31/12 2009

Dagen efter det var minus 25 grader. Bägge hästarna rids idag på tvådelat gummibett

En väldigt pigg Attriana. Efter att ha gått runt några varv på gården aktiverade jag hennes hjärna genom att ställa upp henne mellan ett par skaklar några gånger och gav henne beröm. Hon har blivit duktig på det nu och tänk om man skulle ta och köra in henne?

När vi kom ner på banan kom flykten tillbaka i hennes kropp. Jag lät henne trava runt på lina för att göra av med energi. När vi kom till galoppen kom hon själv ihåg att hon kunde få godis om hon galopperade så där jättesakta. Ock! Det gav ju resultat. Det är där vi är utbildningsmässigt just nu. Det går lättast i vänster varv men hon kämpar verkligen på i höger varv också. När hon lugnat sig sänker hon huvudet nästan ända ner till marken. Det är hennes tecken till mig att det är OK för mig att rida.

När jag satt upp, var min plan att inte skritta igenom alla rörelser som jag brukar eftersom det ändå var minus tio grader. Men hon är mycket noga med att det alltid ska vara som vanligt. Så jag fick finna mig i det och gick lite snabbt igenom alla rörelser. Hon hade jobbat så mycket på linan så jag nöjde mig att rida tre långsidor öppna åt bägge håll och skänkelvikning på diagonalen. Därefter som vanligt avslutade jag med en stor åttvolt i låg form.

Marion fick träna skaklarna lite mer för hon tycker fortfarande att det är lite läskigt att stå framför släden. Därefter gick jag varv på varv runt på gården med en lös skakel. När den nuddade henne tyckte hon att det var läskigt, så jag jobbade på en hel del. Hon drog en suck av lättnad när jag satt upp på henne. Jobbade mycket med lösgörande arbete som vanligt med henne. Flyttade bakdelen utanför volten, skänkelvikning, galoppombyten, Hon är den svåraste hästen jag har. Kommer henne inte riktigt nära. Hon har alltid en liten spänning som resulterar i att hon springer och inte lyssnar. Jag tappar lätt tålamodet med henne, stackars häst. Galopperade mycket, det brukar göra henne fin och jag slipper springandet. Minskade volten i sluta och gick ut i skänkelvikning, vänster varv fungerar bäst. Tre gånger i bägge varven som vanligt. Flyttade även ut bakdelen i galopp på volten, det gör henne väldigt samlad. När jag skulle avsluta henne kom springandet tillbaka. Jag vill inte ta henne i mun och det är jobbigt med halvhalt vartannat steg. Kom på ett nytt sätt, gjorde som Westernryttarna gör, satt fram hälarna i stället när jag ville ha ner tempot. Det fungerade perfekt! Hon tröttnade snart att springa och det var väldigt lätt att göra det. Alltid kul när man hittar på nya lösningar.

Torsdagen den 31 december 2009 kl. 18:16

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0]

30/12 2009

På min blogg kommer jag att berätta lite om mina tre hästar och vårt vardagliga arbete. Isabella e. Dovang är fjordhäst född -85 och går ungefär varannan dag. Ett veckoschema består av skogspromenad, dressyr på banan och körning. Marion hennes dotter född -91 är e. Furubäcks Seger. Arbetet med henne har jag också börjat trappa ner. Hon går 4-5 dagar i veckan med blandat arbete. Henne ska jag försöka köra in igen efter ett missöde som unghäst. Slutligen Attriana e. Sack, Napoleon, Brilliant sv halvblod född -02 som är i en spännande fas i utbildningen. Hon går sex dagar i veckan.

Min utmaning tidigare har varit att utbilda mina fjordhästar till att kunna utföra alla Grand Prix-rörelser vilket jag har lyckats med. Min nästa utmaning blir att utbilda en dressyrhäst som är mycket snabb och flyktig med två virvlar i pannan men också en häst med ett väldigt stort hjärta. Det är hon som tar hand om mig när jag är skadad. När jag bröt handleden för två år sedan gick hon så försiktigt bredvid min och nosade då och då på handleden. Hon hälsade i flera månaders tid varje morgon på mig med att kolla min handled hur det stod till. Jag har en förhoppning att med hennes inställning ska det gå bra.

Attriana valde oss när hon var ett år. Den historien berättar jag en annan gång. Som ettåring tömkörde jag henne mycket i skogen. Det har gjort att hon går fram överallt och har ett stort självförtroende. Hon lärde sig även öppna och skänkelvikning på töm. Betesperioden tillbringade hon med en jämnårig. Sommaren därefter släppte jag henne på bete med en flock unga travhästar. Tyvärr tog hon över efter två dagar och lät inte de andra komma in i uteboxen så jag fick ta hem henne. Hon måste ha mer bete än mina fjordhästar så tyvärr måste jag ha henne själv i en hage den sommaren. Hon var dock jättenöjd med att vara hemma och jag jobbade henne hela sommaren med promenader och lärde henne det mesta på töm. Därefter red jag in henne och hon visades på treårs-testet med klass ett som resultat. Hon fick 9:a på typ. Under nästkommande sommar vilade hon förutom att hon fick åka till hingsten. Hon vantrivdes på hingststationen så det blev inget föl e Danone. Föl ville vi i alla fall ha för att få henne lite lugnare. Jag brinner ju för fjordhästar och valde en fin fjordhingst, Cristall. Hon blev dräktig och i augusti året därpå födde hon en fantastiskt fin fölunge, Giselle.

Därefter har utbildningen av henne tagit fart. Det viktigaste för mig är att hästen ska bli hållbar så jag skyndar långsamt. Själv är jag för feg för att rida ut med henne och hon lyckades skrämma bort mina hjälpryttare. Jag löste det genom att ta med henne till fots på långa promenader en gång i veckan. Nu har jag en hjälpryttare som hon älskar och med honom har hon alltid varit snäll. Han är också helt orädd och det har blivit långa uteritter och snabba galoppturer på stubbåkrarna i höstas. Hon älskar att komma ut i skogen och ibland verkar det som hon är ute själv på promenad. Hon glömmer att vi andra är med och bara knallar på. Han har även börjat hoppa henne uppsutten och det gillar hon verkligen. Hon har alltid löshoppats regelbundet under hela unghästtiden.

Hon utför nu vid sju års ålder alla rörelser i skritt och trav och fattar galopp från trav. Galoppen på banan har jag väntat med tills hon har balansen och styrkan att bära sig. Det är en mycket känslig häst. Hon går på mycket små hjälper, ofta bara för tanken och mina vikthjälper. Vi har en mycket nära kommunikation och hittills har huvudarbetet varit att hålla flykten borta. Nu har vi kommit till det spännande arbetet med samling.

Onsdagen den 30 december 2009 kl. 11:12

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0]