vidare i rättvänd galopp och sätter eventuellt in
några tempoväxlingar för att befästa schvungen. Så snart de halva piruetterna
lyckas så väl inåt som utåt på den stora volten kan man börja öva hela piruetter
utåt istället för de halva. Härvid kan man till en början rida i förvänd sluta
galopp i ställer för i förvänd galopp för att underlätta för hästen, dock med
målet att även börja piruetter utåt ur rakställning (förvänd galopp). Slutligen
utförs piruetter på den stora volten i rättvänd galopp, alltså inåt volten. Det har
nämligen visat sig att hästen lättare ramlar iväg i piruetter inåt än utåt och att
den försöker förekomma ryttarens hjälper på detta sätt. För att förhindra detta
fel är det fördelaktigt att omväxlande öva volter och piruetter så att hästen aldrig
vet vilken övning som följer utan alltid måste invänta ryttarens hjälper. Det
är förövrigt ett effektivt hjälpmedel även vid övandet av piruetter ur förvänd
sluta eller på en rät linje. För att förhindra att hästen faller in i piruetterna rekommenderas
det att ställa hästen lätt i öppna ställning (plié artat) före denna
övning. Även samlingen måste säkerställas. Om hästen faller isär och blir för
lång före piruetten misslyckas alltid denna övning. Ryttarens sits i piruetten är
av stor betydelse.
Slutligen utförs hela piruetter på en rak linje, den svåraste formen av denna
övning, på diagonalen, på medellinjen efter en vändning och på olika andra
3.3 Skolhästen 99
punkter. För att lyckas med denna övning har det visat sig mycket fördelaktigt
att ofta växla plats då detta tvingar hästen att invänta ryttarens hjälper.
Piruetten räknas till de svåraste övningarna ty den fordrar schvung, jämvikt,
smidighet och eftergift. Är en av dessa faktorer otillräcklig så brister inte bara
piruetten i fulländning utan misslyckas vanligen helt. Å andra sidan ger piruetten
den djupaste inblicken i utbildningen och hästens genomridenhet.
Talrika är de fel som uppträder vid piruetter, därför tycks det nödvändigt
med en ingående analys. Då bakdelen före vändningen lämnar den föreskrivna
linjen och faller ut blir piruetten vanligen voltartad och lika dålig som då
hästen kastar sig inåt och genom en snabb vridning undandrar sig varje inverkan.
En piruett i vilken bakdelen visserligen vänds på stället, men upphör att
galoppera (blir stående, dör ut) är sämre än en, vid vilken bakbenen visserligen
beskriver en större cirkelbåge men bibehåller de regelbundna galoppsprången.
Som ideal betraktas en piruett i vilken bakdelen rör sig på en cirkelbåge av en
tallriks storlek. Beskriver de däremot en ellips, återspeglas däri en tidvis förlorad
jämvikt och ett för fast stöd. Också ett pendlande efter en fulländad piruett
visar ofta på nämnda brister. Lika illa är det, då hästen stannar upp och träder
bakåt, då den har tagit ett allt för fast stöd i tygeln och kommer på bogarna eller
kastar sig inåt i piruetten och vrider sig med helt få, mestadels oregelbundna
galoppsprång runt bakdelen.
Även om detta tema har behandlats så utförligt vore det fel att därur dra slutsatsen
att man med framgång kan lära piruetter genom ett oavbrutet övande.
Alltid, i varje ridstund måste den totala utbildningen stå i förgrunden, då allt
griper in så i vartannat att framsteg på ett område även visar sig fruktsamma
på ett annat.
Den växelverkande avstämningen av schvung och eftergift låter ryttarens
konstverk uppstå i hela sin skönhet och fulländning. Det finns inget så uttrycksfullt
och så värdefullt för utbildningen, som att ha schvung och framåtbjudning
så under kontroll att ryttaren utan minsta möda eller störning kan få sin häst
att göra halt ur ökad trav eller galopp. Likaså bevisar det omedelbara framåtträdandet
i en ökad gångart ur halten den absoluta framåtbjudningen. För
att fastställa den därvid nödvändiga graden av eftergift, tas dessa övningar
med även i de svårare dressyrproven. Hur enkla de än må se ut, är dessa båda
övningar mycket svåra och förutsätter en målmedveten utbildning av hästen.
Å andra sidan går det intryck även på lekmannen då en häst ur absolut orörlighet
kan utveckla hela glansen i sina rörelser eller ur full schvung plötsligt
välbalanserat, mjukt paraderar och stannar upp formligen gjuten som ett monument.
Först denna förmåga ger ryttaren den harmoni och det uttryck som
musiken ger honom genom fortissimo och piano.
Därutöver blir också mognaden för utbildningen i passage märkbar därigenom.
Ett omväxlande framåt-/bakåt trädande—den s.k. gungan—är en bra övning
för att befästa eftergiften och lydnaden. När övergången från bakåtträdande
till framåt och tvärtom sker utan stockning och utan minsta motstånd,
då har man det bästa beviset för att det finns eftergift, smidighet, lydnad och
100 Hästens utbildning
framåtbjudning. Utförandet av ett bestämt stegantal ökar än mer betydelsen
av denna övning som ett prov.
Med framsteg i alla rörelserna och fulländandet av de hittills inlärda övningarna
är nu tidpunkten kommen för att börja med galoppombyten i språnget
efter ett visst antal språng till galoppombyte i varje spång eller tempobyten.
Grundbetingelsen är dock alltid att det enstaka galoppombytet i språnget är
befäst och att hästen på de minsta hjälperna från sin ryttare byter rakt fram
och bibehåller en jämn galopprytm. Det har visat sig bättre att vänta tills hästen
har uppnått mognaden för detta än att försöka tvinga sig till dessa byten
och den föreskrivna hållningen på grund av några principer.
Galoppombyten i olika serier, speciellt det i varje steg, hör till de mycket
iögonenfallande rörelserna och förleder ryttaren att återigen öva dem oftare än
vad som är nödvändigt. Deras utbildningsmässiga värde är däremot relativt
litet, ty dessa galoppombyten kan även utföras av hästar med mindre samling
och bristande smidighet, till skillnad från piruetten, piaff och passage, vilka
vid brister i de nämnda förutsättningarna helt enkelt inte lyckas.
Börjar man med galoppombyte i språnget i vart femte eller fjärde steg så kan
man med tilltagande skicklighet i denna övning utan större svårigheter stegra
fordringarna till byte i vartannat steg. Härvid ska man emellertid alltid ge akt
på att varje byte—som tidigare beskrivits—utförs korrekt och att man för att
förhindra att fel smyger sig in inte får acceptera några brister. Inte heller får det
förekomma att hästen förekommer ryttarens hjälper. Erfarenhetsmässigt kommer
intelligenta hästar att efter ett ofta övat bytande i serie helt automatiskt—
utan att vänta på ryttaren—växla fot efter det inövade stegantalet. Även här
finns det bara ett medel: Att genast avbryta övningen och kräva korrekta enstaka
byten. Det är fördelaktigt att öva seriebyten antingen vid väggen eller på
den stora volten, där det är lättare att förhindra att korset faller ut åt ena sidan,
vanligen utåt, vid varje byte. Även vid långsidan har ryttaren en bra möjlighet
att lära in raka byten: Väggen förhindrar att bakdelen kastas åt ena sidan
och att korset ställs in kan förhindras genom att man i bytesögonblicket tar in
framdelen med den inre tygeln.
Galoppombyte i varje steg hör till de omdiskuterade övningarna, vilka av
många fackmän betecknas som cirkuskonster. Också vid Spanska Ridskolan
härskade bland de gamla pålitliga överberidarna meningsskiljaktigheter om
detta, vilka emellertid aldrig ledde till någon entydig förklaring. Man kan varken
finna entydiga grunder för att ta avstånd från eller för en rekommendation
av dessa övningar. Då de emellertid av FEI, det högsta internationellt erkända
forumet för ridning, anses höra till den klassiska ridkonsten och tagits upp i de
olympiska dressyrproven, är det fullkomligt överflödigt att här diskutera dess
för och emot. På det utbildningsmässiga värdet har hur som helst redan visats.
Då en häst är kapabel att utföra byten i vartannat steg smidigt, korrekt och
med lätthet, då kan man börja med byten i varje steg.
Som förövning utför man till att börja med två byten efter varandra vid långsidan
eller på den stora volten. Hästen uppfordras med de tidigare använda
hjälperna att byta till förvänd galopp och sedan omedelbart byta tillbaka till
3.3 Skolhästen 101
rättvänd galopp. Med ökade framsteg i utbildningen kommer hästen att utan
svårigheter kunna efterkomma dessa krav, ett bevis för att galoppombyte i varje
steg inte är så naturvidrigt som dess motståndare vill påskina. Ett ytterligare
bevis därpå är att hästar, som ännu inte lärt sig byten i varje steg ofta vid korrektion
av fel i bytena, utan ryttarens medverkan, utför byten i två steg efter
varandra. Lyckas dessa två byten efter varandra i båda varven och på olika
platser så kan man kräva tre byten efter varandra. Denna stegring kommer att
ge många hästar svårigheter och utgör det egentlig kriteriet på denna övning.
Ty då hästen behärska tre byten efter varandra, utför dem korrekt i båda varven
och efter några galoppsprång rakt fram är beredd att upprepa övningen,
då är ryttaren i stånd att få hästen att utföra varje bestämt antal sådana byten
efter varandra. Ryttaren måste dock alltid vara den som bestämmer antalet
byten, det får han aldrig överlåta åt hästen. Inte heller får vägvinningen, det
noggranna bibehållandet av rörelseriktningen, gå förlorad i bytena, vilket ofta
kan förekomma vid för täta övningar av byten i varje steg. Även det att hästen
inte byter helt med bakbenen är ofta en följd av för överdrivet övande av byten
i varje steg. I alla dessa fall gäller samma korrektion: Gå tillbaka till korrekta
enstaka byten och inskränk bytena i varje steg till två, korrekta!
Som å ena sidan avrundning av galopparbetet och å andra sidan som prov
på den uppnådda graden av fulländning, hör serpentiner och motställd skänkelvikning
med ett bestämt antal galoppsprång åt båda sidorna.
Serpentiner kan utföras med olika antal bågar med galoppombyte i språnget
vid varje överträdande av medellinjen. Med ökat antal bågar stegras svårighetsgraden
och lydnaden, jämvikten och skickligheten sätts på prov. Även för att
höja perfektionen i byten är denna övning effektiv, speciellt om bågarna rids
omväxlande i förvänd och rättvänd galopp. Den förvända galoppen på böjda
linjer kräver stor smidighet alltså resultatet av en riktig genomgymnastisering.
Även ridandet av en åttvolt i rättvänd och förvänd galopp ger samma resultat
och har samma betydelse som prov som serpentinen har.
Den motställda skänkelvikningen på båda sidor om medellinjen med ett bestämt
antal galoppsprång—även kallad zick-zack—fordrar den högsta graden
av lydnad, skicklighet och schvung och hästen ska från första till sista sidvärtsrörelsen
upprätthålla samma rörelserytm. Mestadels börjar man i t.ex. höger
galopp med en skänkelvikning i tre eller fyra steg till höger om medellinjen
och efter galoppombyte i språnget en skänkelvinkning i sex eller åtta språng
åt vänster, efter ytterligare ett byte följer åter motställd skänkelvinkning åt höger
o.s.v. tills denna övning åter avslutas med en motställd skänkelvikning i tre
eller fyra galoppsprång till medellinjen. I alla dessa skänkelvinkningar ska vägvinningen
vara lika stor sidvärts som framåt—en fordring som förutsätter en
hög utbildningsgrad. För att lära in dessa korta motställda skänkelvikningar
är det fördelaktigt att börja med en motställd skänkelvikning på några galoppsprång
från långsidan till mitten av ridbanan och där utförs ett byte i språnget
och hästen leds tillbaka till väggen med samma antal galoppsprång. På detta
sätt kontrolleras bäst att man har samma vägvinning åt båda sidor, vilket på
inget sätt är självklart i början av utbildningen.
102 Hästens utbildning
Redan vid detta förberedande måste man noga ge akt på att hästen inte
faller in i nästa skänkelvikning och därmed får bakdelen före, utan att den helt
och hållet anförtror sig till att följa sin ryttare. Även galoppombytet ska ske
korrekt och inte för hastigt utan i samma rytm som de övriga galoppsprången.
Försöker hästen lägga sig på den blivande innertygeln, så reses den upp med
denna, varigenom man ska förhindra att den kommer på bogarna och till följd
därav byter orent. Detta är speciellt nödvändigt vid hästar som tenderar till
att i galoppombytet bli efter med en bakfot. Till den beskrivna tygelhjälpen
kommer naturligtvis även ett tydligt användande av skänkeln. Den blivande
ytterskänkeln griper in bakom gjorden för att avisera den ändrade galoppen,
men utan att föranleda att korset faller ut, den blivande innerskänkeln vid
gjorden ska bibehålla framåtbjudningen och förhindra att hästen av sig själv
faller in i rörelsen.
Kronan på verket vid utbildningen av skolhingsten erhålls vid inlärandet
av piaff och passage. Dessa båda gångarter ur den högre skolan utgör inte bara
de mest uttrycksfulla, redan från antiken kända, rörelserna—vilket framgår
av Xenophons beskrivning av passage—utan de är resultatet av en lång och
systematiskt uppbyggd utbildning. Detta faktum ska varje ryttare ständigt ha
för ögonen, då kommer han att låta bli att försöka lära sin häst piaff eller passage
innan den har nått mognaden för dessa övningar. Hur självklara dessa
fordringar än kan tyckas, så lämnas i den numera så hektiska och efter snabba
resultat sökande tiden, den klassiska ridkonstens grundsatser utan beaktande
vilket resulterar i att bara karikatyrer blir kvar av dessa så underbara rörelser
hos hästen. En korrekt passage, som hänrycker den fackmannamässiga åskådaren,
men än mer en sådan piaff, är idag en sällsynthet och kommer snart
bara att ses på gamla bilder och fotografier. Hur väl det än är uppenbart för oss
människor att man kan nå högskolan bara på vägen via folk- och mellanskolan,
så kan ofta ryttare ha så lite förståelse för den nödvändiga stegringen av
fordringarna i utbildningen av den honom anförtrodda varelsen. Det som balettmästaren,
trogen de honom givna reglerna att genom årslång, systematisk
gymnastisering av sina elever nå målet, så vill ryttaren i dag allt för ofta, alla
ridkonstens grundsatser till trots, nå målet på mycket kortare tid än sina föregångare
varvid han grundar denna förkortning på en modernare uppfattning
eller på modernare metoder. Resultatet är emellertid till övervägande del inte
övertygande.
Man får aldrig överse med att nästan alla rörelser i den högre skolan fordrar
schvung, då de formligen är födda ur schvungen. Som t.ex. piaffen, uppkommen
ur en förhindrad framåtbjudning och passagen framkommen ur översvallande
temperament utlöst av ett tillfälle av upprördhet. T.o.m. kapriolen kan
tacka en blandning av övermod och framåtbjudning för sin uppkomst.
Att bringa dessa, av naturen givna rörelserna, under ryttarens kontroll är ridkonstens
uppgift. Det kan därför när det lyckas, med fullt berättigande kallas
“konst”. Till konsten hör emellertid även att förhindra att hästen tar dessa rörelser
till vapen mot sin ryttare. För att komma tillrätta med alla dessa fordringar
3.3 Skolhästen 103
är tid och hänsynstagande till alla de i utbildningen tillkommande momenten
nödvändigt.
Mestadels lärs hästen piaff först och sedan passage—vid Spanska Ridskolan
även kallat spanskt steg. Detta förfarande utgör emellertid inte något absolut
krav. Det är desto mer individuellt vilken av de båda övningarna man väljer
att börja med. Ty eftersom piaffen påminner om trav eller en travartad rörelse
på stället betecknar de franska mästarna piaff som en passage på stället. Därför
kan man redan med hjälp av litteraturen tycka det berättigat att ge passagen
företräde framför piaffen. Ryttaren får dock aldrig söka bibringa sin häst
en passage om denna under utbildningens lopp visar tendens att sväva i traven.
Ett överseende med denna passageartade rörelse skulle leda till att hästen
vid uppfordran till samlad trav skulle värja sig med dessa steg och därigenom
omöjliggöra gymnastiseringen av bakdelen och störa hela utbildningen. Framför
allt kommer en sådan passage att brista i det väsentligaste, schvungen. Den
kommer bara att befrämja en minskad framåtbjudning.
Därför kommer utbildningen i piaff att överväga den i passage. Piaffen
kan man lära hästen vid handarbete—vilket vanligen sker vid Spanska Ridskolan—
eller under ryttare. Handarbete utgör ett kapitel för sig och ska därför
behandlas separat.
När man börjar utbildningen i piaff underryttare måste visa bestämda förutsättningar
föreligga: fullkomlig jämvikt, absolut framåtbjudning och till högsta
graden stegrad eftergift. Dessa tre faktorer är grundstenen i fundamentet på
vilket man kan bygga piaffen eller passagen. Kunskaper om detta faktum ger
ryttaren det bästa beviset för när hans häst är mogen att lära piaff och hur han
ska gå tillväga vid utbildningen i denna övning.
Precis så som människan föst måste funnit sin jämvikt i ett riktigt gående innan
hon är i stånd att springa på stället eller dansa, just så måste hästen genom
regelbundenhet i stegen i alla tempon och genom smidiga mjuka övergångar
från förkortade till ökade gångarter och tvärtom, bevisat sin fullständiga
jämvikt—ett av målen med utbildningen hittills—innan man kan tänka på att
börja med piaffen. Denna jämvikt ger också en säkerhet för att bakdelen är
tillräckligt kraftig och kapabel till att medverka. Schvungen—ett av de först
eftersträvade målen i hästens utbildning—måste komma fram i livliga steg i
kort trav lika väl som den ska framträd i en omedelbar övergång till ökad trav,
ty denna framåtbjudning behöver hästen för att trampa på stället, istället för
att bli stående. Schvungen kan man emellertid bäst fastställa i de förkortade
gångarterna, ty ju korrektare dessa utförs desto mer schvung måste finnas hos
hästen. Den mjuka övergången till kort trav, framkallad genom spänt kors och
lätta förhållningar i tygeln, förråder graden av eftergift, som är en av de viktigaste
förutsättningarna vid inlärandet av piaff. Ty bara vid en hög grad av
eftergift kommer livligheten och smidigheten i stegen att kunna bibehållas i
förkortade gångarter, vilket ju är nödvändigt för inlärandet av piaffen. Därmed
avtecknar sig alltså utbildningsvägen mycket exakt.
Ryttaren ska öva tempoväxlingar i trav vid väggen och vid förkortandet alltmer
minska vägvinningen tills hästen slutligen bara träder framåt en hovlängd.
104 Hästens utbildning
Det rekommenderas att genomföra detta förberedande arbete vid väggen då
varje häst vid detta starka förkortande genom snedställning (mestadels åt den
sida i vilken den tenderar att bukta in sig) söker undandra sig ryttarens inverkan
och såväl den ökade samlingen som den ökade böjningen i bakbenen. Väggen
underlättar alltid rakriktningen, som är mycket viktig just i detta fall. Man
väljer till att börja med det varv i vilken sida hästen tenderar att ta ett fastare
stöd, ty då underlättar väggen för ryttaren att förhindra att bakdelen faller ut åt
den andra sidan. Den första tiden ska denna övning alltid utföras i samma varv
då ett sidbyte till en börjas skulle förvirra hästen. Dessutom måste ryttaren till
att börja med nöja sig med bara några få sådana förkortade steg—ofta är två
till fyra fullständigt tillräckligt—så att inte rytmen i rörelsen går förlorad. Därefter
gör man genast halt och belönar för att på bästa sätt förklara för hästen att
den tillfredsställt sin ryttare. Men denna avslutning används bara under den
första tiden, ty annars kan det lätt leda till att hästen av gammal vana upphör
att trampa efter några få steg så att rörelsen dör ut, vilket kommer att hämma
den vidare utbildningen. Senare ska man efter de första lyckade, starkt förkortade
stegen åter övergå till samlad trav för att säkerställa framåtbjudning och
schvung hos hästen, vilket ju är nödvändigt för piafferande rörelser. Först efter
flera lyckade tempoväxlingar på detta sätt belönas hästen med en skrittrepris.
Vid inlärandet av piaff på detta sätt kommer inte alltid ryttaren att klara sig
enbart med sina framåtdrivande hjälper—vilka som bekant vanligen är svagare
än de förhållande—utan behöver en medhjälpare på marken. Medhjälparen
får emellertid aldrig överskrida sin uppgift—att med ett lämpligt bruk av pisken
sörja för att schvung erhålls—vilket man ofta kan se. Den ledande förblir
alltid ryttaren, piskföraren ska bara understödja vid erhållandet av schvungen.
Ryttaren ska vid övergången från den starkt samlade traven till piaffen sätta
sig kraftigare ned i sadel och förstärka trycket på hästryggen genom att spänna
korset. Samtidigt trampar han med sänkta hälar kraftigt i stigbyglarna, så att
vadmusklerna spänns och de i sadelgjordsläge anlagda skänklarna driver hästen
framåt för att upprätthålla det livliga undertrampet med bakbenen. Med
tyglarna får ryttaren dock bara ta upp så mycket att rörelseföljden bibehålls.
Lämpligen uppnås detta genom upprepade tygeltag, vilka även bäst förhindrar
att hästen hänger sig fast i tygeln och kommer på bogarna. Skulle steget
sackas av och kadensen gå förlorad så måste skänkeltrycket öka och om inte
enbart detta hjälper ska hjälpen med piska eller långt spö från marken sättas
in. Här kan emellertid inte nog poängteras att denna hjälp aldrig får överstiga
betydelsen av en uppmuntran eller förmaning. Det ska räcka med att piskeller
spöföraren går framåt något raskare mot hästens bakdel, eventuellt höja
spöet manande och först då dessa maningar inte efterföljs berörs hästen lätt
i sadelgjordsläge. Aldrig ska dock pisken eller spöet föras mot hästens bakdel
för att förmå denna till livligare steg eller kraftigare undertramp, ty då utförs inte
längre piaffen med hästens inneboende schvung utan först beröringen med
pisken förmår hästen att lyfta benen. Om man beaktar detta så utesluts en källa
till många fel som kan förstöra fulländandet av piaffen. Vid Spanska Ridskolan
avskaffades denna typ av beröring av hästens bakben, även kallad touchering,
3.3 Skolhästen 105
som varande medel till en cirkusartad ridning. Speciellt om ryttaren förlitar sig
på piskhjälpen och glömmer att sätta in inverkan av sitt kors och sina skänklar
kommer piaffen som erhålls aldrig att få den erforderliga glansen och senare,
utan pisk- eller spöhjälp kommer det att sluta i ett mer eller mindre regelbundet
trampande på stället.
Piaffen kommer bara att visa upp en dansande lätthet då hästen är lösgjord
och därigenom utför rörelsen med avspända leder. Ty i piaffen svänger sig
hästen från det ena diagonal benparet till det andra och trampar eller stiger
inte från ett ben till ett annat, vilket mestadels blir resultatet av toucheringen.
Därför har det visat sig fördelaktigt att före övandet av piaffen lösgöra hästen
genom trav med korta steg på långa tyglar.
Hästar, vilka man lär piaff med tvång genom för kraftiga pisk- eller spöhjälper
kommer alltid att bli häftiga i dessa rörelser, då allt tvång motverkar så
väl kroppsligt som själsligt lösgörande av hästen. Varje stelhet gör emellertid
alla längre varande piaffliknande rörelser obekväma för hästen, detta leder till
att den söker göra sig fri genom ett språng framåt eller andra motspänsigheter.
Tvång leder ju alltid förr eller senare till motstånd.
Mycket av det felaktiga piafferande som man kan se har sin grund i för tidigt
och felaktigt inlärande av denna övning. Speciellt felaktigt hanterande av piska
och spö har stor del i skulden till misslyckanden.. Så kommer hästen att vid
upprepade uppfordringar med spöet att lyfta bakbenen högre än vad piaffen
kräver medan frambenen knappt kommer att lämna marken. En sådan rörelse,
utan jämvikt, är värdelös. Som ytterligare följd därav kommer inte det diagonala
benparet att lyftas och sänkas samtidigt därigenom går rytmen fullkomligt
förlorad och hästen ger intryck av att stå och trampa på stället. Den kan även
spreta ut med frambenen från rörelseriktningen och därigenom utföra en felaktig
piaff, då denna saknar framåtbjudning och övergången till trav är svår att
utföra. Orsaken till detta fel ligger även delvis i att hästen hänger sig för hårt
fast i tygeln och i uppträdandet i något slags ångestkänslor. Ännu sämre är det
då frambenen trampar över varandra, korsas, då detta är ett fel—om det inte
korrigeras i tid—knappast alls kan tas bort. Men även ett sidvärts pendlande
med benen, i stället för att lyfta dem uppåt—på cirkus kallat piaffe-balancé—är
ett fel som om det blivit en vana, senare inte kan gallras ut. Det samma gäller
också en piaff vid vilken korset höjs och bakbenen stöter av från marken utan
att fjädra i brist på den nödvändiga, regelbundna böjningen i lederna (alltså i
alla tre lederna).
Naturligtvis kan inte hjälpgivning med spö eller piskas lastas för alla dessa
beskrivna fel. Orsaken till alla dessa fel ligger desto mer i systemet i utbildningen
och ryttaren själv, som ensam är ansvarig för utbildningen av sin häst.
Han måste därför moget överväga utbildningens förlopp och målmedvetet ta
alla tänkbara uppkomna företeelser med i bilden. Detta gäller under hästens
hela utbildning, men har speciell betydelse då den kommit så långt som till
inlärandet av rörelser ur den högre skolan.
Den viktigaste grundsatsen vid inlärandet av piaffen måste alltid lyda: Nöj
er med lite och bygg vidare på det uppnådda men försök aldrig tvinga fram nå106
Hästens utbildning
got. Ett par steg i regelbunden rytm skapar en bättre grund än ett oregelbundet
trampande på stället. Piaffen, utförd på stället, utgör fullkomligheten. Den får
dock bara uppnås genom ständiga minskningar av vägvinningen i den piaffartade
rörelsen. Men även då en häst helt behärskar piaffen kommer ett växlande
i vägvinningen till en hovslängd—som det övas vid Spanska Ridskolan—att
befrämja och befästa den nödvändiga schvungen och speciellt tjäna som förberedelse
till övergångar till trav eller passage, vilka oftare är svårare än piaffen
i sig själv. Ofta är det nödvändigt att vid inlärandet av piaffen tillåta en djupare
ställning av huvud och hals. Detta får emellertid inte leda till att hästen
lägger sig på tygeln och får vikten på bogarna eller tenderar till rulla ihop sig
(överbetslas), varigenom all framåtbjudning går förlorad. Har hästen, genom
att man på detta sätt förenklar för den, lärt sig att utföra taktmässiga steg, så förmås
den genom ökad uppresning att lyfta frambenen högre och att finna den
diagonala fotföljden. Denna uppresning uppnås genom att lyfta upp huvudet
högre och driva på bakdelen energiskt varvid man övergående åter låter hästen
gå framåt. Försöket att få ned bakdelen får emellertid inte i något fall urarta
i ett för ryttaren uttröttande tryckande med skänklarna utan märkbart resultat.
Snarare ska hästen formligen ryckas upp till piaffen, så att säga lyftas upp, så
att rörelsen vid bibehållen lugn sits utförs med regelbundenhet. Är de livliga,
men taktmässiga och tillräckligt undertrampade, stegen med bakbenen befästa
är tidpunkten kommen att fordra en än högre resning—även med ett avkall på
huvudställningen—för att ge denna rörelse ur den högre skolan den sista putsen.
Därmed har ryttaren nått sitt mål: En piaff med regelbundna, från marken
energiskt trampande steg, som ser fjädrande och lätta ut. Genom de tillräckligt
undertrampade bakbenen sänks bakdelen och den korrekta uppresningen
uppkommer. Hästen får aldrig trampa bakåt, ty en piaff bakåt talar emot det
naturliga uppträdandet av denna rörelse (den förhindrade framåtbjudningen)
och visas bara på cirkus, liksom galopp baklänges och mycket annat.
Under loppet av den hittills beskrivna utbildningen ska man även byta varv,
vilket innebär en svårighet för skolhästen liksom det första varvbytet på linan
för unghästen. Ytterligare en stegring av fordringarna blir att utföra piaffen
utan vägg. Den första tiden kommer hästen därvid att känna sig lika osäker
som en ung remont av vilken man kräver att den ska gå på en rak linje utan
vägg.
På vägen till den fulländade piaffen är det ofta fördelaktigt att vid början
av denna övning ha hästen i en lätt öppna-ställning, då den under loppet av
den ökade samlingen tenderar att ta in korset och därigenom förhindra ett
tillräckligt undertramp med bakbenen. Dessutom kommer en öppna alltid att
leda till en ökad aktivitet av den inre bakfoten, vilket kan komma förberedelsen
till piaff till godo.
En sak måste ryttaren som vill tränga in i den högre ridkonstens sfärer vara
klar över: Inlärandet av piaffen kommer inte bara ofta att misslyckas utan ofta
även ha till följd att det uppkommer bakslag i den övriga utbildningen. Med
denna kännedom ska han alltid skaffa sig det nödvändiga tålamodet och akta
sig för allt handlande i affektionssyfte, för att inte omintetgöra sina tidigare re3.3
Skolhästen 107
sultat. Därför får han inte heller i detta stadium glömma den totala utbildningen!
Denna måste varje dag föras vidare liksom en dansare alltid återvänder till
grundformen. Dessutom kommer ett ständigt övande och användande av råa
metoder inte att förbättra en misslyckad piaff. Däremot kommer ett befrämjande
av schvung, jämvikt och eftergift—alltså den totala utbildningen—att göra
hästen mogen för piaffen och ge den förmågan att inte bara förstå ryttaren utan
även att kunna följa hans vilja.
I undantagsfall rekommenderas att lära in passage för piaff. Speciellt då den
för utbildningen nödvändiga schvungen saknas av naturen eller då det finns
en tendens till att frambenen korsas, faktorer som kommer att framträda än
tydligare i piaffen.
Passagen—riktigt utförd—kommer att befrämja schvungen och dessutom utveckla
så väl det energiska avtrampet med bakbenen från marken och ett diagonalt
trampande med benparen som en fjädrande rygg. Därmed förhindras bäst
den befintliga tendensen att helt enkelt trampa från ett benpar till det andra,
vilket ofta iakttas i piaffen.
Naturligtvis måste denna passage utvecklas framåt och får inte vara resultatet
av en bristande framåtbjudning, vilket tidigare beskrivits. Behärska hästen
passagen fullständigt och om ryttaren är i stånd att reglera vägvinningen eller
förändringar i fotföljden, så förhålls denna framåtbjudning försiktigt samtidigt
med tillräckligt framåtdrivande hjälper tills dess att hästen inte går fram längre
än en hovlängd och slutligen rör sig på stället. Liksom alla övningar kommer
även piaffen, efter övervinnandet av de bakslag i totalutbildningen vilka ofta
till att börja med uppträder, att befrämja hästens vidare utbildning. Den i denna
rörelse ur den högra skolan bearbetade jämvikten och eftergiften kommer
inte bara att få hästen att se vackrare ut utan även ge alla hittills inlärda övningar
mer glans. Piaffen kommer speciellt att utveckla och förstärka bakdelen
vilket åter kommer de andra gångarterna till godo. Så kan en korrekt piaff som
utförs före en ökad trav ge denna ett alldeles speciellt uttryck.
I motsats till piaffen lärs passagen—det spanska steget—bara in under ryttare.
Denna gångart kräver samma betingelser som piaffen men schvungen och
jämvikten måste vara än mer utpräglade. Även rakställningen måste under alla
omständigheter bevaras, då en snett gående häst inte sätter under sig tillräckligt
och dessutom tenderar till oregelbundna steg. Snedheten hos en häst som
är så långt gången i sin utbildning kan till stor del härledas till försök att undandra
sig den ökade böjningen av bakbenen och på så sätt underlätta arbetet
för sig.
Passagen lär man hästen antingen ur trav eller ur piaff. Den kan emellertid
även läras in från skritt. Vilket sätt man väljer hänger helt samman med temperament
och den nådda utbildningsgraden. Vanligen är det lättast att lära in
passagen ur trav, då hästen har mer schvung i trav än i skritt.
Inlärandet av passage ur trav inleds lämpligen med distinkta tempoväxlingar.
Hästen måste öka tempot på det lättaste skänkeltryck och till följd av ryttarens
spända kors och upprepade tygeltag åter förkorta det. Lyckas dessa
tempoväxlingar utan invändning så upprepas de tätt efter varandra för att be108
Hästens utbildning
främja lydnaden för skänkeln, eftergiften och inte minst jämvikten till högsta
möjliga grad. Ryttaren ska sedan uppfordra sin häst till övergång från korttill
ökad trav och genast, då den ska till att börja denna, åter förkorta tempot.
Dessa snabbt på varandra följande hjälper med så motsatt verkan föranleder
hästen till några svävande steg, varefter den genast ska belönas—lämpligen
med en skrittrepris—så att den lär sig förstå ryttaren.
I passage används samma hjälper som i trav men ett ökat tryck med korset
minskar vägvinningen i stegen. Ryttaren måste förbli sittande upprätt i sadeln,
så att hästen känner korsets inverkan, och lägga an skänkeln fastar, så att framåtbjudningen
inte minskar. Ju starkare ryttaren på detta sätt sätter in sina hjälper
desto mer upplyfta blir stegen. En högre handställning, för att uppnå en
bättre uppresning—även med risk för att man övergående måste göra avkall
på den redan erhållna huvudställningen—kommer att än mer befrämja detta
upplyftande. Förutsättningen är naturligtvis att det lätta stödet bibehålls och
att ryttaren med sin sits förhindrar att hästen rusar i väg p.g.a. den ökade inverkan
av skänkeln. Härvid måste tygeln ha den rätta längden. För kort tygel
skulle befrämja ett för kraftigt stöd, att hästen kommer på bogarna och till och
med att hästen rusar iväg och därmed förstör förutsättningarna för passagen.
För långa tyglar skulle däremot få till följd att ryttaren måste dra tillbaka händerna
mot magen, vilken han då mestadels drar in och kommer att sitta för
långt bak i sadeln. Därigenom omöjliggörs den rätta inverkan av korset och
det ifrågasätts om passagen lyckas.
Även vid inlärandet av passage är en medhjälpare med piska mycket fördelaktigt.
Men här måste åter understrykas att piskhjälperna måste stämma
överens med ryttarens hjälper. Alltså får hästen känna pisken först då ryttaren,
med ökad inverkan av sitt kors och ökat skänkeltryck, uppfordrar den till övergång
till passage. Piskan får emellertid under inga omständigheter föras mot
bakbenen utan ska sättas in strax bakom ryttarens skänkel. Senare måste hästen
övergå till passage enbart på ryttarens hjälper och pisken får bara ingripa
då hästens aktivitet försvagas. Låter sig däremot ryttaren hjälpas av piskföraren
utan att samtidigt sätta in sina egna hjälper kommer hästen bara att ge akt
på piskhjälpen i stället för att successivt vänja sig vid att följa ryttarens uppfordran.
Då kommer alltid samma situation att uppstå: så länge mannen med
pisken står bakom hästen går den i den begärda passagen men upphör genast
när den bara har ryttarens hjälper. Det är en iakttagelse man alltid åter kan göra
när ryttaren litar för mycket till hjälpen från en andra person.
De fåtaliga passagestegen ökas undan för undan men de får aldrig vara längre
än vad som hästens kraft och fräschör tillåter. Även i passagen gäller regeln
att avbryta övningen innan trötthetssymptom uppkommer så att hästen ur belöningen
kan känna igen när han löst en uppgift tillfredsställande.
I passagen kommer talrika bakslag att uppträda, vilkas orsak ofta ligger hos
ryttaren. Den vanligaste är oregelbundenhet i trampet med bakbenen förorsakat
av att de travar med olika vägvining. Vid dessa felaktiga steg befinner sig
ryttarens skänkel för lite intill hästens sidor (den inverkar för lite på hästkroppen)
på den sidan som utför det kortare steget. Ofta framkallar dessa olika
3.3 Skolhästen 109
steg även snedhet. Olika steg med bakbenen kan emellertid även uppstå av
att ett ben är mer böjt och hålls längre lyftat än det andra emedan hästen antingen
är sned eller att ryttarens skänklar inte inverkar lika på båda sidorna.
Ur detta fastställande ger sig botemedlet: Rakrikta och använd skänkeln kraftigare
vid den sidan på vilken hästen inte håller benet upplyftat så länge. Ett
understödjande av skänkelhjälpen genom att lägga på spöet är i detta fall att rekommendera.
Detta sätt att utföra olika steg betecknas vid spanska Ridskolan
med “kickandet”.
Inte mindre felaktig är en passage i vilken hästen visserligen lyfter frambenen
men inte trampar av på samma sätt med bakbenen utan snarare släpar
dessa efter sig. Då lyfts inte det diagonala benparet samtidigt—ett klart bevis
på bristande jämvikt. Denna typ av passage kan man ofta se på cirkus och den
stegras där till den s.k. Spanska skritten (till skillnad från det Spanska steget
vid ridskolan i Wien) där hästen bara lyfter frambenen effektfullt och naturvidrigt
sträckta medan bakbenen knappt lämnar marken—en rörelse som den
klassiska ridkonsten tar avstånd från.
Det finns även hästar vilka ger sken av en fjädrande rygg fast de rör sig
med stela ben då de inte behärskar den riktiga passagen eller p.g.a. en felaktig
utbildning har kommit på hur de ska göra arbetet lättare för sig. Det bästa
botemedlet vid de flesta här beskrivna avvikelserna är alltid att övergående rida
hästen med något större vägvinning för att sedan vid förkortningen säkra
sig om upplyftandet och regelbundenheten i stegen. Först då kommer intrycket
att hästen med stolta, långsamma steg formligen svävar över marken att
uppkomma.
Inlärandet av passage ur piaff är svårare men har emellertid den fördelen
att övergången ur denna gångart övas upp. Förutsättningen är emellertid att
hästen behärskar en invändningsfri piaff som utförs enbart med ryttarens hjälper.
För att lära in den nya gångarten måste hästen till att börja med distinkt
gå över till trav. Redan då denna övning lyckas belönas hästen genast och efter
en kort paus upprepas övningen. Är denna inledande övning något så när
befäst så förstärks de framåtdrivande hjälperna ytterligare och den så väckta
framåtbjudningen fångas upp av ryttarens spända kors, vid ett lätt stöd och
högre resning, så att hästen utför svävande steg, vilket genast belönas. Ett omedelbart
belönande är absolut nödvändigt för att göra det hela begripligt för
hästen. En medhjälpare med piska, som tidigare beskrivits, är att rekommendera.
Huvudsaken är att hästen genast, energiskt går fram i passage med några
korta upplyftade steg. Först då detta är säkerställt återställs den eventuellt
förlorade huvudställningen och stegantalet ökas. Lyckas det att i övergången
bibehålla hästens hittills inlärda huvudställning så blir stegen i passagen än
mer upplyftade.
En misslyckad passage är det, däremot, då stegen istället för att bli långsammare
och mer upplyftade sätts snabbare framåt. I detta fall saknas mestadels
den ur bakdelen utvecklade schvungen i piaffen. Denna kännedom tvingar till
att antingen låta piaffen mogna till fulländning innan man kräver passagen
eller att man lär in den ur trav eller skritt.
110 Hästens utbildning
Inlärandet av passage ur skritt är lättare än ur piaff men svårare än ur trav,
då den i traven inneboende schvungen saknas i skritten. Å andra sidan erbjuder
denna metod fördelen att ryttaren kan sätta in sina hjälper mer korrekt
p.g.a. de mindre kroppsrörelserna hos hästen i skritt. Inledningsstadiet—det
distinkta framåtgåendet på de framåtdrivande hjälperna—så väl som det övriga
utbildningsförloppet är nästan det samma.
Ryttaren som väl känner sin häst temperamentmässigt, kroppsligt och karaktärsmässigt
måste avgöra vilken utbildningsmetod han ska välja för att lära in
passagen på det sätt som blir lättast för sin skyddsling.
Så snart skolhingsten behärskar dessa båda gångarter ur den högre skolan
måste man börja renodla övergångarna, vilket alltid är svårare än själva gångarterna.
Vanligen är övergången från piaff till trav lättare än övergången från trav
till piaff, precis som det är lättare med en ökning av tempot än en förkortning.
I samma takt som hästen trampar i piaffen ska den genom förlängning av stegen
övergå till trav. Genom att denna övergång lyckas förbereds bäst passagen.
Hjälperna förblir de samma som i piaffen bara det att ryttarens inverkan med
korset minskas och tygeln ges efter något så att de framåtdrivande hjälperna
kommer till full rätt. Samlingen får emellertid inte gå förlorad.
Övergången från trav till piaff kräver ett stort mått av eftergift. Lyckas emmelrtid
denna övergång kommer det att befrämja livligheten i piaffen mycket.
Omryttaren aldrig glömmer att alla övningar ska gripa in i varandra som kugghjulen
i en maskin så kommer han att kunna använda den kunskapen i utbildningen.
Hjälperna börja med en ökad drivning vid samtidig uppsamling av
bjudningen med sitsen och med upprepade korta tygeltag, för att förkorta stegen
vid upprätthållandet av rytmen, till dess att hästen trampar på stället.
Övergången från trav till passage kommer att vara relativt lätt eftersom hästen
redan har lärt sig detta vid inlärandet av passage. Även övergången från
passage till trav ger, om den rätta schvungen är för handen, inga problem. De i
passagen använda framåtdrivande hjälperna blir oförändrade bara det att ryttarens
inverkan med korset minskas, så även de förhållande tygeltagen vilket
tillåter hästen att minska uppresningen. Var passagen korrekt så blir stegen
därefter utan svårighet snabbare och mer vägvinnande. Består emellertid en
långsammare travrytm trots ökad vägvinning så var passagen felaktig och hästen
rör sig i den så ogillade och fruktade svävtraven.
Övergången från piaff till passage är redan den mycket svårare. Den erbjuder
emellertid en utmärkt kontroll på om den för piaffen nödvändiga schvungen
och framåtbjudningen, vilken ryttaren inte låter få utlopp, är för handen.
Hästen sätter de i piaffen på stället trampande benen i rörelse framåt i en långsammare
rytm och mer upplyftade steg och ger därigenom uttryck av att sväva
över marken. Till hjälp ökar ryttaren skänkeltrycket och låter den så stegrade
framåtbjudningen få lite friare utlopp genom att ge efter på tygeln. De upplyftade
händerna sörjer för bibehållen uppresning, vilket är nödvändigt för att
hästen ska övergå till passage och inte falla in i trav. Denna övergång underlättas
till en början genom att man först låter piaffen bli något lite vägvinnande
innan man kräver passagen. På detta sätt säkerställs bäst att takten i stegen
3.3 Skolhästen 111
bibehålls och övergången blir mjukare. På inga villkor får man tåla att hästen
vid övergången från piaff till passage försöker rusa iväg i passagen. Därvid
skulle den lägga sig på tygeln och rörelsen skulle—bortsett från en för svag
bakdelsaktivitet—bli för spänd.
Övergången från passage till piaff är den svåraste och utgör det bästa provet
på den verkliga utbildningen och om fullständig eftergift är för handen. Blir
den riktigt utförd så visar den fyrbente dansören sig i hela sin skönhet. De upplyftade,
med otrolig behärskning av alla muskler och leder, utförda stegen ger
utan stockning eller störning upp vägvinningen och ger därmed övergången
till piaff.
Ryttaren sörjer med sina skänkelhjälper för att rörelsen bibehålls medan samtidigt
den förstärkta, mothållande inverkan med korset och de upprepade korta
tygeltagen strävar efter att minska vägvinningen i steget tills hästen slutligen
övergår till piaff. Händerna, som i passgen lyfts upp något högre, sänks
åter ned för att förhindra att någon spänning uppkommer och för att befrämja
det ökade undertrampet med bakbenen. Det smidiga arbetet med benen får
inte minska lika lite som rörelsen får visa någon avsaktning. Dessa fordringar
kan bara uppfyllas då hästens genomgymnastisering är fulländad. Även då en
skolhingst behärskar passagen måste denna gångart ständigt underhållas genom
riktigt arbete, det ligger ju i sakens natur att en varelse som en gång gjorts
förtrogen med en fordrande övning alltid söker underlätta arbetet. Så kommer
hästen att försöka att trampa under mindre energisktmed bakdelen varigenom
rörelsen blir flackare. Denna förenkling beror mycket på att stegföljden i passagen
påskyndades och det då uppstår en gångart mellan trav och passage. Om
åskådaren inte genast kan känna igen passagen är denna felaktig.
Hästens utbildning når sitt slut med betslingen med kandar eller stång. Allt
efter de på hästen ställda fordringarna kan man börja med tränsning med stång
eller kandar redan vid slutet av det andra utbildningsåret, om ryttaren strävar
efter ett högre mål. Som regel ska dock hästen läras alla rörelser och övningar
på träns innan man kräver att de ska utföras på kandar. Det kan ofta visa
sig effektivt att övergående rida hästen på stång mellan det andra och tredje
avsnittet i dess utbildning för att därefter fortsätta utbildningen på träns. Även
den fullt utbildade skolhingsten ska alltid åter ridas på träns emellanåt för
att bibehålla sin mjukhet i munnen och för att lättare kunna genomföra den
uppfräschande gymnastiken.
Valet av kandar eller stång måste ske mycket omsorgsfullt så att alltid bettets
skärpa är avstämt mot munnens känslighet. Det träffade valet måste ibland
underkastas en korrektion efter det första arbetet med den så tränsade hästen
och inpassningen måste kanske förbättras tills hästen känner sig väl tillrätta
och tar samma stöd som på tränset.
Ridning på kandar betyder för hästen ett speciellt ingrepp i hans tidigare
vanor. Detta måste ryttaren ständigt ha för ögonen och anpassa sitt handlande
därefter. Till att börja med läggs därför stången an lite lättare än vad som föreskrivs
och bridongtygeln sträcks upp mer än stångtygeln till dess att hästen
112 Hästens utbildning
vant sig vid denna nya tränsning och låter sig ledas med alla fyra tyglarna lika
uppsträckta.
Som regel rids under de första dagarna på kandar flott framåt och i traven
rids t.o.m. lätt för att till att börja med erhålla det riktiga stödet och schvungen
på detta skarpare verkande bett. Ett övergående förkortande av tempot avlöses
genast av normaltempo eller t.o.m. ökat tempo så att inte schvungen man erhållit
i det tidigare arbetet går förlorad. Av samma anledning är det olämpligt att
öva sidvärtsrörelser och övningar ur den högre skolan strax efter det att man
börjat rida på kandar. Detta skulle bara leda till att schvungen går förlorad och
att framåtbjudningen minskar. Därigenom skulle det kunna smyga sig in fel
vilkas korrigerande skulle kosta mycket möda—från överbetsling till att livligheten
i rörelsen går förlorad och t.o.m. uppträdandet av oregelbundna steg, för
att inte tala om ett orent utförande av figurerna. Ryttaren måste med den numera
med kandar tränsade hästen genomgå samtliga utbildningsstadier än en
gång, bara det att tiden härför nu kan förkortas till ett minimum. Förfar han på
detta sätt så kommer han inte att gå miste om frukterna av sitt tidigare arbete.
Även här ska orden tålamod och förnuft skrivas med stora bokstäver.
Som upprepade gånger påvisats måste varje för stor fordran och överansträngning
av hästen undvikas. Därför inskränkes den dagliga arbetstiden för
hingstarna vid den Spanska Ridskolan till 45 minuter. Under denna relativt
korta tid krävs maximal koncentration och uttryck av hästarna.
Ser man tillbaka på den långa utbildningsvägen måste man emellertid fastställa
att denna ingalunda alltid varit så lätt att gå som det har upptecknats här.
Liksom i livet så kan man även i ridningen iaktta ett ständigt upp- och nedgående.
I båda fallen måste emellertid steget nedåt följas av ett högre steg uppåt,
så att riktningen alltid är uppåt. Ryttaren måste inte bara i tid lägga märke till
dessa bakslag utan även exakt veta vilka medel han har till förfogande för att
övervinna dem. Aldrig får han emellertid glömma att vid uppträdandet av svårigheter
först bringa sin ur fattningen bragda häst i ordning, både kroppsligt
och temperamentsmässigt, innan han går in på att övervinna själva svårigheterna.
Då kommer det aldrig att hända att hästen blir rädd för sin utbildare, vilket
inte bara är ett dåligt tecken för denne utan även på grund av den fyrbente varelsens
goda minne även kan leda till oanade följder. Hästar som är rädda för
ryttaren eller piskan är ett bevis på en felaktig och rå utbildning som avviker
från den klassiska uppfattningen. Detta fastställande kan inte vederläggas ens
av uppnådda resultat, vid vilka alltid den fulla harmonin kommer att saknas.
Det första budet i utbildningen lyder, gymnastiseringen av den anförtrodda
skyddslingen får aldrig stagnera. Ryttaren ska, lika varje dag, genomgå hela
den hittills passerade utbildningen i ett till minimum förkortat program, för
att kunna stanna på den uppnådda nivån. Ty ju mer han närmar sig det högsta
målet i dressyren, desto mer måste han iaktta bibehållandet av grunden, som
kommer att få sin högsta uttrycksfullhet genom förbättrande av gången. Först
denna högsta uttrycksfullhet, parad med fullkomlig lösgjordhet, upplyfter ridandet
till konst. Bara då kommer den högre skolan att uppstå i sin vackraste
form, utstrålande glädje och fri från all krampaktighet och även göra intryck på
3.4 Arbetet vid handen 113
de skönhetsälskande lekmännen. Då kommer alla de fina nyanserna och schatteringarna,
som även musiken behöver för att inte sjunka ner till lekmannanivå,
att finnas.
Ryttarens och utbildarens paroll måste alltid lyda: Framåt!
Framåt i rörelsen hos den honom anförtrodda hästen!
Framåt i strävan att nå det uppställda målet!
Framåt vid uppträdande av varje stillastående!
Stillastående är likvärdigt med tillbakagående eller åtminstone början till ett
tillbakagående.
Framåt mot bergstoppen strävar även bergsbestigaren och ändock stannar
han till då och då för att genom en tillbakablick fastställa vilken väg och vilka
svårigheter han redan övervunnit. Ur detta fastställande kommer han att
hämta nytt mod och nya krafter.
Just så måste även ryttaren göra för att skaffa sig klarhet över om han verkligen
övervunnit svårigheterna eller släpar med sig fel, som senare kan skapa
problem. Ryttaren kommer då att berika sina erfarenheter och kanske i tid hinna
vända om från en inslagen irrväg. Under alla omständigheter kommer han
emellertid att erkänna att framåtridningen—även vid en tillfällig paus i inlärandet
av nya övningar och rörelser—aldrig är en tidsförlust och alltid är en
fördel.
3.4 Arbetet vid handen
Arbetet av hästen vid hand, även kort kallat handarbetet, faller inom området
för den specialutbildning som sker vid Spanska Ridskolan. Dock har denna typ
av utbildning av dressyrhästar vunnit så stor anklang att den i dag inte längre
uteslutande finns vid detta institut så även med t.ex. pilararbetet. Hur mycket
popularitet arbetet vid hand än har vunnit eftersom det, riktigt använt och
korrekt utfört, erbjuder så stora fördelar, så är det mycket beklagligt att denna
värdefulla utbildning på grund av oförstånd, dålig kännedom oftast får motsatt
effekt. Framför allt måste det visas på att handarbetet är ett bra hjälpmedel
för utbildningen men ingalunda tjänar till att spara ryttaren eller till dennes
bekvämlighet. Utövas det med denna baktanke så är det inte bara värdelöst
utan ofta även skadligt. Det måste alltså inledningsvis fastställas att det riktiga
arbetet vid hand till att börja med är mycket ansträngande för ryttaren, då
det ju gäller att erhålla och utveckla hästens schvung för att fånga in den till
rörelserna ur den högre skolan—förs och främst då piaffen.
Till handarbetet kommer hästen till ridbanan sadlad och tränsad med vanligt
tränsbett och försedd med kapson. Bara i sällsynta undantagsfall—då ryttaren
i anslutning till detta arbete vill sitta upp—kan den vara tränsad med
kandar. För handarbetet krävs en fast avgränsad ridbana—alltså med väggar
eller plank—så att hästen inte kan vika av utåt. Den spänns nu in, stående i
mitten av ridbanan, man ska ge akt på att inspänningstyglarna bara spänns
in så hårt att hästen får den hittills inlärda huvudhållningen. Det har även vi114
Hästens utbildning
sat sig fördelaktigt att till att börja med spänna inspänningstygeln djupare då
hästen mestadels tenderar till att av upphetsning ta upp huvudet högre. Senare
övergår man till att spänna in normalt. Mitten av ridbanan är lämplig för
denna procedur för där har hästen större rörelsefrihet åt alla sidor, vilket är
fördelaktigt om det skulle uppträda några svårigheter.
Redan vid inspänning av hästen ska man betrakta dess uppträdande för att
bibringa den detta ny arbete på ett ändamålsenligt sätt. Vill den inte lugnt stå
stilla tyder det på nervositet och upphetsning över de ovana förehavandena.
Denna upptäckt får ryttaren under inga omständigheter överse med utan måste
med alla medel söka lugna hästen för att förhindra varje stegring av nervositeten
för att därigenom förhindra att det uppstår spänningar, vilket kan
förorsaka stora svårigheter speciellt vid handarbetet.
Nu tar ryttaren den i kapsonen fästade ledtygeln i den vänstra handen och
spöet i den högra, för hästen till väggen och går där i vänster varv. Erfarenheten
visar att det är lämpligare att börja handarbetet, liksom longeringen, i
vänster varv än i höger. Följer inte hästen villigt sin i boghöjd gående ryttare
och går fram ordentligt så uppfordras den till det genom beröring med spöet i
sadelgjordsläge samt med tungslag. Så snart den lugnt och rakriktad går en á
två långsidor i skritt så försöker ryttaren att få fram den i trav. Denna övergång
måste ske helt frivilligt och får på intet sätt urarta till en plötslig igångsättning
med alla möjliga störningar och upphetsning. Inte heller får man glömma vikten
av det första intrycket och handarbetet är i detta fall något nytt för den fyrbente
eleven. Lämpligen börjar ryttaren att springa långsamt och får på detta
sätt hästen att börja trava. Ryttaren får dock aldrig dra i ledtygeln. Börjar den
inte trava på detta kommando så hjälper man till med spöet där skänklarna
vanligen verkar. Försöker hästen däremot rusa iväg i traven så saktas den åter
av till skritt genom upprepade korta tag i ledtygeln och försöket återupprepas
efter det att man lugnat hästen. Skulle inte heller upprepade försök lyckas så
måste man tillsvidare ge upp handarbetet och under inga omständigheter får
man bestraffa hästen. Det samma gäller även då den inte eller bara med starka
spöhjälper börjar trava. I det första fallet är det ännu felande eftergift och i
det andra schvung som förorsakar hästens omognad för handarbete. Och just
detta arbete kan bara ge resultat då tillräcklig schvung är för handen. Även om
hästen genom handarbetet väsentligt försämras i de övriga övningarna, vilket
ofta kan förekomma, måste dessa tillsvidare sättas åt sidan och man ska återgå
till den grundläggande utbildningen, då denna motsvarar lösgörandet av
hästen och får den i jämvikt, precis som när musikern stämmer sitt instrument
före varje konsert. Utan riktigt stämda instrument ingen bra konsert och utan
riktig smidighet och eftergift ingen jämnhet vid ökade fordringar, så även vid
handarbetet.
Travar hästen, ledd i ledtygeln, lugnt utan upphetsning vid sidan av den
springande ryttaren, saktas den efter ett par hästlängder ned till skritt och belönas.
Vid upprepandet av denna inledande övning ska man nu bli mer noggrann
med att hästen förblir rak—ett huvudkrav för ett framgångsrikt handarbete.
Blir hästen sned genom att den ställer in bakdelen så tar man med ledty3.4
Arbetet vid handen 115
geln ut bogarna något från väggen för att uppnå rakriktning, precis som vid
tillridning av en unghäst. Tränger den inåt med framdelen, vilket ofta kan förekomma
vid strävan att dra sig undan undertrampet med bakbenen, så hålls
handen som håller ledtygeln mer utsträckt och håller ev. med ett lätt tryck på
ganaschen hästens bogar vid väggen och rakriktar därigenom hästen.
Fortlöper dessa korta travrepriser utan minsta svårighet så förkortas tempot
genom upprepade korta förhållningar med ledtygeln så mycket att hästen
travar med korta energiska steg bredvid den i skritt gående ryttaren. Därvid
används, om det är nödvändigt, spöet i till framåtdrivande hjälp i sadelgjordsläge,
där det sätt in genom beröring eller lätt knackande. Däremot får man
aldrig använda ett ihärdigt smackande—vilket ofta kan noteras—så att hästen
inte blir avtrubbad mot denna verksamma, hörbara hjälp. Tungslag ska bara
användas vid ökning av tempot eller som uppmuntran.
Efter en bra och inte allt för lång repris i detta ytterst förkortade tempo låter
man hästen gå i skritt—som belöning och för att samla nya krafter—innan samma
övning upprepas vid nästa vägg. Sedan paraderas den även och belönas.
Därvid måste alltid ryttare ställa sig framför hästens huvud så att den märker
en tydlig skillnad om den ska stanna eller övergå i skritt. Speciellt måste man
därvid ge akt på att den verkligen står lugnt och avspänt, vilket inte alltid till
att börja med är fallet. Nervösa hästar kommer att försöka att trampa åt sidorna
och bakåt och därigenom förråda sin orolighet. Detta måste ryttaren ge akt
på och i början inskränka halten till ett kort stillastående, men kräva absolut
lugn i detta moment, som senare successivt förlängs till en längre halt. Under
inga omständigheter får man bemöta denna oro med något straff. Vid igångsättning
till trav, som ska krävas ur halten, går ryttaren åter bredvid hästens
bog och uppfordrar den genom tungslag till en omedelbar, energisk övergång
till trav. Reagerar den inte genast på tungslagen så uppmuntras den med spöet
dock måste hjälpen genast upphöra när man uppnått resultat för att vinn hästens
fulla förtroende, ty utan förtroende är handarbetet inte möjligt. Ty man
får aldrig glömma hästens styrka. Blir den medveten om denna så är ryttaren i
det närmaste hjälplös med ledtygeln inspänd i kapsonen. Att framkalla denna
hjälplöshet genom grovhet vore inte bara ett brott mot den klassiska ridkonsten
utan även oskönt och oklokt. Vid konsekvent förhållning av den uppträdande
framåtbjudningen kommer redan ett raskt åt sidan trädande av ryttaren att få
hästen att gå framåt i rörelsen.
Har hästen blivit förtrogen med det nya arbetssättet så kan man långsamt
ytterligare förkorta dessa redan förkortade travsteg tills hästen slutligen utför
några steg på stället—alltså piafferar. Men detta resultat kommer att inte att
infinna sig vid samma tidpunkt. Hos temperamentsfulla hästar kommer det
tidigare, hos flegmatiska senare. Ty en ytterligare förkortning kommer till att
börja med att leda till att hästen faller i skritt. Skulle så ske måste tempot genast
ökas för att säkerställa travrörelsen. Denna tempoväxling, understödd av
framåtdrivande spöhjälper, kommer inom kort att göra hästen så rörlig att den
utför några travsteg med mycket liten vägvinning, ungefär en hovlängd. Även
fast målet förblir att hästen ska trampa på stället så är det absolut att föredra
116 Hästens utbildning
några travsteg med mycket liten vägvinning framför ett bakåtträdande eller
oregelbundna steg. Denna grundsats måste ryttaren alltid ha för ögonen. Skulle
därför hästen vid piafferandet utföra oregelbundna steg så får man på inga
villkor göra halt—vilket skulle vara lika med en belöning—utan man måste
genast komma fram i trav.
I detta stadium görs hästen förtrogen med pisk- och spöhjälper. Såsom redan
beskrivits under hjälperna vid longering berör man mjukt hästkroppen med
spöet eller pisken och stryker den över korset mot bakbenen utan att hästen
därvid får bli orolig eller börja rör på sig. Riklig belöning kommer att öka
förtroendet och därmed få hästen att lugnt stå stilla.
Det största fel som en som är ovan vid handarbete kan göra är att framkalla
piaffartade steg genom touchering med spö eller piska och knappast alls
tillåta hästen att träda framåt. Med andra ord, man börjar arbetet i slutstadiet,
vartill hästen ännu saknar de nödvändiga förutsättningarna. Som tidigare
nämnts uppstår piaffen—vilket man även kan iaktta i naturen—ur en framåtbjudning
som förhindras. Alltså måste först framåtbjudningen, viljan att trava,
vara för handen innan man kräver denna rörelse med mindre vägvinning eller
på stället. Ställer sig däremot utbildaren med hästen vid väggen och uppfordrar
den att trampa genom beröring av bakbenen med pisken utan att ge de
den möjlighet att utveckla en travrörelse så uppstår en sorts piaff som man
ofta kan se idag—hästen sätter bakbenen för långt in under kroppen och kan
därigenom inte trampa av ordenligt och trampar mindre energiskt mer eller
mindre från ett ben till det andra, eller den trampar av energiskt bak men framdelen
står som klistrad vid marken, eller den antyder bara rytmiska piaffsteg,
varvid benen knappast lyfts alls. Handarbetet fyller bara någon funktion då
hästen efter de hittills genomförda förberedelserna genast börjar trampa efter
ett tungslag och utför denna rörelse villigt och utan tvång. Hur lång tid som
åtgår tills detta ögonblick kommer kan man inte exakt säga och det är olika
från individ till individ. I vilket fall måste man räkna med minst några veckors
systematiskt arbete med jämt ställda fordringar. Handarbetet är ansträngande
för hästen och måste därför inskränkas till fem á tio minuter dagligen före eller
efter det andra arbetet under ryttare. Före det andra arbetet kommer det att ha
en lösgörande effekt, efter arbetet utför man det bara då man har svårigheter
p.g.a. hästens temperament. Detta emellertid bara i början av arbetet vid hand.
För att intensifiera handarbetet kan detta genomföras tillsammans med en
medhjälpare som leder hästen i ledtygeln. Han måste sörja för att hästen förblir
vid väggen och går rakt framåt. Han får emellertid inte dra den framåt med
ledtygeln. Utbildaren knäpper fast linan i kapsonens ytterring och låter den
löpa över framvalvet till innersidan varvid han antingen uppehåller sig i höjd
med korset eller ett steg bakom alternativt följer hästen. Linan hålls i den hand
i vilket varv hästen går (i detta fall den vänstra) och övertar nu ledningen
och förmår hästen att förkorta stegen, pisken i den andra (den högra) handen
driver hästen framåt och sörjer för energin i stegen. Genom samverkan av de
framåtdrivande och förhållande hjälperna förmås hästen till flitigare steg och
ökat undertramp, vilket även märks i energiskare avtramp. Utbildaren måste
3.4 Arbetet vid handen 117
noga ge akt på att han inte för pisken mot bakdelen. Därigenom skulle hästen
trampa under för mycket, speciellt om den inte bjuder framåt tillräckligt resp.
inte tillåts gå fram tillräckligt. Därför måste piskhjälpen även i detta fall sättas
in där ryttarens skänkel skulle ha verkat.
Så snart piaffstegen bak är befästa—till att börja med nöjer man sig med
två á tre steg—kan man genom lätt beröring få frambenen att lyftas högre,
om inte detta redan uppnåtts genom det tidigare arbetet. Detta hjälpmedel får
emellertid inte urarta till den vid cirkusen använda toucheringen. Antingen
uppfordrar man frambenen, vid samtidig drivning med pisken, att lyftas högre
just i det ögonblick som de lyfter från marken genom att spöet förs bakifrån och
framåt eller att frambenen stöter emot spöet som hålls framför dem. Dessa små
hjälper får emellertid bara användas ibland och får inte bli en vana. Framdelen
ska alltid lyftas genom den från bakdelen kommande schvungen.
Kommer hästen ur takten, sackar väsentligt efter i energin i stegen eller om
stegen blir ojämna så finns det bara ett medel—att driva framåt några steg i
regelbunden kort trav och sedan börja piaffen på nytt. Att korrigera oregelbundenheten
genom pisk- eller spöhjälper vore i grunden fel, ty då skulle hästen
bli upprörd och få svårare att finna takten.
Till att börja med arbetas hästen i samma varv, här vänster, för att underlätta
de nya kraven och för att inte förvirra den. Med tilltagande förståelse kommer
tidpunkten för att byta varv Denna tidpunkt är helt individuell och kommer
att ge sig ur hästense beteende. Ett måste i alla fall betonas—i andra varvet
måste arbetet börjas på samma sätt som beskrivits, bara det att framstegen
kommer att visa sig snabbare eftersom hästen ju redan vet vad dess lärare
vill att den ska göra. Ryttaren får emellertid aldrig bli förvånad över att det
till en början inte fungerar så i det nya varvet som det gjorde tidigare, han får
varken förarga sig över hästens bristande förståelse eller än mindre förledas att
bestraffa den. Därigenom skulle han omintetgöra en bra bit av uppbyggnaden
och förlora mer tid än om han i lugn och ro gör hästen förtrogen med arbetet
som i det andra varvet. Med sidbytet byter även utbildaren och medhjälparen
sida eftersom dessa alltid ska uppehålla sig på insidan.
Sidbytet utförs alltid genom en vändning i hörnet eller mot den andra väggen.
Hästen leds alltså från väggen, då träder även ryttaren över till den andra
sidan och hästen leds i en liten båge i det andra varvet mot väggen. Leder utbildaren
hästen i en lina så förhåller sig hjälperna som redan beskrivits, linan
förs över i den andra handen och hästen förs därefter ut till väggen.
Här måste än en gång påminnas om att hästen under handarbetet måste
ha stöd på ledtygeln eller linan som ju övertagit tygelns funktion. Utför den
övningarna utan detta stöd så kommer ryttaren senare att få svårigheter, då
hästen inte piafferar eller vill gå fram på uppsträckta tyglar.
Som avslutning på handarbetet har det visat sig fördelaktigt att låta en ryttare
sitta upp så att hästen vänjer sig vid att piaffera med belastning. Därvid
ändras ingenting i ledandet eller hjälpgivningen mot det tidigare arbetet, ty
handarbetet förblir alltid bara ett hjälpmedel vid utbildningen i piaff, det måste
dock vid ett riktigt förfarande leda till att hästen senare piafferar under sin
118 Hästens utbildning
ryttare bara på dennes hjälper. Det är lämpligt om ryttaren inleder piaffen just
så som det sker vid handarbetet. På inga villkor får han dock förlita sig på en
medhjälpare, ty därmed vore en stor del av det långvariga handarbetet gagnlöst.
Hästen skulle bara piaffera så länge som en man med spö eller piska stod
bredvid eller bakom.
Handarbetet framkallar nästan alltid till en början ett bakslag i helhetsutbildningen,
vilket även kan yttra sig i försämring av gången. Hästen förhålls i
handarbetet för att få högre lyft och större samling i stegen och försöker därför
under ryttare att istället för längre utföra kortare och snabbare steg. Så länge
detta fenomen bara utgör ett övergångsstadium kommer ryttaren att genom ett
schvungfullt arbete kunna få till stånd en utjämning. Märker man emellertid
att detta bakslag inte bara dröjer kvar utan även förvärras måste man genast,
som tidigare påpekats, avbryta handarbetet och trava hästen framåt med låg
hals i längre repriser varvid lättridning är att föredra. Går hästen åter fram ordentligt
under lättridning så börjar man försiktigt med nedsittning (som vid
unga remonter) och ger huvudsakligen akt på att schvungen och rytmen även
bibehålls vid nedsittningen och att hästen ger efter i ryggen. Detta yttrar sig i
mjukare, angenämare rörelser. Detta är å andra sidan åter bevis för att stegen
inte längre blir snabbare utan längre. Ett lämpligt omväxlande med handarbete
och den övriga utbildningen av hästen kommer att tids- och resultatmässigt
visa sig mycket fördelaktigt förutsett att ryttaren har tillräcklig kunskap och erfarenhet.
I annat fall är det bara en nackdel och urartar till för ridningen högst
skadliga tricks.
Naturligtvis är inte handarbetet uttömt i och med piaffen, det utgör även
förberedelse till skolorna över marken, vilka utövas vid Spanska Ridskolan.
Detta berörs dock mer i kapitlet—Pelararbetet.
4
Ryttarens utbildning
Målet med hästens utbildning är att göra den lydig och få den att underordna
sig ryttarens vilja. Utbildningsmålet för ryttaren däremot består i att han så väl
själsligt som kroppsligt ska bli så skicklig och smidig att han är i stånd att förstå
sin fyrbente partners väsen. Han ska även var i stånd att utveckla hästens alla
rörelser så att den kan utföra dem med honom och han ska kunna följa hästen
med kraft och smidighet och när det är nödvändigt även kunna sitta emot.
Den bäst utbildade hästen utan ledning av en skicklig ryttare är värdelös.
Säkerligen är en dressyrmässigt välutbildad ridhäst i de flesta fall en angenämare
partner vid promenadridning dock blir ryttarens funktion i denna typ av
ridning bara att bli transporterad—vilket inte längre kan kallas att rida. För att
förena de båda varelserna — häst och ryttare — till ett konstverk måste båda
lämna sitt bidrag. Redan för att visa upp en skolhäst måste ryttaren besitta rika
erfarenheter och kunskaper, så mycket mer behöver han då detta då han vill,
skall eller måste utbilda sin partner.
Hästens utbildning går i många fall hand i hand med ryttarens och delvis
kan man finna viktiga hänvisningar i föregående kapitel, som berör hästens utbildning.
Detta enbart räcker naturligtvis inte, varför även ryttarens utbildning
måste få en ordentlig grund.
För en framgångsrik utbildning av en ryttare är följande tre viktiga grundförutsättningar
nödvändiga:
1. Förståelse av den djupare meningen med all ridning
2. Erhållandet av den rätta känslan
3. Uppövandet av den kroppsliga skickligheten att praktiskt kunna utföra
ridningen
119
120 Ryttarens utbildning
Den första förutsättningen—den rätta förståelsen — kommer i de flesta falla
att kunna uppfyllas lättare och tidigare än de båda andra. Många ryttare
kommer kanske att snabbare erhålla den kroppsliga skickligheten än den rätta
känslan, vilket oftast tar längst tid i anspråk. Ryttarens känsla är jämförbar
med musikerns gehör. Båda måste ha tillräcklig talang för att kunna spela på
de tillförfogande stående instrumenten — levande västen eller dött material.
Dessutom måste varje ryttare som strävar efter en framgångsrik utbildning förbehållningslöst
underordna sig den skola vilken han uppsökt och helt ge sig
hän åt dessa läror. Inget är skadligare än om ryttaren söker ursäkta sin egen
otillräcklighet genom att skjuta skulden på sin lärare. Läraren drar upp den
röda tråden i utbildningen, vilken eleven måste följa. Först vid slutet av utbildningen
kan resultatet fastställas. Men om eleven inte följer den röda tråden så
förhindras redan från början varje resultat. Det finns olika metoder och olika
vägar. Hur till vida en är bättre och en annan mindre bra kan man först fastställa
då man tillryggalagt en väg utan avvikelser. Då först kan man bilda sig
en uppfattning. Därför blir det första budet för varje elev att kompromisslöst
stå sin lärare till förfogande eller att lämna skolan. Något mellanting finns inte.
Först den utexaminerade eleven är det förbehållet att stå på egna ben och slå
in på sin egen väg. Erfarenheter under århundraden lär oss att den klassiska
ridkonstens grundsatser besitter ett oförgängligt värde som är anpassat till en
av naturen skapad varelse och inte en av tekniken underkastad maskin.
Ryttarens första utbildning består i erhållandet av en korrekt sits, ty detta
är grunden för all sorts ridning, speciellt för skolridningen. En smidig och
följsam och samtidigt upprätt och djup sits är nödvändig för att kunna ge
de rätta hjälperna och för att inte störa hästens jämvikt, speciellt vid de svåra
övningarna. Det är emellertid även viktigt av estetiska skäl. Redan vid första
intrycket ska ridningen uppenbara sig som konst—ryttare och häst måste i alla
rörelser uppvisa en harmonisk bild av en fullkomlig sammansmältning av två
varelser.
4.1 Utbildningen på linan
Bäst erhålls den av skolryttaren krävda sitsen genom longering utan stigbyglar.
Under detta arbete slipper ryttaren tänka på att leda hästen och kan helt öva sig
på att behärska sin kropp i de olika gångarterna. På detta sätt lärs han snabbast
en korrekt och oavhängig sits, vilket han absolut behöver för att i rörelserna i
högre skolan kunna använda skänklar och tyglar uteslutande som hjälper åt
hästen och inte som hjälpmedel till att återvinna sin förlorade balans. Absolut
självbehärskning är grundförutsättningen för varje ryttare. Han måste inte bara
kunna kontrollera sin kropp utan även alltid kunna tygla sitt temperament.
Bara då kommer han att kunna underordna den andra varelsen sin vilja och får
den att utveckla sina av naturen givna talanger.
Vid uppsittning vid longeringen står ryttaren så nära hästens vänstra sida
som möjligt med ansiktet mot denna, tar med vänster hand i framvalvet på
4.1 Utbildningen på linan 121
sadeln och med den högra i bakvalvet och svingar sig upp till stödjande ställning.
Linföraren står framför hästen och med ansiktet mot denna och sörjer för
att den lugnt står stilla. Ryttaren fattar sedan med den högra handen på den
högra sadelputan, stöder sig på denna för att—genom att svänga den högra
foten över hästens kors — erhålla ryttarsits. Han sätter sig ned helt lätt. Låter
han hela sin vikt falla ner på hästryggen så skulle det irritera denne eller till
och med förorsaka smärta.
Läraren förklarar nu, under stillaståendet, den eftersträvade sitsen för ryttaren.
Han formar honom så att säga som en bildhuggare. Därvid börjar han från
grunden—sätet. Det skjuts så långt fram i sadeln att det kommer att vila mitt
på. De båda sittbenen vilar lika fast i sadeln så att svanskotan befinner sig mitt
på sadelns medellinje. Sätet ska vara öppet, inte sammanknipet, så att ryttaren
sitter så djupt i sadeln som möjligt. De båda sittbenen — vilande på sadeln
och svanskotan (som emellertid inte berör sadeln) — bildar den i många äldre
ridläror beskrivna sitstrekanten.
De båda höfterna, ur vilkas riktning överlivets hållning kommer, måste befinna
sig lodrätt över sadeln och sitstrekanten.
Kommer ryttarens höfter bakom detta lodplan så uppkommer stolsitsen.
Ryggen kröker sig, ryttarens knän lyfts ur sadeln och skänklarna kommer för
långt fram. Denna sits är lika felaktig som hängsitsen, som uppkommer då
höfterna kommer framför lodplanet och därmed gör att skänkel och knä kommer
för långt bak. En sådan sits är i sin verkan ännu skadligare än stolsitsen,
eftersom ryttaren lätt förlorar säkerheten i överlivet och därmed kommer ur
sin jämvikt eftersom han sitter mer på låren än på sätet. Dessutom går varje
framåtdrivande vikthjälp förlorad vid denna sits. Även att föra höfterna inåt
är felaktigt ty det utlöser sidverkande viktshjälper vilka påverkar jämvikten
ogynnsamt och får ryttarens axel på samma sida att sjunka ned. Detta fel orsakas
mestadels av att ryttarens sittben kanar åt ena sidan—alltså inte vilar i
sadelns mitt — och överlivet bara kan hållas upprätt genom att föra in motsatta
sidans höft. Ryttarens rygg ska vara upprät med spänt kors, ryggraden får
emellertid inte till följs av detta bli konkav och ryggen måste förbli smidig och
böjlig. Detta är framför allt viktigt för att ryttaren ska kunna sitta som fastvuxen
på hästryggen i alla rörelser. Upprät och stadig måste ryggen förbli så att
ryttaren vid hjälpgivningen kan inverka med sitt kors. Bara då är han i stånd
att vid behov förhindra att hästen drar honom ur sadeln om den lägger sig på
tygeln.
Här visar sig åter tydligt hur kontrasterna förenas till högsta harmoni i
ridningen—ryttaren ska sitta upprätt i sadeln och trots det inte vara stel. Han
ska slappna av fullständigt utan att sjunka ihop. Denna harmoni kan bara bli
följden av en lång och systematisk utbildning av den mänskliga kroppen, på
liknande sätt som hos en dansör.
Axlarna ska föras tillbaka så långt att bröstet välver sig lätt utan spänning
och skulderbladen bildar en jämn linje med ryggen. De får varken dras upp
eller falla framåt så att ryggen blir rund, eller dras tillbaka så att bröstet välver
122 Ryttarens utbildning
sig överdrivet och gör ryttaren stel. En genom ryttarens axlar dragen linje ska
alltid bilda en rät vinkel med hästens ryggrad.
Huvudet ska bäras med fast men inte stel hals och hakan ska vara lätt indragen.
Denna får inte sträckas fram och huvudet får inte böjas framåt, då speciellt
det sistnämnda felet medför en krokig rygg vilket inverkar menligt på jämvikten
och förhindrar korsets korrekta inverkan. Ryttarens blick ska vara riktad
framåt över hästens öron. Vid ett nedåtseende, vilket ofta kan iakttas hos ryttare
som är fördjupade i sitt arbete, kommer huvudet att böjas framåt och hakan
kommer att falla ned.
Överskänkeln ska, från höften och nedåt, vila med den flata sidan fast och
lugnt vid sadeln, utan att pressas fast, vilket skulle leda till stelhet. Ju flatare
skänkel desto fastare är ryttarens anslutning med vilken han håller sig fast i
sadeln. De flata, omvridna skänklarna befrämjar även ett öppnare säte vilket
gör ytan som ryttaren sitter på större. De ska ha en lätt sned ställning inåt så
att känna kommer att ligga mot sadelputorna. Tas de för långt fram eller t.o.m.
dras upp, befrämjas stolsits. Kommer de för långt bak och bildare en nästan
lodrät linje till marken så uppkommer hängsits.
Knäna måste emellertid alltid ligga platt mot sadeln och får aldrig avlägsnas
från denna. Kan man se mellan knä och sadel så förlorar sitsen all fasthet. Underskänkeln
måste bilda en trubbig vinkel med överskänkeln och utan tvång
ligga mot hästkroppen, formligen hänga vid denna av sin egen tyngd. Foten
befinner sig vid sadelgjordsstaden, tåspetsarna är vända mot hästen och blir
burna. De nedtrampade hälarna utgör fotens lägsta punkt. En tänkt förlängningslinje
från överkroppens lodplan ska beröra hälarna och en likadan linje,
dragen från knäna, ska beröra ryttarens tår.
Det kommer att krävas en längre tids övning av ryttaren och framförallt
en stor behärskning av sin egen kropp för att han ska kunna bibehålla denna
sits på en häst i rörelse. Här kommer läraren att få sin första inblick i elevens
karaktär och temperament.
Vid en korrekt sits förblir säte och överskänklarna, till knäet, liggande invid
hästen, som sammanvuxna med den och bara överlivet, från höfterna och uppåt
samt underskänkeln, från knäet och nedåt, förblir rörliga. Men denna rörlighet
måste överensstämma med hästens rörelser. Ryttaren får inte falla bakåt
vid igångsättning eller framåt vid avsaktning.
Tills vidare gäller det att i alla gångarter bibehålla den föreskrivna sitsen på
linan i alla gångarter. Även detta blir resultatet först av stegrade fordringar. Det
som ryttaren lärt i halt och skritt kommer, till att börja med att förefalla svårt i
trav. Därför krävs, för att underlätta, till en början inte någon uttrycksfull trav,
så att hästens rörelser inte blir för häftiga. Av stor betydelse är även att hästen
rör sig mjukt och inte har för stela och hårda rörelser. En välriden häst är alltid
den bästa läromästaren. Har ryttaren svårigheter med att sitta kvar i hästens
rörelser kan man tillåta honom att hålla sig i sadeln, eller bättre uttryck, man
ger honom möjlighet att dra ner sitt säte i sadeln. Ty ryttaren ska inte balansera
på hästryggen utan sitta med knäslut.
4.1 Utbildningen på linan 123
På linan lär han även känna de första vändningarna genom cirkelrörelsen
som hästen beskriver. Därvid måste man kräva att han sitter ned på det inre
sittbenet och tar med sig den yttre axeln tillräckligt, varken drar upp den för
mycket eller låter den falla ned. Axelns linje ska ju alltid bilda en rät vinkel mot
hästens ryggrad. En förlängning av axellinjen löper då till den i cirkelns mitt
stående läraren.
Om eleven håller sig fast i sadeln ska han gör det med den yttre handen i
framvalvet och med den inre i bakvalvet. Görs tvärtemot, vilket bara krävs i
korrektionssyfte, kommer den yttre axeln för långt bak och den räta vinkeln
till hästens ryggrad går förlorad.
När ryttaren vant sig vid hästens travrörelser och är i stånd att—då han håller
sig fast — förbli sittande lugnt i sadeln, så släpper han först bakvalvet och
senare även framvalvet i sadeln. Nu måste ryttaren kunna förbli sittande lugnt
och oavhängigt i sadeln, utan att förlora sitsen vid hästens stötande. Är emellertid
sitsen inte tillräckligt befäst så förlorar ryttaren hållningen efter några
steg och då måste han genast åter hålla sig fast. Därmed ger man honom den
bästa möjligheten att under hästens rörelse sätta sig tillrätta i sadeln och framför
allt att vrida skänklarna så flata att det möjliggör en fastare sits. Är sitsen
tillräckligt befäst så kan man för att erhålla smidighet och för att förhindra
stelhet utföra olika ledövningar. Vid alla dessa övningar måste emellertid sätet,
överskänkeln och knäet förbli oförändrat fasta vid sadeln. Till att börja med, på
linan, krävs bara sådana ledövningar som leder till avspänning av alla muskler
och den nödvändiga smidigheten men även som befrämjar behärskning av
jämvikten. Speciellt med unga ryttare, som har liten eller ingen erfarenhet alls
av hästar, kan denna gymnastik senare utvecklas till voltige. Därigenom kan
man göra dem förtrogna med den andra varelsen och även stärka deras självförtroende
samt ge demlite omväxling i det mer eller mindre enformiga arbetet
på linan.
För att mjuka upp överlivets muskulatur och för att förbättra hållningen av
axlarna är det speciellt lämpligt att svänga armarna framåt eller bakåt. Dessa
lyfts och svängs kretsformigt åt ena eller andra hållet, antingen båda armarna
samtidigt på samma nivå eller efter varandra. Därvid måste man ge akt på att
överlivets hållning inte förändras och framförallt att ryttarens säte förblir fast
i sadeln. Därför är det att föredra att armarna svängs bakåt då detta befrämjar
en kraftigare nedsittning i sadeln medan däremot ett framåtsvängande lätt kan
leda till att överlivet förs framåt och att sätet lyfts.
Genom en framåtböjning mot det högra eller vänstra frambenet förhindras
att överlivet stelnar till och ökar samtidigt ryttarens självkänsla samt hans säkerhet
i sadeln. På linan utförs denna övning lämpligen mot det inre frambenet.
Men inte heller nu får sätet lämna sadeln och knäslutet får inte gå förlorat. Samtidigt
ska ryttaren smeka sin häst på bogen eller framtill på bogspetsarna så att
den inte blir orolig av den ändrade viktfördelningen.
En bra övning för att öka skickligheten och för att kontrollera sitsens fasthet
är bålvridningar: Båda armarna lyfts åt sidan och sedan vrids överlivet så långt
124 Ryttarens utbildning
som möjligt från höfterna åt båda sidorna utan att minsta förändring i sätet,
överskänkeln eller knäet får märkas.
Huvudvridningar, vid oförändrad hållning av överlivet, kommer att befrämja
ett allmän lösgörande av kroppen och förbereda en riktig huvudställning
hos ryttaren. Även underskänkeln kan lösgöras genom framåt—bakåt svängningar,
överskänkelns och knäets ställning får inte förändras vid denna rörelse.
En cirkelformad rörelse med fötterna kommer att förebygga all stelhet och bibringa
ryttaren den riktiga fotställningen: Tårna ska vara bärande och riktade
i hästens längdriktning och hälarna ska vara sänkta.
Bakåtböjning av överlivet till dess att detta berör korset utgör gränsen till
voltige.
Alla dessa övningar har bara något värde om säte, överskänkel och knä förblir
oförändrade i sadeln. De är mer skadliga än nyttiga om de förorsakar någon
förändring i sitsen grundställning. Man får aldrig överse med att dessa
ledövningar bara är ett medel till att nå målet.
Har ryttaren erhållit en fast sits på den energiskt travande hästen kan man
övergå till galopparbete. Detta kommer många gånger att omintetgöra det
hitintills nådda resultatet och man måste därför börja lika systematiskt som
i travarbetet. Då galoppen till att börja med kommer att anstränga ryttaren
mer än traven så krävs bara korta repriser för att förhindra uttröttning—all utbildnings
dödsfiende. Huvudkravet måste vara inriktat på att ryttaren sitter
precis så i galoppen som han gjorde i traven och att sätet inte kanar framåt och
bakåt, vilket militärridandet på sin tid felaktigt lärde ut. Även underskänkeln,
speciellt den inre, kommer genom galopprörelsen att förledas till ett pendlande,
vilket man redan från början måste förhindra, utan att därför lära in en stel
hållning av underskänken. Alla övriga framsteg uppnås sedan på samma sätt
som i trav genom ständiga sitskorrektioner och ledövningar.
Så snart ryttaren behärskar sitsen i alla rörelser, utan att hålla i sig ens då och
då, så kan man jämte ledövningar börja med inlärandet av en korrekt armställning.
Överarmarna måste, från axeln löst nedåthängande, ligga an mot överlivet.
Armbågen får varken stå ut från överlivet, som ett handtag, eller pressas
mot detta. Spretandet med armbågarna gör ryttarens hand ostadig och pressar
han fast dem ger detta honom en tvungen hållning. Oavsett detta åstadkommer
det lätt ett uppdragande av axlarna.
Underarmen ska hållas så att den bildar en i det närmaste rät vinkel med
överarmen och att händerna kommer på samma höjd, mitt framför koppen.
Handen ska hålla i en rak linje med överarmen. Händerna böjs hel lätt i handleden,
mot kroppen och får inte vridas utåt för då omintetgörs handledens fjädrande
verkan. Fingrarna ska vara slutna till en knytnäve och vila mot tummen
med naglarna uppåt, sträckta och i riktning mot varandra. Lillfingret ska tas något
mot överlivet så att ryttaren, om han ser nedåt, kan skymta naglarna. Vid
en riktig handställning möjliggörs en elastisk förbindelse med hästmunnen via
axel-, armågs- och handled.
I detta stadium av utbildningen ska läraren befrämja resp. pröva sitsens fasthet
genom övergångar mellan olika gångarter. Därvid låter han eleven lyfta
4.1 Utbildningen på linan 125
armarna åt sidorna vid igångsättning till trav, och senare även till galopp. Han
ger därvid akt på att elevens överliv inte faller bakåt och kommer efter i rörelsen.
Ryttarens måste behärska sitt överliv, från de lodrätt ställda höfterna,
vilket en fast sits med riktigt knäslut möjliggör.
På samma sätt förfars med avsaktningen och det ges akt på att överlivet följer
minskningen i rörelsen och inte faller framåt. En gammal erfarenhet lär att en
elev som inte ridit tidigare snabbare lär in den korrekta sitsen än en som redan
vant sig vid en felaktig sits. Det är svårare för honom att vänja sig av med dessa
fel än vad man kan tro. Den erfarna läraren måste genom korrektion hjälpa
eleven med detta. Denna korrektion skiljer sig väsentligt från de sitskorrektioner
som används för nybörjare. Medan det för en nybörjare räcker att kräva
den riktiga hållningen måste läraren hos en elev med speciellt inrotade ovanor,
först kräva avvikelser från de uppställda reglerna för att åstadkomma en snabbare
förbättring av sitsen. Var ryttaren t.ex. van vid att rida med tillbakalutade
höfter och uppdragna knän så ska läraren kräva att skänklar och knän dras
tillbaka mer än vad som är föreskrivet och överlivet ska föras fram mer. Hos
en ryttare med hängsits förfars tvärtemot. För att räta ut en krokig käpp måste
man först böja den mer åt andra hållet tills den slutligen blir rak.
Längden på utbildningen på linan är beroende av såväl ryttarens skicklighet
som kvalitén på den till förfogande stående hästen. Som regel uppnås framstegen
snabbare och lättare ju bättre utbildad hästen är och ju bättre den är i stånd
att röra sig i jämvikt. En sådan häst underlättar väsentligt för nybörjaren att få
den korrekta hållningen. Dessutom lär eleven genast känna de riktiga gångarterna
och får på så sätt redan från början den rätta känslan. Vid ridning är som i
livet i örigt de första intrycken bestående. Hästar med mycket kraftiga rörelser
kommer att starkt befrämja förbättrandet av jämvikten hos den vane ryttaren
men hämma framstegen hos en nybörjare då denne blir osäker av rörelserna
och får svårare att lära in den riktiga hållningen. Det räcker gott och väl att
dagligen rida 30 till 45 minuter på linan. Dessutom ska ständiga skrittrepriser
och pauser läggas in så att ryttaren med friska krafter och god vilja kan gå in
för att uppfylla sin lärares krav. Läraren får aldrig överse med att ett målmedvetet
arbete med sitsen är mycket ansträngande och han måste akta sig för att
trötta ut sin elev.
När longeringsarbetet avslutas låter läraren hästen ställa upp. D.v.s. han leder
in hästen till sig med linan, står rakt framför den och håller den med linan
medan ryttaren stöder sig med båda händerna på sadelputorna eller framvalvet,
svänger benen bakåt och hoppar av åt vänster.
Vid Spanska Ridskolan utbildas ryttaren så länge på linan att den korrekta
sitsen erhålls och befästes. Mestadels kräver detta en tid på ett till ett och ett
halvt år. Under den senare tiden av denna utbildning får emellertid ryttaren
vanligen, jämte longerhästen, en välriden skolhäst, för att på så sätt successivt
gå över till ett mer självständigt arbete. Ofta kommer emellertid även en längre
kommen ryttare att få gå tillbaka till longeringsarbetet för att ta bort insmugna
fel, vilka är svårare att korrigera på en skolhäst, som ju ryttaren själv måste
leda.
126 Ryttarens utbildning
Innan övergången från longeringsarbetet till arbetet med skolhästen, lektionen,
låter man ryttaren ta tyglarna och rida en tid på linan för att göra honom
förtrogen med att självständigt leda hästen. Lina och pisk används bara till korrektion
och hjälp då hästen ska ledas av sin ryttare, som inte längre bara har
sin sits att ge akt på. Härvid spänns inspänningstygeln under tränstygeln, så
att tygeln kan verka utan att störas. Ryttaren tar tygeln i handen så att den löper
flat in i handen mellan lillfingret och ringfingret och lämnar handen liggande
på pekfingret. Den utsträckta tummen håller fast den över pekfingret löpande
tygeln. Öglan som bildas av de båda tygeländarna hänger fritt mellan den högra
sidan av hästhalsen och tränstygeln. Ryttarens hand ska via tygeln ständigt
uppehålla en lätt förbindelse med hästmunnen, varför den rätta tygellängden
är av stor betydelse.
Vid en riden häst ska redan en vridning av handen, vid vilken lillfingret
närmar sig kroppen och pekar mot den motsatta sidans höft, förstärka trycket
på hästmunnen och därigenom verka som en hjälp.
Tygelns längd är beroende av underarmens längd. Är tygeln för lång så står
antingen armbågarna, på grund av otillräckligt utrymme, ut från överlivet eller
också kommer hela överlivet för långt bakom lodlinjen och ryttarens sits
blir efter i hästens rörelser. Varken överarmarna eller överlivet ska alltså föras
bakåt. Därför hålls händerna hos en ryttare med längre underarmar något längre
från överlivet och tyglarna kortas upp mer än vad som är fallet om ryttaren
har kortare underarmar, då händerna kommer att ligga närmre överlivet och
tygeln måste vara längre.
De båda upprätt hållna händerna ska med rundade handleder hållas så nära
varandra som möjligt och på samma nivå, en á två handsbredder över mankammen.
De ska på inga villkor hållas för högt, då ryttarens handställning därav
blir orolig och den korrekta vinkeln mellan över- och underarmen går förlorad.
Än mindre får de hållas för lågt, med handryggen uppåt eller t.o.m. stödjas
mot hästhalsen för då går finheten i tygeltagen förlorad och ryttarens hand blir
hård.
Man måste dessutom speciellt ge akt på att båda händerna är lika långt från
mankammen. Denna bildar den absoluta gränsen mellan höger och vänster,
vilken inte får överskridas av någon hand så att inte en felaktig tygelföring
över hästhalsen uppkommer. En av de viktigaste grundsatserna är att—på en
fullt utbildad häst — ryttarens överarm aldrig får ta del i tygelhjälperna.
Så lär ryttarens i det sista stadiet av utbildningen på linan, jämte den korrekta
sitsen, känna det rätta insättandet av tygel-, skänkel- och viktshjälper. Denna
förberedelse visar sig mycket värdefull vid den fortsatta utbildningen på skolhästen.
4.2 Utbildningen på skolhästen 127
4.2 Utbildningen på skolhästen
Om utbildningen på linan mer var ett medel så tecknas nu vid utbildningen på
skolhästen ryttarens egentliga mål—Att helt underordna den andra varelsen
sin vilja.
Detta mål kommer dock ryttaren endast stegvis att nå. Först får han i skolhästen,
vid Spanska Ridskolan även kallad lektionshäst, en fyrbent läromästare,
som lär honom det rätta användandet av hjälperna vilket han sedan ska göra
begripligt för en ännu oriden häst. För denna undervisning räcker naturligtvis
inte bara förberedelserna på linan. Eleven måste komplettera sin erhållna
kroppsliga skicklighet med teori. Denna teori måste även omfatta den exakta
kännedomen om hästens skötsel och anatomi. Det är därför ingen tillfällighet
att de äldsta läromästarna gav hästkännedom en stor plats i sina böcker. I det
nuvarande utbildningsstadiet kommer ryttaren att få höra mycket av det som
redan förklarats i kapitlen om hästens utbildning. Det måste därvid än mer
betonas att hästens och ryttarens utbildning bildar en odelbar helhet.
Sist men inte minst måste läraren suveränt behärska området för sin undervisning
och inneha ett jämt temperament som inte tillåter några lynnesbetingade
variationer. Han måste dessutom vara psykolog för att helt förstå sina elever.
Detta är för övrigt inget nytt då det redan visats på dessa för läraren nödvändiga
egenskaperna vid utbildningen av hästen.
I skolhästen har läraren en mycket viktig, nära nog ovärderlig hjälp. Denna
fyrbente medhjälpare blir emellertid bara värdefull om läraren helt känner
den. Det stora värdet i Spanska Ridskolans lektioner ligger i att beridaren undervisar
sina elever på den av honom utbildade skolhingsten, vars styrka och
svagheter han exakt känner till.
Varje framgångsrik lärare ska därför först själv rida lektionshästen för att
exakt lära känna den. Bara då kan han visa sin elev att han inte kräver några
omöjligheter av honom vid uppkomna svårigheter. Därigenom befäster han
inte bara sin auktoritet utan erhåller även de bästa alternativen till att finna
lämpliga hjälpmedel vid uppträdande svårigheter, vilket alltid sker mer eller
mindre i varje utbildning.
Undervisningen på lektionshästen börjar med uppsittningen. Ska undervisningen
byggas upp solitt och grundligt så får man inte förutsätta några som
helst kunskaper hos eleven. Så börjar även undervisningen på gymnasiet med
begrepp som redan blivit flyktigt behandlade i grundskolan.
Före uppsittningen på skolhästen ska ryttaren under lärarens ledning övertyga
sig om att hästen är korrekt sadlad och tränsad. De därtill erforderliga
kunskaperna ska belysas i ett senare kapitel.
Vid uppsittningen släpps de vid införandet upplagda stigbyglarna ner och
den ungerfärliga stigläderslängden ställs in. Därvid måste hästen stå lika på
alla fyra benen och sadeln ligga exakt mitt på, vilket man bäst kan övertyga
sig om då man betraktar hästen bakifrån. Då lägger ryttaren sina fingerspetsar
i stigläderspännena och förlänger eller förkortar stiglädret tills stigbygelns
fotplatta når armhålan på hans utsträckta arm. Därvid måste han kontrollera
128 Ryttarens utbildning
att båda stiglädrena blir lika långa. Nu ställer sig ryttaren på hästens vänstra
sida, så när som möjligt. Han ska stå vänd mot sadeln och i höjd med denna.
Så tar han den vänstra handen den vänstra tygeln och låter den lugnt glida
till hästens mankam. Den högra handen lägger den över mankammen liggande
högertygeln tillsammans med spöet i den vänstra. Tygeln sträcks upp lätt
och förblir i kontakt med hästmunnen så att ryttaren får hästen att stå lugnt.
Den vänstra handen fattar nu antingen en slinga av manen eller stöder sig helt
enkelt på mankammen. Sedan fattar ryttaren med den högra handen den vänstra
stigbygeln och sätter sin vänstra fot i denna framme vid trampdynan. Det
vänstra knät trycks fast mot sadeln men tårna får inte beröra hästkroppen, då
detta skull göra en känslig häst orolig. För att understödja det vänstra benet
kan fotspetsen vid uppsittning vila vid sadelgjorden. Den högra handen fattar
nu i sadelns bakvalv och ryttaren stampar kraftigt av med den högra foten.
Med lätt framåtböjd överkropp svingar han sig så högt att den högra foten befinner
sig bredvid den vänstra. Då stöder han den högra handen på den högra
sadelputan, lyfter det högra benet med böjt knä högt över bakvalvet och sänker
sig lugnt ned i sadeln. Under inga omständigheter får ryttaren falla ned
med hela sin tyngd i sadeln. Efter uppsittningen söker ryttaren reda på den
högra stigbygeln med den högra, inåtvända fotspetsen och tar tyglarna i båda
händerna. Skulle sadeln vid uppsittningen förskjutits till vänster så trampar
ryttaren kraftigt i den högra stigbygeln och drar den eventuellt i rätt läge med
den högra handen.
Om man befarar att sadeln dras snett och hästen därigenom kommer att oroas
kan man ta hjälp av en man, lämpligen hästskötaren som hästen ju känner.
Medhjälparen ställer sig på hästens högra sida, håller eventuellt hästen i det
högra sidstycket med sin högra hand så att den står lugnt, och belastar med
sin vänstra hand den högra stigbygeln.
Rider eleven för första gången ska läraren bestämma den exakta längden på
stiglädren. Efter det att han övertygat sig om att hästen står lika på alla fyra
benen fastställer han, stående bakom hästen, om sadeln ligger mitt på och om
ryttaren sitter så att svanskotan befinner sig mitt i sadeln. Därefter går han
fram till hästens huvud och säger till eleven att släppa stigbyglarna och sätta
sig så som han hitintills blivit lärd på linan. Sedan justeras stigbyglarna så
att fotplattan ligger två fingerbredder över klacksömmen. Den korrekta längden
på stiglädren är viktig så väl för en korrekt sits som för den rätta hjälpgivningen.
Vid för långa läder sänks tårna, sitsen blir inte tillräckligt fast och
skänkelhjälperna försvåras. För korta läder, däremot, förorsakar att knäna dras
upp och att underskänkeln öppnas vid användandet vilket befrämjar stolsits.
Dessutom kommer sätet för långt bak i sadeln.
Till en korrekt sits hör det riktiga hållandet av spöet. Liksom allt i ridningen
ska även detta vara ändamålsenligt och elegant. Men just vad gäller hållandet
av spöet finner man i dag som en följs av slarv med detaljarbetet många avvikelser
från reglerna, vilket inte på något sätt bidrar till att försköna anblicken.
Vid ridning på träns ska spöet alltid hållas i den inre sidans hand. Ryttaren
tar det i änden (och inte mitt på, vilket man ofta ser) och håller det vilande
4.2 Utbildningen på skolhästen 129
på låret i riktning mot flanken på hästen. Undantag görs bara om spöhjälpen
vid ridning av unga hästar eller som nödvändig korrektion ska sättas in på bogen.
Den så beskrivna spöföringen är inte bara naturlig och elegant utan ger
samtidigt den bästa kontrollen av en korrekt handställning hos ryttaren. Ty bara
då handlederna är så upprättstående som tidigare beskrivits kommer spöet
att kunna hållas rätt. Spöet är samtidigt ryttarens tecken, som alltid värdigt
ska träda i kraft. Detta kommer till uttryck redan genom den beskrivning de
gamla mästarnas föreskrift, att med det uppresta spöet i högerhand och med
enhandsfattning av tyglarna med den vänstra kunna visa fram sin häst så att
de utgör anblicken av ridkonstens främsta mål. Ryttaren får aldrig glömma att
spöet bara ska sättas in då alla andra, finare inverkande hjälper, inte längre
räcker.
Hit hör också påpekandet—utlöst av iakttagelser bland allmänheten—att till
hälsning ska tygel och spö hållas i vänster hand och hatten ska lyftas med den
högra.
Ryttarens utbildning kommer nu att få en liknande uppbyggnad som skolhästens.
Det gör att man kommer att finna många anvisningar, speciellt gällande
hjälperna, i kapitlet om hästens utbildning. Den grundläggande skillnaden
består nu i att skolhästen behärskar övningarna och inte först måste lära in
dem, som vid utbildning av remonten. Han ska nu lära ryttaren med vilka medel
hans kunnande ska lockas fram.
Läraren ska därvid jämte att förklara de använda hjälperna huvudsakligen
koncentrera sig på att få fram och renodla den rätta formen hos häst och ryttare.
Åter ser vi hur kraven på häst och ryttare griper in i varandra i ridkonsten. Bara
på en välriden häst kan ryttaren sitta perfekt i alla rörelser. Därför är speciellt
erfarna och vana befäl utsedda till, att med hänsyn till remontens utbildningsgrad
och hästens sätt att röra sig, bedöma rekrytens sits och framsteg.
Även fast det militära ridandet hör till förgången tid så vore det absolut fel
att ta avstånd från de efterlämnade lärorna och kunskaperna. Ty dagens ryttare
får aldrig glömma att det militära ridandet utgör grunden för ridsporten och
att ridsporten först har utvecklats därur.
Efter det att ryttaren satt sig tillrätta under halt ska han söka bibehålla denna
sits i alla rörelserna trots den nödvändiga hjälpgivningen. Läraren måste speciellt
ge akt på att hästen inte tillåter sig några bekvämligheter utan rör sig på
ett sådant sätt och i en sådan form som han lärt sig. Redan framridningen ska
ske under samling, till att börja med åtminstone i skritt. Ryttaren ska därvid
bemöda sig om att inte falla bakåt med överlivet eller att försöka hålla sig i rätt
läge med hjälp av tygeln.
Den första tiden inskränker sig utbildningen huvudsakligen till att hästen
går i en bra form på ridbanan, rakriktad och rätt ställd. För att uppnå detta är
det nödvändigt med en motsvarande förberedelse på den stora volten. Här är
det lättare att erhålla hästens form och varje korrektion från läraren kan komma
snabbare då han här bättre kan iaktta eleven i varje fas av rörelsen. Läraren
ska emellertid inte alltid stå inuti volten, utan ofta välja att stå utanför för att
även kunna forma elevens yttre sida. Från denna position kan han framför
130 Ryttarens utbildning
allt kontrollera om ryttaren sitter precis mitt över hästen, inte drar upp den
yttre axeln och därigenom viker in den inre höften—ett fel som för övrigt även
uppkommer om ryttarens säte genom hästens rörelse kanar utåt och han då
från denna sneda ställning bemödar sig om att sitta lodrätt i sadeln. I varje
vändning, så även i volten, tar hästen nämligen kortare steg med de inre benen
än med de yttre varigenom ryttaren förleds att sitta mer utåt. På samma sätt
kommer en häst som gör sig konkav i ena sidan (t.ex. den vänstra) att förleda
ryttaren att sittamer åt den andra sidan (alltså höger) och att föra höfterna in åt
den konkava sidan. Allt detta måste läraren ta med i bilden vid sin korrektion
av elevens sits, ty för att avlägsna fel gäller det att känna till deras rätta orsak.
Läget på den yttre underskänkeln är lättare att observera från en plats utanför
volten. Den ska med nedtrampad häl ligga något bakom gjorden. Stående
i cirkeln kan läraren bäst övertyga sig om att ryttarens yttre axel går med tillräckligt
och att den inre skänkeln förblir lugn—formligen fastklistrad—i alla
hästkroppens rörelser. Även hästens korrekta ställning—inte mer böjd i halsen
än i kroppen i övrigt—kan bättre fastställas från denna position. Det är viktigt
att det lilla som nu krävs av ryttaren utförs korrekt. Detta detaljarbete har man
senare mångfalt igen.
Läraren får aldrig glömma att även de enklaste övningar förefaller svåra
för nybörjaren. Denna kunskap måste användas så att fordringarna stegras
genom en systematisk uppbyggnad. Man börjar därvid med skrittarbetet, i
vilket ryttaren lättare kan bibehålla den inlärda sitsen, och först senare kommer
travarbetet, vilket precis som vid utbildningen av den unga hästen kommer att
utgöra ryggraden i utbildningen av ryttaren och omfatta det mesta arbetet. Vi
ser åter att ryttarens utbildning följer samma röda tråd som hästens, så den
bästa kompletteringen av det som beskrivs här är att slå upp avsnittet om
motsvarande utbildning av hästen. Då det är svårast att bibehålla korrekt sits
i travrörelserna så väljer man antingen en skolhäst med mjuka rörelser eller
förkortar tempot så långt att den unge ryttaren inte längre behöver kämpa mot
svårigheter med sitsen. Ökningen av tempot kommer sedan med framstegen i
behärskningen av sitsen.
Det finns ännu en omständighet som en bra lärare aldrig får överse med och
därigenom skiljer han sig från den genomsnittlige utbildaren. Det är att man
inte kan avhjälpa alla ryttarens fel på en gång! Detta försök skulle göra honom
förvirrad och dessutom framkalla fysisk och psykisk krampaktighet. Och just
ridningen kräver, om det ska utvecklas till konst, fullkomlig lösgjordhet hos
båda parter.
Inte mindre felaktigt är set att skrika åt sina elever i stället för att bemöda
sig om att göra sina fordringar så begripliga för dem att de verkligen fattar
vad som krävs av dem. En riktig lektion kan vara så rikhaltigt utformad att
den gör all ridteori i lektionssalen överflödig och bevisar praktikens fördelar
framför all teoretisk genomgång vid svarta tavlan. Läraren ska ju avlägsna sin
elevs fel såsom en bildhuggare formar: först måste man komma tillrätta med
de grundläggande felen—alltså orsakerna—vilka för med sig de många små
felen—verkan—innan man går in på detaljarbetet, den sista slipningen. Alltför
4.2 Utbildningen på skolhästen 131
lätt kan ett fördjupande i dessa detaljer göra att de stora linjerna går förlorade
och därmed även framgången.
Hit hör även ett annat ofta iakttaget utbildningsfel: Genom arbetet på volten
glöms utnyttjandet av hela banan bort. Volten förblir alltid bara medlet och
arbetet på hela ridbanan målet. Naturligtvis förleds lärare och elev av att det
är lättare att nå resultat på volten till att arbeta längre än nödvändigt på den
för att undvika bakslag, vilka inträder vid ridandet rakt fram. Det är en ovana
som måste tas bort.
Arbetet på volten ska alltid omväxlas med ridning på hela banan. Till att börja
med krävs emellertid bara exakta hörnpasseringar, enkla vändningar och
volter och dessa görs till en början t.o.m. något avrundade och större än vad
som föreskrivs. För att kunna utföra dessa få övningar exakt krävs en längre
tidsrymd än vad som vid första anblicken kan tyckas. Det förvånade även de
till Spanska Ridskolan kommenderade officerarna, som redan tidigare måste
ha varit skickliga ryttare, att de först efter veckolångt övande kunde utföra dessa
enkla figurer i alla hänseenden helt korrekt. Sedan förmådde de emellertid
att utföra de på dessa fundament uppbyggda svårare övningar relativt lätt och
framföra allt med större korrekthet än vad som tidigare varit möjligt.
Vid de hitintills nämnda övningarna, tills vidare i skritt och trav, sedan stegrade
till att utföras i galopp, har läraren att ge akt på att de förlöper så som
det redan utförligt beskrivits i avsnitten om hästens utbildning. Dessutom ska
han ständigt övervaka den korrekta sitsen och den riktiga hjälpgivningen och
hjälpa ryttaren att förstå känslan i de olika tempona och jämnheten och livligheten
i stegen i alla rörelser. Han ska inte bara anmärka på felen utan även göra
sin undervisning väsentligt rikhaltigare genom väl avpassat beröm. Ett Bra på
vägen mot den än på länge ej uppnådda perfektheten kan ofta åstadkomma
under. Inläggande av haltparader och framridningar kommer ytterligare att
berika ryttarens erfarenheter och framförallt göra honom förtrogen med hjälpernas
verkan. Här kan man även börja med övergångar i skritt, fordringarna
stegras sedan till övergångar ur trav och når slutligen sin höjdpunkt i galopp.
Hela tiden förblir ryttarens hållning och hjälper de samma, bara det att kraften
i inverkan stegras med de olika gångarterna.
Tyglarna, som hålls i de lätt rundade händerna, förhålls genom vridning av
händerna så att lillfingrarna närmar sig kroppen. Eventuellt förhålls upprepade
gånger tills hästen gör halt. För detta fina förhållande är det nödvändigt att
tygellängden är korrekt, vilket medför att ryttaren ständigt måste korta upp
tygeln, som hästen försöker dra ur hans hand. Här måste man bekämpa de hos
ryttaren vanligen uppkommande felen:
Tygeltagen utförs genom att armbågarna dras bakåt eller genom att överlivet
förs bakåt,
Skänklarna åker fram eller lyfts av rörelsen istället för att verka drivande på
hästen,
Överlivet faller framåt vid halten
Ryttaren lyfter sätet ur sadeln i ställer för att sitta emot
132 Ryttarens utbildning
Alla dessa fel inverkar inte bara menligt på ryttarens jämvikt utan stör
även hästens balans. Vid framridning ges tyglarna efter genom omvridning
av händerna—varvid lillfingrarna närmar sig hästhalsen i riktning från ryttarens
kropp—så mycket att hästen kan sätta benen framåt utan att samlingen
går förlorad. Skänkeltrycket ökas successivt tills hästen övergår till den önskade
rörelsen. Detta skänkeltryck är naturligtvis mindre vid skritt och starkare
vid trav och galopp. Skänkelhjälpen får dock aldrig sättas in överraskande.
Åter spelar ryttarens överliv en stor roll. Det får inte falla bakåt i igångsättningsögonblicket
och därigenom göra hjälpgivningen osäker och störa hästens
jämvikt. Ryttaren får heller inte för överlivet framåt, då han därigenom orsakar
liknande följder.
Vid noggrannare betraktande av alla tygelhjälper visar sig det faktum att
en tygel alltid verkar på samma sida av hästen. Därför omöjliggör ledandet
över halsen (då t.ex. den högra handen hålls på vänster sida av mankammen)
varje finare hjälp. Detta ofta förekommande fel måste ryttaren speciellt ge akt
på—från första början till högre skolan. Han måste även ge akt på att den inre
tygeln i en vändning inte avlägsnas från hästhalsen istället för att ligga an mot
den, då ryttaren när så är fallet rider med falskt stöd och överdriven ställning.
Överhuvudtaget ska det riktiga—elastiska—stödet klargöras för eleven så att
hans tygelhjälper inte urartar till ett dragande i tygeln och därmed gör även
den bäst ridna häst hård i munnen.
Inte mindre måste läraren ge akt på elevens huvudställning. Huvudet ska
hållas rakt med lätt indragen haka, ryttarens blick ska vara riktad framåt över
hästens öron. En människa kan bara gå snörrätt om hon behåller målet för ögonen,
på samma sätt kan man bara leda sin häst rakt—ett av huvudkraven vid
ett seriöst ridande. Ju längre ryttaren kommit, ju mer ha fördjupar sig i sitt arbete,
desto mer tenderar han att se nedåt (på hästöronen) och begår därigenom
ett fel som inte bara försvårar bibehållandet av riktningen utan även verkar
menligt på hans jämvikt och även på hans hjälpgivning.
Vid den ständigt nödvändiga sitskorrektionen måste det korrekta skänkelläget
övervakas. Detta är ganska lätt så länge inte ryttarens skänkel används som
hjälp. Ju mer den emellertid används desto starkare blir tendensen att dra upp
hälarna i den falska föreställningen att hästen på detta sätt skulle drivas fram
bättre. Till följd därav blir skänkeln mestadels inte längre vriden med den flata
sidan mot hästen och dessutom minskas knäslutet. Därmed försvinner nästan
den framåtdrivande hjälpen. Den bakom gjorden lagda skänkeln kommer inte
bara att bli utan inverkan om hälen är uppdragen utan detta kan även förorsaka
att sitsen förskjuts åt den sidan, vilket man ofta kan se i motställd skänkelvikning
och sluta.
Så snart ryttaren erhållit den nödvändiga säkerheten och framförallt oavhängigheten
i sitsen även vid ökade travrörelser—vilket mycket snart är fallet
efter det föregående longeringsarbetet—kan man börja med galopparbetet.
Man ska dock aldrig överväga att börja med detta arbete så länge sitsen inte
är tillräckligt fast eftersom galoppen kräver ett mycket kraftigare insättande av
ryttarens hjälper än de andra gångarterna. Vid galoppfattningen måste rytta4.2
Utbildningen på skolhästen 133
ren upprätthålla hästens samling så att de första galoppsprången blir slutna.
Faller hästen emellertid isär dessförinnan så blir mestadels denna övergång
häftig och hästens rörelser obekväma och det blir svårt för ryttaren bibehålla
den korrekta sitsen. Denna sits behöver han emellertid till en behärskad galopp
då han vid varje galoppsprång ska upprepa hjälperna för fattning. Av samma
skäl är det nödvändigt att ryttaren blir sittande i sadeln och inte lyfter sätet.
Den med sänkt häl, vid hästkroppen liggande, innerskänkeln kommer att underlätta
denna sits och förhindra att sätet rutschar utåt i galopprörelsen och
därigenom stör jämvikten. Dessutom förebyggs därigenom bäst att innerskänkeln
pendlar, den måste lugnt bli liggande vid hästkroppen för att ständigt
kunna upprepa hjälpgivningen.
Det finns olika uppfattningar om hur man ska börja galopparbetet med den
unga ryttaren. Den ena lär galoppfattning ur skritt den andra ur trav. Båda metoderna
har både för- och nackdelar. Vid galoppfattning ur skritt är ryttaren,
genom de lugnare rörelserna hos hästen i denna gångart, bättre istånd att behärska
sin kropp och noggrannare sätta in sina hjälper. Han måste bara ge akt
på att inte falla bakåt med överlivet i fattningsögonblicket eller att hämma rörelsen
framåt genom kraftigare uppsträckning av tygeln. I alla fall måste hästen
vara tillräckligt långt kommen i sin utbildning och besitta tillräcklig schvung
för att genast kunna övergå till galopp. Denna typ av galoppfattning föredras
vid Spanska Ridskolan. Vid galoppfattning ur trav blir övergången lättare för
hästen och det blir lättare för ryttaren att gå med i den nya gångarten då mer
schvung är för handen. Däremot blir det, om sitsen ännu ej är tillräckligt befäst
något svårare att sätta in skänkelhjälperna på det sätt som föreskrifterna kräver.
Vid utbildningen vid det Österrikisk-Ungerska kavalleriet vandes rekryterna
att fatta galopp på detta sätt.
Den fortsatta utbildningen får nu exakt samma förlopp som hästens utbildning,
från början med sidvärtsrörelserna till galoppombytet i språnget och piruetter.
Bara några speciellt markanta kännemärken ska här belysas.
Vid den viktigaste sidvärtsrörelsen, öppna, måste man speciellt ge akt på att
ryttaren verkligen sitter inåt, att den inre skänkeln verkligen ligger vid gjorden
och inte bakom och att hästen drivs framåt med ytterskänkeln bakom gjorden.
Båda händerna ska vara lika långt från hästens mankam, axlarna inåtförda och
ryttarens blick över hästens yttre öra och riktad framåt. Då öppna är grunden
för alla sidvärtsrörelser, kan ryttarens nödvändiga sits och inverkan inte nog
ofta upprepas.
Hjälperna för de övriga sidvärtsrörelserna belyses i avsnitten om hästens
utbildning.
Ett speciellt påpekande kräver—framkallat av ständigt återkommande
iakttagelser—att hästen inte får kastas in i galoppombyten. Ryttaren utgör
därvid en långt ifrån vacker bild. Är han inte i stånd att erhålla galoppombyten
i språnget med de brukliga hjälperna så är varken häst eller ryttare
tillräckligt långt komna i utbildningen, eller hästen utför inte tillräckligt kraftiga
galoppsprång. Det brister alltså i mognad hos en av parterna. Omogna
prestationer är lika lite värda som omogen frukt är hälsosamt.
134 Ryttarens utbildning
Även för en annan oskön bild och absolut felaktig hjälpgivning vid galoppombyte
i språnget måste det varnas. Det är att rytaren lyfter sätet med avsikten
att betona sina hjälper ytterligare, och ser samtidigt nedåt för att övertyga
sig om att bytet lyckats. Det är överflödigt att visa på hur mycket detta avlägsnar
sig från föreställningen om ett fullständigt sammansmältande av de båda
varelserna.
Vid ryttarens utbildning måste man alltid tillskriva hästtilldelningen en stor
betydelse. Härvid måste läraren känna båda—ryttare och häst—temperamentsoch
kunskapsmässigt för att kunna göra en lämplig sammansättning. Har detta
en gång lyckats så ska man, speciellt under den första tiden i görligaste mån
undvika täta hästbyten. Ryttaren ska få möjlighet att lära känna sin partner
och göra sig förtrogen med dess vanor—till vilka även olaterna räknas. Därigenom
förstärks hans självförtroende, vilket är viktigt för varje framgångsrik
utbildning. Så som utbildaren måste söka förhindra att remonten kastar av sin
ryttare (så att inte avkastningen inte blir till en vana) så måste läraren genom
ett lämpligt utbildningsförfarande söka förhindra att eleven faller av (så att
den unga ryttarens självförtroende inte skadas).
Har ryttaren gjort tillfredsställande framsteg så ska enklare övningar utföras
med hästen på kandar. Först måste emellertid tygelfattningen noggrant förklaras
och under den första tiden strängt övervakas, så att ingen felaktig handställning
uppkommer.
Sedan FEI präglade uttrycket tygelfattning valfri skapar de uppfinningsrika
ryttarna de mest olika former av tygelfattningar, inte alltid till ridsportens fromma
och än mindre till hästens. Det är överflödigt att gå in på några detaljer.
Vid Spanska Ridskolan lärs den tygelfattning som den klassiska ridkonsten
krävt sedan urminnes tider och som även föreskrevs av det Österrikiska-
Ungerska kavalleriet. I dag kallas denna tygelfattning ofta tre och en dvs. :Den
vänstra handen håller tre tyglar och den högra en.
De båda stångtyglarna tas i den vänstra handen, delas med ringfingret och
dras igenom med den högra handen så att det rätta stödet uppkommer. Den
vänstra bridongtygeln tas i samma hand, skild från samma sidas stångtygel av
lillfingret. Den högra bridongtygeln tas mellan lill- och ringfingret i den högra
handen och sträcks upp. Den vänstra, knutna handen hålls mitt för kroppen,
lätt avrundad så att den befinner sig över sadelns framvalv dock utan att vila
på detta. Den högra handen hålls strax bredvid den vänstra och så rundad
att de båda händernas tummar är riktade mot varandra och så att ryttaren
kan se en skymt av naglarna. Tyglarnas ändar hänger ned på hästkroppens
högra sida innanför höger bridongtygel. Spöet hålls vid ridning på kandar
alltid i höger hand. Det är viktigt att ge akt på att alla tyglar är lika långa,
vilket den högra handen ständigt ska korrigera. Erfarenhetsmässigt vet man
att tyglarna länger sig och långsamt glider ur handen, speciellt om handen
inte är tillräckligt hårt knuten. Därigenom blir tyglarna ofta olika uppsträckta,
vilket under alla omständigheter måste förhindras.
4.2 Utbildningen på skolhästen 135
Tygelfattningen är felaktig om den vänstra handen istället för att ligga mitt
för kroppen ligger till vänster om hästhalsen. Därvid förs den högra stångtygeln
över halsen och den vänstra blir mestadels inte uppsträckt.
Vid vändning till vänster eller ett tygeltag åt vänster vrids den vänstra handen
så åt höger att lillfingret blir riktat mot ryttarens högra höft. Därvid ger
den högra handen efter genom en lätt vridning framåt. Tygeltag åt höger utförs
genom att vrida den vänstra handen åt vänster varvid lillfingret avlägsnar
sig något från ryttarens kropp. Den högra handen (med den vänstra bridongtygeln)
vrids även den åt vänster så att lillfingret pekar mot ryttarens vänstra
höft.
Ridandet på kandar utgör slutstadiet i utbildningen för många ryttare. Som
regel ska ryttaren vid ridning på kandar även börja använda sporrar för de
båda hör enligt tradition samman. Ofta visar det sig dock ändamålsenligt om
ryttaren redan vid ridning på träns gjorts förtrogen med användandet av sporrar
så att inte allt för mycket nytt—sporrar och kandar—införs samtidigt. Ofta
är detta t.o.m. nödvändigt om till förfogande stående skolhästar är för flegmatiska
och bara tveksamt följer de framåtdrivande hjälperna.
I detta utbildningsstadium ska den unga ryttaren rida kortare repriser med
tyglarna i en hand för att pröva sitsens oavhängighet. Han tar den högra bridongtygeln
mellan tummen och pekfingret i den vänstra handen, rättar med
en högra till tygellängden så att alla fyra tyglarna är lika sträckta, varvid tummen
håller fast alla fyra över pekfingret löpande tyglarna. Den högra handen
hänger antingen fritt nedåt—enligt de tyska ridföreskrifterna—eller hålls sluten,
mitt på överskänkel så att handryggen är uppåt och lillfingret ligger vid
byxsömmen utan att den högra armbågen spretar utåt. Spöet hålls alltid i den
högra handen. Hålls handen enligt den tyska föreskriften så ska man ge akt på
att den hänger helt avspänt och inte genom stelhet får ryttaren att dra axeln
bakåt.
Tygelfattning med en hand på blank stång är den högsta fulländning som
den klassiska ridkonsten sätter som mål. Först tas tyglarna som ovan beskrivits
i vänster hand, sedan förlängs bridongtygeln så att den hänger i en lös båge vid
hästhalsen och botten av denna tygel hålls tillsammans med stångtygeln fast
av den vänstra handens tumme. Ryttarens hand har nu alltså förbindelse med
hästmunnen bara med stångtygeln och leder med den finaste inverkan genom
alla övningar. Den högra handen, hållen strax bredvid den vänstra, håller det
stolt uppåtriktade spöet. Skänkel och viktshjälper förblir de samma som vid
ridandet på alla fyra tyglarna.
Under den första tidens ridlektioner föreskriver läraren gångart och övningar
då han på det sättet bäst systematiskt bygger upp arbetet och kan avpassa
det efter elevens uppnådda kunskaper. Så snart denne visar några färdigheter
ska läraren övergående låta honom rida självständigt och inskränka sig till
korrektion. På detta sätt utbildas eleven till en tänkande ryttare—det slutliga
målet för undervisningen—och han tvingas dessutom till större noggrannhet
så att läraren är i stånd att entydigt fastställa figurer och tempon men framför
allt att se den logiska uppbyggnaden av arbetet. Först efter denna grundliga ut136
Ryttarens utbildning
bildning är ögonblicket kommet att successivt föra in den unga ryttaren i den
högre skolan. Det kommer att stärka hans självförtroende och betydligt öka
hans ambitioner om hans lärare låter honom göra några lektioner ur den högre
skolan som belöning för speciellt bra arbetsprestationer. Naturligtvis måste en
bra skolhäst—den andra läraren—då stå till förfogande för att förmedla den
rätta känslan till ryttaren. Piaff, passage eller andra uppmärksamhetskrävande
rörelser måste emellertid alltid förbli lönen för ett bra arbete och får inte utföras
för att tillfredsställa den unge ryttarens fåfänga. Han kan då allt för lätt
glömma bort det alvarliga och mindre iögonenfallande grundarbetet och därmed
ofta förstöra sina chanser till framgång. Oavsett detta kommer även den
fyrbente läraren att på grund av allt för ofta övade ansträngande rörelser ur
den högre skolan att försöka göra arbetet bekvämare för sig. Övningarna förlorar
då allt med i glans och till slut kan eleven inte längre uppfylla kraven på en
riktig piaff eller passage!
Med tanke på konsekvensen i den unge ryttarens utbildning får inte läraren
glömma att avsluta arbetet vid rätt tidpunkt så att hans elev inte tycker att
det är för påfrestande. Likaväl som lektionsstunden måste omväxlas genom
fordringar och belöningar för korrekt utförda övningar så måste läraren även
ge akt på att han slutar med en lyckad övning, så att det sista intrycket för
båda—man skulle kunna säga all tre—är positivt. Denna metod, använd ända
till avslutningen av den totala utbildningen, kommer att låta den unga ryttaren
uppleva denna jordens lycka.
Att ange en tidsrymd för denna utbildning är svårt eller nära nog omöjligt.
Det är oftast de största ryttarna som erkänner att de aldrig lärt färdigt. Kanske
har just den kunskapen banat väg för dem till en höjd som bara är förbehållet
vissa utvalda.
Det kommer alltid att föreligga två olika utbildningsmål: Färdigheten att rida
en färdig skolhäst så att alla i honom inneboende och utvecklade färdigheter
kommer till sin fulla rätt. Därtill fordras, med en lämplig tidsperiod använd för
den högre skolan, två till tre år. Med inriktning på kompetens att själv utbilda
en skolhäst från en remont måste den unga ryttaren utbildas minst fyra till sex
år. Men även då är det att rekommendera en övergångstid då eleven har en
erfaren utbildare att fråga till råds. I dag, i vår tid som söker påskynda allt—
åberopande den tekniska utvecklingen—förefaller denna utbildningstid allt för
lång. Man får dock inte glömma att målet lyder: Högsta perfektion, jämförbar
med den klasiska baletten. Balanchine, den berömda balettmästaren, avslog ett
förkortande av utbildningstiden med följande förklaring: Att människan ännu
bara har två ben och den nödvändiga smidigheten att forma samma kropp,
vilken är den samma som förut. Varför skulle det vara annorlunda för häst
och ryttare? Naturligtvis kan vissa fordringar uppfyllas på kortare tid av en
skicklig ryttare. Man ska dock aldrig, varken vid hästens eller ryttarens utbildning,
fastställa någon bestämd tid eftersom allt för många faktorer är med i
spelet. Däremot måste man absolut hålla fast vid grundsatsen att ryttaren måste
behärska grunden själv för att kunna använda den på en honom anförtrodd
varelse.
4.2 Utbildningen på skolhästen 137
Däri ligger ju den djupare meningen i ridningen som utbildningsmetod. Så
var det förr, så är det idag och så måste det alltid vara om ett arbete ska krönas
med framgång. Så här lyder ett uttalande av ryttmästare von Oeynhausen
(1845) fullt giltigt än i dag:
Människan kan bara bli herre över hästen då hon är herre över sina egna
handlingar.
138 Ryttarens utbildning
5
Den Spanska Hovridskolan
Ett institut som kan blicka tillbaka på en fyrahundraårig tradition och som
är ensam i sitt slag har en stor förpliktelse gentemot sitt förgångna. Denna förpliktelse
måste samtidigt bli en lag, ett oomstörtligt reglemente. Så har, trots enbart
muntlig tradition från de framstående överförarna blivit fallet vid Spanska
Hovridskolan, till skolans stora lycka. Men trots det visar det sig nödvändigt
med en skriftlig uppteckning av det som överförts till idag så att inte stormar
som utlöses av vår tids hets river stora hål i denna under århundraden tillverkade
vävnad och slutligen förintar den. Ty med traditionen står och faller
Spanska Hovridskolan. Denna tradition får emellertid inte bara skapas i ord
utan måste understödjas av handlingar. Det är bevisat att den Spanska Hovridskolan
är den äldsta ridskolan i världen. Det föreligger bara sparsamma anteckningar
över grundandet och historiken—en brist som beklagansvärt även kan
fastställas ända till den nyare tiden. Medan vid skolan undervisande storheter
inom ridkonsten bara efterlämnat få och ofullständiga skrifter till oss har deras
elever offentliggjort omfångsrika verk och detta mestadels utomlands. Bara de
i hovarkivet befintliga akterna kan ge något ljus i mörkret som omger skolans
grundande och bedrivande under loppet av århundraden.
Med absolut säkerhet kan fastställas att den nyligen upptäckta ridkonsten
höll sitt intåg i Wiens mäktiga kejsarhov under 15-hundratalet, liksom vid de
flesta av Europas kejsardömen. Ur olika akter, funna i hovarkivet, framgår
att det redan år 1565 utfärdades en order att upprätta en “hästidrottsplats” i
borgen—alltså en för ridövningar bestämd plats.
År 1572 dyker för första gången beteckningen “Spanska Ridsalen” upp. Det
fanns alltså redan år före Pluvienls första ridbana i Frankrike en ridhall iWien,
ett faktum som var möjligt bara tack vare en utomordentligt gynnsam utveckling
av den i Europa nyligen uppblommade ridkonsten.
139
140 Den Spanska Hovridskolan
Skolan har även denna tid att tacka för sitt namn. Det kan föras tillbaka på att
man vid den tiden huvudsakligen använde sig av spanska hästar p.g.a. deras
speciella anlag för den klassiska ridkonsten. Ännu idag använder den Spanska
Ridskolan sig uteslutande av Lipizzanerhingstar, avkommor av den tidigare
använda spanska hästrasen, för denna konst.
Efter hand fick Spanska Ridskolan ökat intresse även i utlandet. Ca 1770, alltså
vid en tidpunkt då de franska ridmästarna hade inflytande över nästan hela
Europa, företrädde redan friherre von Sand i kurfurstendömet Köln åsikter
från ridskolan iWien. Men den stora tiden och den ledande rollen för Spanska
Hovridskolan kom först under överberidare Max Ritter von Weyrother. Beklagansvärt
nog har Weyrother inte efterlämnat något skriftligt åt eftervärlden
förutom två små böcker så det blev förbehållet åt hans elever att överföra den
stora mästarens läror i värdefulla ridböcker.Weyrothers läror används än i dag
vid Spanska Ridskolan—varigenom han väl lär ha fått en värdig minnesvård.
Krig, revolutioner, ja inte ens donaumonarkins sammanbrott kunde inte förstöra
denna, en gång österrikiska institution—det bästa beviset för att Spanska
Hovridskolan inte är något av en kvarvarande hovlig inrättning utan en konstoch
kulturkälla av högsta rang, som bibehållit sig ända till vår tid och samtidigt
utgör ett stycke levande barock. Om den även i fortsättningen förblir de gamla
traditionerna trogen och strängt håller sig till de gamla mästarna kommer den
ännu i framtiden att alltid befrämja den allmänna nivån i ridningen. Deras prestationer
kommer att ge varje ryttare en bild av högsta harmoni—en harmoni
mellan häst och ryttare som den klassiska ridkonsten kräver. Framförallt kommer
de emellertid att föresväva dressyrryttarna som ett ideal och sporra dem
att försöka efterlikna detta.
Spanska Hovridskolans historia vore ofullständig om man inte även nämnde
den underbara ridbanan som sedan mer än 225 år utgör dess egentliga ram.
Det finns väl inte någon besökare som inte får en ärlig känsla av beundran, ja
t.o.m. gripenhet, då han för första gången beträder denna ridsal. Ridbana vid
Josefplatz, vilken tidigare gällde för Europas vackraste—även fast alla furstendömen
sedan 1700-talet hade paktfulla ridhallar—är den högtidligaste i hela
världen.
Mitt i Wiens hjärta, mellan Michaeler- och Josefplatsen, ligger ridbanan, angränsande
till Hofburg. Utav dess yttre kan man knappast sluta sig till dess
funktion—desto mer överväldigande är dess inre. Orört av århundraden som
gått sedan dess uppförande erbjuder ridhallenmed sina två gallerier besökaren
en oefterhärmlig förnämhet med ett festligt, ljusfyllt rum, som en härlig symfoni
i vitt. Mitt emot ingången i det första galleriets loge hänger målningen av
byggherren, Karl VI, den enda färgglada utsmyckningen i det jättelika rummet.
Kejsare Karl VI lät, under tiden 1729 till 1735, Josef Emanuel Fischer von Erlach,
den yngre av de båda genialiska barockmästarna, uppföra byggnaden på Josefplatz.
Hans önskan var att Spanska Ridskolan, som ursprungligen höll till i ett
träridhus på “hästidrottsplatsen”—den nuvarande Josefplatz—skulle få en ny
hemvist för sin speciella konst. Även om ridbanans mått, med en längd på 55
m och en bredd på 18 m samt en höjd på 17 m, är ovanliga så förenar sig de
5.1 Ridskoleordningen 141
barocka byggnadsdelarna till en bild av högsta samstämmighet, vars harmoni
i alla tider har tilldragit sig beundran.
Under århundradenas lopp blev ridbanan vittne till talrika fester, fester av
oerhörd glans och i dag knappt föreställbar prakt. Först vid sekelskiftet 18- 19-
talet öppnades dörrarna bara för uppvisningar av Spanska Hovridskolan. Nu
väckte inte längre bara den paktfulla inredningen åskådarnas hänförelse och
beundran, utan framför allt det höga kunnandet om ridning hos aktörerna.
Arbetet vid Spanska Hovridskolan omfattar den dagliga morgonträningen
och de då och då förekommande uppvisningarna. Båda utspelas inför allmänheten.
Det medför naturligtvis vissa förpliktelser att ständigt stå i rampljuset
inför allmänheten och det förefaller därför självklart att ett institut som kan
blicka tillbaka på en så lång historisk utveckling och som samtidigt utgör det
levande arvet av en gammal tradition, strängt måste iaktta de nedärvda rutinerna.
Därigenom hålls å ena sidan traditionen bäst vid liv och å andra sidan
kommer besökarna att genom de förnäma formerna att få ett värdigt intryck
av denna gamla ridskola.
5.1 Ridskoleordningen
De från gamla tider överförda traditionerna beaktas strängt, såväl vid morgonarbetet
som vid de festligare uppvisningarna, så att denna umgängesform även
går in i den yngre generationens medvetande och en gång högaktas på samma
sätt av deras elever.
Under morgonarbetet måste varje beridare, men även varje elev, som tilldelas
utmärkelsen att få rida vid den Spanska Ridskolan, noga hålla sig till den
sedan århundraden bestående ridskoleordningen och på bästa sätt bevara den.
Varje enskild beridare måste göra det till sin främsta plikt att, inte bara under
den vanliga arbetsdagen utan även vid de då och då förkommande uppvisningarna,
genom ett föredömlig disciplin och ett ständigt korrekt uppträdande
ge denna i sitt slag enastående kulturinrättning ett högt anseende. Oavsett detta
fordras det takt av ryttaren så att varje ryttare kan arbeta sin häst utan att
hindras eller störas av någon annan.
Ridskoleordningen innehåller även traditionella vanor, vilka ständigt måste
beaktas. Till dessa hör att man vid inträdandet på ridbanan, till häst eller
till fots, ska hälsa på bilden av byggherren kejsare Karl VI, för att därigenom
symbolsikt tacka för den stora förmånen att få rida i en så praktfull sal. Efter
arbetets slut hälsar ryttaren, avsutten, på sin lärare, båda skänker sedan (eller
den ensamme, självständigt arbetande beridaren) Spanska Ridskolans ledare
sin ärebetygelse innan de lämnar sandbanan.
Uppsittning sker antingen i hästgången eller på själva ridbanan. Sker uppsittningen
på ridbanan så kan detta ske såväl vid “framdelen” som mitt på
banan, parallellt med kortsidan. I det senare fallet ska hästen ställas upp så
att ryttaren vid uppsittning aldrig har ryggen vänd mot den täckta logen. Före
uppsittningen kontrollerar varje beridare den till honom framledda hästen
142 Den Spanska Hovridskolan
med avseende på skötsel, sadling och tränsning och förblir, så länge han rider
ansvarig för den korrekta sadlingen och tränsningen. Finner han någon brist
ska denna genast rättas till. På samma sätt ska ryttaren efter uppsittning och
innan arbetets början ordna sin klädsel och först därefter rida fram, så att den
osköna bilden av ryttare som ordnar sin klädsel under rörelse, vilket mycket
ofta iakttas vid civilridskolorna i dag, förhindras.
Till ryttarens utrustning hör dessutom alltid ett långt naturspö, vilket vid
ridning på träns vanligen bärs i den inre och vid ridning på kandar i den högra
handen med spetsen riktad nedåt. Överflyttandet av spöet sker samtidigt med
att hästen ställs om, vid ett diagonalt varvbyte i höjd med pelarerna. Härvid tar
den nya spöförande handen spöet under den tidigare och för det med spetsen
uppåt över till hästens andra sida. Rids på kandar med enhandsfattning så ska
spöet hållas i höger hand och riktas uppåt.
Så snart ryttaren sitter till häst ska han inskränka eventuellt nödvändiga påpekanden
till ett minimum och göra dessa med dämpad stämma. Motsägningar
från hästryggen ska under alla omständigheter underlåtas. Skulle det finnas
skäl till en motsägning så ska detta ske först efter avsittning och under bevarandet
av den nödvändiga ordningen.
Man börjar alltid rida i höger varv. Ryttaren rättar sig som regel efter den
äldsta, såvida inte hans eget arbete väsentligt störs därigenom. Så snart det
rids i båda varven gäller följande regler:
• Möts två ryttare så viker alltid den ryttare som befinner sig i höger varv åt
sidan, så att han tar sin häst ett á två steg åt höger och fortsätter parallellt
med väggen till nästa hörn.
• Om en ryttare övar öppna, motställd skänkelviking eller förvänd sluta,
likgiltigt i vilket varv, ska han alltid hålla undan för de mötande ryttare
som rider på rakt spår.
• Befinner sig två ryttare i öppna, motställd skänkelvikning eller förvänd
sluta, så ska den som är i höger varv vika av från väggen.
• På samma sätt måste ryttare som rider längre skrittrepriser lämna spåret
fritt och det så mycket att de övriga får tillräckligt med plats vid väggen.
• Förtur att förbli vid väggen i båda varven har bara ryttare som utför sluta,
piaff, passage eller någon annan ovanlig övning. Möts i dessa övningar
två ryttare så har den som befinner sig i vänster varv rätt att bli kvar på
spåret.
• Förbiridning förhindras, eftersom detta är opassande, genom att den
snabbar ryttaren vänder över till motsatta långsidan bakom den långsammare
ryttaren för att på detta sätt få tillräckligt med plats.
• Stora volten rids alltid så att de vid väggen arbetande ryttarna får tillräckligt
med plats.
5.1 Ridskoleordningen 143
• Om flera ryttare har lektion för lärare har dessa förturen vid väggen. I ett
sådant fall rider de ensamma, självständigt arbetande beridarna antingen
i samma varv eller också håller de undan.
Principiellt får bara de linjer, volter och vändningar, som föreskrivs av den
Spanska Hovridskolan, ridas. Dessa figurer måste tydligt kunna kännas igen
av såväl lärare som av de övriga ryttarna resp. åskådarna. Ingen ryttare får så
fördjupa sig i sitt arbete att han bara ser öronen på sin egen häst och därigenom
stör arbetet för alla andra. Hans blick måste istället vara fri och riktad över hela
banan, inte bara för att genast kunna överblicka var de andra ryttarna befinner
sig för att kunna rätta sig efter dem, utan även för att ridkonsten betecknar ett
nedåtseende som felaktigt.
144 Den Spanska Hovridskolan
5.2 Ridskolefigurerna
5.2 Ridskolefigurerna 145
146 Den Spanska Hovridskolan
5.2 Ridskolefigurerna 147
148 Den Spanska Hovridskolan
Vid Spanska Ridskolan övas följande volter, vändningar och figurer:
Runt hela banan på raka linjer längs väggarna. Därvid läggs speciell vikt
vid att hörnen rids på en kvarts cirkelbåge med en radie på högst tre steg.
Bara vid ridning av helt unga hästar och i ökade gångarter får hörnen rundas
mer. Vid “halva banan” vänds från mitten på långsidan (i höjd med pelarerna)
varigenom banan delas i två hälfter. Fortsättningsvis rids på halva banan tills
dess det kommenderas “rakt fram” eller “hela banan”. Även vid ridning på
halva banan ska hörnpasseringarna vara noggranna. Vid Spanska Ridskolan
arbetas mycket på halva banan.
De enkla vändningarna (“vänd vänster–höger”) utförs vid långsidan. Härvid
vänds hästen med en kvarts cirkelbåge med tre stegs radie inåt i ridbanan,
förs vinkelrätt mot den motsatta väggen och vänds på samma sätt åter till samma
varv.
Vid “vänd rätt upp” utförs en enkel vändning men nu från mittpunkten
på kortsidan. Både vid den “enkla vändningen” och vid “vänd rätt upp” kan
vid framkomsten till den motsatta väggen kommenderas varvbyte, t.ex.—“ställ
hästen höger alt. vänster” eller “vänster alt. höger varv” eller “byt varv”.
“Vänd snett igenom” utförs från långsidan. Härvid rids, efter sex steg från
hörnet, på diagonalen tvärs över ridbanan och den motsatta långsidan nås sex
steg från hörnet. Rids det snett igenom åt två håll, så möts man alltid med
yttersidorna mot varandra.
“Stora volten” kan ridas i båda halvorna av ridhuset. Den ska ha en diameter
på minst 18 steg, men får dock inte vara större än att det blir tillräckligt med
plats över för de ryttare som arbetar vid väggen. Den stora volten är en ständig
vändning och slutar först med “rid rakt fram!”
“Volter” är små cirklar med en diameter på sex steg och kan utföras såväl
i hörnen som vid väggarna. Volten rids, till skillnad från stora volten, bara ett
varv och upprepande av samma volt (dubbel volt) måste uttryckligen begäras.
Ridandet av volter i hörnen rekommenderas vid Spanska Ridskolan som en
mycket nyttig övning.
“Förvänd-sluta-volt” skiljer sig från den enkla volten därigenom att den utförs
i förvänd-sluta ställning. Bakdelen beskriver alltså en större cirkelbåge än
framdelen och hästen är böjd och ställd utåt.
Vid “fyrkantiga volter” beskriver hästen en kvadrat i stället för en cirkel.
Hörnen rids med mycket små vändningar. Storleken på den fyrkantiga volten
bestäms av hästens skicklighet och utgör ca. sex till tolv steg.
“Två volter sammanbundna till en åtta” utförs mellan en kort- och två långsidor,
så att i det första hörnet påbörjas en volt med ca. tolv stegs diameter i ena
varvet (t.ex. vänster) och den övergår vid beröringen med medellinjen till en
lika stor volt i andra varvet (höger), vilken sedan leder ut till det andra hörnet.
“Volt tillbaka” består av en halv volt och en rät linje, som leder tillbaka till
väggen i en 450°-ig vinkel. Volt tillbaka måste som regel börja och sluta vid
samma vägg.
“Ur hörnet–volt tillbaka” är en volt tillbaka som börjar exakt i hörnet före en
kortsida.
5.2 Ridskolefigurerna 149
“I hörnet–volt tillbaka” är däremot motsatsen till den ovan beskrivna övningen.
Det betyder att hästen förs på en linje snett från långsidan och byter sedan
varv genom en halv volt i hörnet. Vid “volt tillbaka i hörnet” utförs varvbytet
ur ställningen i den halva volten.
Vid “ur hörnet volt tillbaka, volt tillbaka” utförs i hörnet före kortsidan en
volt tillbaka och sedan i höjd med halva ridbanan en “volt tillbaka i hörnet”.
Hela övningen ska alltså utföras på samma långsida.
“Volt tillbaka, volt tillbaka i hörnet” bildar samma linje som övningen ovan
bara det att denna övning börjar i höjd med halva ridbanan och slutar i hörnet
på samma långsida.
Serpentinvolter och serpentinlinjer kan övas såväl med som utan omställning.
Figurerna blir de samma bara det att bågarna i det andra fallet rids motställda
eller i motställd sluta.
Vid “i mitten volt tillbaka” leds den på medellinjen befintliga hästen utåt från
denna linje och når därefter åter medellinjen vid kortsidan efter en volt tillbaka
i samma varv som den tidigare befann sig i och förs tillbaka till medellinjen.
Denna övning är den samma som “i hörnet volt tillbaka” bara det att den utförs
på medellinjen i stället för vid långsidan. Ännu bättre är dock följande övning:
“Vänd rätt upp”, på första halvan av ridbanan “volta” på den andra halvan “i
mitten volt tillbaka” och därefter tillbaka till medellinjen. Efter “i mitten volt
tillbaka” följer sidbyte.
Vid “vänd halvt igenom” vänds från mitten på kortsidan rätt upp på medellinjen
och efter en hästlängd rids på enkla spår mot mittpunkten på långsidan
och där ställs hästen om.
“Halvt igenom–i mitten volt tillbaka” utförs på följande sätt: Från mitten
på kortsidan rids på enkla spår mot mittpunkten på långsidan (alltså en vänd
halvt igenom) och där åter tillbaka till den motsatta kortsidan, vid vilken man
åter rider i samma varv som man befann sig i före denna rörelses påbörjande.
Vid “från väggen–till väggen” däremot, rids hästen på enkla spår från vändningspunkten
till ridbanans mittpunkt, ställs där om och rids på samma sätt
till nästa vändningspunkt på samma vägg och ställs åter om vid denna.
“Voltombyte” tjänar till att byta arv på volten. Härvid avslutas en volt vid
beröringspunkten med långsidan på halva ridbanan, hästen rids på en rät linje
diagonalt till den andra halvan av ridbanan, så att man kan börja den nya
volten i det andra varvet.
“Voltombyte” kan också utföras i form av en åtta. I detta fall måste den stora
volten antingen vara så liten att det för plats med två stora volter mellan pelarerna
och kortsidan eller också måste den förläggas så vid mitten (pelarerna)
att en figur av nedan beskrivna form får plats: Den stora volten ska i det ena
varvet (ex. vänster) avslutas i beröringspunkten mellan de två volterna, hästen
ställs om och den stora volten i det andra varvet (höger) påbörjas så att en halv
åtta uppstår.
Vid “vänd igenom volten” sker däremot varvbytet inuti volten. Man beskriver
en mindre halvcirkel från voltspåret i höjd med pelarerna eller mitt för
kortsidan in till voltens medelpunkt. Där ska hästen ställas om och föras tillba150
Den Spanska Hovridskolan
ka till voltspåret i andra varvet. Det uppstår då en figur med formen av en halv
åtta inuti den stora volten.
Den “enkla serpentinbågen” börjar mitt på kortsidan med en större vändning
(ex.vis åt höger) och när man nått medellinjen rids hästen i en vid båge
åt andra hållet (vänster) till mitt på den motsatta kortsidan, för att vid överkorsandet
av medellinjen åter föras i en stor vändning till samma varv som man
befann sig i när övningen påbörjades. Härvid når serpentinbågen nästan fram
till långsidan.
“Serpentinvolt i tre bågar” böjar mitt på kortsidan och består av tre lika stora,
i varandra övergående halvcirklar, som är så placerade att de slutar mitt på
motsatta kortsidan. Varje gång medellinjen överkorsas ställs hästen om så att
den första och tredje halvcirkeln rids i ett varv (ex.vis vänster) och den andra i
andra varvet (höger).
“Serpentinvolt i fem bågar” rids på samma sätt som vid tre bågar bara det
att halvcirklarna, på grund av att de är fler, rids mindre (ca sju stegs radie).
“Serpentinlinje i fem bågar” rids som serpentinvolten bara det att denna
figur är sammansatt av päronformade bågar i stället för av runda samt att dessa
närmar sig varandra på medellinjen där varvbyte sker. På samma sätt kan även
serpentinlinje ridas i fler än fem bågar, varvid mestadels ett udda antal är att
föredra för att denna övning ska börja och sluta i samma varv.
Till de nu beskrivna figurerna, som rids på enkla spår, kommer sådana som
rids på dubbla spår, sidvärtsrörelser.
“Öppna” börjas vanligen vid Spanska Ridskolan efter genomridandet av det
andra hörnet på en kortsida. Hästen rids i öppna till dess denna övning avslutas
med kommandot “rid rakt fram”. Vid “öppna” rids hörnen på följande
sätt: Framdelen, som beskriver en kortare väg, förhålls något så att bakdelen,
som tillryggalägger längre väg kan passera genom hörnet. “Öppna” rids bara
i undantagsfall på volten för att lära in denna sidvärtsrörelse. “Öppna” kan
avbrytas genom inläggandet av en volt på enkla spår, efter vilkens slutförande
sidvärtsrörelsen fortsätts.
“Sluta” (vid civila ridskolor ofta kallad “travers”) börjas mestadels, somöppna,
efter hörnpassering vid kortsidan och slutas även den först efter kommandot
“rid rakt fram”. Vid genomridandet av hörnen förhålls bakdelen p.g.a. att
den har en kortare väg att tillryggalägga, så att framdelen som har längre väg
kan passera genom hörnet. “Sluta” övas mycket sällan vid Spanska Ridskolan
och aldrig på stora volten.
“Motställd skänkelvikning ur mitten” rids på samma linje som “vänd halvt
igenom” bara det att hästen går i motställd skänkelvikning, alltså sidvärts, till
mittpunkten på långsidan.
Vid “volt tillbaka med motställd skänkelvikning” förs hästen efter den halva
volten, som vid vanlig volt tillbaka, mot väggen i motställd skänkelvikning.
I “förvänd sluta” (av de gamla mästarna kallad “korset vid väggen”) leds
framdelen in på samma sätt som vid öppna, bara det att hästen är böjd och
ställd åt motsatta sidan. “Förvänd sluta” börjar ofta efter den “motställda skänkelvikningen”,
varvid vid avslutandet av denna övning framdelen förblir en
5.2 Ridskolefigurerna 151
bit från väggen och bakdelen förs ut till den. Genomridandet av hörnen sker
på samma sätt som vid “öppna” fast med hästen ställd utåt. I “förvänd sluta”
övas även volter. En bra övning är övergången mellan “öppna” och “förvänd
sluta” och tvärtom, varvid man med bibehållen fotförflyttning bara ändrar hästens
böjning och ställning.
“Passade” är en starkt förminskad volt på dubbla spår och den rids vanligen
från mitten på långsidan. Bakdelen vänder på en mycket liten cirkelbåge, nästan
på stället, medan framdelen leds runt bakdelen. Passaden kan även övas
på stora volten.
“Passade i förvänd sluta genom hörnet” består av en passade, efter vars avslutning
hästen förblir i förvänd sluta, alltså framdelen förs inte ut till väggen,
och hästen leds i denna ställning genom ett eller två hörn. Mycket ofta övergår
man från “öppna” till “förvänd sluta” via en “passade”, varvid övningen ska
genomföras i nämnd ordning utan avbrott.
Vid “från mitten–till mitten” rids som första del i denna figur, från halva
ridbanan som vid “motställd skänkelvikning från mitten”, sedan från mitten
av halva långsidan i “förvänd sluta” till mitten på kortsidan och där byter man
varv.
“Från mitten till mitten med en föränd-sluta-volt” utförs på samma sätt som
föregående övning, bara det att man vid övergången från motställd skänkelvikning
till förvänd sluta lägger in en förvänd–sluta–volt.
“Motställda skänkelvikningar” utförs som “motställd skänkelvikning halvt
igenom” fast över hela banan. På en halv ridbana kan upp till tre “motställda
skänkelvikningar” ridas. De motställda skänkelvinkningarna börjar efter
andra hörnet på en kortsida, eller vanligare efter halva långsidan och bli allt
efter antalet mer eller mindre vinklade mot den motsatta långsidan. Varje motställd
skänkelvikning börjar med en tydlig ledning av framdelen och slutar
genom ökad drivning på bakdelen så att hästen når långsidan parallell med
denna. Där ställs hästen om och en ny motställd skänkelvikning mot den andra
långsidan påbörjas. Som regel rids de motställda skänkelvikningarna så att
åskådarna ser ryttaren framifrån.
“Korta motställda skänkelvikningar på båda sidor om medellinjen” utförs på
samma sätt som beskrivs i föregående övning, bara det att riktningen ändras
efter ett bestämt stegantal eller avstånd och sidvärtsrörelsen fortsätts därefter
åt andra hållet.
Vid “sluta genom mitten” förs hästen från den öppna kortsidan på halva
ridbanan på dubbla spår till kortväggen på så sätt att framdelen rör sig på
mittlinjen. Till att börja med är hästens vinkel mot kortsidan större men den
minskas under sidvärtsrörelsen så att hästen när den når väggen är nära nog
parallell med den och kan ställas om där.
“Sluta genom mitten med piruett” rids som ovanstående övning i galopp
och på halva ridbanans mitt utförs en piruett, vilket hästen här är speciellt väl
förebredd för genom det inåt ställda korset.
Vid “passade, förvänd sluta med piruett i hörnet” rids först en större passade
från halva ridbanan efter vilken hästen inte förs ända ut till väggen utan
152 Den Spanska Hovridskolan
förblir ca. tre steg från väggen, parallell med den i en förvänd sluta. I höjd med
nästa hörn på kortsidan utförs sedan en trekvarts piruett utåt. Om inget annat
kommenderas så passeras de följande hörnen i förvänd sluta och vid pelarerna
ställs hästen om. Härvid ska man speciellt ge akt på att hästen går på en rak
linje före och efter piruetten. Alla övningar kan dessutom utföras en bit från
väggen eller på medellinjen, till en del t.o.m. på stora volten.
“Bakdelsvändning” (en kort vändning liknande passaden) övas bara i skritt.
Härvid träder bakbenen nära nog på stället medan framdelen beskriver en
halvcirkel runt denna. Utförs denna övning i galopp talar man om en halv
piruett.
“Vändning om mitten” kan utföras både från stillastående och från skritt.
Härvid förs hästen först in tillräckligt från väggen. Ryttarens inre skänkel bildar
en axel runt vilken framdelen rör sig åt ett håll och bakdelen åt det andra.
“Tvär sluta” vilken bara kan utföras från stillastående, övas på medellinjen
eller mitt på banan. Hästen går med fram- och bakbenen uteslutande i sidled
och kroppen förblir parallell med väggen. Inte heller i denna sidvärtsrörelse
får bakdelen gå före framdelen!
Vid ryggning ska platsen väljas så att de övriga ryttarna inte störs, alltså
tillräckligt långt från väggen eller mitt på ridbanan.
De här uppräknade rörelserna kan sättas samman till olika figurer som visas
vid uppvisningar i kadriljer, i pas de deux etc.
5.3 Pelararbetet
Pelararbetet, så som det utfördes av de gamla mästarna, återfinns i dag bara vid
Spanska Ridskolan. Visserligen står även vid kavalleriskolan i Saumur, Cadre
Noir, pelarerna till utbildarens förfogande, men där fyller de en annan funktion.
De tjänar där till att befästa ryttarens sits vid olika häftiga rörelser hos hästen.
I allmänhet betecknas Pluvinel som pelarernas uppfinnare. Men redan de
gamla grekerna kände troligen till pelararbetet. Det berättas att Eumenes, försvararen
av det kapadiniska bergsfästet Nora, trampade sin häst mellan två
stolpar och gav den därigenom den motion den behövde och höll den frisk.
I varje fall har Pluvinel renodlad pelararbetet, till att börja med vid en stolpe,
senare mellan två, och höjt upp det till en viktig utbildningsmetod. De många
ännu bevarade sticken ger jämte Pluvinels bok (1623) ett klart bevis för detta.
Hur viktigt och fördelaktigt pelararbetet än må vara så får inte de talrika svårigheterna
och nödvändigheten av ett solitt kunnande och rika erfarenheter
undervärderas. Så säger excellensen von Holbein i sina direktiv att “pelararbetet
får emellertid inte bli till ett piskarbete, vilket det, utfört av en oskicklig
hand allt för lätt kan bli”. Man ska heller inte överse med att detta arbete även
vid Spanska Ridskolan under det sista halva århundradet vunnit allt mindre
anklang och sjunkit från medel att nå målet till ett självändamål för att kunna
visa upp det vid uppvisningarna. Det ursprungliga ändamålet med pelararbetet
var, att genom lämplig gymnastik göra hästen stark och smidig för att kunna
5.3 Pelararbetet 153
stegra dess prestationer. Bakdelen ska sänkas mer och förmås att bära upp mer
vikt, fjädringen i samtliga leder ökas och därigenom avlastats framdelen som
då kan resas upp mer. Oavsett denna fördel ger emellertid pelararbetet den bästa
möjligheten att upptäcka hästens slumrande talang och göra den användbar
för skolorna över marken.
Av utbildaren kräver detta arbete emellertid som redan nämnts—stor förståelse,
mycket kunnande, utomordentligt tålamod och framför allt tid. Är inte
dessa faktorer för handen så kommer pelararbetet att göra mer skada än nytta.
Den på många håll härskande föreställningen att man helt enkelt kan ställa
hästen mellan pelarerna och sedan med piska tvinga den att piaffera är grundfalsk.
Hästen skulle då genom ett språng framåt eller genom tillbakakrypande
slita sönder pelargrimman eller tyglarna, eller skulle genom ett stelt stöd på
pelarerna undandra sig varje inverkan.
Hästen måste innan pelararbetet påbörjas behärska piaff vid handarbetet. Är
den förberedd så långt så sätter man på den pelargrimman och den förs till att
börja med i skritt mellan pelarerna. Lämpligen utförs detta efter handarbetets
avslutande och hästen förblir inspänd. Går den genom pelarerna lugnt utan att
skygga från båda hållen så gör man halt mellan pelarerna och klappar hästen.
Då den stått stilla en stund spänner man som belöning loss inspänningstyglarna
och för hästen till stallet. Oftast är det tillräckligt att upprepa detta förfarande
två á tre gånger tills hästen vunnit förtroende för pelarerna och man kan
börja med det egentliga arbetet.
Först förefaller det dock nödvändigt med en kort beskrivning av pelarerna,
pelargrimman och pelartygeln.
Pelarstolparna, svarvade i hårt trä, är fast förankrade i ridbanans golv så att
de står emot varje tryck på ett avstånd av 1,45 m från varandra. På en höjd
av 1,05 m till 1,75 m sitter fyra ringar fästade under varandra. I dessa spänns
pelartyglarna fast.
Pelargrimman är en mycket bekväm och vid grimma. Den består av två i
nacken förbundna sidstycket, en käkrem, en mjukt stoppad nosrem och en från
nackstycket under pannbandet löpande rem som ska förhindra att nosremmen
glider ned. Dessutom är käkremmen mycket vid och är bara till för att förhindra
att hästen kan krypa ur pelargrimman.
Pelartyglarna är tillverkade av mycket starkt läder och är i ena änden försedda
med en karbinhake som ska fästas i en ring som finns på pelargrimmans
nosrem. Med stropp och spänne fästes tygelns andra ände i ringen på pelarerna.
Lämpligen börjar man det egentliga pelararbetet med att man lägger på hästen,
som redan blivit bekant med pelarerna, pelargrimman och spänner fast två
ledtyglar i kapsonens sidringar. Hästen leds sedan av två medhjälpare över medellinjen
så att den står med bogarna i höjd med pelarerna. De båda medhjälparna
går nu, samtidigt som de förlänger ledtyglarna tillbaka mot pelarerna så
långt att de kan luta sig med den yttre axeln mot dem. De inre händerna, som
håller ledtygeln stöder de i pelarerna i höjd med ringen i vilken pelartygeln
(som ännu hänger ned) är fästad. Hästen har ett lätt stöd i ledtygeln och den
154 Den Spanska Hovridskolan
måste stå stilla och får under inga omständigheter träda bakåt. Nu uppfordrar
utbildaren, som går snett bakom hästen, denna genom tungslag och upplyftad
piska att sätta sig i rörelse. Vill den träda framåt förhindrar de båda ledtyglarna
detta. Man måste dock ge hästen tid att finna sig tillrätta och att bli nöjd så
att den vid uppfordran villigt rör sig mellan pelarerna och träder framåt eller
åt sidan. Under inga omständigheter får den få en känsla av tvång eller panik,
ty då kommer den att sätt in all sin kraft för att värja sig. I sällsynta fall visar
hästen genast ansats till piaffartade steg p.g.a. förberedelsen genom handarbetet.
Men oftast förbli den stående utan att reagera på uppfordran. Det vore
helt förkastligt att söka tvinga hästen med hjälp av piska, ty då befarar man
att hästen genom ett språng framåt försöker undandra sig det ovana arbetet,
en rörelse som inte ledtygeln—och inte heller pelartygeln—förmår förhindra.
Ledtygeln i medhjälparnas händer ger emellertid efter i första ögonblicket, för
att senare åter söka få hästen under kontroll, medan hästen om den är inspänd
i pelartygeln kommer att utkämpa en kamp ur vilken den för det mesta går
som segrare. Och just vid pelararbetet måste all strid förhindras. Detta är också
skälet till att man till en början använder ledtyglar istället för pelartyglarna.
Förblir hästen lugnt stående så försöker utbildaren, eventuellt genom beröring
med pisken, att träda åt sidan med bakdelen, vilket mestadels lyckas då den
har mer rörelsefrihet åt sidan än framåt. Går hästen villigt med på denna uppfordran
så är ögonblicket kommet att genom ökad inverkan med pisken bakifrån
uppnå rörelse framåt. Man måste emellertid nöja sig med mycket få steg
och huvudsakligen koncentrera sig på att upprepa detta igångsättande tills de
första piaffstegen, som hästen redan lärt sig vid handarbetet, kommer till stånd.
Däremellan ska hästen alltid förbli lugnt stående med stöd i ledtygeln, ett tecken
på att den vunnit förtroende och är fri från upphetsning. Ty med upprörda
hästar kan man inte komma någon vart vid pelararbetet. Upphetsning leder
till kamp och varje kamp göra allt pelararbete dömt att misslyckas.
Förblir hästen alltså lugnt stående, försöker varken rusa i väg eller krypa
bakåt, bjuder den villigt framåt, för att genast därefter åter förbli lugnt stående
så är det dags att spänna fast pelartyglarna. Ihakandet av karbinhakarna i pelargrimman
ska ske så ljudlöst som möjligt då det ofta inträffar att hästen blir
orolig redan vid det knäppande ljudet.
Nu fästs ledtygeln, som en framför hästen stående medhjälpare håller lätt
uppsträckt, i kapsonens mittring. Ledtygeln ska i första hand förhindra att
hästen kryper bakåt och samtidigt förmå den att ta ett lätt stöd i pelartyglarna.
Dessa måste vara fastspänds så att hästens bogar är i höjd med pelarerna, vid
framdrivning eller piaffering befinner sig då sadelgjordsstaden i jämnhöjd med
pelarerna.
Medhjälparen understöder även rakriktningen med hjälptygeln, för oavsett
om det rör sig om hand- eller pelararbete så infinner sig resultatet bara då
hästen är rak. Skulle den t.ex. vika ut med bakdelen åt höger så ska utbildaren
förmå den att träda till vänster med hjälp av pisken på hästens högra sida.
Medhjälparen måste understödja detta genom ett tag i ledtygeln åt höger.
5.4 Skolorna över marken 155
Har hästen vant sig vid att genast på uppfordran bjuda framåt och piaffera
regelbundet, varvid reprisen successivt förlängts så kan utbildaren klara sig
utan medhjälparen. Därvid ska han hålla sig till exakt samma förlopp i rörelserna
som vid handarbetet. Han leder in hästen mellan pelarerna med ledtygeln,
spänner fast pelartyglarna och för hästen så långt fram att stödet i dessa blir
det rätta. Ledtygeln läggs över halsen och stoppas in i grimman så att den inte
kan kana ned. Utbildaren går snett bakåt på ett sådant sätt att hästen kan iaktta
hans rörelser. Med tungslag och höjd piska manar han hästen till piaffering.
Skulle stegen blir oregelbundna eller släpiga så ingriper han uppmuntrande
med pisken, precis som vid handarbetet. Efter några bra steg avslutas reprisen,
utbildaren går åter till hästens huvud och belönar den för att efter en kort paus
åter upprepa övningen.
Resultatet av ett korrekt pelararbete är en energisk och regelbunden piaff, utan
speciella hjälper, vid vilken bakdelen trampar av energiskt från marken och
framdelen avlastats till ett högre benlyft. Detta arbete fordrar ett ökat sänkande
av bakdelen. Därigenom förleds lipizzanern att antingen lyfta framdelen eller
att ur detta lyftande utföra ett språng varvid den visar om den har anlag för
skolsprång eller levader.
5.4 Skolorna över marken
Under skolarna över marken sammanfattar man alla övningar i den högre skolan
vid vilka hästen lyfter fram- eller bakdelen från marken. Dessa rörelser och
språng var en gång målet med den högre skolan, ja de utgjorde enligt Steinbrecht
“dressyrens högsta fulländning”. De vårdades och omhuldades från 15-
till 17-hundratalet i alla länder i Europa och överlämnas till eftervärlden via
otaliga stick och målningar. I dag finns de bara bevarade i klassisk renhet vid
Spanska Ridskolan då detta institut har förmått att bevara dessa som levande
minnesmärken från den högsta ridkonstens glanstid trots krig, revolution och
Donaumonarkins sammanbrott.
Till skolorna över marken utbildas idag bara lipizzanerhingstar, detta p.g.a.
deras kroppsbyggnad och kraft parad med smidighet. Men även bland företrädarna
för denna hästras kommer bara få, mycket begåvade varelser i fråga.
Dessa ska inte bara vara mycket skickliga utan även besitta speciell förmåga
att förstå. Först då hingsten uppnått en mycket hög grad av välridenhet är den
mogen för denna utbildning för att han inte ska utnyttja de inlärda skolorna
över marken till olater och därigenom bereda sin ryttare svårigheter.
Som redan nämnts förbereds lipizzanern för skolorna över marken genom
hand- och pelararbete. Vid detta arbete avslöjar den för sin lärare vilka övningar
den har speciella anlag för. Det krävs emellertid en utomordentligt god
iakttagelseförmåga och en stor inlevelse för att ur den minsta antydan rätt
känna igen hingstens talang. Man för inte föreställa sig att skolhingsten genast,
genom en regelrätt levad eller kapriol förråder sin begåvning. I stället
måste minsta tecken uppmärksammas och utvecklas genom mödosamt och
156 Den Spanska Hovridskolan
tålamodsprövande arbete. Först då lipizzanern uppnått nödvändig säkerhet i
dessa svåra övningar utan ryttare kan de visas upp under ryttare. Vid handarbetet,
men än mer vid pelararbetet, kommer den uppmärksamme iakttagaren
att mycket bättre lära känna sin hästs temperament, skicklighet och anlag än
vad som oftast är fallet vid ridningen. Det är ingen ovanlighet att hästar—även
andra än Lipizzaner—vid forcerat handarbete, då de förmås till energiskt och
ökat undertramp, plötsligt, utan inverkan utför en levad. För övrigt visar de
därmed att vikten är rätt förlagd till bakdelen. Är sådana hästar temperamentsfulla
kommer de att med ett hopp försöka komma från denna upplyftning—
antingen det är av förskräckelse över det egna modet eller för att de inte längre
orkar stå på de böjda bakbenen—och då utför de ibland ett regelrätt skolsprång.
Då kan den noggranne iakttagaren inte bara se sin hästs talang för vissa övningar
ur skolorna över marken utan han kan även tydligt se utbildningsvägen.
Den tänkande ryttaren kommer det aldrig att falla in att kräva några skolor
över marken, vilka han just fått lust till utan bara de som hästen med alla tecken
visar honom på.
Levaden och passaden utgör båda inledningen till skolorna över marken.
Men de har dessutom en ännu viktigare funktion då de utgör förberedelsen
till skolsprången och därför även kallas för dessas förstadium. Fram till 1800-
talet kände ridkonstens mästare bara till passaden, vid vilken hästen med hela
vikten på den djupt sänkta bakdelen lyfter framdelen så att kroppen bildar 450
vinkel med marken. Först under 1900-talaet kallar man ett mindre upplyftande
från marken levadställning och ett kvarstående i denna ställning för levad. Då
hästen alltså lyfter sig så att kroppen bildar en vinkel på ca 300 med marken
så kallas i dag denna ställning, som för övrigt stått som förebild för åtskilliga
ryttarstatyer, för levad. Levaden är svårare att utföra än passaden. Reser dig
hästen ännu mer än 450 från marken så har detta inte längre med de klassiska
övningarna att göra utan hästen stegrar sig helt enkelt. Karaktäristiskt för detta
är den mindre böjda bakdelen.
Har hingsten väl en gång lärt sig levaden så utför den denna ofta utan uppfordran,
vilket inte under några omständigheter får accepteras då den annars
kan utnyttja detta till ett mycket oangenämt vapen mot ryttaren. Bara under
ryttarens kontroll ska levaden visas. Därför ska den alltid utföras med stöd på
tygeln—vid handarbetet på ledtygeln—och i möjligaste mån avslutas på ryttarens
begäran. Bara då blir ryttaren och inte hästen, vilket är fallet då hästen t.ex.
levaderas bakom hand, herre över situationen.
Vid handarbetet krävs det att piaffen utförs med allt mindre vägvinning men
med mer energi. Spöet, anlagt under hasleden, förmår till ett ökat undertramp
och förhållning uppåt med ledtygeln uppfordrar till högre resning och slutligen
till att hästen reser sig med kroppen vinklad och frambenen uppdragna.
Skulle det förekomma att hästen inte lyfter upp framdelen så kan man till att
börja med göra detta begripligt för honom genom att beröra frambenen med
spöet. Riklig belöning kommer snart att visa sig fruktsamt, eventuellt kan man
genast föra in hästen till stallet. Som ytterligare stegring måste utbildaren även
sträva efter att avsluta resningen på sin egen vilja. Bara han ska bestämma le5.4
Skolorna över marken 157
vadens längd. Han måste dock vara klar över hur länge hans häst p.g.a. sin
kroppsliga styrka kan orka stå på bakbenen utan att förlora balansen. Under
utbildningens lopp kommer sedan längden på levaden att successivt ökas så
att hingsten formligen stelnar till ett monument under några sekunder.
Skulle den tendera till att lyfta framdelen för högt kan man för att motverka
denna ovana spänna in inspänningstyglarna hårdare och eventuellt försiktigt
hålla ned huvudet med ledtygeln. Oftast uppnår man med detta även en större
sänkning av bakdelen.
Levaden övas fördelaktigast vid väggen eftersom detta förhindrar att det
yttre bakbenet faller ut vilket innebär en värde full hjälp. Man får dock inte
glömma att resultatet i skolorna över marken är en liksidig och jämn böjning i
lederna. Därför kan en sned häst aldrig visa några perfekta skolor över marken.
Sidbyte utförs först efter tillfredsställande framsteg då allt som kan göra hästen
orolig ska undvikas. Därför ska man vänta till ett senare stadium med att utföra
levader i pelarerna eller på någon annan plats i mitten av banan.
När hästen uppnått nödvändigt säkerhet i levaden vid väggen, utförd vid
handen, så övas den även under ryttare och även detta först vid väggen. Uppfordran
följer ur piaff genom ökad inverkan med skänkel och en något upplyftad
tygel för att visa på att framdelen ska lyftas. Tungslag kan underlätta
för hingsten att förstå hjälpen men ryttare måste dock vara sparsam med detta.
Man ska noga ge akt på att hästen inte går ifrån tygeln då den just vid en levad
måste vänta på ryttarens hjälper via stödet i tygeln. Hästen ska vid denna rörelses
avslutande varken låta framdelen sjunka ned mot marken eller sätta ner
den hårt utan helt lätt och graciöst sätta ned den. På uppfordran ska han sedan
genast bjuda framåt i piaffsteg, ett tecken på att han inte på något sätt hindras
i sin framåtbjudning. Alla dessa fordringar kan emellertid bara uppfyllas då
ryttaren inte genom sitt förhållande bringar hästen ur jämvikt. Därför får han
inte belasta framdelen genom att föra fram överlivet utan tvärtom genom en
fastare nedsittning i sadeln bidra till att vikten förläggs till bakdelen. Ryttarens
hållning är korrekt då hans överliv hela tiden är vinkelrätt mot marken. Genom
att förhålla sig så lugn som möjligt ska ryttaren bemöda sig om att inte
störa hästen jämvikt, vilken just vid levaden är så viktig, och enbart ingripa
då det gäller att bevara balansen. Är vikten förlagd för mycket till framdelen
och tenderar hingsten att avsluta levaden för tidigt så motverkas detta av ett
fastare stöd. Har jämvikten däremot gått förlorad genom för stark belastning
av bakdelen, vilket tvingar hästen att träda bakåt, så ökas skänkeltrycket och
eftergift ges på tygeln.
Levaden utgör inte bara inledningen till skolsprången utan ur den utvecklas
även kapriolen, courbetten etc. detta faktum understryks av iakttagelsen att
hästar, som aldrig blivit lärda några skolsprång, under handarbetet plötsligt
kan sänka bakdelen till en levad och, om de har livligt temperament, ur denna
upplyftade resning utföra en kapriol. Därav ger sig även det faktum att bara en
temperamentsfull häst är lämpad för skolsprång medan en lugnare är lämpad
för levader. Ur sättet på vilket hingsten ur en levad, i vilken han har samlat
hela kraften till bakdelen, stampar av från marken kan man avgöra vilket skol158
Den Spanska Hovridskolan
språng han är speciellt lämpad för. Stöter han av tyngden av med bakben från
marken så att hans rygg och kors närmar sig ett vågrätt läge så förråder han
talang för kapriol, ballotad eller croupad. Lyfter han däremot bakbenen bara
lite från marken och bibehåller kroppens vinkel till marken mer eller mindre
som i levaden, så passar han bättre för courbette.
I kapriolen stampar alltså hästen av så från marken att han i det ögonblick
då hans kropp svävar vågrätt i luften kan slå ut energiskt med bakbenen. Detta
i ögonenfallande skolsprång, som fordrar mycket kraft och inte desto mindre
mod, lärs även det först in utan ryttare, vid hand. Hingsten börjar detta arbete
med en medhjälpare som leder honom i en ledtygel till den önskade riktningen
och utbildaren håller linan så som det redan beskrivits i kapitlet om
handarbetet. Medhjälparen sörjer för att hästen förblir rak, vid väggen och inte
undandrar sig undertrampet genom att vika ut med korset. Trots detta får han
inte sträcka ledtygeln, tvärtom, ha måste hålla den så att den i uppsprångsögonblicket
hindrar framdelen att hoppa upp. Utbildaren sörjer med lätt sträckt
lina för att hingsten bara rör sig mycket litet framåt i de piaffartade stegen.
Linan bestämmer alltså graden av vägvining, förmår hästen att minska före
kapriolen och inverkar sedan genom starkare förhållning till upplyftandet. Så
snart hingsten sänker sig till levaden så förmås den genom piskhjälper i sadelgjordsstaden
samt tungslag att stampa av och linan ges efter så mycket som
behövs. Befinner han sig sedan med alla fyra benen i luften så förhindrar den
sträckta linan varje vidare vägvinning samt att framdelen sänks, varigenom det
vågräta svävandet underlättas. Skulle han i detta ögonblick inte av sig själv slå
ut med bakbenen så uppfordras han till detta med pisken. Vanligen sker detta
genom att korset berörs med piskslängen. Det förekommer emellertid att
hingsten hoppar glatt och högt men är för godmodig för att slå ut på denna
hjälp. I det fallet har det i praktiken visat sig att det är verksammare att sätta in
piskhjälpen på bakbenen i höjd med hasleden eller att vid behov t.o.m. beröra
kotorna. Vid speciellt motsträviga hingstar blir det t.o.m. nödvändigt att inte
föra piskslängen bakifrån, utan på bakbenen framifrån och bakåt. Ger inget av
dessa medel resultat så lär man den på marken stående hästen att slå ut genom
att föra pisken uppifrån mot hans kors och belöna honom så snart han slår ut
på denna hjälp.
Kapriolen är den svåraste av skolorna över marken och når sin fulländning
via de övriga, med denna övning besläktade skolsprången. Detta faktum, som
redan de gamla mästarna fastställt, ska utbildaren alltid ha för ögonen för då
kommer han att kunna uppbringa det nödvändiga tålamodet.
Den första fasen på den långa vägen till kapriolen är croupaden, i vilken
hästen från levaden stampar av från marken i en vinklad kroppsställning, liknande
den i pesaden, och drar upp benen under magen. P.g.a. att kroppsställningen
inte är vågrät kan emellertid croupaden anses som en förövning till
courbetten då landningen, precis som i denna, sker på bakbenen. Erfarenheten
lär att skolsprången blir högre ju mindre hingsten lyfter upp framdelen i levaden
eftersom den fjädrande kraften då bättre aktiverar bakbenen. Ju högre
han utför skolsprången desto mer närmar sig kroppen vågrätt läge. Därmed
5.4 Skolorna över marken 159
inträder han i den andra fasen, ballotaden. Bakbenen är beredda att slå ut, så
uppdragna under kroppen att man vid betraktandet av hästen bakifrån ser
skorna, men de slår emellertid inte ut. Detta är förbehållet kapriolen. I varje
fall utgör ballotaden en förövning till karpriolen. Därmed är värdering av dessa
utomordentligt effektfulla skolsprången skisserad och utbildaren har fått en
riktlinje. Här är det emellertid nödvändigt att påpeka att även vid skolhingstar
som redan lärt sig kapriolen kan det förekomma att han en eller annan gång
istället för denna bara utför en ballotad. Detta är en känsla av osäkerhet, vilket
kan drabba varje sportsman. Alltså är detta inte skäl till någon bestraffning.
Så snart det lyckats att inte bara få hingsten att förstå dessa skolsprång utan
även att utföra dem korrekt, kan man avvara medhjälparen. Utbildaren har nu
två möjligheter. Antingen leder han hästen med linan, som tidigare då han hade
medhjälpare. Detta förfarande är han och hans fyrbente elev förtrogen med
varför detta är det vanligast förekommande sättet. Hingsten måste emellertid
förbli absolut rak och gå framåt så att den bakom honom gående ryttaren kan
styra med linan. Det andra alternativet är att ryttaren istället för linan använder
ledtygeln. Då ska han uppehålla sig i boghöjd med lipizzanern och kan
då lättare visa vägen för denne, däremot kan han inte sätta in piskhjälpen så
verkningsfullt, vilket ofta är nödvändigt vid skolsprången som fordrar mycket
schvung.
Vid övergången till kapriol under ryttare är det ofta lämpligt att öva kapriol
vid handen med uppsutten ryttare några gånger varvid ryttaren bara tjänar
som vikt. Dessutom ska ryttaren ha en medhjälpare med piska vid de första
kaprioler som han kräver av hästen. Framför allt ska ryttaren se till att hingsten
vid denna svåra övning bibehåller korrekt hållning och har stöd i tygeln.
Stödet ska hellre vara för fast än för lätt, vilket innebär att hingstar som tenderar
att gå bakom hand inte lämpar sig för skolsprång. Ryttaren måste även
noga ge akt på att hingsten inte slår upp med huvudet p.g.a. det kraftiga avstampet
och kraften i rörelsen eftersom han då skulle trycka ned ryggen och
förlora balansen. Oavsett detta blir det då mycket obekvämt för ryttaren att sitta
på hästen. Även ryttaren måste på sitt sätt bidra till att hästens jämvikt inte
blir störd. Han måste förbli sittande upprätt och får under inga omständigheter
luta överlivet framåt. Han ska ju med sits och tygel förhindra att hästen genom
skänkelns och eventuellt även sporrens inverkan rör sig för mycket framåt och
därigenom utvecklar mer skjutkraft än fjädring i bakdelen. Ju mer kapriolen
utförs på stället desto mer ska frambenen dras upp och desto kraftigare måste
bakdelen slå ut. Då måste ryttaren sitta upprätt—eller kanske föra bak överlivet
lätt—och just i svävningsögonblicket sträcka upp tygeln ordentligt så att
inte framdelen kommer närmare marken och landar före bakdelen. Då kommer
också frambenen att dras upp ordentligt, utslaget granteras och hästen
landar på alla fyra, om dock inte först med bakbenen, på nästan samma ställe
som han hoppade upp på. En kapriol är däremot dålig om han slår ut i samma
ögonblick som frambenen—mestadels nedåthängande—är nära marken. Ett sådant
skolsprång betecknas som förvänd kapriol. Men helt förkastligt är det och
160 Den Spanska Hovridskolan
kan inte längre benämnas med det klassiska namnet—vilket ofta görs—då bara
bakdelen slår och framdelen befinner sig på marken.
Courbette, som den visas i dag vid spanska Ridskolan, skiljer sig västentligt
från den övning med samma namn som de gamla mästarna utförde. De gav
detta namn till ett skolsprång som vid Spanska Hovridskolan var känt under
namnet Mézaire. Detta språng är en rad på varandra följande korta levader
efter vilka framdelen alltid bara berör marken helt kort, bakdelen följer efter
med ett språng och levaden upprepas igen så att en liten vägvinning framåt
uppstår. Denna övning har inte visats vid Spanska Ridskolan under de senaste
35 åren och har aldrig tagits på alvar även fast den otvivelaktigt räknas till de
klassiska skolsprången.
Guénière skriver att courbette utgör en stegring av Mézaire eftersom hästen
i courebetten lyfter framdelen högre och hoppar långsammare med bakdelen.
Utan tvivel har den nutida courbetten utvecklats ur detta långsamma, taktmässiga
hoppande under den senare hälften av 1800-talet. Beröringen med framdelen
vid marken mellan sprången uteblir varigenom detta språng blivit mycket
mer uttrycksfullt, men även svårare.
Courbetten är alltså utförandet av flera språng på bakbenen utan att hästen
därvid berör marken med frambenen. Man kan därvid urskilja tre olika faser,
den ut piaffen utvecklade levaden, upphoppet i levadställning och landningen
på bakbenen i samma ställning. Dessa språng på bakbenen upprepas allt efter
skicklighet två till fem gånger efter varandra innan lipizzanern åter kommer
ned med framdelen på marken.
Även courbetten måste hästen först läras vid hand. Till att börja med behövs
tre man till detta. En leder hingsten i ledtygeln, som är fästad i kapsonens mittring.
Han sörjer bara för att hingsten förblir rak, vilket är relativt enkelt då
även courbetten vid hand till en början övas vid väggen. En andra man, gående
bakom hingsten, håller ett jämnt stöd med den i båda sidringarna spända
linan och understödjer därmed bibehållande av riktningen och framför allt bestämmer
han graden av vägvinning i piaffstegen. Den tredje går med pisken
bakom hästens bakdel och sörjer genom att ingripa i rätt tid för undertrampet
med bakbenen, ledböjningen, framåtträdande och upphopp. De beror på
omständigheterna om utbildaren övertar piskförarens funktion eller ledningen
med de båda linorna, båda dessa uppgifter är ungefär lika viktiga. I vilket
fall måste han kontrollera och anvisa sina medhjälpare. Då det är lite ovanligt
för hingsten att tre personer bemödar sig om honom samtidigt så måste till att
börja med hans förtroende befästas, allt efter temperament och attityd, genom
ett á två varv i vanlig skritt runt väggarna. Först därefter krävs piaffartade steg,
med så stor vägvinning som möjligt för att säkerställa schvungen. Har man
uppnått detta så uppfordras lipizzanern av pisk- och linföraren till en energisk
piaff med helt liten vägvinning. Med övergången till piaff på stället är tidpunkten
att genom upprepade korta förhållningar med linan uppfordra hästen till
en levad. Linan förs ganska djupt och sträcks för att lyfta framdelen. Pisken
eller spöet läggs på bakbenen, under hasleden för att befästa undertrampet
med bakdelen, förhindra ett bakåtträdande samt säkerställa att de båda bakbe5.4
Skolorna över marken 161
nen ställs bredvid varandra. Att bakbenen ställs bredvid varandra är inte bara
nödvändigt för levaden utan detta krävs för alla skolsprång då endast detta
garanterar den högsta och mest regelbundna spännkraften i lederna. I levadställningen
måste linföraren genom en låg handställning säkerställa att linorna
löper längs hästkroppen och vid upplyftandet inte avlägsnas från denna, vilket
skulle leda till en felaktig inverkan. Vid behov kan linorna löpa genom de
uppdragna stigbyglarna. Så snart hingsten har rest sig till levadställning måste
ledtygeln hållas allra längst ut i änden för att inte förhindra upphoppet. Piskföraren
uppfordrar nu hingsten genom tungslag och energisk beröring av bakbenen
till upphopp. De ordentligt sträckta linorna måste sörja för att språnget
utförs mer uppåt och mindre framåt och att hingsten åter landar på bakbenen
och förblir på dessa ännu en stund i levadställning innan framdelen går ner
till marken. Allt efter skicklighet kan courbetten upprepas till tre eller flera
språng på helt små hjälper, ofta bara med tungslag, med full kraft, regelbundenhet
och elasticitet. Före avslutandet av handarbetet ska ryttaren sitta upp,
för belastningens skull. Han ska till att börja med bara ge akt på att inte störa
hästens jämvikt. Han ska föra sin kropp så långt framåt att denna högst är vinkelrät
mot marken och eventuellt hålla sig fast med en hand i framvalvet så att
han inte kanar bakåt.
Vid övergången från courbette vid handen till den under ryttare tas som
första steg ledtygeln bort. Ryttaren fattar nu tyglarna, han måste nu sitta ännu
försiktigare och hålla sig fast med knä och överskänkel så att inte under några
omständigheter tygeln sträcks upp mer för att han ska få tillbaka sin egen
jämvikt, utan att han enbart använder tygeln till att leda hästen. I nödfall är
det att föredra att han övergående håller sig i framvalvet i stället för att han
blir hängande i tygeln och därigenom stör hästen.
I nästa fas tas linorna bort så att även detta stöd försvinner och nu mera allt
ligger i ryttarens händer. Det ställs nu stora krav på ryttarens kunnande. Han
får nu bara pisk- eller spöhjälper från marken som stöd till sina skänkelhjälper
som nu måste bli allt verksammare. Till slut arbetar han helt självständigt.
Pisk- eller spöhjälper inskränker sig därefter till beröring av bakbenen för att
uppfordra till språng. Ryttaren uppfordrar alltså genom inverkan av skänkel
och kors till piaff, går ur denna genom ökat skänkeltryck och förhållning i tygeln
över i levad och uppfordrar sedan genom energiskt skänkeltryck eventuellt
understött av spöhjälp till upphopp. I denna fas måste tygeln sörja för
att hästen bara får helt liten vägvinning framåt i språnget eftersom han bara
då kan behålla balansen och därigenom upprepa språnget ett antal gånger. De
regelbundet starkt verkande skänklarna måste även sörja för att bakbenen står
på samma höjd, bredvid varandra i luften. Är så inte fallet kommer hingsten att
förledas till att i ställt för att hoppa på bakbenen, springa på dessa, vilket man
ofta ser vid frihetsdressyr på cirkus. Detta springande på bakbenen är otvivelaktigt
lättare än ett skolsprång och måste därför redan från början förhindras
eftersom hingsten annars—som för övrigt alla andra varelser—skulle tendera
att dra nytta av att detta underlättar arbetet.
162 Den Spanska Hovridskolan
I skolorna över marken förvandlar sig lipizzanern samtidigt från fyrbent
balettdansör till akrobat, av vilken det förutom skicklighet och mod krävs ett
oerhört utvecklande av kraft. Redan för över hundra år sedan beklagade sig
ryttmästarna över att antalet hästar med anlag för skolsprång blev allt mindre,
en upptäckt som idag är av än större vikt då det under de senaste 50 åren även
kunnat iakttas bland lipizzanerna.
5.5 Uppvisningen
Uppvisningarna vid den Spanska Hovridskolan var ursprungligen bara förbehållna
kejsarens personliga gäster och blev först efter sekelskiftet tillgängliga
för en större krets av befolkningen.
Dessa uppvisningar höll sig inom en mycket snäv ram. Vanligen förevisades
bara några få skolhingstar av överberidaren, i alla gångarter ur den högre skolan
och i skolorna över marken samt även på lång töm. I vissa fall utökades programmet
med en pas de deux och som avslutning utfördes en kadrilj med fyra
beridare. Efter Donaumonarkins sammanbrott år 1918måste den Spanska Hovridskolan
bidra till sitt fortbestånd genom talrika offentliga förevisningar och
utökad ridundervisning. Därför utökades uppvisningarna motsvarande för att
föra den Spanska Ridskolan, detta speciella Österrikiska kulturarv, närmre de
breda kretsarna av befolkningen. Dessa uppvisningar verkar redan helt ytligt
betraktat festliga. Beridarna i de traditionella uniformerna—brun frack, Napoleonhatt,
vita vildläderridbyxor och kragstövlar—vilka under 200 år med undantag
för mindre detaljer p.g.a. tidens smak ex.vis. bredd och höjd på hatten,
ty av krage och liknande småsaker, inte undergått några väsentliga förändringar,
tycks som skapta för den praktfulla ridsalen skapad av mästaren Fischer
von Erlach. Den traditionella sadlingen och guldbeslagna munderingen fullkomnar
bilden som erinrar om ett ärorikt förflutet. Dessa förevisningar—såväl
programmet som dess utförande—är omfattat av en strängt fastslagen ram.
T.e.x. utför beridarna varje gång vid in- och utridning på banan den traditionella
hälsningen på medellinjen med ansiktet vänt mot hovlogen. Undantaget
från detta är avdelningen med unga hingstar, handarbetet och arbetet på långa
tömmar. I dessa uppvisningar får besökarna se avsnitt ur utbildningen och kan
på så sätt följa utbildningsförloppet med lipizzanerna.
Vanligen omfattar uppvisningarna följande programpunkter:
1. Med de unga hingstarna, de som kommer som fyraåringar från stuteriet,
visas inte bara den kommande generationen utan framförallt att dessa
hästar går fram med lust och schvung och villigt lyder hjälperna, vilket
som utgångspunkt måste krävas av varje remont och varje bra ridhäst.
2. I alla gångarter och figurer ur den högre skolan visar den färdiga skolhingsten,
till musik, i underbar rytm, de graciösa rörelserna och svåraste
övningarna som sidvärtsrörelser, piruetter, galoppombyten, piaff och
passage med lekande lätthet. Han glänser i de svåra övningarna ur den
5.5 Uppvisningen 163
klassiska skolan från uttrycksfull skoltrav och kort galopp till de utomordentligt
krävande fordringar som ställs på en dressyrhäst i olympiaklass.
Då ryttaren för sin häst på blank stång, med pisken upprest i höger hand
så liknad sammansmältandet av de båda varelserna bilderna från den
klassiska ridkonstens blomningstid.
3. I pas de deux eller pas de troi visas fullkomligt genomridna hingstar som
låter sig föras av sina ryttare så väl gällande tempot som figurerna vilka
utförs med största exakthet.
4. Arbetet vid hand visar hur hingstarna förbereds för skolorna över marken.
Där visas piaff vid väggen och i pelarerna, och även levad, kapriol
som courbette vid handen.
5. På lång töm visar den bredvid hästen gående beridaren lipizzanern i
alla de svåra övningar som skolhingsten visat under ryttare. Hingsten
måste härvid vara fullständigt genomriden och väl avstämd på de finaste
hjälper för att kunna ledas och behärskas med bara tygelhjälper.
6. Skolorna över marken visar fram de stora fyrbenta konstnärerna som
under sekunder stelnar inför oss i levader likt statyer över prins Eugen
i Wien. Eller i väldiga språng utför de kaprioler, courbetter och andra
övningar över marken. Samtliga skolor över marken rids utan stigbyglar.
7. Skolkadriljen, med tolv, åtta eller fyra ryttare, är alltid den traditionella
avslutningen på uppvisningen. Den påminner om hästbalettens glanstid.
Då skolhingstarna, till klanger av musik av den gamla stilen, utför samma
övningar med pedantisk noggrannhet förefaller denna kadrilj vara en
sagolik overklighet. Vad som här med självklar lätthet, som en spelande
lätt dans av sköna varelser, erbjuds åskådaren, fordrar väl genomridna
och lydiga hingstar som med fullständig harmoni underordnar sig sina
ryttare. I skolkadriljen utgör de överlägsna skolhingstarna samtidigt ett
minnesmärke.
164 Den Spanska Hovridskolan
Efterskrift
Då jag år 1939 blev anförtrodd ledningen av Spanska Hovridskolan var jag
fullkomligt på det klara med att jag därmed hade tagit på mig en svår uppgift.
Den största svårigheten vid ledningen av en sådan institution består alltid i att,
utan eftergifter, hålla nivån på ridningen vid en oförändrad höjd och att bevara
traditionen—som just vid Spanska Ridskolan i Wien spelar en så stor roll.
Denna uppgift försvårades genom en speciell omständighet—Spanska Ridskolan
hade inget skriftligt fastställt reglemente till förfogande. Så väl dess utbildningsmetoder
som även de sedan gammalt överförda rutinerna är till idag bara
bevarade genom muntig tradition.
Detta faktum för med sig en stor fara. Bara en strak personlighet har nämligen
förutsättning att bibehålla och för vidare traditionerna. Saknas denna starka
personlighet så går viktiga erfarenheter och kunskaper förlorade. I deras
ställe upphöjs bekvämlighet till tradition, förflackning eller allmänt sänkt nivå
inom ridningen är då den oåterkalleliga följden.
Då detta inte inträffat under skolans århundraden långa existens—en växling
mellan speciella höjdpunkter och övergående nedgångar kommer väl alltid
att förekomma—så talar detta för storheten hos de män som hitintills varit
utövare av ridkonsten vid detta institut. Vi bugar oss i vördnad för dem, de
som varit de sanna mästarna i sitt fack.
Detta erkännande kan emellertid inte låta oss blunda för den absoluta nödvändigheten
av ett skriftligt fastställt reglemente. Därför höll jag från börja det
som min främsta plikt att sammanfatta alla vid Spanska Ridskolan gällande
regler i en lärobok. Därvid var jag full medveten om de stora svårigheterna i
detta arbete och jag hade väl aldrig fattat modet till genomförandet om jag inte
sedan årtionden utbildat mina egna hästar efter denna skolas principer och
med dem haft framgångar vid talrika internationella tävlingar och dressyrprov.
För att sammanställa en lärobok av de muntliga traditionerna skulle dessutom
de rika kunskaperna hos de tre stora överberidarna Zrust, Polak och
Lindenbauer komma till användning. Vår plan var att genom gemensamma
samtal skriftligt fastställa allt väsentligt. Tyvärr kom vi inte längre än att börja
arbetet, ty krigsutbrottet avbröt det knappt påbörjade arbetet. Sedan avled
överberidare Zrust år 1940 och 1942 även ryttmästare Polak. Inte heller över-
165
166 Efterskrift
beridare Lindenbauer kunde, fast han var kvar vid skolan ända till 1950, p.g.a.
andra arbetsbelastningar hjälpa mig.
Så griper jag mig då äntligen an denna lärobok och därtill kommer även de
praktiska erfarenheter som jag kunna samla under mitt mångåriga arbete vid
Spanska Ridskolan. Möjligen hade denna senarelagda nedteckning till och med
en fördel. Genom min långa verksamhet som ledare av institutet—en uppgift
som inte enbart omfattade ledning utan även undervisning av beridare och personlig
utbildning av lipizzanerhngstarna—är jag kanske nu bättre än tidigare i
stånd att sammanställa de i muntliga traditioner givna reglerna och komplettera
dem så att de blir lättare att förstå. Enligt min mening så gäller den klassiska
ridkonstens grundsatser just genom sin enkelhet och klarhet för varje form av
ridning. De uppstod i en tidsålder då hästen som riddjur spelade en roll i det
dagliga livet och dessutom var uttrycksform för en speciell kultur i en epok
då människan intensivt ägnade sig åt att grunda en samverkan mellan de två
varelserna—människan och hästen. I dag, då hästen genom den fortskridande
motoriseringen och mekanisering helt trängts ut i fråga om betydelse kommer
vi knappast mer att göra några nya upptäckter inom detta område. Tror vi att
vi funnit någon ny erfarenhet så kan vi vara säkra på att den redan funnits
tidigare och bara övergående fallit i glömska.
Därför kommer en bok om den klassiska ridkonstens grundsatser—som de
än i dag oförfalskat används vid Spanska Ridskolan—även alltid att vara en
värdefull lärobok och uppslagsverk för den allmänna sportridningen, speciellt
då för dressyrryttarna.
.