Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Kan inte beskriva det bättre själv

 Måndag den 16 april 2018 sol 14 grader

Detta är en bra artikel som beskriver det klassiska dressyren bra. 

 

Peter Granaths foto.Peter Granath har lagt till 7 nya foton.

- det kanske mest inspirerande jag upplevt i häst sammanhang. Har försökt få det här publicerat i Tidningen Ridsport, men redaktionen fann det ointressant, så jag lägger ut det här, istället, och hoppas någon hittar något av intresse i mina resonemang. Saklig kritik mottages tacksamt.
Jag kan inte låta bli att undra om unghästtävlingarna verkligen är ägnade att främja de unga hästarnas utveckling till hållbara och harmoniska hästar. Vad som premieras är, tycks det mig, är hästar som, framför allt i trav, viftar på ett spektakulärt sätt med frambenen, i allmänhet med nosen indragen i bringan. Alltför ofta gapar hästarna, eller visar andra tecken på att handen som håller i tygeln är allt annat än mjuk och följsam. Denna typ av ridning ger hästar där fram- och bakdel inte hänger ihop, och vilt fäktande framben har ingenting med god trav att göra.
Unghästar behöver i första hand få utveckla balans och framåtbjudning, finna sin takt och bygga upp sin muskulatur. Detta åstadkommer man bäst genom ridning i terräng, rakt fram, backe upp och backe ner, utan någon som drar i tyglarna. En tjusig krök på nacken betyder inte automatiskt att hästen går i rätt form. En korrekt huvudställning måste alltid vara en följd av att hästens rygg och bakdel arbetar på ett riktigt sätt – att hästen rids bakifrån in i handen.
De som vill försvara att den klassiska ridkonstens ideal alltmer ignoreras, gör det ofta genom att hävda att ridkonsten ”utvecklas”. Att dagens hästar skiljer sig så mycket från äldre tiders att det skulle vara motiverat att modifiera ridsätt och utbildningsmetoder. Detta resonemang saknar verklighetsförankring – det må så vara att vi genom systematiskt avelsarbete har anpassat hästarnas exteriör så att de till modellen överlag är bättre anpassade till nöjes- och tävlingsridning. Det är även riktigt att en större andel av populationen rör sig väldigt bra, framför allt ser vi betydligt fler hästar som har TRE bra gångarter. Vad som definitivt INTE förändrats är hästen psyke, skelett, muskulatur och motorik, lika lite som det förändrats att hästen fortfarande är gräsätare. Det som däremot i grunden förändrats är den roll hästen spelar i det moderna samhället: från arbetskamrat till lekkamrat och tävlingspartner – i värsta fall tävlingsredskap. Dressyrutbildningen är därmed inte längre ett medel, utan har blivit ett (självända)mål.
Vad är då meningen med dressyrarbetet? De som svarar: ”Att vinna prisrosetter, förstås!” kan lika gärna sluta läsa – de kommer ändå bara att bli irriterade.
Som jag ser det handlar det om att det inte är möjligt att placera ryttaren på hästens naturliga tyngdpunkt. När hästens tyngdpunkt sålunda förskjuts påverkas dess balans negativt och hästens rörelser och vändbarhet försämras. Dressyrarbetets syfte måste sålunda vara att, genom gymnastiskt arbete, förflytta hästens tyngdpunkt närmare den plats där ryttaren sitter, samt bygga upp dess muskulatur så att den bättre orkar bära upp ryttarens vikt. Målet är att, så långt möjligt, återge hästen dess fulla rörelsefrihet under ryttare.
Vad har då detta med unghästtävlingar att göra? Ja, jag skulle helt enkelt vilja se en ny sort av unghästtävlingar, tävlingar som ger dem som vill arbeta sin häst långsiktigt och efter klassiska principer en möjlighet att få dem bedömda, samt visa dem för presumtiva köpare. Ekipagen skulle genomföra en enkel terrängritt och domarna skulle, förutom gångarter, bedöma grundform, balans, takt och framåtbjudning. Ryttarna skulle eftersträva att hitta det tempo som är optimalt för hästens möjlighet att röra sig balanserat, i stället för att snabba tider skulle premieras.
Så några ord om att värna den klassiska ridkonsten. Det handlar varken om snobberi eller om att vara reaktionär. Det handlar om att värna om hästens fysiska och psykiska välmående. Det handlar också om att värna om ridsporten som en sysselsättning för dem som ser hästen som sin tävlingspartner, inte som ett tävlingsredskap. Att tvingas arbeta med nosen i bringan är inte bara psykiskt knäckande för hästen, det försvårar även andningen. Att ständigt ridas på böjda spår och i sidvärtsrörelser i ridhus eller på ridbanor riskerar inte bara att döda den unga hästens framåtbjudning och arbetsglädje, det sliter även svårt på leder, senor och ligament. Unga hästar mår, i ännu större utsträckning än hästar i allmänhet, bäst av att ridas framåt på raka spår. Självfallet måste man emellanåt lägga en volt eller flytta några steg sidvärtes, men arbetet måste i första hand vara inriktat på att rida FRAMÅT, och främja utvecklingen av hästens naturliga gångarter. För det är det den klassiska ridkonsten handlar om: att utveckla det som är naturligt – framåtbjudning, rörelser och balans - inte den sortens rörelser som premieras nu, och som ej sällan beror på nervskador i hästens nacke . På köpet stärks hästen såväl fysiskt som psykiskt, och ryttaren får en harmonisk häst som är angenäm att rida.

 

Måndagen den 16 april 2018 kl. 10:29

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Kommentarer

 

 

 
nil

Attriana

 

Kategorier

Allmänt

Arkiv

 2018

 2017

 2016

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.